à la Hedvig

Efter en ovanligt lång dag i skolan gick musten ur mig ordentligt nu när jag kom hem. Efter att ha tagit mig till skolan redan vid åttatiden imorse, pluggat fram till tio innan föreläsningen, varit på föreläsning och ätit lunch med mina vänner så satt jag sedan på HUB större delen av eftermiddagen, vet inte när det hände senast, inte den här terminen iallafall skulle jag säga. Undernäring stod på schemat igen, (vi läste ju både övervikt och svält för några veckor sedan), nu var det mer fokus på vitaminer och mineraler samt olika energibehov i olika stadier i livet. Ärligt talat skitjobbigt att läsa om. Efter att ha tragglat mig igenom både fysiologi- och patologibok så insåg jag ju även att på HUB finns fallkonstruktörens favoritbok om nutrition, varefter ett större hav av text öppnade sig framför mig. Större delen av boken skulle lätt kunnat handla om dagens fall och jag hoppas att mina (o)kunskaper i att sålla bland information ska vara någorlunda tillräckliga. Det är alltid lika svårt när det är relativt luddiga fall där man inte riktigt vet vad man ska läsa på.

Ska fortsätta kvällen med lite Celiaki (glutenintolerans) också, eftersom vår handledare inte behagade tala om för oss att vi skulle läsa det för flera veckor sedan. Inte för att det egentligen är sådär värst superdupersvårt, men ändå. Sedan blir det nog till att försöka ta tag i helgens fall, för på fredag åker jag hem!

Längtar galet mycket redan, saknar familjen, saknar Göteborg, saknar miljöombyte. Hoppas därför på att kunna få klart en del av fallet innan jag åker, vet av erfarenhet att lagom mycket brukar bli gjort när man väl är hemma.. 

Efter vår föreläsning idag kom ett par herrar (nåja, en kille, en herre) och raggade folk till sin stresstudie. De skulle undersöka läkar- och psykologstudenter i Linköping, vs Indien med avseende på deras stressnivå. Tydligen har de utvecklat någon apparat i Linköping som kan mäta stressnivån genom att analysera hårstrån från de senaste tre månaderna, samt att jämföra med en enkät man fick fylla i. Vad gör man inte för forskningen, tänkte jag, fyllde glatt i enkäten och satte mig på stolen för att bli friserad. Det sagda om att de skulle ta "ungefär motsvarande en-två tändstickor" visade sig dock inte riktigt vara sann, ångesten blev ganska rejäl när jag såg hårtesten i en av "forskarnas" (läs T6-student) hand och när jag nu (konstant) går och känner på den lilla taggiga fläcken i mitt bakhuvud. De tog liksom inte det översta håret tack och lov, men nu har jag insett att det är tveksamt att mitt hår faktiskt täcker det hela tiden. Med andra ord, jag har en liten hårtofs som står ut, och med  beräkning på forskarnas uppgift om att hår växer ca 1cm per månad, så med mitt ca 40 cm långa hår kan jag få vänta nästan lagom till att jag tar examen innan mitt hår är lika långt igen.
Behöver jag säga att jag ångrar mig? (Och nej, så brutalt mycket syns det nog egentligen inte, men det känns!)

Inte mycket att göra nu, jag hoppas att deras studie blir bra. Som plåster på såren ska jag få uppgift på analysen av hur mina stressnivåer faktiskt har varit de senaste tre månaderna, det kan ju bli intressant om inte annat. Samtidigt som det kommer att spegla stressnivåerna under sommaren, hur stora var de, egentligen? Tveksamt. 

Borde försöka sätta igång med något vettigt, behöver handla inför middagen men det regnar något så förbaskat ute, det verkar ha blivit en trend såhär i september. Aldrig i livet att jag tänker bo i Sverige för alltid. 

Det gick bra. 
Ingen svimmade, jag höll mig inne i obduktionssalen och det var verkligen riktigt intressant. När vi först kom in var ansiktena övertäckta och det såg ut ungefär som man ändå är van vid vid dissektionerna, bara att det var lite mer och lite färskare av allt. Trots det så var det inte jobbigt. Det var mer ett accepterande, jaha, där ligger de ja. Och så var det inte mycket mer med det. När ansiktsduken sedan togs av såg jag till att ha ett rätt stadigt tag om bordet men inte heller nu reagerade jag särskilt kraftigt. 

Av hänsyn till eventuella läsare tänker jag inte gå in mer på detaljerna men kort och gott kan man säga att jag nu har en helt annan förståelse för hur kroppens alla organ ser ut och fungerar. 
Vår patolog, en rätt ung tjej som tidigare också pluggat i Linköping var helt fantastisk. Hon var kunnig, avdramatiserande och enormt pedagogisk. Hur mycket frågor man än ställde så kände man sig aldrig till besvär coh jag måste erkänna att jag själv blev ganska uppslukad av det detektivarbete det hela faktiskt utgör. Därmed inte sagt att jag tänker bli patolog för den sakens skull. 
Obduktionsprotokollet är nu inskickat för rättning och nästa tillfälle är om någon månad eller så. Nu vet jag vad det handlar om och det känns inte lika jobbigt. På samma sätt som jag även innan första dissektionen tyckte att det skulle bli jobbigt innan, men ändrade mig när vi väl var där, så kändes det även den här gången. Även om man för det mesta inte ska ta ut saker i förskott, så i det här fallet så är det nästan bättre att förbereda sig för det värsta, då kan man bara bli överraskad när det känns bättre. 

 

Efter obduktionen gick jag hem och åt lunch och duschade, ett par timmar senare var det dags för basgrupp. Resten av dagen var jag så trött att jag knappt fungerade. Kan ju sägas att jag sov långt ifrån bra natten innan, tror att jag har sett för många mordserier. Mardrömmar brukar inte vara min grej men för ovanlighetens skull vaknade jag en hel del gånger under natten. Det blev därför en hel del avsnitt av Game of Thrones igår kväll, det var ungefär vad jag orkade med. 
Idag är det en ny dag, IBD står på schemat för helgen. Kul. Ska bli skönt att mag-tarmkapitlet snart är över, det är tyvärr inte det roligaste jag vet.

Så blev det då plötsligt dags. Efter lite knapprande och klickande på datorn är det bekräftat: Jag har obduktion imorgon klockan 08.00 och jag är pissnervös. Vill verkligen inte alls, särskilt inte efter min (för ovanlighetens skull) rätt kraftiga reaktion på förra veckans dissektion. De kan få intala oss hur många gånger som helst att det är normalt att vara nervös, att annat vore konstigt osv. Trots det tycker jag ärligt talat att det ska bli jättejobbigt. När jag väl är där kommer jag säkert/förhoppningsvis att tycka att det är jätteintressant. Vad vissa av mina kursare har berättat för mig så finns det ju  fall som faktiskt är riktigt lärorika. Trots det kan jag inte låta bli att må illa när jag läser obduktionshandledningen, steg för steg vad som ska göras. Vad jag förstått av dem som redan gjort det verkar det åtminstone som att det inte är  jättemycket man behöver göra själv, mer än att notera själv vad man ser och vad patologen säger, samt mäta lite här och där. Ändå känns det så sjukt (och) fel. Även om jag vet att det faktiskt finns en god tanke bakom att det faktiskt görs. Det är en riktig obduktion som ska fastställa dödsorsaken hos en person vars anhöriga sannolikt undrar vad deras käre/kära faktiskt har dött av. Det finns ett syfte, vi ska bara vara där och titta på och lära oss, samtidigt. 
Som sagt tidigare, dissektionerna har gått jättebra, jag har varit bland de som har haft minst problem med det, varit mest aktiv. Kanske är det för att jag har lyckats distansera mig. Ser man bara en hand eller en underarm så blir det liksom inte så mycket människa, det är ett preparat. Men jag är inte bra på det här med att möta döden. Eller åtminstone inte van. Det är ingen särskilt naturlig del i mitt liv. Än? Det hör till livet som läkare, det är jag mycket väl medveten om och jag vet också att jag kommer att klara det. Just nu känns det ändå inte bra. Jag har en klump i magen, är övertygad om att jag kommer att sova dåligt inatt och ja, jag är lika fullt medveten om att negativa tankar mest tjänar till att göra det ännu sämre. Jag kan bara inte hjälpa det. 

 

Jag ska försöka släppa det här för nu. Läsa lite mer om magtarmkanalens nerv-  och hormonella kontroll, samt vänta på att min man kommer hem och lugnar mig lite så att vi kan laga mat tillsammans. Om 13 timmar kommer jag att stå där i vilket fall, det är obligatoriskt och jag kommer inte undan. Det kommer nog att gå bra ska ni se. 

Med lagens hejasånger fortfarande skanderande i öronen har jag lagt helgen bakom mig. Helgen som sannolikt var en av mitt livs hittills roligaste. Vi har haft så fruktansvärt kul, mitt lag och jag. Det jag har kvar nu är en hel del minnen samt vad jag misstänker är en begynnande förkylning, den är väntad. 
Fredagen bestod av häng på fredagspuben, följt av fulsittning, mellanfest med lärarnas draglag och sedan timmar av dansande på en riktigt bra kravall med (för en gångs skull) ordentligt bra musik. Klockan två insåg vi att det kanske var lite väl ambitiöst att vara kvar till Stad i ljus, med tanke på att vi skulle äta frukost på Kårallen nästa morgon klockan 8.30... Efter vad som slutade med runt 4-5 timmars sömn var det alltså dags igen. Vår tolkning av temat "sagor" blev Ronja Rövardotter, varför rövarklädsel i form av grå "tunika" kläddes på innan det var dags för frukost, vilken visade sig vara århundradets största kolhydratuppladdning ungefär, om än väldigt gott. 

Vi transporterades sedan till Borggården, varifrån sedan hela tåget skulle avgå, dvs alla lag samt med LiThe blås i täten. Känslan när man marscherade genom hela stan tillsammans med 350 andra, när man passerar biltrafik som stoppas med poliser var verkligen helt obeskrivlig. Vädret var fantastiskt och musiken och stämningen fick en att liksom hoppa fram. 
Väl på dragplatsen dröjde det inte jättelänge innan matcherna började, efter att ha fått i oss lite pannkakor till lunch. Vi var tredje matchen ut och vi lyckades till allas och vår egen förvåning, att dra ner D-sektionen i Tinnerbäcken. Efter att ha tittat på de andra matcherna var det sedan återigen vår tur, den här gången att möta Maskinarna (M-sektionen), vilka brukar vara ett av de två lag som så gott som alltid vinner (det här året vann de dessutom). Vi bjöd på några sekunders motstånd innan vi sedan ganska snabbt hamnade i spa't, väldigt väntat och fruktansvärt roligt, efter att ha glidit ett antal meter i den gyttjelera som dragplatsen bestod av. Tinnerbäcken var kall och djupare än väntat men adrenalinkicken efter tävlingen gjorde bara att det var en ytterligare fantastisk del av det hela. Därefter stod vi och tittade på de sista matcherna medan vi stod och torkade, för att sedan transporteras till vår bastu. Tiden i bastun blev dessvärre inte särskilt lång eftersom vi var kvar på dragplatsen så länge. Duschandet fick startas ganska tidigt, för att sedan bli sminkade av min vän L, varefter transport till Kårallen igen följde. Väl där blev det en ganska utdragen fördrink i väntan på restrerande lag, varefter finsittningen påbörjades. Sittningen var riktigt rolig, vi satt med I-arna, dvs det "förlorande" laget men också den sektion som anordnar hela tävlingen. Sällskapet var trevligt och mat har sällan smakat så gott som när man sedan frukost ätit några pannkakor och mest druckit sötsliskig cider (min aversion mot öl har fortfarande inte ändrats, efter 1,5 år på universitetet).

Efter en kort sväng på mellanfest i en korridor i Valla var det så dags för eftersläppet, vi såg Icona pop spela och sedan flöt kvällen mest på, var dock för trött för att riktigt orka njuta av den i fulla drag. Dessutom var musiken i övrigt mycket sämre än fredagens, vilket ytterligare gjorde att man inte var fullt lika sugen. 

Igår fick jag en enormt välkommen brunch av min T och sedan följde en underbart skön oproduktiv dag, dock med gott samvete eftersom helgens basgruppsfall faktiskt redan var avklarat (och löstes mycket bra på basgruppen idag).
Med alldeles för många ord kan väl det hela sammanfattas som att jag helt enkelt hade en grym helg och att jag hoppas på att kunna få lag igen, gärna i den kommande trampbilstävlingen. Nu är det dock tillbaka till verkligheten och dags att ta itu med IBS, vilket vi idag beskrev som något av en "slaskdiagnos", när man uteslutit allt annat.. Det ska faktiskt bli rätt intressant då jag aldrig riktigt förstått vad det faktiskt beror på, och det är trots allt ganska många som har det. Återkommer med info om det faktiskt var intressant eller inte. 

T4 hittills känns, ganska ensamt om man ska vara helt ärlig. Tidigare har jag ju inte klarat av att plugga hemma överhuvudtaget men sedan jag flyttade känner jag att jag får bättre ro hemma, HUB känns inte lika lockande längre,  ingen aning om varför. Till tenta-p lär jag väl antagligen flytta tillbaka till HU's underjord men tills dess trivs jag bra här i min lilla skrivbordshörna intill balkongdörren. Men, tillbaka till ensamheten. Det faktum att folk(inte bara jag) pluggar mer och mer hemma, samt att vi har väldigt lite schemalagt och de gånger vi har det är det mestadels arbete i smågrupper såsom dissektioner eller basgruppsarbete. Med andra ord, vi ser ganska lite av varandra. Å andra sidan planerar vi ju in desto mer till helgerna där vi gnider oss mot varandra så gott som varje kväll, mina vänner och jag. Ändå saknar jag mer föreläsningar, kafferasterna emellan, tugget om huruvida föreläsaren är skön eller bara dödande tråkig. Efter att i början av terminen ha intalats att T4 är en tung termin kan jag hittills inte alls hålla med, jag är rastlös. Kanske har vi ännu inte kommit in på de tyngre fallen, det svåra kommer säkert sedan, samtidigt pratade jag med en äldrekursare idag som hade ungefär samma uppfattning som jag om terminen i stort. 
Jag trodde aldrig att man skulle klaga över att ha lite att göra, särskilt inte efter T2 som i det närmaste tog död på mig. Nu känns det bara som att tiden rullar på, fruktansvärt fort men också relativt ostimulerande.
Ja, jag börjar bli sådär höstgnällig, men också ganska trött på mitt eget sällskap.

Dagen har bestått av att titta på histologipreparat i mikroskop, för första gången preparat där något är fel. Gruppdiskussion idag, samt att ett kommande seminarium om vad för diagnoser som faktiskt bör ställas på preparaten väntar om någon knapp vecka. De där små rosa cellerna är faktiskt inte längre ett enda virrvarr. Vi har lärt oss saker. Vi vet hur det borde se ut och blir plötsligt uppmärksamma när något avviker. Även om det var rätt krångligt att försöka få ordning på tunntarmens histologi igen efter närmare 1,5 års dvala i minnet. 

Efter det var det åter dags för dissektion, buk II den här gången. Idag var det faktiskt så att tom jag tyckte att det var jobbigt, då preparatet inte var särskilt övertäckt till skillnad mot vad det brukar vara. Jag fasar mer och mer inför den riktiga obduktionen om en vecka, även om jag vet att jag åtminstone inte har haft några direkta problem med dissektionerna hittills. Idag blev det lite väl mycket på riktigt, samtidigt som jag ibland måste ta ett steg tillbaka och förvånas, imponeras, eller kanske bara chockeras över hur avtrubbad man har blivit på relativt kort tid. Ena stunden står man och bestämmer namn på blodkärl man kan hålla mellan fingrarna, några minuter senare är plastrocken av och man diskuterar åter vad som händer i helgen. Sjukt för de flesta människor skulle jag säga, för mig är det mest definitionen av livet som läkarstudent. 

 

En riktig dag med plugg kvar, sedan är det ännu mer självstudier och sedan dags för Dra't i spa't. Den här veckan är det nog det som håller mig flytande i all övrig tristess. Eller just det, glömde ju meddela att vi var nio tjejer som intog en hel rad på SF igår när vi gick för att se "Magic Mike" på bio. Channing Tatum gjorde sitt jobb med att vara allmänt jättesnygg, Alex Pettifyer likaså. Jag och E har samma fetisch när det kommer till marinsoldatuniformer, eller nåja, uniformer över lag. Filmen i övrigt var underhållande, minst sagt, även om handlingen väl inte är det mest fantastiska manus som skrivits, samt att slutet var rent ut sagt s-k-r-ä-p. Trots det definitivt värt att se, särskilt med mitt sällskap.

Sitter nu fortfarande och skakar efter att ha fått en panikchock av något som damp ner i brevinkastet. Jag kommer aldrig att lära mig att bo i lägenhet. Jeez..

 

 

 

 

Min blogg försvann under ett par veckor. Konstigt hur stor frustrationen blir när man vet att man inte kan skriva av sig när man känner att man vill. Jag var å andra sidan rädd att den hade försvunnit för gott men tydligen har "bara" blogg.se flyttat över allt till en ny bloggplattform(?), vad nu det är för något. Vi är nu redan två veckor in på terminen, nolle-p är över och har faktiskt passerat mig relativt obemärkt. Jag var på BVC i helgen, med all säkerhet min sista. Nu har jag inget att gå dit för längre över huvudtaget, lika bra är väl kanske det. Trots det var det kul, underhållande men jag känner mig verkligen färdig.

Terminen hittills har bla bestått av en kostlab, där man under tre dagar skulle väga och skriva upp allt man åt. Fruktansvärt frustrerande, jättejobbigt. Så slutade det också i att jag äter 60% av vad som behövs för att "hålla uppe den vikt man har". Skulle nog säga att det blev en kombination av ovilja att äta (man drar sig för det när man vet att man måste ha vågen i högsta hugg), samt att man nog blir lite mer duktig under ett sådant projekt, trots äpplepaj på söndagen. I vilket fall var det intressant att se resultaten, mitt för låga kalciumintag tror jag inte skiljer sig markant från andra "icke-kontrollerade" dagar, det kanske är dags att börja dricka lite mer mjölk trots allt. Ärligt talat så låg de flesta näringsämnena på ett antal procent under 100 och då tycker jag ändå att jag är relativt duktig med att se till att äta lite av varje.. Tydligen måste vi dessutom även börja proppa i oss folsyra om vi vill få fina barn om några år, jag och mer eller mindre alla tjejer som var med. 
Kost- och nutritionsavsnittet har varit intressant men dessvärre inte särskilt motiverande att läsa på. Mekanismer bakom övervikt var dock mer intressanta än undernäring, kanske för att det känns så mycket närmare oss. 
Nu har vi svängt över på diabetes och även om det är mycket trögt plugg så är det lite kul att börja förstå mekanismer bakom sjukdomen, särskilt eftersom utbildningen har tassat runt ämnet i tre terminer nu; "Diabetes får ni inte fundera över nu, det kommer på T4". Efter att ha haft en kompis med diabetes var det faktiskt ännu lite mer spännande. Jag blir alltid som mest motiverad när jag faktiskt kan knyta något till verkligheten. 

Helgen bestod av kräftskiva på fredagen och Rock-kravall på lördagen. Båda något helt fantastiskt trevliga. Det är så skönt att känna att man har ett gäng tjejer omkring sig som man kan lita på att man alltid har kul med. Mest pågår dock uppladdningen inför den kommande helgen nu. Vi har lyckats få ett lag i "Dra't i spa't", med andra ord, en dragkampstävling mellan de olika programmen på universitetet. Veckan kommer därför att ägnas åt dragträning men framför allt åt att plugga igen den här veckans basgruppsfall men även det kommande i helgen, eftersom jag insett att inte många timmar kommer att finnas över där. Det blir därför till att fortsätta plugga diabetes, den här gången behandlingsprinciper samt lite mer kring typ 1-diabetes. Sedan tror jag bestämt att det är magsår vi ska hugga in på. Även om vi inte vet det, egentligen. Fast så gör vi det ändå... PBL är fantastiskt. Tack och lov är jag inte särskilt schemalagd i veckan, det kunde inte komma mer lägligt. Nu ska jag fortsätta att bre ut mig över min pojkväns lägenhet, jag tror ärligt talat att jag är här mer än han är. Får så bra pluggro.
Home is where the heart is, eller vad säger man?