Too late, too soon
Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska skriva. Vet inte om det finns så mycket mer att berätta om vad vi gör här. Skulle någon ändå vara intresserad så har vi haft redovisningar av våra projektarbeten idag, samt kulvertorientering, dvs springa runt på området och göra olika poängtävlingar.
Trots detta blev kvällen förhållandevis tidig. Eller ja, jag var hemma runt kvart över tio och har dessutom sovmorgon imorgon, så jag unnar mig att bara vara lite. Och jag vet inte om jag tycker om det, även om det känns skönt att varva ner. Det är sådana galna tidsrymder jag har framför mig. Så gott som en dubbel gymnasieperiod, i en stad som inte är min egen, och som egentligen inte ingick i mina planer. Oavsett hur bra jag kommer att trivas här så var det inte såhär jag hade tänkt mig det.
Jag tycker inte om att behöva äta mackor för att det är det enda man hinner få till. Att komma till ett kök som inte är städat och dessutom fyllt med någon annans skit. Att dörren förvisso går att låsa, men att det är en ekande tomhet man kommer hem till. Världen är kanske inte så stor trots allt, men ibland känner man sig fruktansvärt liten. På något sätt känns det som att något annat plötsligt tog kontrollen över mitt liv. Det är inte längre jag som styr det. Jag har något tveksamt svängt in på en väg, varefter autopiloten kopplats på automatiskt. Att veta att andra fortsätter med sina liv precis där de var, som om inget hänt, känns förjävligt när man själv jobbar för att skapa sig ett nytt.
Jag har packat upp alla mina väskor nu. Men jag har fortfarande inte flyttat in. Det här känns bara som en nödlösning, jag hade inget annat val. Liksom med allt annat.
Jag är ledsen mina vänner, men det här är verkligen inte häftigt.
Åtminstone inte så länge man inte är beredd på det.
On and on
Livet rullar på. Efter tre dagar börjar man nästan ha koll på var några av de mest frekvent förekommande salarna ligger, samt att man har ett hum om i vilken riktning stora torget ligger. Plus att man hittar hem till sitt hus från busshållplatsen...
Nollningen fortsätter i takt med introducerandet till läkarprogrammet. Vi har haft lite introduktionsföreläsningar samt ett litet grupparbete (min grupp arbetade med blodtransfusion vilket innebar bl.a. ett besök på blodgivningscentralen där vi även fick labba lite med riktigt blod. Eller ja, bestämma blodgrupp på det iaf.) Det häftiga med att vara här är att man är så nära sjukhusmiljön hela tiden. När man går i "korridorerna" rullar patienter förbi på bårar etc.
Idag har nollaktiviteterna inneburit soppa med bröd följt av Cluedo IRL, vilket var kul om än lite långdraget. Jag var mest trött och ville hem eftersom jag tänkte på allt jag inte hunnit göra.Trots detta så slutade vi rätt tidigt och jag hann med en hel del. Handla mat, laga mat (göra matlåda), fixa diverse formaliteter på datorn etc.
Imorgon blir det gammelfadderkväll med after ski-tema. Har inget material till dessa aktiviteter alls, men det får väl gå då..
Nu ska jag SOVA. MER än sex timmar. Dvs sju...
Btw, sittningen igår var sjuk. Fadderiet sågade sönder ett bord plus nollbricka med motorsåg. Sevärt.
Läkarstudent 2.0
Jag ser ett dalande läsarantal, trots att jag uppdaterar som attan.
Jag är numera officiellt läkarstudent, ännu mer officiellt nolla-har sprungit runt med en grön operationsmössa på huvudet hela eftermiddagen. Efter en del introduktion, information etc har det varit lite aktiviteter med faddrarna, ett skrämmande kulvertmöte med fadderisterna samt myskväll med tacos med superfaddern hos hjälpfaddrarna. Imorgon blir det åter en fullspäckad dag med välkomstsittning på kvällen. Har jävligt mycket ångest över när jag ska hinna handla mat. Har fått med mig en liter mjölk, några deciliter havregryn samt ett tredjedels bröd och smör. Alla aktiviteter håller på till sent och alla affärer stänger tidigt-. BLÖH.
Jag är numera officiellt läkarstudent, ännu mer officiellt nolla-har sprungit runt med en grön operationsmössa på huvudet hela eftermiddagen. Efter en del introduktion, information etc har det varit lite aktiviteter med faddrarna, ett skrämmande kulvertmöte med fadderisterna samt myskväll med tacos med superfaddern hos hjälpfaddrarna. Imorgon blir det åter en fullspäckad dag med välkomstsittning på kvällen. Har jävligt mycket ångest över när jag ska hinna handla mat. Har fått med mig en liter mjölk, några deciliter havregryn samt ett tredjedels bröd och smör. Alla aktiviteter håller på till sent och alla affärer stänger tidigt-. BLÖH.
Hursomhelst. Jag ligger (som vanligt) back med sömnen, och de är inte nådiga med starttiderna här heller. 8.30 inne i stan är det som gäller. Har bestämt träff med min guide David klockan 07.35 så det börjar bli dags att nanna. Imorgon lär jag väl dessutom stöta på mina korridorkamrater. Inte hunnit hälsa ordentligt än.
Om någon undrar hur mitt rum ser ut så ger jag en liten inblick nedan. Ska jobba lite på hemtrevligheten var tanken.
XXX
Framme
Ligger nu i sängen hos några släktingar. Har varit och tittat på rummet, fått nyckel etc samt ställt in mina väskor. Sover dock här inatt för att ha någon form av trygghet och inte känna mig totalt vilsen.
Linköping hälsade mig med grådis, lite snö samt rå kyla. Inte det mysigaste direkt. Såg inte särskilt mycket av stan eftersom annat skulle avklaras och sedan var det mörkt. Men det jag såg var rätt söta hus samt ett fint garnisonsområde. Imorgon börjar alltså mitt liv som läkarstudent. Sjukt. Det där man alltid drömt(?) eller föreställt sig, plötsligt är man bara där.
Godnatt
Linköping hälsade mig med grådis, lite snö samt rå kyla. Inte det mysigaste direkt. Såg inte särskilt mycket av stan eftersom annat skulle avklaras och sedan var det mörkt. Men det jag såg var rätt söta hus samt ett fint garnisonsområde. Imorgon börjar alltså mitt liv som läkarstudent. Sjukt. Det där man alltid drömt(?) eller föreställt sig, plötsligt är man bara där.
Ska gå och lägga mig nu. Det blir upp tidigt eftersom vi ska till mitt rum och fixa lite innan det bär av till uppropet. Kommer antagligen inte att hinna det under resten av dagen imorgon nämligen. Jag ligger redan back med sömn, så att gå upp klockan sex känns inte vidare lockande. Har inte gått upp så tidigt sedan jag slutade sjövärnskåren i somras. Men ja. Det blir skönt att komma iordning iaf, så att man har någonstans att ta vägen när man kommer hem efter "myskväll med faddrarna". På min korridor finns det btw sju rum, innehållande fem killar, jag och en tjej till. SAMT ett Playstation 2. Party
Godnatt
På väg
Sedan en timme tillbaka sitter jag på bussen på väg mot mitt nya(?) liv. Jag har alldeles för mycket tid till att tänka, fundera och oroa med mig över hur jag ska lösa allt. Jag vet att om några dagar kommer allt att ha lugnat ner sig, men just nu hade det bara varit så skönt om allt gick som smort. Kan dock tala om för potentiella framtida besökare att bussen är enormt bekväm, har gratis internet och eluttag vid varje säte. Plus att stolarna är ungefär som en mindre massagestol.
Jag får se vad som händer när jag kommer fram. Kanske blir lite orientering i Linköping eller något. Har ju som sagt aldrig varit där tidigare. Rätt sjukt. Jag vet alltså inte alls vad jag ger mig in på, även om alla intalar mig att alla som kommer dit trivs direkt. Jag får väl hoppas att de har rätt.
Ska nog försöka ringa min fadder strax. Känner att jag fick fin kontakt med dem efter att de ringde och sjöng på min födelsedag tidigare i veckan. Yay.
Ticktack
Om nio timmar går min buss från Göteborgs central, tidningsbudet har just varit här med tidningen och jag sover inte än. Jag och min älskade syster hade bestämt oss för att se Twilight-Eclipse innan jag åkte. Vilket vi också gjorde. Har även varit på P3 Guld idag, ska berätta mer sedan, köra allmän recap av den senaste veckan. Just nu känner jag mig mest tom, är fortfarande inte redo för det här.
X
61
Idag har vi sagt hejdå.
Jag och min kärlek.
Och trots att jag fortfarande inte greppar det hela, två månader, 15000 mil, så gör det ont.
Några veckor hit och dit på sommaren känns inte som samma sak, det här är på riktigt, avstånd i det verkliga livet och med svårigheter att åka hem när man känner för det.
Men jag tror att det ska gå bra. Sysselsättning på varsitt håll gör att tankarna bäddas in i lite mjukare moln och blir inte riktigt lika kantiga. 61 dagar. Det funkar.
Carpe diem
Min 19-årsdag blir inte som jag tänkt, planerat eller hoppats. Eller jo. Planerna kommer nog att vara desamma, tankarna och känslorna helt annorlunda.
Att bli ett år äldre betyder egentligen ingenting. Att bli ett år äldre och vara frisk, hel och oskadd betyder så mycket mer.
Ibland ställs allt på en spets och man omvärderar allting. Man vet sedan tidigare att livet är kort, sårbart och komplicerat. Ändå lever vi kanske inte varje dag fullt ut. Vi vet aldrig hur morgondagen kommer att se ut.
Ibland ställs allt på en spets och man omvärderar allting. Man vet sedan tidigare att livet är kort, sårbart och komplicerat. Ändå lever vi kanske inte varje dag fullt ut. Vi vet aldrig hur morgondagen kommer att se ut.
Allt vi kan göra är att tro, hoppas och önska att det går som vi vill. För oss, och för dem vi älskar.
Just nu går alla mina tankar och böner till någon som behöver dem mer än jag.
Jag hoppas att det blir en bra dag.
.
Livet och världen är inte rättvist. Varför drabbas alltid de bästa? Reunion med segelbåt och pizza i stockholms skärgård.
Fan.
Tumme upp
Bra saker med att bo hemma:
Man har någon som gör varm choklad åt en på morgonen...
Mys
Igår var jag och fikade med en av mina närmaste och bästa vänner. Och jag tror aldrig att vi har pratat så bra som vi gjorde igår. Vi diskuterade även det, men man kände sig verkligen några kilo lättare när man gick därifrån. Min "hejdå-middag" förra veckan var helt fantastisk, men trots det så vill jag ändå få så många personliga avsked jag kan innan jag åker. Jag vet nämligen att jag var ganska stissig och stressad i fredags. Och ja, personliga avsked låter dramatiskt. Vissa säger "men det är ju inte permanent", andra "du ska ju bara 30 mil bort, inte till andra sidan jorden". Men jo, ibland känns det som att jag är på väg till världens ände. Så ni får ursäkta min sentimentalitet. Och som sagt, jag håller verkligen på att avsluta mitt liv här hemma just nu. Fattas nog bara ett eller två telefonsamtal så har snart någon annan tagit över mina platser.
Jag och Emma överlevde, tro det eller ej, the break in på masstoan! (Som för övrigt numera är äckligt opersonlig)
Krasch
Just nu vill jag helst av allt baka en kladdkaka, muffins eller dylikt rikt på kalorier, socker och fett och som verkar ångestdämpande åtminstone i den sekund man stoppar det i munnen. Man kan inte alltid vara stark och just nu förstår jag inte hur jag överhuvudtaget ska kunna lämna någonting bakom mig. Min familj kommer på första plats, sedan pojkvän och vänner. Alla mina vänner försvinner ändå "härifrån" just nu, så där har jag inte så mycket att stanna kvar för just exakt nu. Men det andra gör så förbannat ont. Oavsett hur rolig nollning det kommer att vara, hur "häftigt" det än är att flytta hemifrån och ta hand om sig själv. Det är inte värt det när man inser att man måste offra värdefull tid med dem man älskar mest.
Tid som verkligen aldrig går att ta igen.
LINKÖPING!
ÄNTLIGEN!
Mitt liv känns plötsligt i det närmaste enkelt, okomplicerat och fantastiskt. Jag har fått besked om min reservplats i Linköping och Örebro är redan ett minne blott. Jag har dessutom ett rum som jag bara ska tacka ja till och sedan ska någon tågbiljett bokas, samt någon lösning för boende den första veckan fixas. Säga vad man vill om hela grejen med att flytta, men plötsligt fick jag så fruktansvärt mycket mindre att fundera på!
Så, om 1½ vecka kommer min bostadsort att heta Linköping och mitt rum att vara på 20 kvadrat (tror att det är mindre än mitt nuvarande rum)... Men på 20 kvadrat får man nog plats med både en och två madrasser, så besök uppskattas nog:)
Gah
Nu ska jag gå och ringa några samtal till.
Krypandes på väggarna
Om jag inte är frisk imorgon kommer jag att bli galen på riktigt. Har legat hemma i två dagar nu och inte gjort något annat än att titta på tv. Eller ja, har avsagt mig/avanmält mig till i princip allt jag åtagit mig här i hemmastan. Kan inte direkt påstå att det har fått mig på bättre humör. Bli av med mina älskade tennislektioner, samt lägga politiken mer eller mindre på is. Samtidigt så har jag förvisso så ont i magen att jag har svårt att tänka på något annat.
Efter två dagar framför tv:n så kan man upptäcka det fantastiska med Desperate Housewives (jag är sist i världen, jag vet), se gamla filmer med Per Oscarsson samt att få höra 41-åriga män berätta att de rakar sina nedre regioner.
Så nu sitter jag alltså här, arbetslös (dagis vill inte ha mig inom en kilometers radie), jag har ett korridorrum i Linköping som jag måste visa ett antagningsbevis för att kunna tacka ja till, samt att jag har en jävla massa att ta itu med i det fall att jag ändå måste ta mig till Örebro nästa vecka. Plus att jag slösar massa tid på att vara sjuk när jag hade kunnat träffa mina vänner så mycket som möjligt innan jag åker.
Life's a bitch.
Nu vet jag inte vad jag ska göra. Är någon form av hungrig, känns som att magen vill äta upp sig själv inifrån, men äter jag blir det bara värre. Kul. Får se det som kickstarten på årets bantningskur. Typ.
Btw, jag tror att den här bloggen kommer att få mer betydelse för mig när jag väl åker. Vågar inte tänka på alla nya intryck jag kommer att behöva skriva av mig. Tur att jag har en lätt liten kompis till min hjälp då, min nya kärlek:
Rotlös
Vad som känns konstigast just nu är det faktum att jag på sätt och vis helt måste avsluta det liv jag haft hittills. Avsluta politiska uppdrag, säga upp tennisträningar samt säga hejdå till vänner. Att ha mina närmaste här i fredags var verkligen helt fantastiskt. Och det är en helt underbar känsla att alla faktiskt vill komma. Vissa lär jag ju träffa igen innan jag åker, andra inte. Det känns så konstigt. The end of life as i know it liksom. Jag som dessutom är en rutinmänniska känner mig ärligt talat inte helt bekväm. Även om jag väl lär skapa nya ganska snart.
Veckan som kommer ska jag faktiskt jobba två dagar. Kan inte påstå att jag är särskilt taggad, samtidigt som jag ju faktiskt får träffa alla små gulliga barn. Torka snor och riskera magsjuka eller något annat trevligt känns dock mindre lockande. I övrigt tror jag faktiskt att jag ska unna mig att vara ganska lat, mest göra ingenting fram tills att jag åker/flyttar. Kommer nog att överhetta både mig själv och min hjärna den kommande tiden ändå, så jag tror nästan att jag förtjänar det. Måste bara hitta något annat att sysselsätta mig med under tiden:)
När en vän ringde förut och frågade vad jag gjorde och mitt svar blev "letar lägenhet" så svarade han: "Det kan inte gå särskilt bra eftersom det är vad du har gjort för jämnan på sistone". Och nej. Det går nog inte särskilt bra. Eller, i ärlighetens namn känns det läskigt nära för tillfället, eftersom jag står först och ensam i en kö till ett korridorrum som "går ut" imorgon bitti. Förstår inte varför ingen annan söker det. Och sjukt läskigt om jag faktiskt får det. Det ligger itne i det bästa området i Linköping, eller snarare, det ligger i det största studentområdet, men även andra boende kan vara något stökiga verkar det som. Men ja, jag hoppas att det blir okej ändå, ifall jag får det dvs.
GAH!
NK
Idag har jag köpt alldeles för dyra underkläder, ett par skor som jag nog ändå behövde samt en skjorta som jag kanske får i födelsedagspresent. Addera jackan jag köpte förra veckan och jag har inte varit snäll mot min plånbok. Men jag erkänner, jag är ett offer för konsumtionssamhället, till stor del iaf, och ÅH vad SKÖNT det känns!
Imorgon kommer några av världens bästa vänner hit. Det kommer att bli helt awesome!
2010
2010 lär vara året jag sent kommer glömma, trots att det nog är vad jag helst skulle vilja göra.
Det var året då tiden bara flöt iväg, trots att man gjorde ingenting. Tiden då osäkerhet och förvirring var ledord och themesongs. Det var året då alltför många avsked togs och en alltför stor frihet erbjöds, utan att man riktigt visste vad man skulle göra med den. 2010 var året då man helst ville spola tiden tre år tillbaka, göra om det hela en gång till så att man verkligen uppskattade hur bra man har det.
Slutet av 2010 var månaderna då man längtade tillbaka till slutprov, kom hem med huvudvärk, skrek på tonåringar och fick pussar på kinden av femåringar. Året då nya kontakter knöts, samtidigt som banden till de gamla fördjupades. Några skars av helt.
Året man la tusentals kronor på tillbehör till en vecka som snabbt var över och som helst skulle glömmas med hjälp av promillehalten. Pengar till att vara fin för en kväll, oavsett om frisyren kostar 800. Det var wienervals och We no speak americano, brandbilar och hatade flak.
2010 bjöd på en sommar med ledarkurs, nya vänner trots strul i början. Bondande med befäl och galna lektioner. En sent glömd sommar i mögliga baracker, för en gångs skull med människor som ser upp till en. Året bjöd på en fantastisk vecka i Turkiet och en stekhet i Tyskland. Ett avsked från en bästa vän, som tydligen visar sig bli längre än man någonsin vågat gissa på -Desperationen när man inte vet vem man ska prata med.
2010 var året då en dröm visade sig ska gå i uppfyllelse, samtidigt som drömmen plötsligt kändes halv. Det var året då man äntligen blev stor, trots att man kände sig mindre än någonsin tidigare. 2010 var året då man levde i nuet eftersom man inte visste något bättre eller vågade gissa på framtiden.
2010 var året man gick och la sig den 31 december och hoppades att morgonen därpå skulle bringa något bättre.
Trots detta så tror jag inte att jag önskar att jag hade något ogjort.
Legen-dary
Jag har alltid tyckt om tanken på värdiga slut.
Att något man påbörjat slutar med något värt att minnas. Jag minns Per Oscarsson väldigt tydligt från när jag var liten. Kan du vissla Johanna var filmen på julafton som följde efter Kalle Anka, som man egentligen inte riktigt vågade se. Den tog upp teman som inte känns bekväma när man var i den åldern, och Per Oscarsson i rollen som morfar var faktiskt av och till ganska skräckinjagande. Trots detta har jag nog alltid fascinerats av denna man, som alltid tyckts mig som ärlig och äkta. Jag må vara för ung för att egentligen veta vem han är, eller vad han har gjort. Så ibland önskar man att man var äldre än man är.
Jag tror att jag ska försöka leta reda på filmer han har gjort, sådana som inte innehåller färg eller Ronja Rövardotter, för att se om min bild stämmer även efteråt.
Men kanske framför allt för att han ska få det värdiga slut, åtminstone i mitt sinne, som jag önskar att han hade fått.
Nyårsresumé kommer vid senare tillfälle, ska även visa de skönheter som landat hos mig den senaste tiden:)
Att något man påbörjat slutar med något värt att minnas. Jag minns Per Oscarsson väldigt tydligt från när jag var liten. Kan du vissla Johanna var filmen på julafton som följde efter Kalle Anka, som man egentligen inte riktigt vågade se. Den tog upp teman som inte känns bekväma när man var i den åldern, och Per Oscarsson i rollen som morfar var faktiskt av och till ganska skräckinjagande. Trots detta har jag nog alltid fascinerats av denna man, som alltid tyckts mig som ärlig och äkta. Jag må vara för ung för att egentligen veta vem han är, eller vad han har gjort. Så ibland önskar man att man var äldre än man är.
Jag tror att jag ska försöka leta reda på filmer han har gjort, sådana som inte innehåller färg eller Ronja Rövardotter, för att se om min bild stämmer även efteråt.
Men kanske framför allt för att han ska få det värdiga slut, åtminstone i mitt sinne, som jag önskar att han hade fått.
Nyårsresumé kommer vid senare tillfälle, ska även visa de skönheter som landat hos mig den senaste tiden:)
