à la Hedvig

För tredje natten av tre i rad tillbaka kan jag inte sova. Det börjar visst bli en vana, eller så är jag bara bortskämd. De senaste månaderna har jag vant mig vid att somna på stört så fort jag lägger huvudet på kudden och kryper nära intill. Nu känner jag mig bara ensam och full av tankar, medan klockan alldeles för snabbt tickar närmare morgondagen. Det blir liksom oundvikligt när det inte finns något annat att fokusera på. Jag, tentan. Disken. Att det är nyår imorgon är inte ens något man klarar av att glädja sig över. Kommer man att kunna dricka lite champagne och något glas vin utan att vara bakis på tisdag? Hur länge kan vi egentligen stå och titta på raketerna? Vi ska ju trots allt upp imorgon. Vad är det nya året att fira in när det egentligen bara innebär en dag närmare den där satans pappersbunten och det bruna kuvertet? Följt av tolv dagar av, ja, av vadå?

Ärligt talat ingenting. 

Jag behöver komma bort från allt och från den här stan. Folk ska åka till Thailand och åka skidor. Jag ska åka till Göteborg och mest vara ensam medan folk är på jobbet. Som om jag inte får nog av den varan som det är redan nu. Och ja, jag blir irriterad och arg på mig själv för att jag är så förbannat självömkande. Men jag tror inte att någon som inte har genomgått det här fattar hur fruktansvärt psykiskt påfrestande det verkligen är. Jag hade skuldkänslor när jag var på gymmet idag. Fick stressa för att hinna hem till tentagruppen. Jag gick dit för att jag trodde att det skulle hjälpa mig att sova bättre. 

Det fungerade uppenbarligen inte och nu har jag dåligt samvete över att jag kunde lagt den tiden på viktigare saker.  Jag blir trött av att läsa igenom gamla tentafrågor som lägger 4% av poängen på att man ska beskriva det exakta genomförandet och tekniken bakom labbmetoder. Sådant vi inte har pratat om den här terminen över huvudtaget. Sådant vi hade en labb på i T2 och framför allt sådant vi ALDRIG kommer att göra själva. 

Jag blir arg. Ledsen. Känner mig maktlös. 
Framför allt det. Maktlös. Känslan av att jag inte har kontroll över det här överhuvudtaget. Har jag otur har jag pluggat och förstått fel saker och inte alls det de kommer att fråga på. Jag har sällan mått så dåligt som under förra  februaris omtentaångest, jag orkar inte genomgå det igen. Samtidigt så har jag inte kapacitet till att orka mer än det jag gör nu. Jag gör mitt bästa men jag tvivlar på att det är tillräckligt ändå. 

Jag borde nog egentligen skriva det här någon annanstans. Eller bara låta bli att publicera det. Fast jag är ändå i för stort behov av förståelse från något håll. 
Fast mest är jag nog i behov av sömn. 

 

Efter dagens nio-till-femplugg (nåja, egentligen nio till sex men blev väl snarare nio till fem med tanke på diverse köpa-kaffe-på-andra-sidan-sjukhuset-, gå på toa 25 gånger för att det enda roliga man har är att dricka vatten- samt diverse andra minipauser), följt av två timmars tentagrupp, promenad ner till centrum eftersom jag vägrar cykla i halkan och nästa buss gick om 20 min, handlat för mycket (hamstrat för att slippa genomföra den fruktansvärda handlingen igen på några dagar), promenerat hem från affären med tunga kassar och dagens tidigare packning, eftersom bussproblemet åter var detsamma, för att slutligen komma hem till en tom, ensam lägenhet och laga mat till mig själv, så känner jag att livet verkligen är rent förjävligt just nu. Inte ens att tentagruppen gick bra kan jag säga. 

Gamla tentafrågor vi gick igenom handlade mer om normalfysiologi än om patofysiologi, där patofysiologin är det enda man hinner plugga in under dagarna. Normalfysiologin ska självklart kommas ihåg också, men det här var något rent helvetiskt. När  jag gick därifrån var jag bara trött, hungrig och i det närmaste ännu mer förvirrad. Det känns som att jag lika gärna kan börja plugga till omtentan med en gång. T4 är en fruktansvärd termin såhär när man ska börja repetera det. Allt är spretigt, vi har så gott som en dag på varje organsystem i kroppen/sjukdomsmekanism man kan ha, minus hjärna, hjärta, njurar och lungor. Annars har vi det mesta. Inte nog med att T4 innehåller slaskdiagnosen IBS, det innehåller uppenbarligen alla slaskdiagnoser man inte la in på superlugna T3 och inte har plats för på T5. 

Med elva dagar kvar till tenta är jag redan redo att ge upp. Jag orkar verkligen inte, undrar av och till varför jag ger mig in på bland de jobbigaste utbildningar man kan genomföra. Jag önskar att jag levde för 50 år sedan och blev läkare då istället. På den tiden levde folk knappt tillräckligt länge för att få prostatacancer, de dog av sin leversvikt innan någon ens hunnit fundera över vad som var problemet med dem och magsåren kunde på sin höjd opereras bort om man hade tur. 

 

Jag är trött. Efter en lång termin, för få dagars ledighet och ingen att riktigt dela min uppgivenhet med. Jag har inte ens något att se fram emot att komma hem till, mer än min tomma lägenhet. 

Som om inte allt räckte så kan jag dessutom tillägga den lilla petitessen att en av mina nymålade (nyårspreparerade) naglar blev av med en bit under matkassebärandet. 

Jag är trött på det här nu. Vill inte mer. Lika lite som eventuella läsare antagligen vill läsa mer av mitt gnäll. Så jag ska sluta, gå och lägga mig och se fram emot en morgondag som kommer att se exakt likadan ut som idag.

Eller ja,

jag slipper ju åtminstone handla imorgon. 

En lördagförmiddag som denna vill jag tacka universitetsledningen, kursledningen och alla andra "vuxna" människor som "lyssnar" på oss studenter (barn?).

Jag tackar innerligt för att ni lägger immuntemat sist av allt på terminen, sist innan tenta-p så att allt man inte hinner läsa under den tid som drunknar i föreläsningar av relativt dålig kvalitet, inte går att ta igen innan det är dags att "repetera" det. Jag vill tacka för att leukemifallet är ett enda fall med miljontals sidor att plöja igenom för att ta till sig vad det nu egentligen är ni vill att vi ska kunna, när fallet handlar om en sak, en annan sak står i målen och en tredje var vad som togs upp på föreläsningen. 
Jag vill tacka HU för att ni vägrar lyssna på vad vi studenter säger om att vi vill också fira jul, när villkoren ställs utifrån att ni inte vill rätta tentor över julen, eftersom det sannolikt är där skon klämmer, bara att det vävs in i andra dåliga ursäkter. 
Slutligen vill jag tacka universitetsledningen som låter tek-och filfakhalvan av universitetet boka sina tentor först så att vi läkarstudenter i vår får vår T5-tentainläsningstid på två veckor istället för de tre vi egentligen ska ha. Tack för att vi får plugga in fem terminer på samma tid som vi normalt sett har för att plugga in en. Tack för att "alla inte kan ha tentor på torsdag-fredag", så att det självklart (som vanligt) blir tråk-HU som underprioriteras, sopas bort under mattan och förväntas klara oss, tillsammans med våra kommande 20 extrastudenter som ska få plats i vilka föreläsningssalar då?

Tack, för att ni gör livet så förbannat lyckligt och verkligheten så fantastiskt expanderad.

 

Slutligen vill jag bara säga:

 

 

 

"Antibiotika kan framkalla illamående ock kräkningar". Ja, sannerligen, så sant som det är sagt. Efter en hel förmiddag med antibiotikaplugg vill jag bara spy på alltihop. Hundratals läkemedel som alla slutar på -in, -am, -om, -em, -il och ol. Alla med samma syfte, att döda elaka bakterier men med olika angreppssätt, verkningsmekanismer, biverkningar och bakteriespecificitet. Jag har ingen aning om vad jag förväntas kunna. På klinik använder man väl ändå bara checklistor där man letar fram sjukdom, bakterie och får svaret på rätt antibiotika. Men jag vet att vi måste kunna grunderna, självklart, som med allt annat. Trots det så snurrar det faktiskt i huvudet på mig, det kommer att ta ett tag att banka in det här.

 

Linköping har bestämt sig för att bli vitt. Och kallt. 10 minus och konstant snöande sedan i morse (ovanpå den fd. snö från förra veckan som nu blivit till is och ligger förrädiskt under snön och lär orsaka en hel del arbete för akuten i form av collumfrakturer hos gamla söta damer). 
Snön är fin men jag tycker inte om årstiden och hela grejen i sig. Det finns anledningar till att jag aldrig någonsin vill bosätta mig i Norrland, det här är en av huvudorsakerna. 

 

Ikväll ska jag på Consensus tacksittning. Consensus, kåren alltså. Jag har varit kursrepresentant och därmed tydligen också kårkorrespondent. Då får man gå på tacksittning. Julbord på Hg. Det ska bli trevligt, en del folk jag känner, förhoppningsvis god mat (slippa laga mat och diska dessutom) och en lite mer avslappnad kvällsaktivitet än  det tenderat att bli den senaste tiden. Imorgon ska jag på gynpalpation och känna på en livmoder. Det ska bli häftigt som tusan. Fast nu ska jag visst iväg på strimma, tiden sprang iväg helt plötsligt..