Antagen
Plötsligt handlar mitt liv om studentbostäder, reservplaceringar, förhoppningar, förtvivlan och allmänt kaos. Jag känner mig faktiskt inte redo för det här ännu, jag skulle ju ut och se världen? Eller något åt det hållet? När ska jag åka till Australien, England, Au Pair och tågluff? Kanske en annan gång, kanske aldrig. Men nu hoppar jag visst på ett tåg åt ett helt annat håll. Ett tåg där smycken, smink och höga klackar byts mot scrubs. Tvivlar någon på att jag vet vad jag ger mig in på?
Jul
Har knappt använt min dator sedan ett par dagar innan julafton. Jag hoppas iaf att ni som läser (typ fem st?) har haft en underbar jul som jag själv anser mig ha haft. Mycket mys, alldeles för mycket mat och ja, det mesta som det ska vara helt enkelt. Jag har bl.a. fått en ny kompis vid namn Canon IXUS 105, så jag hoppas att det numera ska bli lite mer bilder i bloggen framöver.
Ska strax kila iväg på lite mellandagsrea tror jag, eventuellt ett glas sedan med mina vänner. Men jag kommer att sitta på nålar, eftersom antagningsbeskeden till högskolan tydligen ska komma redan imorgon eller på tisdag helt plötsligt. Jag är nervös, delvis iaf. Och ja, jag har redan börjat kolla på lägenheter, Kjell, jag hoppas mer än jag vill erkänna.
Ska strax kila iväg på lite mellandagsrea tror jag, eventuellt ett glas sedan med mina vänner. Men jag kommer att sitta på nålar, eftersom antagningsbeskeden till högskolan tydligen ska komma redan imorgon eller på tisdag helt plötsligt. Jag är nervös, delvis iaf. Och ja, jag har redan börjat kolla på lägenheter, Kjell, jag hoppas mer än jag vill erkänna.
<3
Punkt
Jag tror att jag trivdes bättre när mitt liv kretsade kring ett fyrvåningshus med toalettbås, skolbänkar och folkdans.
Dingdong
Jag får väl klämma in en update för de som följer mitt liv den här vägen, (Emma och Emma, varför hörs vi aldrig!?) Hursomhelst. Det har egentligen inte hänt sådär jättemycket. Jag kom inte in på läkarlinjen på första antagningen utan står nu som 18/19 reserv i Örebro och Linköping. Högskoleproffs som Shelly och någon mer(?) är bombsäkra på att jag därmed kommer att komma med efter andra antagningen, men jag får erkänna att jag är tveksam. Bland 80-90 sökande kan väl knappast en femtedel hoppa av eller få för sig att göra annat? Jag har däremot kommit till den jävliga insikten (troligtvis långt efter alla andra) att det även på högskoleprovskvoten rör sig om någon form av lottning(?) eftersom det är ett flertal som har kommit in med samma poäng som jag, i Lund, vilket är mitt förstahandsval, men att jag troligtvis har haft otur i lottningen där. Om det är så så suger uppenbarligen min tur i spel. Och inte vet jag om min tur i kärlek fungerar bättre eftersom min kärlek försvinner från mig i två månader. Men det kanske är nyttigt, vad vet jag.
Vidare har jag jobbat en del på dagis som sagt, vilket är sanslöst mysigt när man har en fyra-femåring i knäet som plötsligt vrider på huvudet och pussar en på kinden. Men eftersom allt har en baksida så är det ju också då man får alla bacillusker som barnen går och drar på. Eller ja, jag tror att jag skulle fått dem ändå. Tackade nej till dagis idag för att inte riskera magsjuka på julafton haha! Men jag älskar verkligen barn, fick delvis tanken i huvudet att sikta på barnläkare, samtidigt som jag inte vet om jag skulle klara av det. Glada barn är underbart, att trösta ledsna barn är inte helt fel det heller när man ser ett stort leende breda ut sig över det tidigare ihopskrynklade ansiktet. Men hur klarar man av att se barn som kanske aldrig mer kommer att le helt och hållet på riktigt? Jag tror att jag skulle gå itu då.
Så nu kommer alltså julen som någon form av avbrott. Min julstämning som infann sig någonstans kring första advent verkar ha kommit av sig lite, men jag är i princip färdig med alla julklappar, vilket är helt sjukt tidigt för att vara jag. Samtidigt så känns det som att julen/nyår bara står för nästa avbrott. Efter det har jag nästa halvår då jag måste bestämma mig för vad jag ska göra. Så länge jag är sysselsatt är jag nöjd, då slipper jag tänka. Men tänk om jag inte kommer in på universitetet i vår heller? Ett halvår till som lärarvikarie känns inte som ett alternativ. Au pair ligger fortfarande i mitt bakhuvud, men vem vill ha en au pair i sex månader? I juni ska jag jobba som ledare på sjövärnskåren, oavsett vad. (Såvida de vill ha mig alltså) Jag står alltså återigen i något slags status quo. Men kanske ska man bara ta julhelgen, släppa allt annat och ta tag i resten efteråt.
Love
/HIgen...
Tacklar just nu min andra förkylning inom loppet av en vecka. Hade precis slutat snörvla första gången när jag började få ont i halsen. Återkommer med bättre uppdatering senare...
PS: Jobba aldrig på dagis, du blir garanterat sjuk.
När var hur varför
Något färre till antalet,
några månader senare,
några upplevelser rikare.
Ändå är det som om inget har förändrats.
"Ni kan gå hem nu"
-"Men vi har tagit studenten, fyfan vad vi är bra"
Vad nu det är värt
.
Sjukt. Konstig. Känsla.
Avbrott
Jag har jobbat massor hela veckan och inte hunnit skriva,
och nu är jag sjuk.
Det är inget mer dödligt än en förkylning, men jag kände att så som jag mådde i morse så skulle jag aldrig orka skrika på ett gäng fjärdeklassare under en hel dag. Mitt tålamod skulle tagit slut på nolltid, precis som det gjorde igår. Men den historien kan vi ta en annan gång.
Den senaste tiden har bjudit på en blandad kompott, glädje, men också stora besvikelser. Antagningen till universitet/högskola gick inte som önskat och jag vet återigen inte vad jag ska göra det kommande halvåret.
Just nu sitter jag och är en aning bitter över att jag den här helgen kommer att missa diverse födelsedagsfiranden, myskvällar och andra fester av varierande slag. Samtidigt så inser jag att om jag inte tar det lugnt kommer jag att vara dålig i två veckor istället för fem dagar. Nog för att man bara lever en gång, men ändå.
Dagens största mysterium för mig har bestått av följande:
Varför kallas mamma Scans köttbullar för "ett framgångsrecept sedan 1970"? Vad jag vill komma till är att mamma Scans köttbullar smakar inte gott någonstans. Framgången må isåfall ligga i det faktum att svenska familjer från 1970 och framåt varit överlyckliga över att någon annan steker köttbullarna åt dem. Men jag är övertygad om att de smakade mer "mammas" än Scans på 70-talet.
Därför har jag nu lovat mig själv att aldrig mer (efter dagens lunch) äta mamma Scans köttbullar om det inte är absolut nödvändigt. USCH.
Nu blir det ett avsnitt av Brideshead revisited. Med andra ord, det är i slutet av året på riktigt!
