Intensivveckor
Det var en trött läkarstudent som tog tåget hem från Eksjö igår.
Jag har just nu min akutplacering i två veckor vilket ju är rätt kul men samtidigt så är jag redan trött på att fara och flänga. Förra veckan åkte jag liksom från Oskarshamn till Linköping, packade om väskan, åkte upp till Sthlm och därefter direkt till Eksjö från Stockholm i söndags. Minst sagt intensivt.
Därför valde jag att späda på det hela med att avklara min akutplacering på tre dagar. Inte för att jag inte tycker om att vara på akuten (eller jo okej, jag tycker att det är lite överhypat) men om inte annat för att Eksjö är inte så himla spännande ändå. Akuten är ju en av de få praktikställen som har patienter dygnet runt och med andra ord kan man lätt lösa sina 30 obligatoriska timmar på relativt få dagar. För min del slutade det nog på runt 33 och då var jag på akuten i 12,5 timmar i tisdags.. Ett halvt dygn för att sedan sova åtta timmar och tillbaka igen. Ögonen gick i kors när jag tog tåget mot Linköping igen men samtidigt känns det verkligen värt det. Patienterna kommer ju inte till akuten förrän framåt eftermiddagen/kvällen och har sin topp nästan sent på kvällen/natten. Att bara vara där på kontorstid gör alltså att man inte ser sådär värst jättemånag patienter. Med andra ord tror jag att jag har sett mycket av det man kan få se på en kirurgakut, jag har fått sy några stygn och göra en hel del bukpalpationer. En dag mer eller mindre tror jag inte gör sådär värst jättemycket men nu har jag istället en extra dag till att plugga och göra klart sådant som jag borde gjort för längesedan...
Därför valde jag att späda på det hela med att avklara min akutplacering på tre dagar. Inte för att jag inte tycker om att vara på akuten (eller jo okej, jag tycker att det är lite överhypat) men om inte annat för att Eksjö är inte så himla spännande ändå. Akuten är ju en av de få praktikställen som har patienter dygnet runt och med andra ord kan man lätt lösa sina 30 obligatoriska timmar på relativt få dagar. För min del slutade det nog på runt 33 och då var jag på akuten i 12,5 timmar i tisdags.. Ett halvt dygn för att sedan sova åtta timmar och tillbaka igen. Ögonen gick i kors när jag tog tåget mot Linköping igen men samtidigt känns det verkligen värt det. Patienterna kommer ju inte till akuten förrän framåt eftermiddagen/kvällen och har sin topp nästan sent på kvällen/natten. Att bara vara där på kontorstid gör alltså att man inte ser sådär värst jättemånag patienter. Med andra ord tror jag att jag har sett mycket av det man kan få se på en kirurgakut, jag har fått sy några stygn och göra en hel del bukpalpationer. En dag mer eller mindre tror jag inte gör sådär värst jättemycket men nu har jag istället en extra dag till att plugga och göra klart sådant som jag borde gjort för längesedan...
Typ grejer inför erasmus-utbytet som jag trodde var inskickade men tydligen inte var det..
Nästa vecka är det sista praktikveckan för terminen, sedan slutar vi med två veckor FoF vilket jag tycker ska bli helt fantastiskt! Det här med att sluta inför tenta/jul med att ha praktik gör liksom att man inte riktigt hinner varva ner. Nu kan man liksom börja plugga lite smått, packa i sin egen takt osv. Det kan behövas som uppladdning inför ytterligare en ångestfylld tenta-jul. Jag längtar inte precis..
O-hell
Jag är tillbaka i O-hamn, platsen Gud glömde, praktikstället jag hatar mest av alla i världen, staden jag svurit på att aldrig sätta min fot i igen om jag inte absolut måste. Jag är tillbaka, den här gången bara för en vecka och den här gången är vi hela fyra stycken.
Satan i gatan vad det gör skillnad.
Sist jag var här satt jag så gott som helt ensam i två veckor, lagade mat till mig själv, tog mig ut på någon springtur då och då i snö-haglet och marsmörkret, försökte idiotplugga medan ångesten bara vällde över mig.
Novembermörkret är i princip minst lika jävligt, det regnar nästan konstant nu också, solen går aldrig upp. Trots det så gör det så mycket att inte behöva äta frukost-lunch-middag endast i sällskap av sig själv. Att bo på samma våning som de få i samma ålder som en själv. Värdet av att få ta egna patienter ska inte heller underskattas.
Allt detta till trots. Jag vet att man aldrig ska säga aldrig, att man bestämmer sig längre fram i utbildningen und. so. weiter. Trots det så är jag i princip lika säker på att jag aldrig i livet kommer att bli allmänläkare, som jag var på den seborroiska keratosen jag diagnostiserade idag. Det är liksom inte min grej. Hundra snuviga människor, tusen blodtryck att mäta och huvudvärkar till förbannelse. Jag tycker om patientkontakt men att långtidssjukskriva folk dagarna i ända känns inte särskilt upphetsande.
Jag har två veckor kvar i T10 samt ett AT-block kvar för att övertyga mig, något säger mig dock att så inte kommer att bli fallet.
Jag har varit ganska duktig på att plugga hittills den här terminen. Antalet anteckningsdokument på min dator har successivt ökat. Nu är det bara stopp. Det är som att så fort jag åker iväg på placering så försvinner all energi någonstans på tåget hit eller förflyttningen från praktiken. Den bara finns inte där. Sedan om det beror på att levern är det som är störst kvar att ta tag i på min plugg-to-do-lista vet jag inte. Jag hatar levern. Alltså på riktigt. Det är för jäkla tråkigt, hur viktig den än må vara så är det ett förbaskat tråkigt organ. Trots att ikterus(gulsot)-föreläsningen var den roligaste den här terminen. Roligaste, inte mest intressanta. Det är en himla skillnad.
Kanske är jag mest trött för att promenaden till och från praktiken tar ca 1 timme totalt varje dag och jag hatar att promenera. Kanske är jag fortfarande trött efter att ha blivit av en stor del av min planerade sömn pga satans järnvägars oförmåga att komma i tid. Kanske är det också post den där kirurgfesten som jag ännu inte återvänt till de levande. Det är tre dagar kvar, sedan ska jag leka livräddare på akuten i två veckor (har jag tur kanske jag får sy ihop något sår iallafall). Jeez, snart är även T8 slut. Vad är det som händer!?
När orden tar slut
Jag vet inte vad det är som dödar skrivlusten mest, pendling, rutinerna eller bara hösten i största allmänhet.
Vi är tillbaka till teoriveckorna och andas ut lite. Trots det saknar jag faktiskt den senaste praktikperioden. Har varit på en placering där jag mer eller mindre över lag fungerade som en underläkare, fick ta ansvar, remittera, diagnostisera, ringa samtal, vara doktor på riktigt. Tji fick du för det Herr Kirurg, jag kan faktiskt också. Låter man mig ta plats så gör jag det, gärna och med råge. Någon gång av och till biter man sig i tungan för att man är så ivrig att säga vad man kan och vet om patienten i fråga. Man vill ju inte vara besserwisserkandidaten. Men det kanske är bättre att det är åt det hållet än att man står tyst i ett hörn.
Artärblodgas är något jag börjar kunna hantera medan en del av mina kursare är glada om de har kommit över en eller två. Jag har gjort så gott som en hel lumbalpunktion vilket många knappt kommer i närheten av att göra förrän långt senare i utbildningen, om ens då. Jag har haft telefonkonsultsamtal med specialister för att diskutera mina patienter. Jag har haft tur och jag har haft det bra. Om något så blir man motiverad att bli klar med utbildningen, samtidigt blir man också så infernaliskt osugen på teori. När praktiken finns där framför näsan på en lockar inte böckerna för fem öre. Det är för sjutton bara knappt 1,5 år kvar.
Artärblodgas är något jag börjar kunna hantera medan en del av mina kursare är glada om de har kommit över en eller två. Jag har gjort så gott som en hel lumbalpunktion vilket många knappt kommer i närheten av att göra förrän långt senare i utbildningen, om ens då. Jag har haft telefonkonsultsamtal med specialister för att diskutera mina patienter. Jag har haft tur och jag har haft det bra. Om något så blir man motiverad att bli klar med utbildningen, samtidigt blir man också så infernaliskt osugen på teori. När praktiken finns där framför näsan på en lockar inte böckerna för fem öre. Det är för sjutton bara knappt 1,5 år kvar.
... och på tal om år! För fem år sedan var jag med i Luciatruppen i min hemkommun. Det innebar bl.a. en väldans massa ålderdomshem, företagsjulfester, heshet och torra lussebullar. Dessutom en fantastiskt dålig intervju i lokalblaskan. Av ren skamsenhet tänker jag inte länka den här men trots det kan jag inte låta bli att reflektera lite..
Vi fick frågan "Vad gör du om fem och tio år?"
– Förhoppningsvis pluggar jag till läkare, gärna utomlands och jag tycker om England. Hittar man någon att bo med så gör man det. Jag har inga barn.
– Om tio år är jag nästan färdig läkare. Kanske har jag familj då. Jag hoppas jag fortfarande har kontakt med mina vänner.
– Om tio år är jag nästan färdig läkare. Kanske har jag familj då. Jag hoppas jag fortfarande har kontakt med mina vänner.
Såhär fem år i backspegeln tycks jag ju ha lyckats rätt bra, alternativt så är jag förbaskat enkelspårig. England gick det visst käpprätt åt H-e med men Berlin är ju å andra sidan upcoming. Jag trivs fint med min T på våra 90 kvadrat och ungar får det bannemig dröja ett bra tag till...
Jag vet ärligt talat inte vad jag syftade på med "färdig" läkare men leggad lär jag väl absolut vara om fem år. Om kontakt med vännerna även inbegriper en fika kring jul och en kring påsk så tja, varför inte. Vi får väl se om vi klarar fem år till.
Time will tell.
PS: Grammatiken i intervjun tar jag inte på mig för fem öre. Tydligen går det bra att ta sig igenom journalisthögskolan med den typen av formuleringar.. DS.
