à la Hedvig

Jag lever fortfarande.

Efter trött-och-grinig sist så har livet vänt och just nu är faktiskt allt rätt så jättebra. Den där registreringen löste sig rätt lätt, jag har ett möte på banken på tisdag (ska försöka öppna ett tyskt bankkonto, tyskarna är jättekonstiga och har ett eget betalkort som på många ställen är det enda kort som accepteras, visa-mastercard släng er i väggen). Detta kort krävs även för att kunna använda tvättmaskinerna på stället jag bor, är det inte typ helt fantastiskt? 

Vidare har jag gjort diagnostiskt test på tyskakursen (får se imorgon vilken svårighetsgrupp jag hamnar i), hängt runt en hel del med mina nyfunna erasmusvänner (farligt mycket svenskar dock) samt hunnit med en utekväll på Berlins gator, rooftop bar-häng och annat smått och gott. Pluggar självklart för lite men det kanske kan få vara okej bara ett litet tag till. På tal om det där med utekväll. Vi svenskar fattar nog inte hur stort det var när man införde rökförbud på restauranger och klubbar. Efter kvällen igår där det röktes både på baren vi var på först samt på nattklubben senare så stinker mitt hår fortfarande inpyrda cigaretter, det trots dubbla omgångar schampoo, inpackning samt någon vårdande gegga. Huuuva. För en rökhatare som jag är det liksom ingen superhöjdare. 

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att jag än så länge har det väldigt bra. Eftersom praktiken inte börjar förrän om en månad så är det ju såklart lite smekmånadsfas men jag trivs helt ypperligt. Berlin är en fantastisk stad, folk är för det mesta väldigt trevliga (särskilt om man försöker prata tyska, säger att man är från Sverige samt Ni:ar folk). Då går det rätt bra att ta sig fram. 

Nu ska vi på loppis, tydligen stor risk för massiva mängder turister men tydligen är det ändå ett ställe som är värt att se. Och om inte annat även njuta av solen. Det ska tydligen vara uppåt 15 grader här idag. Får gå ut och kontrollera! 

Om det är något som minst sagt dränerar en på energi och entusiasm så är det nog kombinationen av sömnbrist och att komma till ett land där saker och ting inte riktigt fungerar som man är van vid. Efter ett brutalt tidigt avsked i Linköping i morse tog jag sedan tåget mot Arlanda för slutdestination Berlin. Jag är nu inboad (så gott det går på några timmar) i mitt korridorsrum i Berlins utkant men korridoren i övrigt tycks ekande tom. Sannolikt är det för att de flesta av studenterna är på lov för tillfället. Tysklands universitet/högskolor har någon väldigt konstig organisation på sina terminer där "vinterterminen" går mellan mitten av oktober till mitten av februari, följt av en "sommartermin" från mitten av april till mitten/slutet av juli. Med andra ord tycker jag att terminerna verkar väldigt korta så jag får inte riktigt ihop det. Å andra sidan vet jag inte hur det fungerar för dem med läsning och sådant i övrigt. Oavsett vad så är det enda livstecknet jag sett här i korridoren en tjej som snabbt försvann in på sitt rum när jag dundrade in med mina väskor vid lunchtid. Lagom välkomnande alltså. Utöver det har jag lyckats med någon enstaka mindre fadäs i mataffären samt insett att mina organisatoriska problem här ännu inte är över. I enlighet med tysk byråkrati och paragrafrytteri så ska man anmäla sin inflytt hos någon form av medborgarkontor inom två veckor efter att man har flyttat in. Eftersom det ska vara ordnung und rednung på allt så ska denna anmälan göras på bokad tid. Tid som i nuläget inte går att boka förrän tidigast i mitten av april, dvs när jag redan ska ha påbörjat mina klinplaceringar (vilket jag får göra först när jag registrerat mig på universitetet, vilket i sin tur kräver att man har bekräftelse på inflyttningen från medborgarkontoret...). PUST, SUCK OCH STÖN. Nu väntar jag därför på svar på ytterligare ett i raden av mina fantastiskt vältaliga artiga mail till diverse myndighetspersoner som jag skrivit de senaste månaderna. 

 

I övrigt kan det väl sägas att mitt studentboende är lite av en concrete djungle, dvs hela området är nybyggt men typ allt består av betong, rå betong som varken är klätt eller målat på något sätt. Får ta bilder och visa vid tillfälle. Utöver detta kunde jag även konstatera att köket är sunkigare än min Rydskorridor var en gång i tiden och att jag har fantastiskt vackra jordhögar utanför mitt fönster. Bortsett från det känns livet lajbans.. Typ. 

Inatt ska jag försöka sova ordentligt så jag orkar utforska lite mer och orkar se livet lite mer från den ljusa sidan också. Det kan behövas i nuläget.