Isolering
Jag kom hem från Öland igår kväll och var verkligen socialt utmattad. Vi har haft det hur kul som helst men när tio personer bor tillsammans på en liten yta i form av en sommarstuga i nästan sex dagar så blir det inte utan att man till slut bara vill hem och få eget space och slippa att behöva prata med någon så fort man förflyttar sig tio meter. När jag kom hem ville jag mest lägga mig under en sten och slippa träffa någon på ett år framöver. Det är konstigt hur snabbt den känslan försvinner. Efter att ha drivit runt lite i korridoren och på stan själv hela dagen börjar jag bli lite smått nipprig. Det känns liksom fel att inte träffa folk när man har tid till det.
Ibland får jag känslan av att det är en hets som finns över lag. Man "ska" liksom inte vara ensam. Lyckas man fylla upp sin tid med konstant umgänge har man nått framgång, vilket kan få mig ganska stressad ibland. Jag är en person som verkligen måste få egentid lite då och då men samtidigt så vet man inte vilken tid man istället vill offra för att få det..
Nu är det bara tre dagar tills nollningen börjar. En del börjar falla på plats, en del inte och vi är alla sanslöst frustrerade över hur vårt schema krockar med det mesta vi har planerat. Till skillnad från teknologerna så måste vi nämligen lägga all nollning utanför schemat och skolan tar i princip ingen hänsyn alls till detta, vilket är väldigt tråkigt men inget vi kan gör något åt. Vi får helt enkelt jobba utifrån de förutsättningar vi har blivit givna. Det är fortfarande en del kvar att förbereda men samtidigt är det svårt att få någon överblick över vad som egentligen behöver göras. Sannolikt kommer det att lösasig på ett eller annat sätt till slut i vilket fall.
RYD
Lugnet sänker sig över ryd.
...eller inte.
Jag är tillbaka i Linköping, om så än bara för några timmar. Imorgon bär det av till Öland.
Välkomstkommitten bestod av ösregn, fulla maskinar-nollan som har ett partytält precis vid vår bakdörr samt att havregrynspaketet jag kunde svära på att jag hade i mitt skåp inte fanns där. Life is a bitch. Det blev därför en rätt torftig "middag" för min del...
Det känns skönt att vara tillbaka, mitt rum var mer välstädat än jag hade för mig att jag hade lämnat det och jag har närmare femtio nollan som skickat in sina nolleenkäter. Det här kommer att bli KUL!
Nu har jag bara några ton väskor att packa upp också. Kul. Fast korridoren är helt tom, bortsett från mig och tvn, så det kanske inte gör så mycket. Alla andra är ute på nollningsgrejer antar jag. Det är ju dessutom fredag kväll.
Noll inspiration till att skriva. Men jag lever iallafall och har tagit mig till Linköping efter ett par överraskande dagar hemma.
Bang bang
Japp, jag har varit bortrest, därav den oförskämt dåliga uppdateringen. Efter två veckor i Tyskland är jag tillbaka på Västgötsk mark igen. På fredag bär det åter av till Östergötland, följt av några dagar på Öland och slutligen tillbaka till Östgötaslätten och NOLLNING! Jag packar mina väskor fulla återigen, trots att jag nu ska tillbringa två veckor iklädd blå OP-byxor, t-shirt och mantel.. Jag är helt sinnessjukt taggad i vilket fall, sitter liksom och hoppar lite upp och ner när jag börjar tänka på hur allt ska bli och hur vi ska lyckas med allt. Nollningen var för mig verkligen årets stora höjdpunkt och jag vet att många tycker som jag. Nu hoppas jag verkligen att jag ska lyckas att förmedla det vidare.
Det har varit en händelserik sommar, mycket flängande fram och tillbaka. Men tolv veckor är en lång tid och någonstans så ser jag ändå fram emot att få sätta igång igen. Eller ja, jag fasar också. En del moment den kommande hösten är minst sagt mindre trevliga men jag antar att det är sådant man får vänja sig vid.
Semester är för övrigt en bra tid att lyssna igenom sin iPod och hitta alla gamla favoriter som man inte hört på länge. Shuffle är en fantastisk funktion. Bortsett från att jag återigen fann glöden för Lars Winnerbäck (som ju faktiskt sjunger om Linköping, typ som Håkan Hellström) så hittade jag även troligtvis en av de mest lyssnade låtarna under min gymnasietid. Åh vad jag har saknat den.
