à la Hedvig

Familjen har åkt till Skåne för att fira nyår. Själv sitter jag kvar hemma. Själv. Eller ja, med Grisen också förstås. 
Har inte tid med sex timmar sammanlagd bilresa adderat till ännu fler timmar av "umgänge". Miljöer där pluggro inte ens är ett ord.

Läsarantalet dalar, typ i takt med min ork att göra någonting alls. Eller kanske snarare min tid att göra något annat än att plugga. Idag har jag hittills suttit ca sju timmar och ändå är jag inte i närheten av att vara färdig. "Syndade" och var på gymmet i morse, tog väl två timmar pluggtid men vad sjutton man måste ju göra det också, annars kommer jag att må ännu sämre. Det är lite roligt att av det jag har "kvar" att göra av de två dagarna som varit idag och igår är ca 50 sidor i Guyton. Det är ungefär lika mycket som jag plöjt igenom under dagens sju timmar. Det är liksom så absurt att jag nästan bara skrattar åt det. Känns som att det ska till ett mirakel om jag ska klara den där tentan. Skönt att livet känns så hoppfullt liksom. 
Förra gången det var tenta-p hade man panik, ja. Aldrig skrivit en universitetstenta förut etcetc. Nu orkar jag inte ens ha panik. Jämför jag mängden information till den tentan och det som är till den här så blir man ju liksom bara, tja. T1-tentan var som ett gymnasieprov i jämförelse. Förstår inte hur någon vettig människa kan förvänta sig att man ska trycka in allt det här under två veckor och nej det spelar i princip ingen roll vad man läste sist man läste det. Aldrig att man minns tillräckligt ändå. Just nu orkar jag knappt bry mig om Guyton längre, tänkte ägna resten av kvällen åt att förlita mig på gamla basgruppsanteckningar. Vet inte om jag egentligen vågar men jag tror inte att mitt psyke har så mycket annat val just nu.
Blir frustrerad över mina kursare som lägger upp en massa bilder på facebook med alla jävla whitboardtavlebilder de målar på sina tentagrupper. Önskar att de kunde bespara mig den plågan som bara får mig att inse de tillkortakommanden mitt pluggande hittills har haft, saker jag själv inte skulle kunna haspla ur mig för tillfället.
Slut med deprimerande text, åter till blodtrycksreglering.
Tjing

Det är så skönt att slippa den där jullovsstressen. Att inte veta vad man ska göra med all ledig tid, att känna att en dag framför TVn och med eventuellt en liten promenad som enda motion är en helt bortslösad dag som får en att känna sig ganska värdelös. Det är så skönt att slippa den där grejen med att behöva åka in på mellandagsrea, göra av med pengar man får dåligt samvete för att man inte har kvar sedan. Så skönt att inte behöva umgås med någon och faktiskt ha något att skylla på. 

Eller inte.

Om någon inte fattade det så var stycket ovan det mest ironiska som skrevs sedan jag vet inte när. Jag är så fruktansvärt arg på vår skolledning, hatar Linköpings universitet, oavsett hur jävla awesome PBL-läkare de kan tänkas göra mig till. Jag hatar idioten som tyckte att studenter är ju lite mindre värda och hur de firar jul spelar ju faktiskt inte så himla stor roll. Vem FAN lägger tenta-P som måste genomföras över juldagarna för att få det att gå ihop!? Jag blir så arg, frustrerad och uppgiven, samtidigt som jag vet att jag inte har något val än att sitta här, annandag jul med min satans fysiologibok vars sidor aldrig tycks ta slut. 
Jag har inget annat val, såvida det inte är min högsta dröm att få börja T3 med ett omtenta-P samtidigt som nya terminen börjar. Jag struntar i om det är CSN, universitetet eller vem tusan som helst som sätter käppar i hjulen för andra terminstider, det spelar mig ingen roll. Jag kan gå utan pengar i två veckor om det nu ska vara så, bara jag slipper lägga årets största högtid på att plugga lungfunktion.

Jag är hemma igen och tjaa, det mesta är sig likt och jag tycks ha påbörjat tenta-pluggandet lite sådär lagom såhär två dagar innan jul. Att komma hem och typ, röra sig nere i stans "centrum" känns lite som att återvända till brottsplatsen sådär. Ni vet, där allt har hänt och där människor fortfarande är kvar där de var för fem år sedan. Trots det så är det enormt skönt att få komma hem och sova i sin egen säng, gosa med Grisen (marsvinet), stöka runt i sitt eget kök där det bara existerar ens egen disk, krypa ner i hemmasoffan samt att kunna använda familjens bilar, inte någons cykel som jag och E konstaterade häromdagen.
Hemma tar man liksom en av bilarna och säger att den är tillbaka om en stund. Som student och med eventuell punka är man jättelycklig om man lyckas låna någons cykel för att ta sig hem någonstansifrån.
Perspektiv. 

Julklapparna är i princip fixade, mer och mindre men alla är klara i tanken iallafall. Vi har lyckats få in granen, köpt en julskinka och det går faktiskt framåt i julstökandet i största allmänhet. Imorgon är väl dock dagen då allt smäller, det brukar vara få grejer som görs innan den 23. Traditionsenligt. 
Jag tittade igenom mina "önskelistor" förut och insåg hur tråkig jag börjar bli. Önskar mig typ,  köksprylar, dammsugare (!?), någon bok och en cykelhjälm. HALLÅ!? Vad hände där!? Antar att det blir så  för att det är sådana där saker som är tråkiga att köpa själv som man helst inte lägger pengar på, trots att man behöver dem. Då är det nästan roligare att få dem så att man själv kan köpa grejer som man verkligen vill ha men definitivt inte behöver senare och därmed också få känslan av att man skämmer bort sig själv och blir lite varm i hjärtat av det i ren konsumtionssamhällesanda. 
Skämt å sido. Sedan jag flyttade till Linköping har fruktansvärt lite pengar gått till kläder och liknande, galet mycket till kurslitteratur och dessutom erkänner jag, jag har faktiskt inte ätit några nudlar. 

Klockan är för mycket och jag sover inte,  måste fixa till mitt dygn så att jag kommer in i tenta-p-rutin när det väl krävs.. Godnatt.

Är i lite uppbrottsstämning sådär. Resfeber nästan.
Borde gå och lägga mig, kan inte, vill inte riktigt. Finns så mycket grejer som faktiskt måste med, det blir liksom jobbigt om jag glömmer någonting när jag åker hem den här gången. Det är ganska länge jag ska vara borta. Sitter och har det ganska mysigt i mitt lilla rosa krypin här på BK4  och känner att jag kommer att sakna det litegrann faktiskt. Kanske är det för att jag för ovanlighetens skull inte bara åker hem för att ta det lugnt utan den här gången måste jag prestera saker också.
Jag och T har haft julklappsbyte idag. Jag fick en massa rosa köksprylar, så sanslöst fina och dessutom sådant jag tänkt i månader att jag inte har, borde köpa men inte orkat/ansett mig ha råd med. Nu har jag dem och rosa till på köpet!
Sanslöst lycklig tjej. 

Imorgon ska jag först vara i skolan mellan åtta och fyra innan jag hetsar hem och vänder, plockar upp mina saker och tar tåget hemåt vid sex. Det kommer att bli en lång dag men sedan är det ju färdigt. 
Idag har jag känt mig så fruktansvärt oproduktiv. Varit på strimma mellan ett och fem men utöver det har jag inte gjort något vettigt överhuvudtaget förutom möjligtvis packa och göra iordning mitt rum för avfärd. Antar att sådana dagar behövs också men det känns som att jag har gått på mentalt jullov sedan ett antal dagar tillbaka. Har noll motivation kvar. Måste uppbåda en jäkla massa nu inför tentaplugget. Vår handledare sa igår till oss att när man var student så brydde man sig så mycket om det där med omtentor, väl i arbetslivet är det ju ingen som bryr sig och man ser det också som en mycket mindre grej. 
För min del tror jag inte det är lika mycket prestigen i omtenta eller inte, utan snarare det faktum att det blir så satans tungt när omtenta-p för oss ligger samtidigt som den övriga terminen pågår i T3. Känns som att det blir lite väl mycket på en gång. 

Nu måste jag ändå försöka att tvinga mig själv i säng, får väl se hur det går att sova, är helt uppe i varv. Imorgon bitti blir det ytanatomi, dvs lite klämma och känna på varandra igen. Kul.

Det är ju tur att jag inte flyger hem till Göteborg imorgon.. De där tjugo-kilosspärrarna är liksom inte gjorda för en uppsättning T2-LÄK-litteratur... Hur ska detta sluta!?

Jag är faktiskt med i julnumret av Isabella Löwengrips tidning "Egoboost" där jag berättar om läkarlinjen i Linköping som självklart är Sveriges bästa! Rätt kul ändå, även om bilden är ganska, err, ful.

Det känns lite som att livet springer ifrån mig.
Dagarna passerar utan att jag riktigt vet vad jag gör med dem, eller snarare, mitt liv har bestått av plugg, sömn, mat och ibland något däremellan. December bara försvann och plötsligt är det bara fem dagar kvar till den där dagen vissa längtar efter hela året. Mitt julpyntande och förberedande dog någonstans med att anatomikapitlet påbörjades, någonstans där försvann väl också resten av mitt sociala liv. Igår ringde jag upp en släkting som ringde mig för två veckor sedan och ville prata rent allmänt. Jag var upptagen just då och sa att jag skulle ringa tillbaka någon dag senare. Det var två veckor sedan, antagligen har jag haft något hål någonstans men aldrig riktigt någon ro att faktiskt ta tag i det och göra det. Min tidsuppfattning försvann visst någonstans där på vägen också.
Hur har hon då tid att blogga kan man ju då fråga sig?
Jag vet inte. Egentligen har jag ju inte det heller. Det har bara blivit någon form av kanal för att reagera av sig lite, jag vet att jag när det kommer till vissa saker är dålig på ord. Verbala alltså. 
Ibland tror jag att man lättare får pränt på tankar när man skriver ner dem, jag tror att jag har pysslat med sådant mer eller mindre sedan jag var liten, av mina dagböcker från lågstadiet att döma. Om man skriver ner dem behöver man ju faktiskt inte heller någon som lyssnar, oavsett om man har någon eller inte, skrivna ord är mer lättillgängliga. Och så slipper man ju sitta och prata med sig själv i brist på annat sällskap.

Om två dagar åker jag hem och det är något helt obeskrivligt hur mycket jag längtar. Efter NKs julskyltning (jag vet ännu inte temat för i år), Eventuellt besök på jul på Liseberg, att pynta granen, att steka köttbullar med pappa, att bara mysa på juldagen när man bara känner att alla krav som byggts upp bara släpper på en gång, jag längtar efter vattnet, salta vindar och faktiskt tom charmen hos sjön jag bor intill. Det kommer att bli en kort jul för mig i år, kanske därför måste jag se till att njuta av den i fulla drag, till tvåhundra procent. (Ska man skriva tvåhundra med siffror där kanske? 200%?) 
Jag önskar lite att tentan vi ska ha enbart hade varit praktisk. Det hade varit så mycket lättare och roligare att plugga om var att man behövde lyssna på folk med stetoskop, auskultera lungor, klämma på muskler och testa reflexer. Samt mäta ett och annat blodtryck här och var. Nu tillhör det dock bara periferin. Den mindre delen av tentan men som likförbannat kan komma i okänd utsträckning, redan på den skriftliga. 

Har jag kommit tillbaka till det där gnällstadiet? Kanske både ja och nej. På något sätt känns det ändå lite berättigat. Folk i min omgivning skriver tentor, åker hem, skaffar sig  jullov och blir allmänt lediga i veckor framöver. Själv vet jag att mitt helvete ännu inte börjat på riktigt. Snart kommer jag att sitta där under den mörkaste tiden på året och bara gräva ner mig fullständigt i all kunskap jag tydligen ska ha tryckt in i min hjärna den här terminen. 
Jag säger inte att det inte har varit roligt, intressant och lärorikt. Jag kan plötsligt så sanslöst mycket saker jag aldrig kunnat drömma om att lära mig. Plötsligt så har allt blivit en helhet och jag ser faktiskt någon form av logik i hur saker och ting fungerar. 
Trots det så känns det trögt. Bara för ett litet ord på fem bokstäver, som börjar på T och slutar på A. Men det hör väl till på något sätt också.

Avbröts just i mitt gnälliga skrivande av ett samtal från en mycket god vän som jag inte hört ifrån på länge. Jag är sämst på att hålla kontakten så fort jag blir upptagen, tur för mig att jag har vänner som har vett på att höra av sig till mig då.
Åh vad jag just blev varm i hjärtat, tack W. 

Håhå, sitter och fikar och smider planer inför våren med S! Vi ska börja i en ny sport är tanken, det här ska bli sååååååå kul!

Igår hade jag nog min roligaste kväll hittills sedan jag flyttade hit.
Det var Dam- och Herrsittning, det var separata rum och det var masker för ansiktet. Fördrinken var gemensam och man fick faktiskt mingla med damer och herrar, efter det delades vi dock in i våra respektive rum och våra servitörer kom in iförda skjorta, slips, kavaj, skor, strumpor och kalsonger. På väggarna gick snygga bildspel på repeat kvällen lång och ett antal starka tjejer höll fina tal om tjejer i allmänhet och våra styrkor i synnerhet. Någonstans kring förrätten kom kvällens första gyckel, CMs manliga förmågor framförde först ett lite lagom oanständigt gyckel men med alla kläder på. Ordet "omstart" efter gyckel byts snabbt ut mot "mera hud" och mera hud var också vad man fick. En knäckebrödsdans levde istället upp till "bara hud" som även det ropades och damrummet var satt i extas. Huvudrätt och efterrätt följde tätt ackompanjerat av nästa festeri som tågade in i overaller som snabbt byttes ut mot backstreet boys-utstyrsel för att sedan förlora mer och mer kläder, avslutat med en hattdans. Våra egna kära medsex presterade också, nästan iallafall, inte lika bra. Slutligen till efterrätten fick vi så våra servitörer att framför YMCA med färdiguppklippta t-shirtar som revs av. 

Köttmarknad, ohja.
Pratet efteråt sade iallafall att killarna som varit med och bjudit på sig själva faktiskt bara tyckte att det var kul, så folk behövde inte skämmas för eventuella oanständiga beteenden som kan tänkas ha uppkommit under sittningen.
Killarna i rummet bredvid tyckte uppenbarligen att våra framträdanden måste varit enormt spännande, det var en hel del tjuvkikande under ursäkten att baren låg i vårt rum. 
Eftersläppet var sedan riktigt bra det också. För ovanlighetens skull i Linköping så spelades det faktiskt bra musik som var kul att dansa till. Ni vet sådan där som man faktiskt kan sjunga med till och inte bara stå och gunga fram och tillbaka och försöka hänga med i någon rytm som kanske finns någonstans. 
Idag är man ganska trött, men sannerligen så är det värt det. 
Dam- och herrsittningar har tydligen varit lite tabu på HU ett tag så det här var visst den första på rätt länge. Jag hoppas att det blir en tradition som upprätthålls i framtiden för det här var något så fruktansvärt roligt som jag sent lär glömma..

Jag har haft en riktigt bra kväll.
När fem tjejer samlas, äter mat tillsammans och pratar blir stämningen nästan alltid på topp och samtalsämnena blir, tjaa, minst sagt, lustiga. Mycket roligt som kommer fram och hade man gjort en citatbok hade den blivit galet lång och jag hade nog skrattat mig till döds någonstans halvvägs. 
Det blev en himla massa mat, folk hade liksom tagit med sig det som var planerat och gärna lite utöver det också, det blev årets första julbord för mig och det var sjuuuuuukt gott. Insåg också att det här blev sista träffen med tjejerna innan jul, lite tråkigt sådär. Det har blivit alldeles för lite umgänge den här terminen, det har varit nollning med fadderskap, en helsikes massa plugg och så var det ju det där med att folk skaffar pojkvänner. Av oss fem så gick 80% efter middagen till sin respektive på ett eller annat sätt, jag gick hem själv. Det positiva med det hela är väl att jag har mycket mer tid till att plugga, eller till att vara med mig själv. Båda är väl ganska viktiga antar jag. 

Imorgon ska jag och L ut och julhandla. Hoppas även på att hitta någon klänning för imorgon kväll, har lyckats köpa en röd mask (maskerad) och därmed så står jag liksom fast med att behöva antingen något svart eller något rött att ha på mig. Jag vet dessutom att L som jag ska ut med ska ha en röd klänning, så det kändes ju lite dumt sådär. Oavsett vad så är jag något fruktansvärt taggad inför imorgon. Herr- och damsittning, sittningen i separata rum (för oss med enbart manliga servitörer!!!!1111) för att sedan följas av eftersläpp tillsammans. Känns lite som en köttmarknad sådär, alternativt som när man släpper ut kor på grönbete.... I vilket  fall så blir det den sista stora kvällen innan jul, tenta-p och allt annat som nalkas så jag antar att det bara är till att njuta av mina blivande kollegors sällskap en sista kväll för det här året. 

Idag har det ärligt talat varit en bra dag. Fruktansvärt lång men bra. 
Allt har gått trögt i flera veckor, idag har jag haft föreläsning, basgrupp, fyra timmar på biblioteket och sedan två timmar i obduktionssalen. Trots det så har jag varit inne i ett sådant flow större delen av dagen. Jag har liksom varit på topp mer eller mindre och det mest värdefulla är att jag faktiskt har lärt mig saker och ting. Kanske beror det på att vårt nya fall plötsligt består av lite fakta också, inte bara anatomiglosor. Kanske beror det på att jag börjar se ljuset i tunneln. Eller så är det bara något annat. Oavsett vad så har det varit en enormt skön känsla att känna sig produktiv. Och att kunna gå hem med nya kunskaper i bagaget, såsom:

-Hur reflexer fungerar, varför man drar bort handen från plattan när man bränner sig, varför kroppen plötsligt kan släppa spänningen av en muskel helt ifall den anser att man tar i för mycket på gymmet så att man riskerar att skada sig. 
-Hur kroppen själv kan reglera smärta.
-Vilka olika typer av känsel vi har
-En hel del om underbenets anatomi
-Hur man syr ihop sår (grundteorin av hur man syr iallafall)
-Varför man får ont i armen och liknande när man får en hjärtinfarkt

Plus att det blev pannkakstårta, julkalender och allmänt trevligt umgänge på kvällen. Det är fyra "skoldagar" kvar. Om sex dagar sitter jag hemma och tja, julpyntar eller något. Jag har bestämt mig för vad jag gör på tenta-P och i helgen är det Herr- och Damsittning och jaa. En hel del saker känns helt okej för tillfället, kanske har jag slutat orka oroa mig, det tar så mycket energi som jag antar att jag borde lägga på annat. 

Mitt största tillfälliga problem är nog nästan julklappar, kaos. Ska lösa det i helgen är planen.
Imorgon är jag helt schemafri och tänkte satsa på en heldag på biblioteket, det brukar ju vara upplyftande sådär. Sedan ska jag faktiskt ha julbords-knytkalas med tjejerna på kvällen också.
Det kommer att bli helt amazing.

Idag har jag lärt mig (och sett) att en ischiasnerv är i princip lika tjock som mitt lillfinger. 
Det var ju faktiskt rätt coolt sådär.

(Anatomin börjar gå mig åt huvudet)

Det tog en himla lång tid. Jag är rätt trög sådär.
Jag har blivit Anders och Måns-frälst. 
Fick en del citerat för mig en morgon förra söndagen vid halv fyra på Burger King, skrattade lika mycket åt det då som när jag väl fick se originalet. Ikväll har jag skrattat magen ur mig av ett annat klipp men det blir liksom inte lika bra när det är taget ur sitt sammanhang. Så jag ger er premiären som även blivit något av veckans "Theme Song".

Igår morse tackade jag verkligen Gud.
Eller min lyckliga stjärna eller mitt sunda förnuft. Kanske snarast alla tre. 

Jag har "syndat" i flera år nu, cykelhjälmen har legat där på hyllan och liksom stirrat förebrående på mig varje gång jag gått utanför dörren med cykelnycklarna i handen och tanken av att "Nej men det är ju inte snyggt" eller "Det är ju bara varmt och jobbigt" eller klassikern "Man blir ju så ful i håret".
För fyra dagar sedan cyklade jag de 50 meterna från min strimma-vårdcentral hem och det var glashalt. Där och då bestämde jag mig för att nu var det färdigcyklat utan hjälm. En av mina bästa vänner blev påkörd av en bil i våras och hade hon inte haft hjälm så är väl frågan var hon hade varit idag.
Sagt och gjort, kommande tre dagar var hjälmen min följeslagare till skolan och igår var jag så fruktansvärt glad för det. Ute såg det ut att mest vara blött och regnigt så jag utrustade mig med gummistövlar och regntät jacka samt satte min nya vana trogen även hjälmen på huvudet. Jag hann inte mer än att cykla en minut från min ytterdörr innan jag plötsligt befann mig på marken med cykeln över mig, bakhuvudet rejält smällt i marken och snö/regn-slask överallt.
Under mig var den förrädiska isplätten. 
Med mycket skakande knän, en växel som nyligen blivit utbytt men numera var trasig igen och mycket trevande steg reste jag cykeln och lyckades på något sätt att trampa mig mycket långsamt och förisktigt sista biten till universitetssjukhuset. Jag blev försenad eftersom jag dessutom ledde cykeln vissa partier när jag såg femåringar åka kana på marken.
Jag inser att hade jag varit oskyddad hade jag ju definitivt tagit mig till universitetssjukhuset ändå men absolut inte med min rosa-vita cykel utan snarast med neongul ambulans med blåljus. 
Kanske behövdes det en sådan här händelse för att få mig att fatta att jag aldrig mer ska glömma den där småfula plastbyttan på huvudet, ironiskt nog bara att det kom så snart efter att jag hade bestämt mig. 

Idag är jag något  fruktansvärt stel i hela kroppen men i övrigt har jag klarat mig  helt utan skador. Att vara "snygg" är inte värt det. Om man nu ens är snyggare utan, brukar inte människor som är vettiga vara det man tycker är snyggast i grund och botten? Att vara korkad gör en ju mest, dum. Typ. 
Beroende på om det fryser på igen eller inte så kommer jag att ställa av cykeln för säsongen snart men oavsett vad så är det dags för en ny hjälm efter att jag smällt i min gamla så hårt. Jag kanske ska matcha med cykeln den här gången?

Jag har bestämt mig.
Har du?

Jag plagierar en annan känd bloggare idag men idén fick mig verkligen att vakna så himla mycket och fundera över det ena och det andra; vad gjorde jag för ett år sedan? Med en blogg och liknande till hands kan man ganska snabbt stilla nyfikenheten. 
För ett år sedan var jag vilsen utav bara tusan. Jobbade som vikarie på både dagis och högstadie, slets mellan förkylningar, vansinnesutbrott, ömhet och känslan av att bara vilja sjunka ihop i soffan efter en arbetsdag. Jag satt fortfarande fast i nostalgiska efterdyningar av studenten som kom alldeles för fort och splittringen av vänner som följde därpå. Samtidigt så hade jag någon som höll om mig. 
Vilsen kring högskoleantagningar som inte gick i riktningar jag önskade var upphov till mycket frustration och frågan var vad framtiden skulle utvisa. 

Kaoset är inte kvar, jag har min väg utstakad i fyra och ett halvt år framöver. Istället sitter jag fast i en stress och prestationsångest som jag precis lämnat bakom mig för ett år sedan. Så mycket har förändrats och så mycket har blivit helt fantastiskt. Så många människor jag träffat, lärt mig att älska och som nu är en del av min vardag. Vad som har hänt med min tur i spel har jag ingen aning om men jag hoppas verkligen att den är bättre än den var då. 
Jag sitter nu med två veckor kvar av terminen, fyra dagars juluppehåll följt av en tenta-period där jag saknar grupp att sköta studiediskussionerna med i slutet av dagen och de andra jag brukar umgås med kommer inte ens att vara kvar i stan. Jag vet inte om jag vågar bryta det ändå någorlunda vinnande konceptet från i somras, jag är för rädd för vad som kan komma att bli resultatet om jag skulle byta läsnings-ort. Samtidigt som jag inte ser någon mening i att sitta ensam i Linköping under två veckor heller. Det är för mycket saker jag gärna hade haft svar, bekräftelser och lösningar på nu. Jag har inte tid med att sitta och grubbla, det finns det för många antebrachii-muskler för.

Tråkiga inlägg just nu, jag vet. Och nej, jag är inte deprimerad, bara stressad utan att riktigt veta hur jag ska hantera det. Men det löser sig. Om inte annat för att jag säger det hundra gånger om dagen, till slut kommer jag att börja tro på det. 13 januari kommer att vara en bra dag.

Seriöst så håller jag nog på att bli tokig. Tror att jag just var ute i köket och diskade för tredje gången, bara för att få någon form av avbrott i plugget, kom igen, DISKA!?
Just nu hatar jag allt som har med händer att göra. Eller ja, åtminstone deras anatomiska uppbyggnad. Deras funktion är väl fortfarande ganska... Vettig antar jag.

Manteln är oskyldigt blå och avtagen för sista gången. 
Helgen bjöd på superfadderinvigning med en jäkla massa jobb bakom men som verkligen visade sig vara värt all möda. Det tycktes så på de invigda iallafall och själva hade vi också fruktansvärt roligt. Om man nu kan använda ordet fruktansvärt (negativt) tillsammans med roligt (positivt). Hursomhelst, kul var det och det känns brutalt sorgligt nu kan jag meddela.

När jag hemifrån någonstans i mitten av september när nolle-p nyligen var avklarat, man var trött som ett as och kände att det var enormt skönt att allt var över, fick frågan "var det värt det?" så vet jag att jag svarade att jodå, det var det absolut det och jag har lärt mig att jobba i grupp och det är ju en bra egenskap och sådär. Och jovisst, klart att vi har haft det kul och så. 

Man ska aldrig fråga någon sådana grejer precis när man har genomfört det hela. 

Det ger liksom inte en rättvisande bild eftersom man har varenda konflikt och motgång kvar i färskt minne. 
Fråga mig idag och jag säger JA JA JA JA! Jag har haft så in i norden, enormt jättekul under den tid som gått. Jag har lärt känna nya människor, egna kursare till mig som jag aldrig hade börjat umgås med annars. Jag har lärt känna nollan (ettan?), nya blivande superfaddrar och alla andra inblandade i nollningen runtomkring. Jag har känt att jag har gjort något roligt och värdefullt för någon annan och själv  har jag också  haft fantastiskt mycket kul på vägen, både i planering och genomförande trots att timmarna av nattsömn ett antal gånger blivit alltför få. 

Det finns tillfällen då man undrar varför man har valt att ställa upp på en sak, engagera sig i någonting som egentligen mest är till gagn för någon annan. Det finns också de tillfällen då man inser hur mycket man själv får ut av det. Jag kanske inte egentligen är sugen på ett nolle-p till, men det hade varit förbaskat kul att göra om det!

/Gammelfadder Hedvig

Ursäkta mig,

Jag hade målat upp skräckscenarion framför mig.

Jag var övertygad om att jag skulle svimma, springa ut ur obduktionssalen, skrika hysteriskt eller något annat av samma kaliber. 
Det är två dagar sedan jag var med om min första dissektion av mänskliga preparat. Hur det var? Vad ska man säga?
Surrealistiskt. 
Grupperna är uppdelade så att några först förbereder allt, sedan får övriga grupper en föreläsning om vad som ska visas och sedan blir de visade av de kursare som är i "förberedelse"-gruppen. Jag själv började i "visningsgruppen", något som många beskrivit som nästan värre, att bara se på. Det hela känns så konstigt att skriva om. Det här är ju inte något man gör var dag och de flesta människor slipper det helt och hållet. Förvisso är vi inte tvingade till någonting heller men det känns dock som ett väldigt lärorikt moment, trots att det samtidigt känns väldigt makabert och även om allting görs med största respekt så känner man sig ändå ganska..