à la Hedvig

Dag 12 av 18.

 

Ja precis. Dag 12 av 18 av THE tenta-p from hell och jag börjar känna hur sammanbrottet är nära, om inte redan här. För ovanlighetens skull verkar det dock inte vara psyket som strejkar primärt. Efter 12 dagars konstant pluggande är jag förvisso kräks-trött på att sitta på min (om än så välvadderade) ända och läsa sida upp och sida ner och försöka komma ihåg saker. Det är drygt. Fast samtidigt ändå lite gött. Mest för att det ju faktiskt (egentligen inte) är något nytt, även om T3 känns som tio år sedan istället för ett och neurotentan för 1,5 månad sedan är fruktansvärt och pinsamt grumlig. 

Tillbaka till tenta-p-symtomen/syndromen, någonting. Tristessen, ja. Psykbrytet, nej egentligen inte riktigt. MEN! En jävla jättestrejk har uppstått i mitt vänstra ögonlock sedan sisådär fem dagar tillbaka. Det låter så otroligt töntigt, nästan så att man skäms över det men ögonlocket har bestämt sig för att rycka, konstant. Det började att det hände lite då och då men nu har det börjat hålla på säkert 30-40 gånger per minut. Med andra ord, det är SKITSTÖRANDE när jag försöker läsa. Det är helt omöjligt att koncentrera sig eftersom texten jag läser de facto flyttar på sig någon millimeter varje gång det rycker. Därav får min hjärna psykbryt när det plötsligt finns något annat som stör uppmärksamheten och nu är det plötsligt kaos i mitt huvud, inte ens hörseln och synen som jag faktiskt brukade ha rätt bra koll på vill liksom riktigt infinna sig. 

Som den läkarstudent jag är så googlar jag ju självklart mina symtom. Man får ju inte vara sämre än resten av Sverige. Och nog fick jag svar. Från sjukvårdsupplysningen dessutom. Då är det ju tom en källa man kan lita på. En källa som ska ha koll. En källa som menar att

 

 

Ångesten som vällde över mig när jag gled in på perrongen på Linköpings resecentrum i måndags kväll visste inga gränser. Sista gången hemma, sista friheten innan den där äckel-mastodont-ångesttentan. Stadietentan. 2,5 års läkarstudier som ska tentas av. 

Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt tanken att stänga den här bloggen för gott. Mest för att det är tveksamt hur många som verkligen läser och jag tror att den har spelat ut sitt syfte, vi befinner oss inte längre på olika kontinenter, vi som med nöd och näppe fortfarande har kontakt. Trots det så ångrar jag mig varje gång. Det har ändå varit min baby, litegrann iallafall. Eller mest en vägg att skriva av känslor på, även om det mest blivit tentaångest på sistone. Jag tänker att hösten i Australien kanske kan ha ett behov av att den överlever något halvår till, kanske också för att jag själv ska komma ihåg. Vad jag har gjort då, nu och kanske i framtiden. 

För ett år sedan på den här långhelgen var jag på  en helt fantastisk resa i Rom. I år sitter jag och försöker tvinga mig själv till att börja tentaplugga, förberedelseplugga, stadieplugga eller vad man nu ska kalla det. Läsa saker som jag kommer att behöva läsa igen och igen de kommande veckorna. 

Jag ska lägga energi på att försöka klara det, självklart. Men skulle jag inte lyckas så har jag ändå åstadkommit vad jag tyckte var viktigast den här terminen, att klara den äckliga neurotentan. För jag gjorde ju faktiskt det. Klarade den. Trots att jag hade förberett mig på att få börja stadiepluggandet med att plugga in neuro igen. Har nog aldirg varit så säker på att jag skulle kugga och lättnaden när jag faktiskt hade lyckats med 71%, mot de där 65% som krävdes, går knappt att beskriva i ord. 

 

2,5 år. Det är verkligen obehagligt hur fort det gått. Samtidigt som jag vet att jag lärt mig hur mycket som helst så känner jag mig inte på långa vägar redo för klin, samtidigt som jag blir mer och mer angelägen att livet ska rulla på. Jag är trött och vill ha pluggat färdigt, nu. Å andra sidan,vad väntar sedan? Jobba tills man dör? Jag hoppade nog in i det här lite för tidigt, samtidigt så vet jag inte vad jag skulle göra om jag tog en paus nu. Jag blir lika imponerad varje gång jag pratar med någon av de kursare som bestämt sig för att göra något annat ett halvår eller ett år. Nästan ingen av dem har någon färdig plan på vad de ska göra. Jag önskar att jag också klarade av att leva i sådan ovisshet. Om jag någon gång kommer på vad jag vill pausa med så kanske att jag vågar. Tills dess tänker jag fortsätta rulla på, vad ska man annars göra?

 

Imorgon ska jag byta cykelkorg och ta bort mina lamphållare från cykeln. Jag är trött på att se dem där. 

Jag har slutat orka bry mig. Även om det också är en lögn.