à la Hedvig

Äntligen får jag lite space till att göra ingenting. Eller ja, okej. Jag packar faktiskt. 
Hela veckan har varit fullspäckad, både med plugg och diverse trevliga möten av olika slag. Igår var vi ett helt gäng med tjejer, plus David och tränade. Det var verkligen riktigt kul, motivationen blir en helt annan när man har några runtomkring sig. Går inte direkt att klena då.. Sedan gick jag och Sara hem till henne och förstörde det hela med att äta överbliven prinsesstårta.. Inte det bästa kanske, men en helt grym tjejkväll. Löv it.

Det behöver inte sägas så mycket mer än att gårdagskvällen blev precis så fantastisk som jag hoppats och önskat. Efter en något kaotisk (men mycket trevlig) fördrink, med folk som väntade på bussar, tjejer som aldrig blev klara och saker som glömdes kvar, så blev vi plötsligt upphämtade av en vit limousin tack vare Saras baldejt. Det var bland det galnaste jag varit med om, men det kändes sjukt lyxigt. 
Väl framme på konsert och kongress var det mingel till MF-körens vackra stämmor, varefter vi skulle leta upp våra bordsplaceringar. Och vi var ett flertal som inte stod med någonstans. Så efter en stunds väntan hade de dukat upp ett bord till, lite vid sidan av, där vi fick sitta, själva förvisso, men trots allt kompenserade av kontinuerlig påfyllning i glasen. Efter en jättegod trerätters middag och en del spex av varierande kvalité (mestadels hög), så var det dags att röja undan borden och bereda för dans. Det blev några klassiska danser ändå, även om jag missade varje tillfälle till vals. Men det blev ändå något försök till foxtrot och något annat. Rörde på oss gjorde vi iallafall. Därefter var det klassiska slut och det gick över till ett annat liveband som spelade rockklassiker. Inte alla gånger det bästa att dansa till, men jag fann en utmärkt buggkavaljer som gjorde kvällen riktigt fartfylld. 
Lite action måste ju också klämmas in, vilket blev i form av att brandlarmet gick någonstans runt klockan två. 300 pers fick stå ute i 15 minus och tränga ihop sig så gott det gick, och gentlemännen lämnade över sina kavajer till bättre behövande (damer). Efter kanske tjugo minuter hade även brandkåren kontrollerat att det bara var rökmaskinerna som spökat och vi fick gå in igen. Sista timmen flög iväg och plötsligt flöt dansgolvet runt till "Stad i ljus", varefter kvällen blev tyst. Äntligen fick jag uppleva detta också.
Innan hemgång bjöds det på sjuka exempel på att världen är läskigt liten, och jag har ytterligare ett sommarsällskap säkrat. 
När taxin hem skulle beställas åt fem personer blev det en stor chock när kvällens andra "limousin" dök upp. Förvisso inte lika lyxig, men ändå.

Idag kommer att bli en helt grym dag!

Nollningsveckorna gör en sanslöst bortskämd.

Idag var jag nära på att köpa rosor åt mig själv, eller unna mig själv middag ute. Efter att alla i kretsen blivit upptagna med dejter, middagar etc, så känner man sig plötsligt väldigt ensam. Att gå hem i x antal minusgrader, utan att ha ätit på för många timmar, trött i huvudet, uppgiven etc, och veta att man kommer hem till ett behov av att själv handla, laga mat och sedan äta själv. Det är inte min definition av en bra alla hjärtans dag. Så kände jag mig alltså ensammast i världen, ända tills jag kommer hem, öppnar min postbox och tar ut ett kuvert med snirklig handstil. Tänkte att det är väl någon form av föreningsbrev där det är gamla damer som sitter och skriver adresser, istället för att sitta hemma som andra pensionärer. Att dagen efter öppningen blev väldigt mycket bättre efter att ha öppnat och funnit ett Alla hjärtans dag-kort från mormor, behöver nog inte förtydligas. Skulle nog vilja påstå att hon är bäst.

Efter att ha haft min familj här i helgen börjar lugnet lägga sig. Det har varit otroligt skönt att ha (minst sagt) välbekanta människor omkring sig och inte behöva fundera så mycket. Och att saknaden får krypa tillbaka lite. Nu är jag dock ensam igen i mitt rum som numera, efter några vändor till IKEA, känns mycket mer hemtrevligt. Det finns mer att stöka ner med, men också mer att knyta an till.

Jag har aldrig riktigt förstått fascinationen för TV-spel, även om jag själv också kan tycka att det är underhållande ibland. Men att se mina korridorskillar spela FIFA och skrika så att det hörs över hela korridoren, då blir jag mest imponerad, om än också väldigt road! Och ja, de är äldre än jag. :P

Haha, guess what? Jag har faktiskt pluggat idag, på riktigt! Först hade jag möte med min basgrupp för att planera inför fredagens seminarium. Sedan satt jag en stund på biblioteket varefter jag lunchade med lite folk. Sedan fuskade jag och Sara och utforskade Linköping och dess semle-utbud och jag lovar att vi hittade det bästa direkt. Tror att det kan ha varit mitt livs godaste köpe-semla. Fantastiskt. Vi såg på Simpsons the Movie också haha! Men sedan gick jag hem rätt tidigt och sedan dess har jag mest suttit och pluggat, förutom när jag lagade middag då. Temat för dagen har varit dels överviktiga barn men också cellbiologi i form av grundläggande gymnasiekemi med protein, fett och kolhydraters kemiska sammansättning. Jag började skämmas lite när jag knappt kom ihåg vad kovalenta bindningar var. Har nästan inte fått det klart för mig än. Men det rullar framåt. Skönt att komma in lite i det man faktiskt ska göra, och så har jag en sån sjukt mysig studentkorridor! Var bara tvungen att säga det.

Så var nollningen är slut och vi benämns inte längre som nollan. Vi är numera ettan och faddrarna får festa utan att ta ansvar för oss. Sedan sist har det känts som fest konstant. I torsdags var det som sagt kravall, vilket var sjukt kul. Efter förfest med medsex samt en massa andra sexmästerier som kom och gycklade för oss gick(?) vi till det stora kårhuset i stan där det var fest med USA-tema för alla fakulteter i stan. Det var även inresta människor från andra delar av landet, bl.a. Chalmerister som visade sig känna några av mina vänner. Mycket och många intressanta möten, en lång kväll med hamburgare, mösstölder och mycket spex.

Om någon (mot förmodan) skulle undra vart jag tagit vägen så kan jag tala om att jag fortfarande lever. Jag har haft fullt upp de senaste dagarna med skola och nollning och dessutom har jag haft annat att tänka på, så bloggandet  har liksom inte känts prioriterat. Min kärlek befinner sig mitt i cyklonens område i Australien och det mesta av min energi har gått åt till att hoppas att det ska gå väl. Det är sådana sanslöst stora avstånd och känslan av att vara maktlös är fruktansvärd. Allt jag vill just nu är att ha honom hemma på svensk, vindstilla mark så att jag kan få en enorm kram samt en baldejt till balen som ska hållas här i mitten av februari.