Höst
En lång dag som trots allt lyckades försvinna.
När man vaknar på morgonen med huvudvärk, det är grått utanför fönstret, man är trött trots tillräckligt många timmars sömn och man vet att man måste sparka sig iväg och uträtta, då vet man att man har en dålig start på dagen.
Idag väntade bara två timmar schemalagt, bibliotekskunskap som vi av någon outgrundlig anledning även ska ha tenta på!? Vi ska helt enkelt lära oss (och visa att vi har lärt oss) hur man söker i medicinska databaser så att vi under vårt T6-arbete kan visa upp fina källor och vettiga rapporter. Inte inspirerande någonstans. "Vill ni ha tio minuters rast?" Tystnad, något enstaka hmmande. "Eller vill ni ha femton? Det kanske är kaffetid nu, ni kanske vill hinna dricka ert kaffe?" Något hmmande igen. Ja, självklart vill vi ha femton minuter om vi kan få femton minuter. Det är inte direkt så att vi njuter av att söka påsömnstörningar hos skiftjobbande sjukvårdspersonal..
Ungefär så givande var de två timmarna.
Bortsett från de två så har jag faktiskt varit ganska duktig idag och suttit i biblioteket mellan halv nio och halv fem. Då känner man sig ändå ganska bra. Avslutar man sedan dagen på gymmet så känner man sig inte riiiiktigt lika värdelös som man gjorde på morgonen när man klev upp.
När jag kom hem möttes jag av T i full färd med pannkaksstekande, resulterande i pannkakstårta. Helt fantastiskt. Jag förstår inte vad jag har gjort för att förtjäna det men det är så underbart att komma hem och någon verkligen gör en glad på riktigt.
Imorgon är det visst basgrupp och frågestund, dvs vi ska få fråga våra föreläsare på temat om saker som vi inte har fattat under tiden vi har läst det. Fin tanke förvisso men det ligger alltid sist på dagen då ingen orkar följa med i vad som sägs eller än mindre begripa det för den delen. Därefter blir det ost- och vinkväll med våra T8-mentorer, vilket ska bli himla mysigt. Det är skönt att ha dem, man förstår att det faktiskt går att klara sig igenom utbildningen och det går tom att ta på dem. De finns på riktigt! Fantastiskt.
Missar däremot kärleksakutens årsmöte vilket är lite synd. Vore kul att se vilka nollan (förlåt, ettan) som hakat på, vilka gamla som blir kvar och hur den nya styrelsen kommer att se ut. Man kan dock inte få allt här i världen.
Har även bestämt mig för att inte gå på kravallen som är imorgon kväll, det blir alldeles för mycket förlorad sömn och plugg för att jag ska vilja offra det imorgon. Måste hitta någon som vill ha min biljett bara. Borde väl förvisso inte vara alltför svårt, vad jag har förstått har det varit slutsålt sedan biljettsläppet.
Slutligen måste jag bara säga, trots att jag normalt sett inte följer programmet alls, så var det sjukt synd att Mikael åkte ut ur idol ikväll. Han var liksom något helt annat än den där stereotypen som alltid är med och alltid vinner, både röstmässigt och stilmässigt. Dessutom var han duktig. Det borde finnas reservplatser.
Ungefär så givande var de två timmarna.
Bortsett från de två så har jag faktiskt varit ganska duktig idag och suttit i biblioteket mellan halv nio och halv fem. Då känner man sig ändå ganska bra. Avslutar man sedan dagen på gymmet så känner man sig inte riiiiktigt lika värdelös som man gjorde på morgonen när man klev upp.
När jag kom hem möttes jag av T i full färd med pannkaksstekande, resulterande i pannkakstårta. Helt fantastiskt. Jag förstår inte vad jag har gjort för att förtjäna det men det är så underbart att komma hem och någon verkligen gör en glad på riktigt.
Imorgon är det visst basgrupp och frågestund, dvs vi ska få fråga våra föreläsare på temat om saker som vi inte har fattat under tiden vi har läst det. Fin tanke förvisso men det ligger alltid sist på dagen då ingen orkar följa med i vad som sägs eller än mindre begripa det för den delen. Därefter blir det ost- och vinkväll med våra T8-mentorer, vilket ska bli himla mysigt. Det är skönt att ha dem, man förstår att det faktiskt går att klara sig igenom utbildningen och det går tom att ta på dem. De finns på riktigt! Fantastiskt.
Missar däremot kärleksakutens årsmöte vilket är lite synd. Vore kul att se vilka nollan (förlåt, ettan) som hakat på, vilka gamla som blir kvar och hur den nya styrelsen kommer att se ut. Man kan dock inte få allt här i världen.
Har även bestämt mig för att inte gå på kravallen som är imorgon kväll, det blir alldeles för mycket förlorad sömn och plugg för att jag ska vilja offra det imorgon. Måste hitta någon som vill ha min biljett bara. Borde väl förvisso inte vara alltför svårt, vad jag har förstått har det varit slutsålt sedan biljettsläppet.
Slutligen måste jag bara säga, trots att jag normalt sett inte följer programmet alls, så var det sjukt synd att Mikael åkte ut ur idol ikväll. Han var liksom något helt annat än den där stereotypen som alltid är med och alltid vinner, både röstmässigt och stilmässigt. Dessutom var han duktig. Det borde finnas reservplatser.
Dr Dreamy
Jag får klagomål.
Från mina korridorskamrater (läs mr T), om att jag bara tittar på läkargrejer på TV hela tiden. Jag är hjärnskadad, jag vet men det fascinerar mig något så otroligt! Just nu går det ju dessutom en serie på TV som handlar om akutmottagningen på US (Universitetssjukhuset i Linköping) där jag både har chans på att se mina handledare som jobbar där, samt även andra personer som figurerar i min utbildning. Jag kan helt enkelt inte låta bli.
När vi för några veckor sedan hade djupa diskussioner med vår strimma-handledare om varför vi ville bli läkare hade mina gruppmedlemmar både den ena och den andra anledningen. Själv drog jag min gamla vanliga men inte desto mindre sanna historia om tankarna som funnits hos mig sedan jag var i 7-8-årsåldern. Jag har alltid varit fascinerad av vetenskap i allmänhet och människokroppen i synnerhet. När jag var liten önskade jag mig Hjärnkontoret-böcker i julklapp och följde även programmet halvt slaviskt på TV. Någonstans i andra klass kom jag fram till att jag ville bli läkare och vid den tidpunkten, mer specifikt: kirurg.
Hur detta kom till mig har jag egentligen ingen aning om, jag har ingen i släkten som är eller har varit läkare. Jag är uppvuxen bland idel humanister och samhällsvetare och jag har knappt någonsin vistats på sjukhus i min barndom, inte heller sprungit särskilt frekvent på vårdcentralen. Snarare rakt precis tvärtom, jag var sällan sjuk och hade på sin höjd något skrubbsår då och då. Kanske är det just därför, jag har inga traumatiska minnen och har egentligen ingen som helst aning om vad jag ger mig in på.
I andra klass hade jag förvisso en dåvarande bästa kompis vars båda föräldrar var läkare, det var nog min närmaste input, i övrigt kan jag inte komma på någon som helst anledning till varför jag skulle komma på en sådan djupsinnig idé. Än mindre varför jag som åttaåring har en sådan makaber dröm om att skära i folk...
Åren har gått, sisådär elva, nästan tolv stycken för att vara exakt. Läkardrömmen har förföljt mig i det närmaste konstant, bortsett från en svacka i femte-sjätte klass då jag ville bli veterinär istället, (djur är ju mysigare att gulla med än människor?) samt någonstans i nian-gymnasiet då mitt politiska intresse väcktes, tändes och brann med ganska duktig låga, kanske skulle man bli något samhällsorienterat trots allt?
Trots detta så försvann aldrig drömmen, tanken, idén, vad ska jag kalla det? Min plan om att bli läkare i vilket fall. Så när jag under ett halvårs tid i töcknet efter gymnasiet gick runt med ångest över vad jag skulle göra med mitt liv och den tid jag hade framför mig, resa, jobba lite till, lägga ner allt och bara sätta sig hemma och vara tragisk? så träffade jag på min lärare från andra klass som efter en snabb recap över vad som hänt de senaste elva åren, slutligen frågar mig "jaha, så vill du fortfarande bli läkare eller?".
Det föll liksom på plats.
En elva år lång dröm, tanke, idé, kan inte bara vara inbillad. Jag tror att jag är ämnad för det här. På något vis. Annars hade jag väl aldrig kommit in på läkarlinjen, med de halvkassa betyg mina gymnasielärare begåvade mig med. Jag har väl alltid varit ambitiös, men det finns definitivt de som förtjänar den här platsen bättre än jag, regelmässigt sett.
Varför jag skriver det här nu vet jag inte egentligen. Kanske är det för att höstmörkret kryper allt närmre, fysiologiboken lockar allt mindre och jag ser 5 år av riktigt tufft arbete framför mig. Jag ser folk åka iväg till klotets alla hörn, jag tog mig aldrig dit, det blev inte som planerat. Trots detta kanske det är dags att jag slutar gnälla. Hårt arbete, tre eller trettio kapitel i fysiologiboken spelar liksom ingen roll. Jag kanske funderade på att resa till andra sidan jorden, slippa alla krav ett tag till. Det blev inte så, men vad gör det? Jag har fått en chans som faktiskt inte alla får, oavsett vilken drömmen är.
Jag är här och nu,
living the dream.
I andra klass hade jag förvisso en dåvarande bästa kompis vars båda föräldrar var läkare, det var nog min närmaste input, i övrigt kan jag inte komma på någon som helst anledning till varför jag skulle komma på en sådan djupsinnig idé. Än mindre varför jag som åttaåring har en sådan makaber dröm om att skära i folk...
Åren har gått, sisådär elva, nästan tolv stycken för att vara exakt. Läkardrömmen har förföljt mig i det närmaste konstant, bortsett från en svacka i femte-sjätte klass då jag ville bli veterinär istället, (djur är ju mysigare att gulla med än människor?) samt någonstans i nian-gymnasiet då mitt politiska intresse väcktes, tändes och brann med ganska duktig låga, kanske skulle man bli något samhällsorienterat trots allt?
Trots detta så försvann aldrig drömmen, tanken, idén, vad ska jag kalla det? Min plan om att bli läkare i vilket fall. Så när jag under ett halvårs tid i töcknet efter gymnasiet gick runt med ångest över vad jag skulle göra med mitt liv och den tid jag hade framför mig, resa, jobba lite till, lägga ner allt och bara sätta sig hemma och vara tragisk? så träffade jag på min lärare från andra klass som efter en snabb recap över vad som hänt de senaste elva åren, slutligen frågar mig "jaha, så vill du fortfarande bli läkare eller?".
Det föll liksom på plats.
En elva år lång dröm, tanke, idé, kan inte bara vara inbillad. Jag tror att jag är ämnad för det här. På något vis. Annars hade jag väl aldrig kommit in på läkarlinjen, med de halvkassa betyg mina gymnasielärare begåvade mig med. Jag har väl alltid varit ambitiös, men det finns definitivt de som förtjänar den här platsen bättre än jag, regelmässigt sett.
Varför jag skriver det här nu vet jag inte egentligen. Kanske är det för att höstmörkret kryper allt närmre, fysiologiboken lockar allt mindre och jag ser 5 år av riktigt tufft arbete framför mig. Jag ser folk åka iväg till klotets alla hörn, jag tog mig aldrig dit, det blev inte som planerat. Trots detta kanske det är dags att jag slutar gnälla. Hårt arbete, tre eller trettio kapitel i fysiologiboken spelar liksom ingen roll. Jag kanske funderade på att resa till andra sidan jorden, slippa alla krav ett tag till. Det blev inte så, men vad gör det? Jag har fått en chans som faktiskt inte alla får, oavsett vilken drömmen är.
Jag är här och nu,
living the dream.
Ta vara på det.
Hemma
Hemmapaus.
Bloggen återkommer möjligtvis ikväll eller imorgon.
Klinga mina klockor
Sitter nu äntligen på en buss hemåt och har knappt två timmar kvar. Känns onekligen en aning tungt men man får blicka beyond det. Det har varit en lång dag med föreläsningar från kvart över åtta till kvart i fem samt en basgrupp inklämd innan lunch. Det blir liksom lite väl mycket information att ta in på en dag, särskilt när i princip allt är saker man inte har läst tidigare. Sista föreläsningen om nervsystemens reglering av hjärta och lungor var det väl lite si och så med uppmärksamheten från de flestas sida på. Synd eftersom det antagligen hade varit bra att hänga med en del åtminstone.
Nu på bussen har jag försökt att plugga lite på den här basgruppens avsnitt, cirkulation, i Guyton på nätet. Det har gått lite sisådär. Svårt att hålla uppe koncentrationen när man redan är trött.
Efter ett drygt halvår i Linkan och närmare 10 månader utan körsång så håller jag nu på att gå upp i limningarna. Superfaddergycklen gav mig väl lite tillfällig tillfredsställelse för mitt sångbehov, även om skönsång knappast är ett ord någonstans i närheten av dessa. Hursomhelst så ser jag mig omrking i Linköping efter vettiga körer att testa på. Det finns både en och två rena damkörer vilket jag ärligt talat inte alls är särskilt sugen på. Går det att få en blandad så är det ju faktiskt riktigt kul! Så nu står det väl och väger lite mellan MF-kören (medicinska föreningen) som förvisso verkar kul men kanske inte fullt så seriös/avancerad, samt Chorus-Lin som är en blandad studentkör.
Efter att ha spanat in dem är jag ganska så sugen på att faktiskt sökaChorus-Lin men jag får sådan sjuk prestationsångest när jag läste runt och ordet testsjungning kom upp. Jag tror egentligen att jag skulle klara av det men det tar alltid emot för mig när det kommer till den biten. Jag älskar verkligen att sjunga och jag hoppas att jag ändå inte är alltför dålig på det men trots det så blir jag aldrig helt övertygad. Jag har stött på alltför många som inte kan sjunga överhuvudtaget men inte vet om det och det är ju heller aldrig någon som talar om det för dem. Jag är därför så sjukt nervös över att bli totalsågad, tänk om man inte platsar? Jag målar nog upp skräckscenarion a´la IDOL framför mig haha.. Någon dag ska jag nog ändå ta mod till mig och skicka in den där ansökan, om det finns några platser kvar dvs. Samt om min röst kunde tänka sig att bli av med allt vad hosta, förkylning eller allmäna luftvägsinfektioner heter..
Någonstans känner jag iallafall att jag måste ta vägen. Efter att ha sjungit i kör så gott som oavbrutet i tolv år så känns det verkligen som att det är en del av mig som saknas nu.
När jag nu var inne på det här med körer så började jag tänka på en sång som vi sjöng med min senaste kör. Den är gjord av Björn och Benny och kan vara bland det finaste jag vet i körsångsväg. Inspelningen är ganska dålig men jag vill verkligen inte publicera någon av soloversionerna. Dels därför att ingen av dem lyckas göra den rättvisa och dels för att den faktiskt inte gör sig som solosång.
Klinga mina klockor
Efter ett drygt halvår i Linkan och närmare 10 månader utan körsång så håller jag nu på att gå upp i limningarna. Superfaddergycklen gav mig väl lite tillfällig tillfredsställelse för mitt sångbehov, även om skönsång knappast är ett ord någonstans i närheten av dessa. Hursomhelst så ser jag mig omrking i Linköping efter vettiga körer att testa på. Det finns både en och två rena damkörer vilket jag ärligt talat inte alls är särskilt sugen på. Går det att få en blandad så är det ju faktiskt riktigt kul! Så nu står det väl och väger lite mellan MF-kören (medicinska föreningen) som förvisso verkar kul men kanske inte fullt så seriös/avancerad, samt Chorus-Lin som är en blandad studentkör.
Efter att ha spanat in dem är jag ganska så sugen på att faktiskt sökaChorus-Lin men jag får sådan sjuk prestationsångest när jag läste runt och ordet testsjungning kom upp. Jag tror egentligen att jag skulle klara av det men det tar alltid emot för mig när det kommer till den biten. Jag älskar verkligen att sjunga och jag hoppas att jag ändå inte är alltför dålig på det men trots det så blir jag aldrig helt övertygad. Jag har stött på alltför många som inte kan sjunga överhuvudtaget men inte vet om det och det är ju heller aldrig någon som talar om det för dem. Jag är därför så sjukt nervös över att bli totalsågad, tänk om man inte platsar? Jag målar nog upp skräckscenarion a´la IDOL framför mig haha.. Någon dag ska jag nog ändå ta mod till mig och skicka in den där ansökan, om det finns några platser kvar dvs. Samt om min röst kunde tänka sig att bli av med allt vad hosta, förkylning eller allmäna luftvägsinfektioner heter..
Någonstans känner jag iallafall att jag måste ta vägen. Efter att ha sjungit i kör så gott som oavbrutet i tolv år så känns det verkligen som att det är en del av mig som saknas nu.
När jag nu var inne på det här med körer så började jag tänka på en sång som vi sjöng med min senaste kör. Den är gjord av Björn och Benny och kan vara bland det finaste jag vet i körsångsväg. Inspelningen är ganska dålig men jag vill verkligen inte publicera någon av soloversionerna. Dels därför att ingen av dem lyckas göra den rättvisa och dels för att den faktiskt inte gör sig som solosång.
Klinga mina klockor
Hjärtligt
Det går lite upp och ner just nu. Jag har gått och blivit lite småkrasslig och allt går liksom lite trögre än vanligt. Jag var dum nog att gå på föreläsningen klockan åtta i morse och var därför tvungen att gå upp tidigt, ha sovit för lite och ändå fick jag inte ut mer än jag hade kunnat läsa på powerpointen vi hade fått ut eftersom det var exakt de sakerna föreläsaren sa, så gptt som ordagrant.
Sedan försökte jag sitta och plugga på HUB, men trots en stor mängd kaffe så kunde jag bara inte hålla mig vaken. Det blev till att cykla hem, powernappa och försöka sätta igång med plugget igen efter det. Det sista har det gått lite si och så med. Jag hjälpte Tobbe att steka pannkakor istället, effektivt.
Imorgon ska jag äntligen åka HEM! Det kommer att bli så awesome! Saknar min syster till döds, har inte träffat Emmchen på åratal och jag saknar att ha vatten omkring mig. Först måste jag bara genomlida en monsterdag imorgon, hur många föreläsningstimmar som helst och en basgrupp på det. Sedan fyra timmars bussresa hem och så kommer jag att vara hemma runt halv tolv.. Life is good.
Just nu försöker jag trycka in lite av hjärtats anatomi i huvudet, det går sådär om jag ska vara ärlig men det här fallet har liksom bara handlat om "läs om hjärtat" i princip, svårt att veta avgränsningarna då så jag siktar på ngåot jag vet att jag kommer att behöva lära mig förr eller senare i vilket fall.
Om det är något jag nog tycker sämst om med PBL-arbetet så är det nog just det här, att behöva gissa sig till vad det är man ska läsa och sällan veta var man ska avgränsa sig. Det blir ganska frustrerande, särskilt för en sådan som jag som helst vill ha sidangivelser framför mig och kunna kryssa för när jag har läst dem, en efter en.
Efter föreläsningen hade vi klinisk fysiologi-lab, vilket var himla kul. Vi lärde oss att ta blodtryck på olika sätt och olika ställen samt en massa olika ställen på kroppen där man kan hitta pulsen. Riktigt kul att få klämma och känna på varandra och göra något praktiskt för en gångs skull, man tappar liksom lite känslan av att man faktiskt ska bli läkare när man bara sitter och läser sida upp och sida ner i sin fysiologibok..
Sedan försökte jag sitta och plugga på HUB, men trots en stor mängd kaffe så kunde jag bara inte hålla mig vaken. Det blev till att cykla hem, powernappa och försöka sätta igång med plugget igen efter det. Det sista har det gått lite si och så med. Jag hjälpte Tobbe att steka pannkakor istället, effektivt.
Imorgon ska jag äntligen åka HEM! Det kommer att bli så awesome! Saknar min syster till döds, har inte träffat Emmchen på åratal och jag saknar att ha vatten omkring mig. Först måste jag bara genomlida en monsterdag imorgon, hur många föreläsningstimmar som helst och en basgrupp på det. Sedan fyra timmars bussresa hem och så kommer jag att vara hemma runt halv tolv.. Life is good.
Just nu försöker jag trycka in lite av hjärtats anatomi i huvudet, det går sådär om jag ska vara ärlig men det här fallet har liksom bara handlat om "läs om hjärtat" i princip, svårt att veta avgränsningarna då så jag siktar på ngåot jag vet att jag kommer att behöva lära mig förr eller senare i vilket fall.
Om det är något jag nog tycker sämst om med PBL-arbetet så är det nog just det här, att behöva gissa sig till vad det är man ska läsa och sällan veta var man ska avgränsa sig. Det blir ganska frustrerande, särskilt för en sådan som jag som helst vill ha sidangivelser framför mig och kunna kryssa för när jag har läst dem, en efter en.
Ledord och självklarheter
Jag tänker nu lägga fram tre ord varav två ingår i Svenska akademiens ordlista och det tredje hoppas jag kommer med inom en snar framtid, svenska folket tycks behöva det.
Vidare så saknar eleverna fullständigt något som helst uns av disciplin. Vi är alla människor och kan självklart inte vara på topp och till fullo koncentrerade varje minut och i allt vi gör. Däremot så borde man någonstans besitta förmågan att veta att var sak har sin tid, är det mattelektion så finns det ett syfte med att du har en mattelektion så att du ska slippa stå som ett fån varje gång du ska betala något och inte vet hur mycket det blir. Är det lektion i svenska så finns det ett syfte med den också, vill du ha en åsikt så ska du kunna uttrycka den på ett vettigt sätt och du ska kunna läsa och ta till dig både det ena och det andra, inkluderat samhällsinformation som rör dig och ditt eget liv. Har du idrott så finns det en anledning till det också, du ska inte bli en soffpotatis och du ska inte ägna löpslingan åt att röka dagens tionde cigarett i gångtakt.
-Vi har en skola som kostar en massa pengar men som ger sämre och sämre resultat.
Samhället är i ständig förändring och det är också så det ska vara. Vi måste anpassa oss till nya medier, vad som händer ute i världen och nya strukturer i samhället. Acceptans är en sak men det börjar gå för långt. Det daltas med eleverna, de får göra vad de vill så länge de åtminstone dyker upp på lektionerna. De får inflytande över saker de inte klarar av att få inflytande över. En trettonåring vet inte alltid vad som är bäst för den själv. En fjortonåring har inte förmågan att bedöma att den inte alls behöver räkna någon matte eller att det här med samhällskunskap är helt onödigt.
Med bakgrund av detta vill jag bifoga följande artikel, den gör mig personligen fullständigt illamående men jag ger även er läsare chansen att skapa er en egen uppfattning. Oavsett vad så är det dags att det händer något med föräldrars inställning till sina barn och barns attityd mot det mesta. Det finns en skola av en anledning och det finns undervisning av en anledning. Skola och fritid är inte samma sak och ska inte bli det heller.
Respekt.
Disciplin.
Jävlaranamma.
Alla tre är saker som saknas hos en stor andel svenska barn och ungdomar idag. Orden kan tyckas låta gammalmodiga, mossiga och som något som i skolvärlden borde försvunnit tillsammans med barnagan avskaffades. Så är inte fallet, detta är ord som varje svensk medborgare borde ha med sig i ryggen i sitt dagliga handlande. Jag ska utveckla mig:
Efter att ha jobbat närmare ett halvår som lärarvikarie på framför allt en svensk högstadieskola men även med yngre åldrar gjorde jag följande iakttagelser:
Eleverna har flippat ur totalt, de har ingen som helst respekt för vare sig lärare, varandra eller saker de har omkring sig. Detta tar sig uttryck i att eleverna pratar med varandra när läraren går igenom saker eller säger något viktigt. Det knappas på mobiltelefoner under pågående genomgångar (om de inte rent utav ringer och eleverna ser det som sin fulla rätt att gå ut och ta ett samtal med kompisen i parallellklassen, mitt under pågående lektion), man trycker upp sina vänner mot skåpen i korridoren och förlöjligar eleven som försöker tysta oljudet eftersom den faktiskt vill lära sig något. Dessutom tar man skolmaterial man har blivit tilldelad, bryter pennor på mitten, river sönder papper man inte använt, kastar skolböcker i marken och klottrar på bord och bänkar.
Vidare så saknar eleverna fullständigt något som helst uns av disciplin. Vi är alla människor och kan självklart inte vara på topp och till fullo koncentrerade varje minut och i allt vi gör. Däremot så borde man någonstans besitta förmågan att veta att var sak har sin tid, är det mattelektion så finns det ett syfte med att du har en mattelektion så att du ska slippa stå som ett fån varje gång du ska betala något och inte vet hur mycket det blir. Är det lektion i svenska så finns det ett syfte med den också, vill du ha en åsikt så ska du kunna uttrycka den på ett vettigt sätt och du ska kunna läsa och ta till dig både det ena och det andra, inkluderat samhällsinformation som rör dig och ditt eget liv. Har du idrott så finns det en anledning till det också, du ska inte bli en soffpotatis och du ska inte ägna löpslingan åt att röka dagens tionde cigarett i gångtakt.
Slutligen så verkar det här med jävlaranamma vara något som ofantligt många människor inte verkar ha överhuvudtaget. Att kämpa, ta de svåra vägarna ibland även om de är lite tyngre men tar dig en bra bit längre. Att faktiskt engagera sig i något som är viktigt och inte ge upp så fort det blir lite jobbigt. Att börja med det där städjobbet, att förstå att du blir inte VD om du inte har gjort något för att komma dit. Du kommer aldrig att komma någonstans om du fortsätter att ligga i soffan istället för att masa dig ner till arbetsförmedlingen. Du behöver faktiskt sitta de där åtta timmarna i skolan varje dag om du ska lära dig något och om du faktiskt tar vara på dem istället för att bara sitta av dem så kanske det leder någon vart.
Konsekvensen av brister i dessa tre är bland annat dessa:
-Vi har stora mängder elever som egentligen vill massor, vill lära sig, vill komma någon vart och faktiskt tycker att det de läser är intressant men som tappar sugen eftersom de inte får någon som helst ro till att koncentrera sig och ta åt sig vad som sägs.
Konsekvensen av brister i dessa tre är bland annat dessa:
-Vi har stora mängder elever som egentligen vill massor, vill lära sig, vill komma någon vart och faktiskt tycker att det de läser är intressant men som tappar sugen eftersom de inte får någon som helst ro till att koncentrera sig och ta åt sig vad som sägs.
-Vi har lärare som går in i väggen varje vecka, att gå till ett jobb man från början brann för, att lära ut kunskap måste ju vara bland det finaste som finns men att aldrig någonsin få någon cred för det, hur mycket man än anstränger sig, försöker, varierar sin pedagogik eller försöker få respons från eleverna. Inte konstigt att man inte orkar mer. Jag har sett lärare som varit inspirerande, fantastiska och som verkligen gjort ett bra jobb, tom fått med de största problemskaparna i klasserna. Efter ett tag orkar inte ens dessa lärare med. Att aldrig få någon respekt, att bara bli spottad på som "jag hatar lärare, varför ska vi lära oss det här?" Ingen orkar detta dag ut och dag in.
-Vi har en skola som kostar en massa pengar men som ger sämre och sämre resultat.
Samhället är i ständig förändring och det är också så det ska vara. Vi måste anpassa oss till nya medier, vad som händer ute i världen och nya strukturer i samhället. Acceptans är en sak men det börjar gå för långt. Det daltas med eleverna, de får göra vad de vill så länge de åtminstone dyker upp på lektionerna. De får inflytande över saker de inte klarar av att få inflytande över. En trettonåring vet inte alltid vad som är bäst för den själv. En fjortonåring har inte förmågan att bedöma att den inte alls behöver räkna någon matte eller att det här med samhällskunskap är helt onödigt.
Med bakgrund av detta vill jag bifoga följande artikel, den gör mig personligen fullständigt illamående men jag ger även er läsare chansen att skapa er en egen uppfattning. Oavsett vad så är det dags att det händer något med föräldrars inställning till sina barn och barns attityd mot det mesta. Det finns en skola av en anledning och det finns undervisning av en anledning. Skola och fritid är inte samma sak och ska inte bli det heller.
Det blir aldrig som man tänkt sig
Ha-ha.
SMK blev ju om möjligt en större flopp än jag kunde väntat mig, hade jag youtubeat det hela hade jag ju fattat att det inte ens är ett band utan ett gäng LAN-nördar som står på scen och spelar brutalt dåliga ljud i olika mixer. Gårdagskvällen blev väl inte riktigt så fantastisk som man kunde hoppas. Min teori om att kravaller oftast är roligare än eftersläpp visade sig stämma och eftersom jag dessutom var sjukt trött så förbättrade det knappast oddsen.
Måndag och tillbaka i skolan har jag jobbat på café örat (cafét i vårt kårhus). Riktigt lugnt och skönt idag faktiskt, hade lunchpasset men det var ändå inte särskilt stressigt och man hann plugga lite mellan varven.
Dessutom har jag blivit vaccinerad mot tuberkulos. Inte så obehagligt egentligen, om det inte vore för att man riskerar att få en jäkla sårig, varig böld i ett par veckor på armen där man stuckit. Denna böld kan sedan efterföljas av ett stort jäkla ärr. Kalla mig fåfäng, men det lär ju inte vara särskilt snyggt till klänning med bara axlar sedan...
Vidare till basgrupp och jag måste faktiskt säga att även om jag fortfarande är frustrerad över att man aldrig vet riktigt hur mycket man ska läsa, samt att man aldrig känner sig riktigt färdig så går det nu mycket bättre. Jag lägger mer tid på läsningen och kan därmed vara mer aktiv och hänger med bättre i basgruppsdiskussionerna. Känns trots allt som en klar förbättring.
Imorgon ska jag visst på Bootcamp-Leo och Robin. Jag gick med på att hänga med dem till gymmet men plötsligt blev tiden till detta klockan åtta på morgonen.. Kulkul. Får se var det här slutar.
Imorgon ska jag visst på Bootcamp-Leo och Robin. Jag gick med på att hänga med dem till gymmet men plötsligt blev tiden till detta klockan åtta på morgonen.. Kulkul. Får se var det här slutar.
Mellanlandat
Note to self: Träna inte dina musculus (-i?) obliquus externus abdominis medan du fortfarande hostar och är otränad. Detta kommer att leda till grov smärta så fort din hostreflex aktiveras.. Dansa heller inte med skor med dålig dämpning, dina knän kommer att bli sjukt ledsna!
Tung kväll igår, eller sen om inte annat. Idag är det på't igen, om än troligtvis ett tidigare avslut idag, är helt sanslöst trött.. "Dra't i spat" (den stora dragkampstävlingen med tillhörande kravall och eftersläpps-fest) har rullat in och efter gårdagens kravall är det nu dags för afrikatema på eftersläppet. Slagsmålsklubben, SMK ska spela. Min första reaktion var ungefär "Jaha, men är det inte de som spelar Rullar fram? Eller nej vänta, så var det ju inte förresten..." Jag siktar därför istället på att det alltid är trevligt med liveband och hoppas att man kan tänkas digga med ändå. Är på tok för lat för att youtubea upp det hela.
Åh!
Just nu kryper det så sjukt mycket i mig. Vill så himla gärna åka till IKEA och köpa lite pryttlar till mitt rum, fler fotoramar tex. Mina väggar i rummet är så sjukt fula, så min nya hobby har helt enkelt blivit att sätta upp mina foton på väggen. Är dessutom sjukt sugen på att ha en stor canvastavla med Göteborgsmotiv (har en släkting som tar helt fantastiska sådana bilder). För säga vad man vill, men Linköping blir aldrig min stad på riktigt och jag kan verkligen sakna vyerna hemifrån.
Jag vill även ha ett nytt duschdraperi samt att jag och mitt kaosiga förhållande till skor skulle behöva en skohylla för att inte alla ska ligga ovanpå varandra...
Jag vill även ha ett nytt duschdraperi samt att jag och mitt kaosiga förhållande till skor skulle behöva en skohylla för att inte alla ska ligga ovanpå varandra...
När man väl är där lär man ju hitta en massa andra fantastiska saker som man bara mååååste ha också. Högt upp på önskelistan ligger ju faktiskt dessutom en säng. En egen säng, inte studentbostäders lite halvsunkiga som ingår i det "möblerade" möblemanget.. (Vilken jag för övrigt skulle behöva hitta någonstans att husera den själv ifall jag skulle vilja "kasta ut" den medan jag fortfarande bor här)
CSN kommer dock inte förrän den 23 och jag vet egentligen inte om den kommande månaden är den bästa för den här typen av utgifter heller. Kanske får vänta ett tag till och drömma om min skohylla.
Idiot+cancerpinne
Hade allt varit optimalt hade jag suttit på Lisbergs gråa asfalt i detta nu. Med min syster vid min sida och solen i ansiktet.
Ironin i händelsers timing är skrattretande ibland.
Allt är dessvärre inte optimalt. Jag åker inte hem förrän nästa helg då jag faktiskt nästan måste och att åka hem två helger i rad blir tyvärr lite väl jäktigt. Istället sitter jag i mitt rum, försöker tagga för kvällens kravall ensam och plugga klart veckans basgruppsfall för att förhindra att jag behöver plugga i helgen. Vilket jag förvisso kommer att få göra ändå men man kan ju alltid underlätta lite för sig själv.
Ironin i händelsers timing är skrattretande ibland.
Jag blir arg, irriterad och sjukt förbannad. Vi utsätts för risker varje dag, att gå över gatan är egentligen livsfarligt osvosv. Trots detta så förstår jag inte varför vissa människor vill utsätta sig för ännu större risker, frivilligt!?
Som eventuella läsare som hänger med så läser vi nu lungor, respiration, andning. Det köret. Dagens övningar har bestått av TBC-test (man sprutar in lite under huden och ser om man reagerar, isåfall har man på ett eller annat sätt utsatts för TBC och har bildat antikroppar). Andra delen av dagen hade vi laboration i spirometri. Som bakgrundsfakta är spirometri helt enkelt att man blåser i en apparat för att kontrollera sin lungkapacitet utifrån olika förutsättningar. Uppföljningen av spirometrin innehöll även hur en spirometri visar sig hos en lungsjuk patient, t.ex. någon med KOL (Kroniskt Obstruktiv Lungsjukdom), vilket är en rent fruktansvärd sjukdom, lungorna dör helt enkelt lite i taget tills du knappt klarar av att andas själv och dör. KOL orsakas till stor del av rökning och många som drabbas slutar heller inte att röka utan förvärrar själva sin sjukdom genom att fortsätta.
Timmen senare när jag kommer ut från labben står en kvinna i övre medelåldern och suger nöjt på sin cigarett. Jag blev så fruktansvärt förbannad. Jag hade lust att gå fram till henne, skrika åt henne, skälla ut henne efter noter. Sverige är såpass upplyst idag att det inte finns en jävel som inte känner till riskerna med rökning. Trots detta är det fortfarande runt 14% av svenska befolkningen som röker. Med andra ord, 14% av Sveriges befolkning är i-d-i-o-t-e-r. Jag skäms! Det spelar ingen roll att Sverige är ett av de länder där en relativt "liten" andel av befolkningen röker. 14% är fortfarande en jävla massa människor och det är jag, du och våra barn som kommer att få betala för deras lungsjukdomar sedan. Jag har inga planer på att bli lungläkare, men teoretiskt sett är det dessutom jag och mina kursare som dessutom kommer att få ta hand om de här människorna när de håller på att dö av något mer eller mindre självförvållat sedan, samtidigt som det finns människor som bara råkat illa ut och trots detta får eventuellt sämre vård.
Självklart ska man som läkare vara villig att erbjuda bästa möjliga vård till alla, det handlar inte om det, men jag kommer nog alltid att vara irriterad över lungcancerfall och KOL-patienter som hade kunnat förbättra sin situation själva.
Jag vet att detta är kontroversiellt och att det finns många andra saker som vi utsätter oss för som också är skadliga för oss, såsom alkohol och dålig mat. Och ja, det är fruktansvärt dumt det också men jag låter det vara ett annat kapitel.
Jag är snart 20 år gammal och har aldrig tagit ett bloss i hela mitt liv. Kalla mig pretto om ni vill och att mina åsikter bara är vinklade från mitt håll.
Jag är snart 20 år gammal och har aldrig tagit ett bloss i hela mitt liv. Kalla mig pretto om ni vill och att mina åsikter bara är vinklade från mitt håll.
Jag står för vad jag tycker.
Bloody thursday
Pub örat. Två timmar för att få en hamburgare. Eftermiddag i HUB. Older women younger men. Gummistövlar. Basgrupp. Fördjupning. Frackfix. Ted Gärdestad. Draget. Helgpepp. Trasig ventilation. Guyton.
123
Haha!
Korridorsmiddag.
Oslagbart.
Våga vägra egen lägenhet!
14
Frustrationen är hög! Jag är för snål för att köpa spotify premium (trots att jag har iPhone) och nu har mina tio ynka gratistimmar försvunnit ut i tomma intet. Hur lyssnade jag upp dem? Nu är jag fast med att youtube:a varenda låt jag kan tänkas vilja behaga lyssna på (och vilka är det? De finns ju på mina spellistor på spotify!?). Min gamla skruttdator där all musik ligger befinner sig dessutom hem-hemma och jag är fast med min bästa vän mini-pinky, men utan musik! Suck.
T2 rullar på med obehagligt mycket lugnet före stormen-känsla. Jag har varit i skolan knappt två timmar idag och resten förväntas jag väl antagligen plugga på, trots att jag redan haft oförskämt många timmar till just det ändamålet fram tills idag redan som det är. Förr eller senare tror jag att någon släpper en bomb framför oss. Eller så är det bara vi som ännu inte hunnit uppfatta vidden av anatomiavsnittet. Ja. Så är det nog faktiskt. Att plugga latinska glosor (vilket det i grund och botten nästan blir) är liksom svårt att ta tag i. Man vet inte riktigt i vilken ände man ska börja, vilket gör det hela ganska knepigt.
Ikväll blir det korridorsmiddag vilket jag verkligen hoppas blir lyckat. Vi är liksom åtta pers som ska lyckas laga tre rätter tillsammans/delvis tillsammans. Dödligt seriöst, vet inte hur det gick från "kan vi inte åtminstone äta något annat än tacos?" till trerätters. I vilket fall ska det bli grymt nice! Jag ska även hinna med att klara av ett besök hos tandläkaren idag. Det känns lite sådär ärligt talat, jag har ingen tandläkarskräck överhuvudtaget, men det här med att byta tandläkare tycker jag inte är sådär fantastiskt jätteroligt.. Tycker sällan att man får någon särskilt bra ändå.. Ska väl inte ta ut det i förskott förvisso, gå dit med open minds bara så går det säkert bra.
16
Jag kan inte låta det här passera obemärkt. Jag är inte ensam om att lägga upp det, men det är ju å andra sidan också tanken.
Vardag
Så var man direkt tillbaka igen. Egna kläder, plugg på riktigt och kvällar i korridorssoffan.
Lustigt hur fort allt känns som vanligt igen. Guyton åker fram och respiration och lungor ska bli min bästa vän den kommande veckan, såvida man räknar de man umgås med mest som ens bästa vänner...
De senaste veckorna har det varit så fruktansvärt mycket intryck i Linköping att jag längtar något otroligt efter att åka hem och få lite perspektiv och tänka på annat. Tyvärr blir det dessvärre inte förrän nästa helg.
För det mesta är det helt fantastiskt att bo här, verkligen. Men det känns som att HU-världen ibland blir så enormt liten. Ungefär som att bo många människor på liten yta under lång tid, det blir liksom lite för intimt och nära för att man ska orka med det hela tiden.
Jag funderade lite tidigare idag på det där med att flytta. Alltsom oftast får jag frågan om hur länge jag blir kvar i Ryd? Det är liksom närmast självklart att man ska längta härifrån och jobba stenhårt på att hitta något annat så fort man bara kan. Jag bryter visst mot normen. Visst tittar jag runt, drömmer lite om hur det vore att ha egen lya med egna möbler och egen diskdisciplin. Fast tänker jag lite till på det så kommer tanken upp om vem man kommer hem till? Jag har ju ingen att flytta ihop med och även om jag sanslöst gärna hade haft en katt så känns det liksom inte som något alternativ nu. Med andra ord, det skulle bara vara så fruktansvärt, ekande jättetomt. Ingen att diskutera dagens strapatser med, att sucka över högarna med böcker man har framför sig eller att kommentera idoljuryn med.
Eller vänjer man sig vid att ha bara sig själv hela tiden? Det kanske man gör? Jag hade nog blivit ganska trött på mig själv. Ganska snabbt.
Faktiskt.
Friserat
Det gick sådär med histo-föreläsningen igår. Jag var uppenbarligen helt utslagen eftersom jag vaknade kvart över åtta och min klocka hade ringt kvart i sju utan att jag överhuvudtaget märkt det. Det blir till att läsa in på egen hand, den typen av föreläsning brukar ofta vara så speedad att den knappt blir givande ändå.
Igår hade nollan sin tackmiddag för oss faddrar och bjöd på grym kycklinggryta, kladdkaka och tom organiserade lekar. Vi hade även besök av fadderiet, fick höra snygga gyckel från nollan och jag fick mitt hår fixat av fadderistfrisören (håret slickat bakåt med hårgelé och hårspray..) Det blev en promenad hem med min favorit-David och när jag kom hem var jag helt övertygad om att jag skulle vakna upp kalassjuk eftersom jag bara går och väntar på att nollesjukan ska dra över mig också. Den lär väl komma på måndag när jag slappnat av helt och hållet.
Ikväll är det BVC och jag kommer att ha på mig vanliga kläder för nästan första gången på två veckor! OP-byxorna åker av och ingen ska kunna se mitt namn genom att bara titta i brösthöjd längre:) Manteln ska också mycket högtidligt tas av. Amazing.
Kom att tänka på en film som jag verkligen älskar men inte har sett på miljoner år. Får ta tag i det när jag är klar med allt här. Musiken genom hela filmen är ju helt fantastisk och man gråter vattenfall i slutet. Det kan vara bland de vackraste svenska filmer som gjorts tror jag. Så som i himmelen pratar jag om och bjuder på bästa låten, om än i konstigt videoformat. :)
Finally
Nolle-P börjar lida mot sitt slut och nu är det bara roligheter kvar. Ikväll är det gammelfadderkväll (jag är dock tyvärr super-ej och måste stanna till nästan sist, det suger lite eftersom vi har histoföreläsning imorgon klockan åtta...) Imorgon väntar lunchbjudning från kårens sida samt nollans tackmiddag (Nollan bjuder faddrarna på mat!) och på lördag är det äntligen BVC!
Åh, jag är så taggad, bara bra grejer kvar! Eller ja, allt har väl varit bra men kvoten mycket arbete-kul ser annorlunda ut de kommande dagarna (mindre arbete-mer kul!)
Jag har lyckats paja växeln på min cykel. Jag blir SÅ irriterad! Växelvajern (?) har gått av och nu är cykeln fast på trean. Kul. Det enda positiva skulle väl vara att man kanske får någon benmuskel till, eller hur det nu funkar. (Vi har ju faktiskt inte börjat med anatomin än)
Tack och lov så har vi trots allt haft en rätt lugn pluggvecka den här veckan. Grupparbeten som klaras av på basgrupperna samt lagom många föreläsningar. Temat heter dock "Förhållningssätt och folkhälsa" men är inget annat än ren och skär förbannad statistik, matematiskt(!) Kan räkna gångerna jag har gått i taket den senaste veckan på mer än två händer..
På måndag är det däremot äntligen temabyte, nolle-p är över och man kan koncentrera sig på plugget på riktigt igen. Andning och respiration ska bli sjukt intressant faktiskt.
Dags att svepa manteln om mig, svinga benet över cykeln och bege mig till basgruppen och ta hand om de där förbaskade statistikuppgifterna igen.. One day to go, seminarium imorgon. Låt mig överleva.
Nolle-p. En gång till
Jag tyckte att man själv som nollan var trött under nolle-p.
Kan nu garantera att det är nästan ingenting gentemot vad man är som fadder. Alla de där aktiviteterna som nollan ska genomföra ska ju planeras, genomföras samt återställas av någon-faddern. Med lite drygt en vecka bakom mig är jag verkligen sanslöst trött även om det samtidigt har varit sjukt kul! Som tur är börjar man faktiskt komma in i lunken lite efter några dagar efter att de första två varit totalt kaos. Nu flyter det mesta på även om det är många problem som får lösas på plats. I slutänden så kvarstår ändå faktum att vi får lära känna nollan och att det är vi som gör så att det första intrycket av 5,5 år av deras liv (förhoppningsvis) så bra som möjligt. Det är helt klart ett privilegium!
Trots detta börjar jag längta efter att kunna umgås med vem jag vill när jag vill och att kunna komma undan och vara bara jag ett tag, släppa det konstanta leendet på läpparna och bara slappna av. Veckan som kommer ser däremot ut att bli lite lugnare och dessutom, om möjligt ännu roligare tror jag!
Ska försöka att verkligen ta tag i bloggen när nollandet är klart. (Det har jag ju aldrig sagt förut)
Dags att förbereda för barrunda!
