à la Hedvig

Fyra veckor ortopedi sammanfattat i ett blogginlägg. Det låter kanske lite väl mycket men ärligt talat behövs det inte ens ett helt blogginlägg. Det går att sammanfatta ännu kortare:

OP-slav

Venprovtagning

Försäkringspapper

Powerpointpresentationer

Enstaka höjdpunktsdagar på akuten

 

Alltså, mina fyra veckor är snart till ända och av mina hittills 18 dagar har jag nog befunnit mig ca 12 på op. Nu snackar vi inte VFU-op à la Sverige då man får tala om att man är intresserad av att vara med på op någon gång ibland för att se hur det går till. Jag har de senaste tre veckorna varit ortopedens första hakhållare.

Första dagen klev jag darrande in på avdelningen, blev ombedd att ta på mig rocken jag hämtat ut på tvätteriet dagarna innan (över mina egna kläder såklart..) och bara svansa efter på ronden. Därefter morgonmöte och jag blev även första dagen tillfrågad vad jag var intresserad av - mottagning, akuten/olycksfall/trauma eller kanske avdelningsarbete. Mitt svar var självklart trauma. Trauma = "coolt", akuten = viktigast att lära sig. Alltså, jag fick en smekmånadsdag på akuten. Försökte hänga med i vad de tyska kvinnliga läkarna gjorde, sa osv. Medicinsk tyska är än idag efter nästan en månad ett gissel. Det blev en lång dag, nio timmar på praktiken och ingen lunch hade jag fått med mig eftersom jag tänkte att man skulle ha lunchpaus någon gång. Ni som känner mig vet hur bra jag funkar utan mat.. Men umgås man med tyska ortopeder så biter man ihop. 

Från att ursprungligen ha hävdat mitt brinnande intresse för olycksfallskirurgi så visade det sig sedan att jag var "tilldelad" att tillhöra höftteamet. Simple as that. Höftavdelning, höft-op, höftmottagning. Rubbet. Övriga ortopeder har jag ärligt talat inte sett så mycket av sedan dess bortsett från morgonmötena..

Nästa dag var smekmånaden över. 

När jag kom på morgonen var det inte längre tal om att höra/se något av ronden, min uppgift var att direkt övergå i att ta blodprover på patienterna vilket här är läkar/studentgöra, inget sjuksköterskorna beblandar sig med. Med tanke på att venprovtagning är något vi mest gör på skoj när vi har tråkigt/känner att vi vill lära oss något praktiskt därhemma kan jag ju säga att stresspåslaget var ganska duktigt. Töntigt måhända, venprovtagning bör man ju behärska vid det här laget (vilket jag också gjorde, dock beroende på svårighetsgrad på patienten) men när man inte vet var något är, hur något fungerar osv så är man helt enkelt inte så kaxig. Till råga på det är inte sjuksköterskorna här de mest hjälpsamma och läkarna hade jag också problem med hur jag överhuvudtaget skulle våga tilltala dem, med "Ni"ande, när vågar man ens ställa en fråga, ska man be om lov att ställa en fråga osv. Jag uteblev från morgonmötet den dagen ska sägas. Jag fastnade någonstans tillsammans med mina miljoner provrör.

Någonstans i samma vända som jag försökte komma in i rutinerna blev jag också meddragen till operation. Först fick jag bara stå som "åskådare" då en annan student assisterade. Jag var närmast lite tjurig över detta, tyckte att läkarna informerade mig om min överflödighet på ett någorlunda tråkigt sätt. Såhär i efterhand var det väl nästan bästa dagen hittills. 

Därefter har jag nämligen efter så många blodprover jag hinner innan morgonmötet över lag främst dragits med till operation. Höftteamet behöver alltid en extra assistent och normalt sett har de även läkarstudenter som får betalt för att extraknäcka som op-assistent. Nu har de mig. Billigt och bra. Win. 

Tyvärr lär man sig inte särskilt mycket av att hålla hakar på andra sidan av ett sår som man inte ens kan se in i. Man lär sig inte heller några knästatus, fotledsstatus eller axelundersökningar när man ständigt håller ben som håller på att implanteras med nya proteser. Operation åtta-nio-tio timmar om dagen, många gånger utan att jag lyckats få med mig något att äta. Tre-fyra dagar har jag lyckats fly, undkomma, tjata mig till en dag på akuten innan någon hunnit beordra mig något annat. Några dagar har jag fastnat på avdelningen eftersom jag blivit meddragen dit för att komplettera blodproverna och därefter inte kommit därifrån. Jag har suttit och copy-paste-at powerpointpresentationer för chefsläkarronden. Jag har fyllt i försäkringspapper till förbannelse. 

Jag kan fortfarande inte göra ett ordentligt knästatus.

Mina fyra veckor är snart till ända. Jag är rätt uppgiven. Jag har lärt mig en sak - att ta med mig min macka direkt till morgonmötet. Man vet aldrig var man hamnar. Bortsett från det är besvikelsen stor. Läkarstudenter här gör annat än vi gör hemma till stora delar och som utbytesstudent är man inte heller så kaxig/vet inte sina rättigheter. Till råga på allt börjar jag sju på morgonen, måste gå upp fem, slutar dagen oftast vid 4-5. 30 timmar i veckan, lediga fredagar. Det vore något. Mestadels är jag så trött när "arbetsdagen" är slut att jag inte klarar av att göra något mer efteråt. Mina nyfunna vänner här börjar uppenbart tycka att jag är tråkig. Jag har somnat både på bio och teater. 

På onsdag slipper jag ortopeden. Då blir det fem veckor gastroenterologi och hepatologi, magtarm, lever. Inte heller mina önskeval egentligen men internmedicin. Inga operationer man kan tvingas med på. Inte börja 07.00. Förhoppningsvis början på ett lite mer normalt liv i Berlin. 

En månad har redan förflutit, 25 procent av min vistelse här är redan förbi. Och jag som skulle dokumentera allt inför framtiden. Det gick lite sådär men kanske hänger det också ihop med själva tillvaron här. Jag försöker att kanske bli lite mer Berlin, lite mer närvarande, lite mer bara leva i nuet, inte fundera sådär jättemycket på tillvaron imorgon. Minnena sitter ju trots allt någonstans i hjärtat och det är inte fotona vi har kvar som gör oss lyckligare eller får oss att minnas mer. 

Det har varit en intensiv månad, fylld med allt och ingenting. 

Jag har svettats igenom den J*a tyskakursen. Intensivkurs tyska och så var man svinstolt över att ha tagit sig in i högsta kursen. Det dröjde inte särskilt länge förrän jag ångrade det ganska ordentligt. Samtidigt inser jag att jag nog aldrig hade velat vara i någon av de lägre grupperna heller. Grupperna där folk uteblir från undervisningen, pratar engelska så fort de får chansen samt de facto tar droger på klubbarna när de får chansen till det också. Min grupp var lite mer jordnära, deltagarna i genomsnitt något/några år äldre och lite mer genuint intresserade av att lära sig tyska. Om än ibland lite för intresserade för mig kanske. 

I fyra veckor har jag svettats med mestadels litteraturtolkning och kunjunktivalsatser på tyska. Utan att orka gå in på det mer djupgående kan jag säga att det är svinsvårt, vår lärare hade dålig förståelse för hur svinsvårt det var för vissa av oss och jag kanske på sin höjd har lärt mig det lite halvdant. Trots mina ringa grammatikkunskaper har jag dock blivit mycket mer flytande i mitt språk, tack vare mina kursare. Det fattas fortfarande så otroligt många ord i ordförrådet som ska få plats i mitt huvud tillsammans med allt annat men trots det så säger i princip alla jag träffar (inklusive tyskar!) att jag har bra flyt i språket. Det känns ju ändå bra, konjunktivalsatserna till trots. Det gäller nog mest att inte tänka så mycket. Bäst tyska pratar jag när jag fått i mig något glas vin eller öl (jobbar fortfarande på öldrickandet, det går långsamt framåt).

 

 

Sedan var det ju det där med tysk litteraturtolkning. 

 

Det ska sägas att vår lärare verkligen är passionerad. Han älskar tyska språket tror jag, har studerat litteratur och teater och är egentligen mer konstnär än lärare (jobbar bara som lärare ca 15-20v per år för att finansiera sina hemmafilmprojekt övriga delen av året).. Jag tycker att det kan vara jätteintressant med litteratur, gammal litteratur för den delen också men trots det så blev det liksom lite väl mycket för mig som sedan fyra år tillbaka varit fullkomligt begravd under den gigantiska sten som kallas medicinsk facklitteratur. Att då sitta och försöka analysera vad Goethe, Kafka och Hesse egentligen ville ha sagt med sina texter och därtill att göra det på tyska (när jag redan grundläggande saknar ord för vardagssituationer) blev liksom minst sagt komplicerat. Politiska debatter har vi också haft många. Inte särskilt mycket lättare det kan jag meddela.. 

Jag lyckades avsluta kursen med ett knytnävsslag till argumenterande tal för mässlingsvaccination (nåja, kanske en fingerpetning åtminstone) men som uppenbarligen höjde upp mitt betyg som kompensation för mina grammatiskt katastrofala "provuppsatser" och har nu ett Tyska C1-nivå med betyg "gut", dvs näst högsta betyget (även om jag hade det lägsta man kan ha för att få till det). Eftersom vår lärare typ är född 68, är uppväxt i DDR und so weiter var ju dock inte betygen något man egentligen skulle haka upp sig på.. Nåja. 

 

På tisdag börjar min placering på ortopeden, något som jag ärligt talat inte ser fram emot sådär supermycket. Har fått höra att det inte är någon vidare bra klinik att vara kandis på och dessutom grusades mina tyska anatomikunskaper igår när jag inte lyckades låna böcker på det medicinska biblioteket (som för övrigt hade ett helt fantastiskt utbud..) Dessutom kommer jag att behöva gå upp kring 05.00 de kommande fyra veckorna.. 

MEN. Innan dess ska jag njuta av påskhelgen tillsammans med min älskade familj och T. Förhoppningsvis kan vi få något annat än det kroniska aprilväder vi verkligen haft här den senaste veckan. Solsken varvat med gigantiska hagelskurar. Någon gång ska det väl ge sig.