à la Hedvig

Det är redan torsdag, tiden fortsätter att springa iväg och glada jul-påhejare hävdar glatt att "det är bara en månad kvar till jul". T.o.m. en av patienterna jag träffade på strimman i tisdags och satt och småpratade med en stund i väntan på läkare osv, frågade mig vad jag skulle ha för mig över julen. Jag fick ett antal gånger upprepa (eftersom hon inte hörde så bra) att jodå, det skulle väl bli trevligt med jul, men att vi har tenta precis efter, så det blir inte så mycket julfirande. 

"Jaha jaja, det var ju lite synd förstås, men det är väl sådant som måste göras också". Ja, det är visst det. Just nu vet jag dock inte vad som stör och stressar mig mest. Det faktum att det inte är lång tid kvar tills jag förväntas kunna allt igen, eller är det hela grejen med att jag bara kommer att ha tre dagar på mig att njuta på riktigt, eller är det, som vanligt, den där fruktansvärda julklappsångesten? Den driver mig fullständigt till vansinne, jag tycker att det är lika jobbigt varje år. Man vill vara personlig men inte tråkig. Folk omkring mig köper böcker hit och dit. Jag tycker att böcker är jättetråkigt att ge bort, särskilt om det bara är den där senaste kioskvältarromanen i pockethyllan. Ska man ge bort en bok får det vara  något som faktiskt betyder något, eller som man har nytta av (typ kokböcker). Till saken hör ju dessutom att de flesta man ska skaffa julklappar åt redan har allt de behöver. Det kan nog vara det svåraste av allt. Man vill ge bort upplevelser, men fallskärmshoppning och dylikt är ju inte direkt i prisnivå för en student. (Nej mamma, jag skulle aldrig komma på tanken att ge dig fallskärmshoppning i julklapp oavsett). 

Får fnula lite mer på det där. 

 

I morse när jag gick upp för att äta frukost var klockan halv åtta. Då var det fortfarande nästan svart ute. Det var så att jag ville gå och dra täcket över huvudet igen. Jag hatar den här årstiden på riktigt. Snart kommer man iallafall få sysselsätta tankarna med lite immunplugg. Leukemier och luftvägsinfektioner ska nog bli särskilt intressant, trots att jag ju hatar att läsa om cancer egentligen. Men förkylningar och sådant känns ju rätt nära en om inte annat. Trots att jag *peppar peppar* klarat mig hela hösten utan någon. Vet inte vad som har hänt med mitt immunförsvar. Kanske man får reda på snart. 
I vilket fall som helst ska det bli skönt att få plugga "på riktigt" igen. När jag kompletterade bröstcancermorfologin häromdagen var det nästan så att jag var glad över att läsa det, att få läsa något på riktigt för en gångs skull. Inte bara länkar på internet som man snott från handledarsidan för att det annars är omöjligt att veta vad vi förväntas läsa. Nej, tacka vet jag immunceller, T- och B-lymfocyter och annat skoj. Nåja. Men först och främst en vända till stan, planerar en överraskning för någon jag tycker om. 

Sitter och försöker komplettera, repetera, fixa iordning mina anteckningar. Vårt förberedande tentagruppsmöte i söndags tog mig ner på jorden, rubbade min verklighetsbild en smula. Om en månad ska jag åka hemhem och påbörja tenta-p. Innan dess ska vi ta oss igenom ett helt immuntema och jag som knappt minns vad vi har läst tidigare den här terminen. 
Man har liksom sjunkit in i någon FoF-dvala, begravd under vetenskapliga artiklar, studiedesigner och kvarlevor av miljömedicinen som plockats bort till den här terminen men ändå är kvar, mest för att fylla ut tiden. Vi läser nu evidensbaserad medicin, för andra gången på två veckor. Mest för att fylla ut tiden. Imorgon är det sista etikstrimman, om omskärelse. Har inte börjat läsa igenom artiklarna men det går väl att göra lika snabbt som alltid ikväll. Man brukar snappa upp tankar och funderingar kring det då. På fredag är det dags för avrättning. Epidemiologiseminariet, där vi ska presentera "studien" vi lagt upp, försvara den inför våra opponenter och bli sågade för alla fel den innehåller. Förhoppningsvis blir det trots allt en genomförd uppgift, utan några eftergifter i form av kompletteringsarbeten. Så jäkla svårt kan det väl inte vara?

 

Komplettering var det ja, mina anteckningar har i vissa fall en del brister. Bröstcancerfallet hade t.ex. ingen morfologi fram tills nu. Hur saker och ting ser ut i mikroskop kan vara det tråkigaste jag vet, men likförbannat kan de ju fråga på det på tentan. Lika bra att ta det säkra före det osäkra. Även prostata- och testikelcancer har fått sina uppdateringar. Det gäller att vara förberedd. Eftersom jag förra tenta-p satte 80% på tentan utan att ha öppnat en enda bok, utan använde mig enbart av mina, samt Cs anteckningar, så känns det som att det är the way to go. Jag vet ju att mina anteckningar är precis vad som står i böckerna ändå. Bara översatt på svenska och utan att behöva kånka på böckerna. 

 

Det blir en vecka hemma den här julen. Sju dagar, varav jag kommer att plugga fyra eftersom vi valde att ha två repetitionsdagar i slutet av tenta-p. 24, 25 och 26 december kommer att vara helt pluggfria. Utöver det är visst ingenting heligt längre dessa dagar. 

 

T5 kommer att bli en lugn termin för mig har jag bestämt. Eller ja, lugn utöver skolan. Jag har avsagt mig så gott som alla extrauppdrag jag har och har haft, inget mer studiesociala, inget mer kursrepresentant och absolut inget temagruppsrepresentant. Och obduktionsamanuenserna ville visst inte ha mig. Fikaansvarig i kärleksakuten är jag visst ett halvår till, men det kan man ju leva med. 

Med andra ord, i vår är det jag, bara jag. Det ska bli enormt skönt även om jag sannolikt, om jag känner mig själv rätt, kommer att bli nipprig efter ett tag. Men jag behöver nog det lite, slappna av, koncentrera mig på det som är viktigt. Vill inte sitta med ett "sommarlov" med omtenta på T5. Även om risken alltid finns ändå. Men det går ju att snacka nu. T4 skulle ju också bli lugnt var planen. Det gick ju sådär. Men nu har jag nog bestämt mig. Ja, det har jag faktiskt. 

Vi har varit ute och slirat igen, min studentmössa och jag. 

Dessutom har jag nog fått mina minuter i rampljuset så att det räcker för det kommande halvåret. 

Igår var jag studentmarskalk på Linköpings universitets doktorspromovering, dvs när de som doktorerat avlagt sina prov och under en ceremoni ska få sin doktorshatt och diplom. Jag hade sett lite information om det redan tidigare men när jag träffade gänget på kalasmottagningen i höstas och de sökte folk kände jag att det var dags att skicka in en anmälan. Anmälan resulterade i att jag fick förfrågan om att bli hattmarskalk, dvs mer eller mindre de som gör mest under hela ceremonin på scen. 

Vad det har bestått i för min del har varit en torsdagkväll med utdelning av programblad på den tillhörande festkonserten, följt av att rulla doktorandernas diplom och perfekt knyta blågula band omkring dem. För övrigt så är väl ordet perfekt det ord som är mest genomgående för hela det här spektaklet. Allt ska vara perfekt, se likadant ut etc. Torsdagen blev rätt sen då vi även skulle ställa iordning med diplomen på hattborden på scenen och sådär. Som hattmarskalk var det sedan även dags att vara där tidigare än de andra marskalkarna på fredagmorgonen också. Halv nio var vi åter på plats, tio timmar efter att vi hade lämnat konsert och kongress kvällen innan med andra ord. Då var det dags för märkning av hattar så att de hamnade på rätt plats och till rätt person på rätt fakultet osv. En hel del repetitioner följde för att ceremonin när det väl gällde skulle bli så perfekt som möjligt. 

 

Efter ännu en del fix, vaktande av hattar och allmän iordningställning var det dags att byta om. Strax därefter konstaterades det att jag som egentligen skulle vara "trainee" för hattmarskalk fick hoppa in på riktigt, då den ena blev sjuk. Snabba puckar med en gång med andra ord. 
Vi var väl ca 12 tjejer som samtidigt skulle byta om till  balklänning, fixa håret och sminka oss i samma loge. Kan ju sägas att det var något kaotiskt, om än himla trevligt. Balklänning skulle på, vita handskar och studentmössa, samt blågult band som en annan fröken Sverige hängandes över axeln. Eller ja, hängandes, fasttejpat med dubbelhäftande tejp snarare, för att få det att över huvudtaget sitta uppe.

 

Så, till min riktiga arbetsuppgift utöver allt fix innan. Alla som ska vara med på scenen, dvs doktorander, vissa professorer etc går in i en procession. Därefter sätter sig hattmarskalkarna och övermarskalkarna på scenen, övriga smyger därifrån (med andra ord, jag var en av fyra av marskalkarna som öht var på scenen). Kan sägas att man blir väldigt självmedveten, sträcker på sig löjligt mycket och är sjukt rädd för att snubbla.. Sedan är det dags att promovera doktoranderna till doktorer och där kommer hattmarskalkarna in i bilden. Vi springer helt enkelt över scenen och hämtar hattar och diplom för varje doktorand, ett efter ett. Ett ganska stort antal vändor med andra ord. Sedan lämnar man över hatt och diplom till promotorn som överlämnar dem till doktorn. 

Så fortsätter det i sisådär 1,5 timme med lite musik emellan, tills alla har fått hattar, diplom och kransar för filfakdoktorer etc. 

Allt gick bra och när processionen avgick utåt igen var vi nog många som andades ut, allt gick bra. 
Därefter var det dags att dela ut middagsprogram, och som tack för att vi varit med fick vi också sitta med på den stora fina middagen. Enormt god mat var det, på både plus- och minussidan kan sägas att jag satt vid ett bord med enbart studentmarskalkar, fick med andra ord inte chansen att prata med någon forskare eller så. Fast vi hade å andra sidan himla trevligt ändå. Det blev lite dans på dansgolvet på konsert och kongress, innan det bar av till NH där vi trängdes med Halloweenutklädda människor. En hel de ganska dräggiga och fint nog fick jag en halv drink uthälld längs ryggen, innanför min klänning. Tack och lov att det var den mörkblå jag hade, men jag antar att det är kemtvätt som gäller. Så trött man blir på idioter!

 

Har nu avnjutit nybakat bröd (dock från affären) till frukost i min ensamhet. T är i Stockholm och roar sig med andra knas-teknologer. Studiebesök tror jag visst att det heter.

Det börjar bli dags att ladda om snart, ikväll är det superfaddersittning och det är visst jag som är toastmaster tillsammans med min vän E. Har fortfarande inte skrivit något presentationstal.. Ååh.. Dags att ta tag i dagen kanske, men det får ju sägas att det tar emot..

Jag överlevde. 

Jag blev godkänd.

 

Kanske inte århundradets bedrift, men man kände sig ändå lite lättare och lite lugnare när man satt i bilen tillbaka från Skänninge. Samtalet gick bra, om än att jag faktiskt hade en patient som jag tyckte var rätt svår, åtminstone att handskas med på rätt sätt. Det blev ett något speedat samtal men jag var trots en hel del konstruktiv kritik "mer än godkänd" eller hur det nu var handledarna uttryckte det. Nu  har jag två strimmagånger kvar, sedan en sista avslutande middag hos vår handledare. En epok går i graven. Eller kanske inte. Men ändå något som varit en del av vår utbildning i snart 1,5  år. Jag vet inte hur mycket jag har lärt mig på vägen, eller jo, självklart en hel del. Jag är nog något mer bekväm i situationen (även om jag fortfarande hatar att bli filmad) men i själva mötet med patienten tror jag att det har hänt en del. Jag har blivit mer medveten om vad jag behöver jobba på och många gånger fått bekräftat de svagheter jag redan är medveten om att jag besitter, så även idag. Nu väljer jag dock att lämna det bakom mig, nästa gång jag har patientsamtal på något sätt lär väl vara i T7. Förhoppningsvis är jag något mer säker, lite visare och förhoppningsvis något mer förberedd än jag var när jag började T2. 

Igår lyckades jag få in min obduktionsrapport, jag har så gott som fixat klart en annan grej som gått och gnagt i mig ett tag nu och som ska in på torsdag och imorgon går slutligen ÄoPoP av stapeln. Det gäller att beta av sakerna en i taget. Det är när man ser det där berget framför sig som det blir tungt. Mina listor tycks dock kortas ner lite i taget men jag är fortfarande himla stressad över seminarierna som vi ska förväntas få ihop inom basgruppen under de kommande tre veckorna. En del arbete ska ske på basgruppstid men den tiden kommer inte att räcka. Med andra ord- få åtta personer att lyckas synka sina scheman och kunna ha möte samtidigt. Lycka till med det. Tack kursledningen. 


Tiden går fruktansvärt fort, december är oroväckande nära. Trots att jag vet att vi har ett (Vad jag hört) ganska så tungt immuntema som ska klämmas in däremellan. Tack och lov har en dag på tenta-p-schemat mer eller mindre försvunnit då de flyttat miljömedicin till T7. Med andra ord får man möjlighet att planera in ytterligare en dag repetition. Kan trots det inte säga att jag ser fram emot det hela. Men det är ett tag kvar, bättre att leva i nuet och försöka krympa ner listan lite ytterligare. 

En liten kommentar till presidentvalet i USA, det hör väl till nuförtiden. Jag har nästan tappat allt det där med politik sedan jag kom hit och jag har ärligt talat noll koll på vad USAs politiska partier egentligen tycker om saker och ting. Jag antar att Mitt Romney egentligen är mer åt mitt håll vad kommer till allmäna åsikter. Däremot så är jag rentav mörkrädd över var Romney skulle kunna göra med ett av världens trots allt mest utvecklade länder. Att 2012 vilja förbjuda fria aborter i ett land som USA. Det är ju bara så att man blir illamående. Jag tänker inte valvaka. Ska slå på morgontv imorgon bitti och se hur långt de har kommit då. Det känns som ett lagom engagemang från min sida. 

Livet börjar komma ikapp mig och stressmässigt känns det som världens värsta bakfylla. 
Av någon anledning tycks det som att alla saker jag är engagerad i och (bra och dåliga) på något vis blivit insnärjd i, är placerade någonstans under november månad. Detta tar sig uttryck i att jag numera ibland har saker som poppar upp i mitt huvud, saker jag vet att jag borde göra/skulle gjort för längesedan. Försöker skriva upp allt jag kommer på på en lista så att jag inte glömmer av det en gång till. Det är lättare sagt än gjort kan jag säga. En hel del har hänt sedan mitt korta inlägg om obduktionen förra veckan. Obduktionen gick bra, organurtagningen var en aning äcklig men även det gick bra. Nu har jag dock fortfarande kvar obduktionsrapporten att skriva (om än inte så lång) eftersom vi hade anteckningarna tillsammans och jag sedan inte fick dem förrän i fredags och under helgen har jag haft fullt upp med att plugga annat. Därför sitter jag nu bla med obduktionsrapporten, som jag tror ska in imorgon om jag ska vara helt ärlig. Det borde dock inte ta alltför lång tid, så jag får ta tag i det strax antar jag. 

 

Mer än att ha haft obduktion så var min syster här från mitten av förra veckan. Det blev några riktigt mysiga dagar med (av någon anledning) mycket matlagning, en hel del mys, samt en liten del sightseeing. Resten av helgen bestod av mys med T, halloweenfest samt en hel del panikpluggande igår. 

Idag hade jag helt glömt bort att vi hade planerat in att handla inför ÄoPoP som MF/studiesociala utskottet ska anordna på onsdag. Därför hade jag glad i hågen i morse tagit med mig träningskläder, för att sedan inse mitt misstag så fort jag var framme på skolan efter en cykeltur i ösregn. Skolan ja, (säger man skolan om universitetet?). Vi har nu börjat med VoPF eller liknande, det som tidigare hette FOF. Epidemiologi och hur man lägger upp en forskningsstudie är på schemat nu och jag håller på att bli vansinnig över den otydlighet det hela (som vanligt) innebär. Efter ett par föreläsningar om temat och om epidemiologi var det dags för basgrupp, från vilken vår handledare kärlkirurgen fick springa för att operera om en patient. Då vet man att man är inne i den här världen på riktigt. Dagens sista föreläsning (en mördande sådan medan 15-17 efter basgrupp) blev av någon okänd anledning inställd, eller ja, föreläsaren dök helt enkelt inte upp. 

 

Efter en hel del meckande med att få tag på bilen var det så dags att åka till Tornby och handla med mig som chaufför. Vi överlevde allihop och förhoppningsvis är det mesta fixat inför onsdag. Kan dock säga en sak, och det är att det är sista gången jag kommer att lägga en halv dag på att laga ärtsoppa åt 60 personer utan att egentligen få sådär värst jättemycket ut av det själv. I T5 ska jag inte vara inblandad i så gott som någonting har jag börjat bestämma mig för. Jag tror att jag har försökt beblanda mig i saker för att kompensera att det aldrig kommer att bli något festeriår för mig. Nästa termin ska jag ta det lugnt. Ta hand om mig själv och framför allt slippa må dåligt över studierna (vilket jag väl lär göra ändå med tanke på att det är T5 vi pratar om. )

 

Imorgon har jag strimmaexamination. Sista patientsamtalet på preklinsidan. Sedan ska jag vara redo att ta mig ut i klinvärlden. Eller något. Precis som vanligt kommer det att spelas in. Spelas upp. Diskuteras. Men den här gången också bedömas. Jag har inte orkat hetsa upp mig över det. I princip ingen någonsin blir kuggad och så dålig tror jag mig inte vara på social kontakt. I vilket fall ska det bli skönt att få det överstökat, även om det innebär att jag ska åka till skänninge klockan halv åtta imorgon bitti. Sedan kan jag bocka av ytterligare en sak i min läkarstudentkarriär. Förhoppningsvis.

När nästa vecka är slut ska jag börja andas igen. Då är i princip alla grejer jag är inblandad i utanför skolan överstökade. NÄstan iallafall. Eller åtminstone de saker jag själv måste göra någonting för. Det ska bli skönt.

Idag firar vi nio månader, T och jag. Eller ja, firar och firar. Vilka höjdpunkter "Ska"/"Bör" man fira? Egentligen varje dag antar jag. Varje dag ska man vara lycklig över att man har varandra. Trots det känns nio månader som något mer att fira än åtta. Är det kvartalen som känns viktiga? Halvåren? Åren? Oavsett vad blev jag varm inombords när han i lördags på frågan hur länge vi varit tillsammans utan tvekan sa "nio månader på måndag". Jag må vara töntig. Men för mig är det ändå lite viktigt med datum och sådant, även om det ju inte är det i praktiken ändå, men i vilket fall. 
Jag firar för mig själv just nu. Med fiskbullar, ärtor och potatis. Det är jag värd. Det blev ingen träning idag. Energin tog slut. Det får bli imorgon istället. Som urladdning efter examinationen. Eller kanske bara för att jag "borde".