à la Hedvig

Nu sitter jag mest med fetångest. Lämnar hemmet några dagar framöver och när jag kommer hem väntar en avskedsmiddag, en Håkankonsert och en hemtenta. Och det är där, mina vänner, som mina sömnproblem snart kommer att komma in i bilden. Jag har ingen koll över huvudtaget och det är jag vet inte hur många-hundra sidor som ska innefattas på denna uppgift. Det blir min första tenta på universitetsnivå och jag orkar bara inte misslyckas eftersom det skulle innebära att jag har två tentor liggande efter mig. (Fuckup från GU)

Nu tänkte jag därför dränka mina sorger i världens bästa äpplepaj (äppelpaj?) Tänkte dela med mig av receptet sedan, det är bara beeeezztt.

Jag ska jobba som serveringspersonal ikväll!

Nu snackar vi dessutom inte mammas kompis andra bröllop, utan vi snackar seriös, officiell tillställning i fina lokaler i stan. ÅNGEST.

Om jag bara tappar en tallrik så kommer jag att vara ganska nöjd med kvällen, typ.

Eller inte.

Iiiiih!

Ibland är det rätt tungt.

Jag hade, i vanlig ordning, vaknat av mig själv kvart över sju ifall de skulle ringa in mig. När de inte gjorde detta bedömde jag helt enkelt att jag kunde sova en stund till, varefter jag tjugo minuter senare vaknar av en ringande mobil och ett "har du fått i dig din frukost än?" 
Efter att ha flåsat ett snabbt nej fick jag springa runt i huset för att klara av duschning, frukost, få med pennor och annat som jag skulle ha med mig. Tackochlov fick jag skjuts till skolan och hann faktiskt i tid. Detta trots att jag hade exakt en halvtimme på mig mellan telefonsamtalet och att min lektion skulle börja.

En snabb frukost innebär dock att man inte hinner vänta på 4 dl te att svalna till lämplig dricktemperatur, samt att man inte heller hinner vakna ordentligt. Med andra ord tog jag mig igenom hela första lektionen med en fruktansvärd huvudvärk som knappt märkbart lindrades av en panikkopp te i lärarrummet på första rasten. Trots att jag närmast bönade och bad eleverna om att vara tysta, om inte annat för min huvudvärks skull, så var det omöjligt.

Efter 1,5 timme till insåg jag att det var dags för ipren. Sista lektionen var jag som en helt ny människa och faktiskt ganska glad och trevlig.

Det är lustigt faktiskt, när man har hela klassen så är killarna sanslöst bråkiga, springer runt, tramsar, kastar saker, låter mm. Tjejerna också förvisso, men det är (tyvärr?) i vanlig ordning killarna man hör mest. Hursomhelst. När alla tjejer i klassen förflyttat sig ut till diverse grupprum så är killarna så fruktansvärt lugna. Det är nästan knäpptyst i klassrummet och arbetsro är i princip bara förnamnet. Är det så viktigt för killarna att höras/synas/imponera på tjejerna i de här lägena, eller vad är det egentligen frågan om? Hursomhelst fick det som sagt även mig ganska harmonisk och de fick t.o.m. beröm när de gick hem.
Nu är jag hemma och helt galet trött. Ska dessutom träna sedan, isch, hann inte raka mina ben i morse=dåligt för tennisshorts. Illa.

Fantastiskt spännande uppdatering av min dag, men jag vet inte vad man annars gör i en blogg. Eller jo! Jag gjorde världens godaste frukost igår, tänkte lägga upp det här lite senare, så fort min råtta till lillasyster talat om var kameran befinner sig:)

Puss på er

Jag säger bara det.

Sjukt svårt den här gången, stressigt, konstiga uppgifter etc. Plus att jag har glömt en del matteformler från gymnasiet. Dessutom satt jag i en iskall sal där de dessutom var tvungna att släcka hälften av alla lamporna för att ljuset fladdrade. Usch.

Komplettera med konstant regn utomhus och iskall väta så fort man hade rast så har vi en fullständigt usel dag.

Ska trösta mig med att inte göra någonting.

Bättre saker är att Håkan Hellströms nya skiva "Två steg från paradise" nu ligger på min iPod, dvs lättillgänglig!
Imorgon är det dessutom högskoleprovet. Jag har fått veta att de har bytt sal för mig och den nya är inget vidare kul att skriva ett sådant prov i. Men man har ju inte direkt något att säga till om..

Är för en gångs skull lite nervös, för det vore ju sjukt pinsamt om jag skrev sämre på det här provet än jag gjort innan? Skulle verkligen vilja bevisa att jag har kapacitet till 2.0, samtidigt som jag vet att det alltid är diagrammen och logiken som spökar till det för mig. Hursomhelst. Jag tycker faktiskt att högskoleprovet är ganska roligt, om än tröttsamt efter en hel dag... Hoppas bara att jag sover bättre inatt, jag sa ju att det är värdelöst att försöka sova bra efter att ha sett en otillfredsställande film!?

För övrigt tror jag att nästa vecka och veckan därpå kommer att bli grymma! TGIF!

Barnen var över lag jättegulliga, särskilt en som jag blev helt kär i.

Nu har jag dessutom sett på "Remember me" med Rpatz. och slutet sög. Nu är jag arg och otillfredsställd. Dåligt inför att sova alltså..

Godnatt

På bilden ser den ganska tråkig ut, men jag blev helt kär i den här tröjan från Zara. Snyggt klassisk, fin med antingen jeans eller svarta byxor till och ett par stövlar. I like. Dessutom är det lite angora i, så den är sådär jättemjuk och mysig.

Idag har jag haft en sanslöst hektisk dag. Hade ca 40 min på mig imorse, från att jag vaknade av min ringande telefon, till att jag skulle vara på skolan. Därefter vidare på gruppdiskussion med filosofin, där jag faktiskt ace-ade temat på vår  fråga, trots att jag inte läst igenom texten innan.

Sedan åkte jag hem till min älskade grabb och bakade scones och hade mysigt i största allmänhet. Samt fight med lillebror..

Sammantaget en riktigt bra dag trots allt! 
Nu är jag inte alls sugen på att sova, men med tanke på att min telefon kan ringa om åtta timmar och jag blir grinig av sömnbrist, så är det kanske lugnast så...

X

Och förbannad.

Nej, jag har inte gått hem i ösregn och varit tvungen att byta kläder och jag har inte blivit nertryckt av chefen på jobbet jag inte har.

Jag har däremot varit och provat kläder.

Utgångsläget är ungefär såhär: jag är en relativt kort (?) tjej som normalt sett ligger runt storlek 38 men har några extrakilon som förvisso stör mig något enormt och som ibland gör att det krävs storlek 40, särskilt byxor och kjolar. Till saken hör att, även om min självbild skriker något helt annat, så skulle jag inte betraktas som tjock. Jag tror faktiskt inte att någon relativt normal människa skulle observera mig som det på stan iallafall. Vidare så befinner sig de extrakilon jag har på lår/rumpa, dvs där extrakilon ska lägga sig om man är tjej. Jag är kurvig, men inte heller detta något rent extremt. Men ja, jag vet att jag har relativt breda höfter och en rumpa i stil med Beyonce, om än inte i samma fitnessgrad. 
Någon modetidning påstod att modet äntligen börjar svänga från "size zero" till att vara mer anpassat för kvinnliga former.

Bullshit. 
Gå in på vilken svensk klädkedja som helst och prova kläder och du går därifrån med ett självförtroende i botten samt en oförändrad plånbok. Jag är normalt sett egentligen inte en storlek 40, det märks när jag faktiskt provar byxor och inser att de är alldeles för stora i midjan. Om jag ens kommer så långt dvs, eftersom de flesta sätter stopp innan de kommit halvvägs över låren. 
Jag blir så förbannad. 
Hela det här inlägget är en enda lång klyscha, det vanligaste gnällämnet, jag kommer inte i kläder. Men det är helt ärligt sant. Jag provade även en klänning på HM i storlek 40 som förvisso var tight i modellen men som ändå borde passa mig. Trots detta sitter den som ett korvskinn och jag tycker själv att jag ser ut som en av 90-talets tecknade barnseriers geléklumpar. Blobber? Hette de så?

Jag ska inte behöva gå runt i tights för att jag inte kommer i andra byxor eller att de sitter för obekvämt. Inte heller ska jag behöva leta reda på någon svindyr märkesaffär där de har saker som är "anpassade för kvinnliga former", men där ett par byxor kostar 1000 kronor och uppåt. Den senaste trenden med jeggings är inte min grej, men visst, jag fattar poängen, de får man åtminstone på sig, tack vare all stretch. 

Jag vet att jag inte är ensam om det här problemet, så varför ska det vara så jävla svårt att ändra på en nedåtgående spiral som bara blir värre och värre? I storbritannien och USA, där mycket mode och design kommer ifrån, är dessutom merparten av människorna djävulskt feta och man får nästan känslan av att vara anorektisk i jämförelse.

Någon gång måste det ju bli ändring på det här, men när?

PS: Trots detta lyckades jag få med mig något hem. Kikar ni in senare får ni se vad! DS

om det är någon som inte har uppsnappat att jag hatar hösten, samt också varför, så kan jag idag ge er ett lysande exempel på detta. Mina damer och herrar, titta ut genom fönstret och skåda, svenskt höstrusk.

Det är kallt, det blåser utav bara fan och om man någonsin haft en vilja att gå ut så är den som bortblåst, eller bortregnad om ni hellre vill det.

Jag hade nästan, märk väl nästan, charmats av klara, något kyliga höstdagar med sol på himlen och röda löv på marken. Men nej, jag är inte så lättlurad. Vips så är det där igen: kall, blöt, äcklig höst som man ska stå ut med i två månader. Såvida inte vädret hoppar över nästa djävulskap, vinter och låter det vara regnigt och kallt fram till maj istället.

Och nej. Argumentet "Men det är så mysigt att sitta inne och dricka te" håller inte. Det höll inte förra året och det gör det inte i år heller. Har aldrig gjort.

Jag hatar kyla, att ha mycket kläder på mig, att behöva byta(!) kläder för att de har blivit blöta.

Så;

om någon vill göra mig glad, fortsätt med koldioxidutsläppen så att det blir varmt och skönt i Sverige, alternativt ge mig en enkelbiljett dit det är varmt och be mig inte att komma tillbaka förrän i början av juli.

Tack på förhand.

PS: För er som inte snappade upp det från förra inlägget, alternativt skrivit kommentarer om detta: Ja, jag rekommenderar, eller nej, befaller er, att se The Phantom of the Opera om ni inte har gjort det. Maffigast är det naturligtvis att se den på riktigt på en opera/teater, men filmen fungerar ganska bra ändå. Det viktigaste är musiken, som är helt fantastisk, även om den kan se lite inklippt ut i filmen. Är man dessutom ett fan av snygga män av typen Gerard Butler så får man inte missa denna film! DS.

Tror ni att jag lyckas?

"Jag är glad att jag har sett den". Jag antar (och hoppas) att det är ett någorlunda godkänt betyg. Om inte, så blev det iallafall en grymt mysig kväll! Nu ska jag sova. Nattinatt

• Träna x
• Städa huset
• Plugga filosofi
• Fredagsfika
• (Titta på utbildningar)

Btw, trist när ingen kommenterar. Jag vet att det mesta är rätt ointressant, men ändå:)

Update: Träningen gick grymt bra. Det var jag och pensionärerna som vanligt. Man känner verkligen hur medelåldern sjunker 20 år samma sekund man kliver in. Gött.

However. Idag har jag verkligen hattat runt hur mycket som helst. Åkt fram och tillbaka till Göteborg två gånger om och har hunnit med både kändisträffar, filosofidiskussioner på universitetsnivå samt eftertänksamt fikaprat.

Måste ändå säga att filosofin börjar bli mer och mer intressant, även om det är trögt att läsa alla sidor i böckerna. Tappar man bort sig och halkar efter så är det ordentligt tungt att ta sig ur det träsket igen. Hursomhelst, äntligen börjar vi diskutera spännande frågor, såsom

"Är framtiden och det förflutna verkligt?"

"Vad innebär det egentligen att tiden går?"

och "Vad gjorde Gud innan skapelsen?"

Äntligen börjar jag få tillbaka känslan av "Sofies värld".

• Göra matteläxa x
• Skriv klart svenska filmanalys x
• Träna tyska verb
• TRÄNA
• Läs Astrids konstiga engelskahäfte

Mitt liv just nu ser ut såhär:

• Se om skolan ringer klockan kvart över sju
• Läs så många sidor filosofi du kan, du har ungefär 200 att ta igen och de hundra du har läst ska gärna läsas fler gånger, varsågod, sätt igång, du blir aldrig klar!
• Träna när du pallar och inte har träningsvärk efter förra gången du tränade för fem dagar sedan..

Tur att det finns kaffe, mitt huvud skulle nog tryckt på stäng av-knappen annars.

Och nu snackar jag om mina riktiga vänner, de jag vet att jag kan lita på i ur och i skur. Som jag gråtit med, skrattat med och druckit oändligt många koppar kaffe med. Människor som känner mig så gott som utan och innan, som inte kräver att man visar upp någon fasad. 
När plötsligt ens tillvaro inte längre har några fasta hörnstolpar och det där med relationer, bekantskaper och vänskap mest flyter runt, utan att veta vem man ska prata med eller vem man kan lita på,

då känns det fruktansvärt skönt att veta att det faktiskt finns några som är gjutna i cement, oavsett vad som händer. 
Ni är helt enkelt bäst, ni vet vilka ni är.

Varje dag stöter jag på olika klasser, ibland samma klass flera gånger per dag, ibland olika allihop. Nivån på stökighet, ambitioner och ljud varierar något enormt mellan de olika klasserna, men hur jävligt det än kan vara så stänger jag av det hela så fort jag kommer hem. Nästan iallafall.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Kanske ställer jag mig främst frågan, hur länge orkar man med en arbetsplats där man inte får någon som helst respekt, ingen som egentligen lyssnar på en och där ens drivkraft och energi till att lära ut, omedelbart läggs på att istället behöva sära på kids som kastar linjaler eller staplar stolar på hög? Jag tycker verkligen synd om de som väljer läraryrket, kommer till skolorna med en passion för sitt ämne och verkligen vill förmedla något. Men möts av inget annat än platt fall.

Var tog ordet respekt vägen i vårt samhälle idag?

Det handlar inte bara om skolorna, samma sak med trasiga busskurer, brott som begås etc. Det fattas en grundläggande respekt för varandra, ditt och mitt och för allt vad samhället erbjuder.

Jag låter som en moralkärring 65+, men det är verkligen inget annat än dagens sanning.

Nej förlåt,

låt mig rätta mig själv:

Godnatt