à la Hedvig

Imorgon har jag ärligt talat ingen som helst aning om vad jag ska hitta på. Känns inte som läge att dra runt på stan en hel dag till, samtidigt som jag inte vet vad jag skulle hitta på hemma. I-landsproblem. Är däremot sinnessjukt trött och ska sova nu, night.

Mina nya kärlekar. Återkommer med bättre bild sedan, nu måste jag kila iväg!

Sedan ska jag väl inte sticka under stol med att jag tror att en stor del av min rastlöshet grundar sig i att tentaresultaten bör komma i slutet av veckan och lyckas jag inte sysselsätta mig med något vettigt lär jag sitta och uppdatera studentportalen varannan minut fram tills dess. 
Inte har jag något fungerande gymkort heller och det är kallt ute och jag är sjukt otaggad på att springa. Eftersom jag faktiskt MÅSTE röra på mig får det väl därför bli lite hemmagym med crosstrainer och situps etc. Måste ju komma i militär form nu, pinsamt om instruktören är mer otränad än eleverna haha. '

Borde flytta mig från datorn nu, lär väl sluta med att jag börjar läsa någon bok (vilket jag förvisso har lovat mig själv att hinna göra i sommar. Fuck facklitteratur liksom).

Förresten, i Edinburgh blev jag hejdlöst kär två gånger inom loppet av fem minuter. Resultatet blev att jag nu har två nya partners i min garderob samt en gråtande plånbok. Men ibland måste man ju bara få skämma bort sig. Visar senare!

XO

Weekendtrip med mamma och allt flyter. Ihop och isär och bara framåt.

Jag som tyckte att jag hade massor med tomma veckor hemma i sommar, plötsligt får jag planera in mina träffar med folk ändå. Mysko.

Om 48 timmar befinner jag mig i en av världens vackraste städer, Edinburgh.

Man märker först hur spänd man har varit i veckor när man väl kommer hem. Då släpper allt och tröttheten bara sköljer över en. Trots det har jag redan hunnit träffa några av mina underbara vänner här hemma och jag hoppas att antalet kommer att växa de kommande dagarna. Om två veckor är jag redo för att åka till Karlskrona för mina tre veckors enda "sommarjobb". Hoppas att det blir så kul  som jag tror att det kan bli!

Idag har jag varit på Liseberg och i slottsskogen hela dagen med Christoffer. Jättetrevligt verkligen, även om jag tyvärr inte vågade åka atmosfear. På  sätt och vis var jag taggad men lyckades aldrig förmå mig till att uppbåda det "mod" som krävdes. Kanske blir en annan gång, kanske inte.

Dags att sova och hålla tummarna för att jag hittar något att sysselsätta mig med imorgon också.

Jag har iaf gjort en kanna kaffe och hoppas att det ska hjälpa mig med tröttheten åtminstone, men man blir ju så sjukt slö när det är 27 grader varmt ute också. Direkt efter vår tenta imorgon däremot, då kommer det att börja regna, för att sedan hålla i sig någon vecka eller så. Fantastiskt.

Åtminstone första delen är avklarad nu, och obehagligt nog kändes det ganska bra, vilket brukar betyda att det har gått dåligt. Men jag ger inte upp hoppet i första taget och laddar nu om för nästa del på torsdag. Ska plugga massa latinska termer och titta på celler i mikroskop. Det kommer nog att bli helt fantastiskt roligt. Fast den tentan är bara på 3x10 minuter, så det är väl lite mindre lidande inblandat där. Kanske.

Jag var ett komplett nervvrak i morse, jag erkänner. McDonalds kaffemaskin gick sönder precis när jag hade betalat och det kändes som en allmänt dålig morgon. När tentan väl var över var dock känslan obeskrivlig. Det spelade liksom inte så stor roll om det hade gått bra eller inte. Huvudsaken var att två veckors upplagrad ångest var över och det vill inte säga lite.

Nu är det dags för mat, Pocahontas och uppladdning för nästa fas. Yay.

Sedan förlängde vi vår samvaro med middag, alldeles för mycket glass, ett halvförbjudet glas vin, och helt fantastisk film (livsverket). Men det var vi väl värda.

Imorgon kommer väl dagen att se likadan ut som alla de tidigare fast med en Leo tillbaka i tentagruppen. Det blir nog trevligt. Jag fattar inte att jag snart har klarat av en hel termin här. Visst, man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken, men hittills har jag ju faktiskt klarat mig och jag har dessutom haft så himla kul på vägen. Fem år kvar känns nästan som kort tid helt plötsligt....

Dags att sova tror jag, hör dock att det är ganska stökigt i Ryd ikväll. Inte så konstigt kanske, vårens sista kravall är idag och vi missar den tyvärr. Men så kan det ju gå. Fast egentligen finns det ju bara omtenta, inte omkravall. Men det är ju en annan femma...

Dag åtta i schemat är avklarad och fettdigestionen sitter (inte riktigt) där den ska. Imorgon myser vi vidare med kolhydrater och citronsyracykeln.

Måste förresten börja med att be om ursäkt på förhand för eventuella felstavningar eller dylikt, språkpolisen börjar falera. Eftersom all kurslitteratur är på engelska och man sitter och läser, översätter i huvudet och antecknar blir språket sanslöst mixat, kvalitén på svenskan i mina anteckningar är pinsam, speglas den här så ber jag som sagt om ursäkt.

För att ni ska slippa höra massor om acyl-CoA kanske jag borde ta upp en annan sak som faktiskt hör min vardag till. Jag ska nämna ordet studentkorridor. Och nej kära vänner, frukta inte.

Jag har nu bott i Linköping i ganska exakt fyra månader, i studentkorridor, och jag har inte ångrat valet av boende en enda gång. Eller okejdå, kanske första dagarna när man skulle sätta sig och äta frukost med helt främmande människor och inte hade något att prata om överhuvudtaget.

För att introducera det hela, de flesta tänker nog sunkigt kök, spritflaskor/vilda fester som lämnar korridoren till en enda röra som ingen sedan städar upp, samt små trånga rum med ingen plats för någonting.

Det var åtminstone vad jag tänkte mig. En mörk, lång, korridor. Ett kök som inte städats på åratal och människor med alla möjliga konstiga vanor.

Och jag ska väl börja med att erkänna också, jag har haft tur, alla har inte fått det lika bra som jag har det, i vissa korridorer fungerar ingenting alls och mardrömsscenarion är lätta att måla upp och visa upp i fysisk form.

Hursomhelst. Jag har haft tur. Och anledningen till att jag tar upp det här idag är väl att det föddes lite vemod i mig idag. En av mina korridorsgrannar åker tydligen hem på sommarlov imorgon, för att sedan försvinna helt eftersom han bara bodde här tillfälligt medan hans kompis som normalt sett bor här är utomlands. Detaljerna är ganska oviktiga, men han har bott här ca 5 veckor och jag känner redan att jag kommer att sakna honom när han försvinner. 
Jag är en person som inte tycker om att vara ensam i för långa perioder. Hade jag bott själv i en etta tror jag att jag hade blivit vansinnig ganska snabbt över att bara komma hem till tomhet, tystnad och en middag för mig själv. Att jag nu alltid har människor runtomkring mig är så skönt, när man kommer hem och har haft en dålig dag finns det alltid någon som kan muntra upp en, och de är duktiga på det också. Efter fyra månader här räknar jag redan folket här som min andra familj på sätt och vis, och jag känner mig sanslöst ensam om det är tomt när jag kommer hem.

Alla bidrar med sitt och skapar en atmosfär som nog är svår att hitta någon annanstans.

Måste ta upp det charmigaste. Vi har ett stående skämt om att jag är "korridorsmamma" eftersom det är jag, ett gäng killar samt ett par tjejer till som knappt syns som bor här. Så i söndags när det var mors dag blev jag faktiskt uppvaktad med en chokladask av en av mina grannar, eftersom korridorsmamman borde ju också gratuleras. Det var längesedan jag blev så glad. En liten gest som gör så mycket.

Imorgon ska vi gå och äta hamburgare på [Hg], mina nya vänner och jag. En av dem lär antagligen försvinna i höst. Antar att man får leva med det, spela spelet med de regler som finns. Men efter fyra månader när man bott ihop känns det onekligen väldigt tungt.

Usch. Det blev ytterligare ett osammanhängande inlägg. Men vad jag ville säga var väl i princip att man kan ha tur och att man inte ska kasta bort alternativet det första man gör i val av studentbostad.

Nu ska jag sova, kommer väl att hosta i två timmar innan jag somnar, som jag gjort de fyra senaste nätterna, så då är det väl dags att göra slag i saken innan det blir ännu senare..