Tristess
Sitter (som vanligt) på mitt lilla kyffe och försöker bokstavligen att fördriva tid. Jag är helt sinnessjukt rastlös och uttråkad. Våra dagar här i Moss lunkar på och ser ungefär likadana ut. Gå upp, äta frukost, gå till jobbet om man har förmiddagspass, komma hem strax efter tre och försöka fördriva tiden fram till runt tio någon gång då man kan gå och lägga sig. Har man kvällspass är det bara att byta plats på jobbandet och tidsfördrivandet.
Här i Norge (framför allt i kommunen vi jobbar i) är de stenhårda på att man inte får jobba mer än 35,5 timmar på en och samma arbetsplats, eftersom det då blir så hiskeligt dyrt för dem att betala övertidsarbetet det innebär. Därför sitter vi nu här och är schemalagda 35 timmar i veckan, i snitt fyra dagar per vecka... Ett par i vårt gäng har lyckats få jobb på ett äldreboende också, utöver hjemmesykepleien där vi jobbar. Jag och S sökte också det jobbet men fick det av någon anledning inte. Därmed har vi i princip 3 heldagar samt 4 halvdagar per vecka att försöka slå ihjäl på något sätt. Hittills är vädret helt värdelöst så några strandbesök är det inte tal om.
Kanske borde man försöka leta runt lite efter andra arbetsplatser att täcka hålen med men det blir också lite svårt för oss då vi från och med imorgon kommer att vara tre om att dela på en bil (sedan är de tre på de andra två bilarna). Vi är dock väldigt bundna till bilarna här, det är rätt långa avstånd till stan, jobbet osv från den lilla ön där vi bor. Vi får se hur vi gör, förhoppningsvis hittar vi något att göra iallafall. Hittills har jag dock sprungit tre gånger inom loppet av sex dagar, läst ut två böcker samt sett x antal filmer och x antal avsnitt av Girls och spelat väldigt många olika kortspel.
Plus att jag har ätit för mycket godis.
Imorgon har vi avklarat 20% av vår vistelse här och på måndag ska jag åka ut till brukarna själv. Förhoppningsvis går det bra. Fick iaf höra idag av den jag gick på upplärning med att jag såg ut att ha hamnat i rätt branschgren, så jag kan väl inte vara helt hopplös då. Jag börjar förstå norskan bättre och bättre, även om de nog inte förstår mig särskilt mycket bättre haha. Brukarna över lag verkar dock förstå mig relativt bra, många av dem har ju levt både före och efter kriget och det ena och det andra och har väl varit vana vid svensk TV och lite allt möjligt. Så hittills funkar det okej.
Just nu ligger jag i min säng och saknar min T så att jag inte vet riktigt var jag ska ta vägen. Ligger och (jättetöntigt) kramar och luktar på hans tröja som fortfarande luktar åtminstone lite som han. Nästa sommar tror jag ändå att jag vill jobba i Göteborg eller Linköping. Orkar inte riktigt vara borta såhär mycket från dem jag älskar mest. Tidigare har jag ju varit isolerad i Karlskrona i tre veckor men åtminstone fått besök halvvägs men då har jag ju även varit sysselsatt på riktigt. Det här med 9-17-jobb är ju inte direkt något jag är van vid. Än mindre 7.30-15-jobb. Jag är mer van vid att sparkas upp (eller sparka upp) klockan sex och sedan vara mer eller mindre konstant aktiv till tio-elva-halv tolv på kvällen och samma sväng nästa dag. Jag saknar holmen något fruktansvärt redan. Hade det varit ekonomiskt och "karriärsmässigt" hållbart hade jag nog ändå letat mig dit i år också. Det fattas liksom en bit av min sommar som det är nu..
Kanske dags att korta ner en text som sannolikt knappt läses ändå. Sammanfattningen kan väl då vara: Norge är ok, jag tjänar bra pengar men har alldeles för mycket tid att slå ihjäl. Jag saknar alla där hemma och min T men försöker få tillvaron att gå ihop. Bara fyra veckor kvar nu.
Det borde gå fort.
Besvikelser sedan sist
Det finns inte så mycket att skriva om tentan som inte blev som man hade hoppats. Som kändes så förbannat bra när man gick därifrån men som uppenbarligen blev av med sina nödvändiga tre poäng pga den där föreläsaren som har sina egna åsikter om allt och som vägrar rätta svar till att bli poäng, såvida de inte är skrivna exakt så som HAN anser att det fungerar. Snart får jag se det svart på vitt också, vad det faktiskt har dragits på. Om det verkligen känns skäligt. Även om jag vet att även om det inte skulle vara det, så har jag i princip inga som helst rättigheter i världen att få något gjort åt det.
De tre poängen ger mig ett helvete igen i början av augusti. Men just nu har jag liksom accepterat faktum, försöker att förbereda mig psykiskt, ska snart börja småläsa lite för att göra det lite mindre tungt när jag väl är där. Ännu väntar jag dock lite till, jag har så fullt i huvudet av nya saker som det är.
Jag befinner mig i Norge, i ett hus med några enkel- och dubbelrum där norrmännen hyser in sina polacker, förlåt, jag menar svenskar. Här är rätt sunkigt men jag har åtminstone ett eget "rum" och en relativt skön säng. Jag har så många olika måttstockar från tidigare somrar med Sjövärnskåren att mina krav på boendestandard när jag jobbar inte är särskilt höga. Det funkar okej. Igår var vi i Strömstad och handlade mat så att jag ska slippa äta falukorv och makaroner fyra måltider i rad igen. Inget ont om falukorv och makaroner, ibland kan jag riktigt längta efter det, löjligt nog men nu blev det liksom lite för mycket.
Jag jobbar fem dagar den här veckan. Fem dagar upplärning, varierade dag- och kvällspass. Efter alla mina vänners skräckberättelser från arbete i hemtjänsten i Sverige med fruktansvärd stress mellan brukarna samt hemska syner när de kommit hem till folk, med bajs och blod på väggarna mm, så visste jag inte vad jag hade att vänta mig. Efter två dagars upplärning avklarade kan jag konstatera att Norge är ett land där folk inte stressar ihjäl sig, eller jobbar ihjäl sig för den delen heller. Det är lite oförskämt lugnt på jobbet och arbetsuppgifterna är inte särskilt betungande, värma mat och dela ut mediciner är huvuduppgifter, att duscha/tvätta/klä på/hjälpa någon till toaletten tillhör de mer hardcore arbetsuppgifterna. Mycket värre än så verkar det inte bli, mer än att jag fått se prov på många olika typer av levnadsstandard då vi inte bara har hand om äldre människor utan även sådana som drabbats av olika sjukdomar och därmed inte klarar allt själva, samt även personer med olika typer av missbruksproblematik.
Är det något som kommer att ta knäcken på mig de här veckorna är det bilarna. Manuellväxlade Renault Kangoo-minibussbilar som är stora, bökiga och jobbiga att köra. På det att i detta land gäller högerregeln så gott som överallt, plus att jag kommer att tvingas bli en fena på att starta i backe medan jag är här. Förhoppningsvis klarar jag fem veckor utan att krocka men jag kan ju inte lova något. Dock är tiden även relativt väl tilltagen mellan brukarna så man ska väl inte riktigt behöva stressa under transportsträckorna. Jag ska nog hinna glida fram i lugn takt med min GPS, hoppas jag.
Utöver det vet jag inte vad som kan vara värt att skrivas. Kanske att det inte är någon överdrift att det är dyrt i Norge. Äckligt dyrt. Jag har sett vanligt matbröd för ca 50 kronor, potatis för 25-30 kr/kg mm. Helt sanslöst. Förhoppningsvis räcker maten jag köpte igår relativt länge iaf. Det blir mycket träning av min något dammiga bilkörning de här veckorna. Igår körde jag faktiskt motorväg hela vägen till Strömstad. Det är kanske bara 7-8 mil men helt klart många milstolpar för mig som hatar att köra motorväg.
Jag överlevde.
Idag är jag (återigen) ensam av oss svenskar om att ha min typ av pass. Jag har kvällspass 15-22, alla andra har morgonpasset 7.30-15. Med andra ord måste jag fördriva tiden fram tills 15 helt själv. Hittills har jag hunnit igenom Maja Ivarssons sommarprat och är halvvägs igenom Jonas Gardell. Får se vad det blir sedan. Vädret här beter sig ungefär som i SVerige, rätt kyligt och med regn så något större sug att gå ut har jag inte. Är det okej att vara inomhus då?
Nu ska jag fortsätta med att slösa tid, det är åtminstone något vi har gott om här.
Det där med självkänsla
Vi har faktiskt i princip tagit oss igenom alla "teoridagar" nu. Eller nåja, idag ska det vara "anatomidag" men ärligt talat så blir det nog mer av en repetera-det-jag-inte-orkat-under-de-tre-neurodagarna-dag. Och lite anatomi. Försöka få in lite muskler och kanske någon nerv också, även om Tib-Dig-Van-Hall som spolade min T2-tenta fortfarande känns ganska svajig. Om de bestämmer sig för att göra en anatomitenta så är jag körd oavsett, så jag satsar hellre på att läsa saker som känns viktiga att förstå. Även om anatomin är nog så viktig den också.
Jag insåg igår att det ju faktiskt bara är några dagar kvar nu. Önskar liksom lite att man bara kunde skriva tentan och få det överstökat, oavsett hur det går. Mest för att jag är trött på att plugga. I början av det här tenta-p't var det jag som var den mest drivande i att "man gör det man orkar och så får det gå som det går, det är inte värt att må dåligt i 2,5 vecka över det". Lustigt hur snabbt man tappar bort sig i någon form av press ändå trots att man tycker sig ta det lugnt. Nu är det jag som behöver påminnas av mina vänner.
Jag läser inte efter sex på kvällen, fika är min bästa kompis och jag tar mig ut och springer när jag tycker att det behövs. Ändå så är det ju alltid det där lilla gnaget i magen om att jag borde kunna göra mer. Men nej, det kan jag faktiskt inte, inte om jag ska ha någon som helst energi kvar på onsdag när det faktiskt gäller.
Vi har diskuterat det där under ett antal tentagruppen. Det där med att vara läkarstudent (eller student på någon annan "topp-utbildning" också för den delen). Det där med att ha ett antal ständiga följeslagare som liksom aldrig riktigt släpper dig.
Otillräckligheten.
Stressen.
Det dåliga samvetet.
Vi konstaterade att någon gång under vägen mot eller under den här utbildningen går nog de flesta in i den där väggen, "jag är inte längre bäst". De flesta är vana vid att ha varit så gott som bäst i klassen under högstadiet, kanske även gymnasiet, även om väggen för min del kom där. Insikten att man faktiskt inte längre är "bäst i klassen". Samtidigt som det ju faktiskt inte riktigt räknas längre heller. Trots det så är det den där känslan av att oavsett var man går så är man omgiven av toppresterande människor som i princip inte har gjort annat i sitt liv än att just topprestera. Det finns alltid någon som har fler poäng på tentan. Det finns alltid någon som kan 25 miljarder detaljer på basgruppen (vilka jag för min del tänker lära mig när jag valt specialitet, när jag faktiskt behöver dem och de inte riskerar att tränga ut något annat som faktiskt är viktigare ur mitt huvud). Alltid någon som säger "jag borde plugga mer", "jag har inte läst någonting idag" eller "åh vad skönt det låter med en ledig eftermiddag, jag får så dåligt samvete om jag tar en".
Vi känner oss aldrig bra nog.
Så fort jag får en utvärdering av någon form av "hjärnskrynklare", om det så är på strimma eller ledarkursen jag gick för några år sedan, så får jag alltid höra: "Du vill så gärna att det ska bli perfekt, så i ditt försök att få det så, så faller du liksom på just det, att du försöker för mycket. Vill för mycket."
Frågan är var pressen kommer ifrån. Är det just för att vi, som sagt, alltid varit högpresterande? Att motgången plötsligt blir så förbannat jobbig. Är det för att vi har press ifrån någon annan, någon man vill bevisa sig för? Eller är det helt enkelt för att vi är så fruktansvärt rädda för att bli dåliga läkare den dagen vi väl står där. Att vara en av "de där" läkarna som råkar felbehandla, som begår misstag, som är människor?
Det är som att man slutar att betraktas som människa den dagen man sätter sin fot till början på den här yrkesbanan. Släktmiddagar förvandlas till diagnosrum och prat om "ja det är ju så illa inom sjukvården nuförtiden", hoppas att er generation löser det bättre.
Bland oss själva så vet vi hur vi har det.
Omgivningens krav och förväntningar på oss är skyhöga och ingen förstår nog riktigt vad det är vi tar oss igenom. Hur mycket det tär på en att aldrig känna sig tillräcklig.
Ändå gör vi det.
De flesta för att vi faktiskt lever vår dröm, det är det här vi velat göra sedan vi var alldeles för små för att egentligen veta vad vi bestämde oss för. Vissa vill ha utmaningen, vissa vill mest ha jobbet och titeln. Och framför allt för att det också egentligen är förbannat kul när man ser förbi allt det tunga.
I slutändan hoppas jag innerligt att det kommer att ha varit värt det.
Framför allt för att jag inte vet vad jag annars skulle göra.
