Under isen

Shit.
December är här, musikhjälpen likaså. Linköping lever upp, får hybris och ska rädda världen. Några av oss försöker nog mest att rädda oss själva. Hela den här terminen, nej förlåt. Hela det här året har varit lite som att dra sig upp ur en isvak. Man föll i, allt blev förjävligt men man är tvungen att försöka ta sig upp. Ett hack i taget med isdubbarna så att säga där varje nytt grepp är en kraftansträngning som får en att tappa andan.
Fy fan vilket jävla år det har varit.
Det är december och jag är faktiskt i fas. Igen och fortfarande. Har jag förtjänat det? Kanske, kanske inte? Till viss del iallafall. Jag har kämpat dynghårt för det om inte annat. Den fysiska formen är i botten, otränad som sjutton och inne på den tredje förkylningen på sex veckor. Studentportalen visar dock endast G. Tänk vad mycket en enda liten bokstav kan betyda. 
Ångesten inför framtiden börjar göra sig rejält påmind. Ta egna beslut. Kunna saker. Vara doktor. Inte bara leka. 
Nej, jag tänker nog försöka förtränga tankarna lite till, söka jobb men fortsätta att leva i kandisbubblan. Göra några lumbalpunktioner till (jag börjar faktiskt kunna det där ganska bra) och liksom mest flyta med. Lika mycket som man hatar det kommer man kanske att sakna det sedan. Eller kanske inte. 
Strax ska jag också gå och rädda världen. Det ska man tydligen göra den här veckan. Alla andra veckor kan man ju faktiskt skita i folk som flyr undan klimatet och allt annat också, eller hur? Huvudsaken är att man skramlar i december. Då kan man känna sig som en god människa inför nästa år också. Skönt. SOS. 

Amnesi

Ibland behöver man helt enkelt en pedant op-syrra, doften av sterilium och en sårhake för att minnas varför man ens valde den här utbildningen från början. 

Synd bara att det är så förbaskat lätt att glömma igen. 

Det där med arbetsuppgifter

Med risk för att låta klyschig så måste det ändå sägas: Försommarsverige är närmast smärtsamt vackert och det gäller att njuta av varje sekund och minut för underbart är kort. För min del sisådär 45 timmar. Lilla syster har blivit alldeles för stor men hon hade iallafall tur med vädret. Därefter har tiden gått smärtsamt långsamt. Tiden går fort när man har roligt heter det ju och därmed borde det även fungera i den andra riktningen. De senaste två veckorna har jag släpat mig igenom, tvingat mig själv att gå upp varje morgon för att sedan bokstavligen efter varje dag bocka av i kalendern att ytterligare en dag är avklarad. Just nu är det lite en kombination av allt: Hemlängtan, tentastress och absolut inte hemlängtan, rastlöshet, av och till ensamhet samt det faktum att jag formligen vantrivs på min nya klinik. 
Jag gör mina avslutande tre veckor på en diabetologisk/allmänt endokrinologisk internmedicinsk avdelning på ett lite mindre privatsjukhus. Jag trodde att det kanske skulle vara bra att komma bort från överbelastningen på Charité (som för övrigt för tillfället strejkar så att de som har praktik där knappt får någon praktik över huvudtaget). Tydligen var det inte så. Tydligen finns det någon i sjukhusledningen som tycker att det är rimligt att en ung ST-läkare ensam rondar 23-25 patienter dagligen. Med en överläkare någonstans i bakgrunden som mest pysslar med att fixa med diabetiska fotsår på någon form av mottagning.Utöver dessa patienter har hon även en student (mig) samt en ytterligare randande ST-läkare som egentligen bara gör en kort tid internmedicin för att sedan återgå till labbet där hon egentligen gör ST. Oss två ska hon alltså "handleda". Det blir snarast att vi blir hjälpredor. 
Vid det här laget är jag så trött så att jag kan spy på att ta blodprover och lägga PVK:er. Det handlar inte om lathet och det handlar inte om att jag egentligen inte tycker att det av och till kan vara kul att sätta en nål i folk. Men jag känner mig ärligt talat så förbaskat överkvalificerad för att göra det. Åtminstone för att göra det sammanlagt ca 2,5-3 timmar per dag. Då menar jag inte det på något högfärdigt sätt. Jag känner mig synnerligen inkapabel till det mesta inom läkaryrket än så länge egentligen (vilket ju egentligen är det jag vill lära mig här) men efter 4,5 år på läkarlinjen missar jag halva ronden för att jag ska arbeta mig igenom dagens skörd av blodprover för att sedan nära på missa andra halvan av ronden för att någon måste ta tag i de nya inskrivningarna om de ska bli klara något sånär i tid (med tanke på att ronden tar halva förmiddagen pga 1 läkare på 25 patienter..) Inskrivningarna är väl bra på sitt sätt -  jag får åtminstone undersöka patienterna och ta anamnes (vilket tar nog så lång tid på tyska och med patienter som har mycket att berätta). När man sedan däremot inte får någon feedback på det i form av återkoppling på vad man sett, hört osv i undersökningen, samt dessutom inte hinner med ronden påföljande dag så får man ju inte heller någon känsla av hur patienten i fråga kommer att handläggas. 
Jag har fått nog. 
I morse kände jag över huvudtaget inte för att gå till kliniken ärligt talat. Med tanke på vilken skitdag jag på något sätt har haft så hade det kanske egentligen varit bättre att låta bli, men så funkar det ju inte riktigt heller. Imorgon kommer jag att vara ensam med blodproverna. 
Eller ja, nästan ensam iallafall. Det finns en "läkarhjälpare" som är där för att hjälpa till med blodprover mm (enligt henne "när det inte finns några studenter där som kan göra det"). Hon ska tydligen hjälpa mig imorgon, vi får väl hoppas att det stämmer. Inskrivningarna lär jag väl likförbannat behöva göra själv. Ronden kan jag sannolikt se i stjärnorna efter. Jag hoppas att jag kan gå hem tidigt men eftersom jag är själv blir det sannolikt sent. Efter imorgon är det åtminstone helg. Sedan bara fem dagar kvar att stå ut. 
Positiv inställning har jag liksom lagt ner med vid det här laget.
Oavsett hur jävlig läkarbristen är i Sverige så är jag iallafall glad över vetskapen att jag sannolikt aldrig kommer att utföra min läkargärning i Tyskland. Förhoppningsvis kommer jag aldrig själv behöva uppleva hur klinikchefen frågar mig  och mina kollegor om det vore okej med en karenstimme innan man börjar rapportera in övertiden man jobbar, med hänvisning till att "läkarna tjänar ju ändå förhållandevis bra". 
Om ett år är jag klar, frågan är, är det då livet börjar på riktigt eller är det egentligen bara början på slutet?

Gammal och grå T9a söker ungdomselixir

Jag slås allt mer av hur tråkigt mitt liv har blivit.
Alltså verkligen på riktigt. Går man ett par år tillbaka i bloggen hade jag en miljard olika järn i elden samtidigt, nog för att det stundtals gjorde en trött och stressad också men det var liksom alltid något på gång. Nu kämpar man för att hålla lågan uppe bara för att orka med både teori och praktik. Sanningen att säga tror jag dock att det är där problemet ligger. Man har inget annat som händer och därmed försvinner även motivationen till att "bli klar" med saker och ting för att man ska hinna med annat. T gnäller på mig ibland när jag har svårt att släppa böckerna trots att jag har suttit hur länge som helst. Jag pluggar ineffektivt eftersom tiden bara fortsätter att sträcka sig framåt, lång och oplanerad. Jag behöver inte bli "klar" för jag har inte längre något att bli klar för. 
Under nolle-P var det ständiga käbblet mellan SG och SSK vs oss på LÄK att "fritid, fritid, LÄK har ingen fritid". Nu börjar jag förstå vad de menar. När orken och lusten för fritid också försvinner.
Deprimerande nog speglas det ju även i vårt umgänge. Vi går aldrig ut längre, jag och mina tjejer. Ses vi så är det "tjejmiddag", "fika", "mellomys" eller "födelsedagsfirande". Dvs inbegripande huvudrätt, dessert, någon flaska vin samt ett långbord eller en soffa. Har utgång varit planen tidigare så droppar alla av en efter en tills det inte blir något kvar av det. Toffelträsket tycks vara här för att stanna..
Nästa vecka tänker jag därför leka ung och preklinare igen, kanske inte köa men ändock befinna mig på Kårallen jävligt tidigt. Jag SKA ha biljetter till VSR. Min frack har inte varit ute på snart ett år. Det börjar bli dags nu. Visa att T9 också kan slänga sina lurviga. Sådetså. 

Ett steg till på vägen



Den börjar bli tung nu.
Tidsskriftssamlaren jag någon gång för 3,5 år sedan öronmärkte. Tentasamlaren. Den som står högst upp i bokhyllan, lite undangömd men samtidigt lite triumferande. Varje gång jag tar ner den har jag nått lite högre upp, sträcker mig lite längre. Kan lite mer. 
Det måste varit en ganska lätt tenta. 70/72 godkända. Nog för att min kurs brukar ha ganska bra resultat på tentorna över lag men jag tror ändå att de har rättat schysst också. De godkände att majoriteten av alla jag pratat med tyckte att aortadissektion och lungemboli var mer akuta och mer rimliga differentialdiagnoser efter att man uteslutit hjärtinfarkt vid kraftig kvarstående bröstsmärta. Att takotsubokardiomyopati inte var något som stod högst upp på i princip någons tankelista. Att FoF som vanligt sätter lite skruv på sina frågor även om de för en gångs skull ändå inte var alltför skruvade, det är liksom sådant man får leva med. Söka motivationen hos patienten angående förändring av deras levnadsvanor är ju faktiskt viktigare än att medicinskt motivera vad som borde vara viktigast att ta tag i först. Motiverande. 
Tydligen var mina resonemang fram och tillbaka rörande IBS och IBD godkända de med. IBS har jag inte läst sedan T4.. Att jag inte vet hur hjärtat ser ut i genomskärning på en enda MR-bild tar jag smällen för. Det får vara så. Med 73% har jag ändå bevisat att jag kan en hel del, även utan att ta mig igenom ett komplett tenta-p och utan särskilt mycket uns av sinnesnärvaro. Tydligen sitter det någonstans där längst bak i hjärnan trots alla tvivel man känner 90% av ens tillvaro. 
Knappt har man börjat gosa ner sig i känslan av lättnad innan annat börjar strula, Berlinutbytet går plötsligt allt mindre smärtfritt men det är bara att försöka bita ihop och ta varje sak som de kommer. Om drygt en månad är jag där.
Sjukt. 
 
 
 

O-hell

Jag är tillbaka i O-hamn, platsen Gud glömde, praktikstället jag hatar mest av alla i världen, staden jag svurit på att aldrig sätta min fot i igen om jag inte absolut måste. Jag är tillbaka, den här gången bara för en vecka och den här gången är vi hela fyra stycken.
Satan i gatan vad det gör skillnad. 
Sist jag var här satt jag så gott som helt ensam i två veckor, lagade mat till mig själv, tog mig ut på någon springtur då och då i snö-haglet och marsmörkret, försökte idiotplugga medan ångesten bara vällde över mig. 
Novembermörkret är i princip minst lika jävligt, det regnar nästan konstant nu också, solen går aldrig upp. Trots det så gör det så mycket att inte behöva äta frukost-lunch-middag endast i sällskap av sig själv. Att bo på samma våning som de få i samma ålder som en själv. Värdet av att få ta egna patienter ska inte heller underskattas. 
Allt detta till trots. Jag vet att man aldrig ska säga aldrig, att man bestämmer sig längre fram i utbildningen und. so. weiter. Trots det så är jag i princip lika säker på att jag aldrig i livet kommer att bli allmänläkare, som jag var på den seborroiska keratosen jag diagnostiserade idag. Det är liksom inte min grej. Hundra snuviga människor, tusen blodtryck att mäta och huvudvärkar till förbannelse. Jag tycker om patientkontakt men att långtidssjukskriva folk dagarna i ända känns inte särskilt upphetsande. 
Jag har två veckor kvar i T10 samt ett AT-block kvar för att övertyga mig, något säger mig dock att så inte kommer att bli fallet. 
 
Jag har varit ganska duktig på att plugga hittills den här terminen. Antalet anteckningsdokument på min dator har successivt ökat. Nu är det bara stopp. Det är som att så fort jag åker iväg på placering så försvinner all energi någonstans på tåget hit eller förflyttningen från praktiken. Den bara finns inte där. Sedan om det beror på att levern är det som är störst kvar att ta tag i på min plugg-to-do-lista vet jag inte. Jag hatar levern. Alltså på riktigt. Det är för jäkla tråkigt, hur viktig den än må vara så är det ett förbaskat tråkigt organ. Trots att ikterus(gulsot)-föreläsningen var den roligaste den här terminen. Roligaste, inte mest intressanta. Det är en himla skillnad.  
Kanske är jag mest trött för att promenaden till och från praktiken tar ca 1 timme totalt varje dag och jag hatar att promenera. Kanske är jag fortfarande trött efter att ha blivit av en stor del av min planerade sömn pga satans järnvägars oförmåga att komma i tid. Kanske är det också post den där kirurgfesten som jag ännu inte återvänt till de levande. Det är tre dagar kvar, sedan ska jag leka livräddare på akuten i två veckor (har jag tur kanske jag får sy ihop något sår iallafall). Jeez, snart är även T8 slut. Vad är det som händer!?

Hejdå till min första klintermin

Den J*a T7-tentan är inpluggad, skriven och GODKÄND. 
Förlåt för onödigt starka ord, men FY FAN vad jag var värd att klara den här tentan. Jag har slitit som ett djur 12 timmar om dagen i 10 dagars tid, då har man bannemig förtjänat att ha ytterligare 10 sammanhängande veckors sommarlov, faktiskt. 
Jag har klarat av terminen med de i särklass tråkigaste inriktningarna enligt mitt tycke. På någon vänster lyckades jag överleva även med psyket i någorlunda helt skick..
Nu ska jag vara L-E-D-I-G i en hel vecka till, sedan ska jag mysjobba i Norge, men det blir en senare historia.
Godnatt. 

Många dagar, färre ord

Om jag ska försöka att beskriva den här terminen så är det första ordet som kommer upp i mitt huvud: kaos. Det har varit en skön känsla att äntligen få komma ut, se den riktiga världen och slippa det ständiga teoritragglandet. Att få träffa patienter på riktigt, se hur en perforerad trumhinna verkligen ser ut, diagnosticera för stora halsmandlar och få skära bort födelsemärken som inte ser ut riktigt som de ska.
Att få sy. 
Trots att terminen har innehållit specialiteter som jag över lag tycker är ganska tråkiga och nog aldrig skulle välja själv när det är dags för ST, så har det ändå varit många positiva intryck. Och hud blev lustigt nog en bubblare i sammanhanget. Alla positiva saker till trots, så ska det ändå sägas att jag är så fruktansvärt trött nu. Igår avslutade jag min sista kliniska placering för den här terminen - ögonkliniken, något jag ändå måste säga har varit vansinnigt tråkigt, om än väldigt trevligt och bra bemötande. Åkte därefter hem från Västervik, staden som är en av de fyra jag har pendlat mellan hela den här terminen. Jag har varit i Kalmar, Oskarshamn, Jönköping, Kalmar igen och slutligen Västervik. Jag har gått från att förknippa tåg och resväskor med en smått pirrande förväntan, till att mest fyllas av ångest så fort jag ser en skymt av väskan. Att inte ha någon fast punkt i mer än två-tre dagar innan man ska åka iväg igen är jobbigare än man kanske kan tro. Känslan av att ständigt vara "ny på jobbet" är ingen höjdare det heller. Att behöva jaga efter läkare som glömmer bort att man ska med och kanske inte heller är särskilt intresserade av det heller. Att ständigt känna sig överflödig, halvt osynlig och mest till ingen nytta. Det har nog mer med situationen i sig att göra, än med bemötandet på de kliniker jag varit på. De har faktiskt över lag varit helt fantastiskt trevliga. 
 
För nästa termin har jag sökt allt inom Linköping. Har jag tur kan jag åtminstone få någon chans till att vara hemma och andas lite. Bo i vår fina lägenhet och ha lite pluggro. Terminen efter det ska jag ju faktiskt till Berlin och då har jag en känsla av att jag kommer att ha känslorna ovan x1000. Jag är förväntansfull men samtidigt livrädd. Det har redan varit mycket strul fram och tillbaka med formaliteter mm och jag tror att det kommer att bli väldigt mycket mer. Idag ska jag äntligen skicka in den formella ansökan så slipper jag tänka mer på den åtminstone. 
 
Och så var det då dags att försöka uppbåda lite energi som egentligen inte finns till att klara den där förbaskade tentan. Det jag önskar mig mest av allt är faktiskt en helt pluggledig sommar. 

1 av 3, check

Hejdå Kalmar. Hejdå radiologen! It's been a pleasure. Faktiskt. (Även om jag inte kommer att sakna blyförklädesstyrketräningen.) 
Nu ska jag hem och flytta! 


Infektion och radiologi

Mina två veckor på infektionskliniken flög förbi och har snabbt bytts ut mot radiologi. Infektion var riktigt roligt även om jag inte direkt är någon bakterie- och antibiotikanörd, snarare raka motsatsen. Trots det trivdes jag väldigt bra, kände mig välkommen, som en i gänget och som någon att räkna med. Vi fick prova på saker själva och det kändes ändå lite utvecklande sådär. Höjdpunkterna var nog mina tre egenhändigt satta vaccinationssprutor samt när vi en förmiddag fick leda delar av ronden själva. Då kände man sig nästan lite som en riktig doktor. 
Radiologi har inte charmat mig riktigt lika mycket. Det ska väl sägas att jag är totalt ointresserad av radiologi till att börja med men har ändå bestämt mig för att ge det en chans och försöka göra det bästa av de kommande två veckorna. Jag är verkligen imponerad och fascinerad över hur bildtekniken har gått framåt och vilka duktiga människor det finns som faktiskt får ut något vettigt ur allt svart och vitt. Övergången från att ha pratat och skojat lite med långliggarna på infektion till att inte ens ha någon patient framför sig, bara dennes innanmäten känns lite sådär. Att mest sitta framför en datorskärm större delen av dagen lockar mig inte för fem öre. Trots det har jag ändå fått lite mer inblick i allt de faktiskt gör på radiologen och jag har varit med på tre PTA-operationer, dvs ballongvidgning med/utan stentinsättning i förkalkade, förtätade kärl, vilket absolut har varit lite småspännande att se. Utöver det har jag tittat och fått vara med och tolka lite CT- och slätröntgenbilder, vilket man ärligt talat blir ganska trött i huvudet av efter ett tag. Framöver blir det förhoppningsvis lite mer av de mer "patientnära" undersökningarna såsom ultraljud. 
Två veckor lär gå fort i vilket fall och jag längtar ordentligt tills de är över. Då ska 28 kvadrat bytas mot 90 och jag ska äntligen få slippa ha mina saker i lådor i ett förråd 10 minuters cykeltur hemifrån, vilket jag haft de senaste månaderna. De två teoriveckor som följer kommer jag dessutom att få sova i min egen säng mer än 3 nätter i rad och få laga mat som innehåller lite mer än tre ingredienser. Att det är teoriveckor får man väl helt enkelt dras med då, men man kommer ändå inte undan att man längtar hem en hel del, även om Kalmar faktiskt är ruskigt fint! Ser fram emot när jag har placering här i maj eller vad det blir, då tror jag att vi kan få riktigt fina dagar här och då måste jag dessutom gå och titta på Kalmar slott som för närvarande bara är öppet på helgerna när vi har åkt hem. 
Kandislivet är flängigt och lär nog fortsätta vara så, samtidigt är jag glad över mina utom-östgötska placeringar. Det känns verkligen som att vi är väldigt mycket mer välkomna här och får göra/lära oss mycket mer. Och det borde ju vara positivt inför framtiden om inte annat. :)
 

...punkt

Idag gjorde jag mitt första diktat någonsin. En epikris. Det var seriöst jätteläskigt och jag tycker lite synd om läkarsekreterarna som fick tampas med mina "eeeh", men jösses vad livet kändes på riktigt för en gångs skull. (Och ja, jag lär göra så många att jag hinner tröttna tusen gånger om). Men just nu är allt fortfarande nytt, spännande och kul och det ska jag nog försöka leva på ett tag. 



Kandis

Jag har gått min första riktiga dag som kandis/eftersvansare/blivande kollega, you name it. 
 
Min första dag på infektionskliniken var en glad överraskning då jag blivit mycket väl omhändertagen och kommit in i tänket ändå relativt snabbt på något sätt. Dagen blev dessutom lite lagom lugn och på det hela taget har det varit en positiv upplevelse. Jag har varit på röntgenrond, sittrond, vanlig rond, sagt hej till patienter och tja, orienterat mig lite. Mycket mer spännande än så har det inte varit idag, mer än att man (lite halvt ofrivilligt) blir en aning hypokondrisk, andas några andetag färre om man är inne hos någon patient man vet är lite extra smittsam och spritar händerna gärna hellre någon gång för mycket än för lite. 
Det har dock varit en lång dag. Att under ett och samma dygn ha sovit alldeles för lite pga nervositet och ny sovmiljö, gå upp tidigt för att hinna i tid, cykla genom en stad man aldrig sett förut samt ta sig igenom en dag i en miljö man aldrig någonsin befunnit sig i på det sättet tidigare, det är faktiskt ganska påfrestande. Förhoppningsvis sover jag bättre inatt och är piggare imorgon. Skulle det ändå inte lyckas helt och hållet börjar jag bli smärtsamt medveten om att de obligatoriska kafferasterna kommer att bli slutet för mitt för tillfället inte särskilt existerande koffeinberoende... 
 
Jag fick faktiskt tom ta fram mitt rosa stetoskop vid ett tillfälle. Jag övervägde för några sekunder om jag borde skämmas över det faktum att det är rosa. Slog snabbt bort de tankarna, tänkte på min T2-handledare som hävdade "att det är deras problem isåfall, inte ditt". 
 
Allt som allt en rätt bra dag. Det här kan nog ändå bli rätt kul. :)

Kandidat-life

Imorgon börjar mitt liv som läkarkandidat på riktigt. Den här bloggen kanske kan behövas ett tag till, så välkommen till mitt hem i fyra veckor framöver... 





Brisbane

Så har vi då  slutligen landat i Brisbane och i huset där vi ska bo de kommande två månaderna. Eftersom jag tidigare aldrig flugit mer än fem timmar i sträck har det här minst sagt varit ett kraftprov, särskilt med tanke på att jag drog på mig en förkylning lagom till att jag skulle kliva på bussen från Linköping till Stockholm. Jag kan meddela att förkylning och långflygning inte är särskilt kompatibla med varandra. Att sitta med irriterade slemhinnor, halsont och torra ögon i 2,5+11,5+10,5 timmar är liksom ingen höjdare. 
Efter miljoner säkerhetskontroller, på-och avstigning av plan i London, Hong Kong, Cairns och Brisbane samt en jäkla massa starter och landningar är jag nu sjukt trött och antagligen då en aning jetlaggad. Klockan är nu 20.00 lokal tid och jag ska gå och sova. S och jag har tvingat oss att hålla oss vakna sedan 15-tiden, vårt mål var att vi inte fick lägga oss före 18 och än så länge är jag faktiskt uppe, även om det strax är dags att ta igen ett antal timmars förlorad sömn. Jag har någon typ av lock för mitt vänsteröra som vägrar släppa oavsett hur mycket jag tryckutjämnar, så därmed är jag typ även halvdöv för tillfället vilket är lagom kul. Förhoppningsvis släpper det snart med tanke på att vi redan imorgon bitti ska träffa större delen av alla "viktiga" människor vi ska ha kontakt med här under vår vistelse. 
Huset vi bor i var tyvärr lite av en besvikelse, rätt sunkigt och att det är studenter som bor här sätter sina spår. känns lite som att vara tillbaka i korridoren men snäppet värre tyvärr. Vi har iaf fått veta att det i princip inte finns några farliga spindlar här och att de relativt sällan finns inomhus. Däremot är alla djur typ tio gånger så stora här så de spindlar man ser utomhus lär vara stoooora. Likväl hänger det tydligen "foxbats"/rävfladdermöss? i träden utanför vårt hus som enligt mina "grannar" samt Wikipedia är väldigt stora, vingbredd typ  upp till 1,5 meter... Utöver det ska vi inte heller bli förskräckta om det tassar runt ovanpå taket inatt när vi sover då det bara är pungråttorna som är ute och roar sig. Stänger man inte köksfönstret kan de även komma och hälsa på och smaka på vår mat... Så länge man inte klappar några djur så ska tydligen allt gå bra, även om pungråttorna kan vara söta och inbjudande till lite kelande...
 
Imorgon ska vi som sagt träffa handledare och lite annat och försöka få klarhet i vad vi ska göra under vår tid här. Sedan ska jag och S ta en tur in till centrala Brisbane samt försöka komma fram till vad vi vill göra utöver plugget medan vi är här. 
Tills vi klurat ut det får det helt enkelt bli godnatt. 

Det där med självkänsla

Vi har faktiskt i princip tagit oss igenom alla "teoridagar" nu. Eller nåja, idag ska det vara "anatomidag" men ärligt talat så blir det nog mer av en repetera-det-jag-inte-orkat-under-de-tre-neurodagarna-dag. Och lite anatomi. Försöka få in lite muskler och kanske någon nerv också, även om Tib-Dig-Van-Hall som spolade min T2-tenta fortfarande känns ganska svajig. Om de bestämmer sig för att göra en anatomitenta så är jag körd oavsett, så jag satsar hellre på att läsa saker som känns viktiga att förstå. Även om anatomin är nog så viktig den också. 
Jag insåg igår att det ju faktiskt bara är några dagar kvar nu. Önskar liksom lite att man bara kunde skriva tentan och få det överstökat, oavsett hur det går. Mest för att jag är trött på att plugga. I början av det här tenta-p't var det jag som var den mest drivande i att "man gör det man orkar och så får det gå som det går, det är inte värt att må dåligt i 2,5 vecka över det". Lustigt hur snabbt man tappar bort sig i någon form av press ändå trots att man tycker sig ta det lugnt. Nu är det jag som behöver påminnas av mina vänner.
Jag läser inte efter sex på kvällen, fika är min bästa kompis och jag tar mig ut och springer när jag tycker att det behövs. Ändå så är det ju alltid det där lilla gnaget i magen om att jag borde kunna göra mer. Men nej, det kan jag faktiskt inte, inte om jag ska ha någon som helst energi kvar på onsdag när det faktiskt gäller.
 
Vi har diskuterat det där under ett antal tentagruppen. Det där med att vara läkarstudent (eller student på någon annan "topp-utbildning" också för den delen). Det där med att ha ett antal ständiga följeslagare som liksom aldrig riktigt släpper dig. 
 
Otillräckligheten.
Stressen.
Det dåliga samvetet. 
 
Vi konstaterade att någon gång under vägen mot eller under den här utbildningen går nog de flesta in i den där väggen, "jag är inte längre bäst". De flesta är vana vid att ha varit så gott som bäst i klassen under högstadiet, kanske även gymnasiet, även om väggen för min del kom där. Insikten att man faktiskt inte längre är "bäst i klassen". Samtidigt som det ju faktiskt inte riktigt räknas längre heller. Trots det så är det den där känslan av att oavsett var man går så är man omgiven av toppresterande människor som i princip inte har gjort annat i sitt liv än att just topprestera. Det finns alltid någon som har fler poäng på tentan. Det finns alltid någon som kan 25 miljarder detaljer på basgruppen (vilka jag för min del tänker lära mig när jag valt specialitet, när jag faktiskt behöver dem och de inte riskerar att tränga ut något annat som faktiskt är viktigare ur mitt huvud). Alltid någon som säger "jag borde plugga mer", "jag har inte läst någonting idag" eller "åh vad skönt det låter med en ledig eftermiddag, jag får så dåligt samvete om jag tar en".
 
Vi känner oss aldrig bra nog.
 
Så fort jag får en utvärdering av någon form av "hjärnskrynklare", om det så är på strimma eller ledarkursen jag gick för några år sedan, så får jag alltid höra: "Du vill så gärna att det ska bli perfekt, så i ditt försök att få det så, så faller du liksom på just det, att du försöker för mycket. Vill för mycket."
 
Frågan är var pressen kommer ifrån. Är det just för att vi, som sagt, alltid varit högpresterande? Att motgången plötsligt blir så förbannat jobbig. Är det för att vi har press ifrån någon annan, någon man vill bevisa sig för? Eller är det helt enkelt för att vi är så fruktansvärt rädda för att bli dåliga läkare den dagen vi väl står där. Att vara en av "de där" läkarna som råkar felbehandla, som begår misstag, som är människor
Det är som att man slutar att betraktas som människa den dagen man sätter sin fot till början på den här yrkesbanan. Släktmiddagar förvandlas till diagnosrum och prat om "ja det är ju så illa inom sjukvården nuförtiden", hoppas att er generation löser det bättre.
Bland oss själva så vet vi hur vi har det.
Omgivningens krav och förväntningar på oss är skyhöga och ingen förstår nog riktigt vad det är vi tar oss igenom. Hur mycket det tär på en att aldrig känna sig tillräcklig.
 
Ändå gör vi det. 
 
De flesta för att vi faktiskt lever vår dröm, det är det här vi velat göra sedan vi var alldeles för små för att egentligen veta vad vi bestämde oss för. Vissa vill ha utmaningen, vissa vill mest ha jobbet och titeln. Och framför allt för att det också egentligen är förbannat kul när man ser förbi allt det tunga. 
 
I slutändan hoppas jag innerligt att det kommer att ha varit värt det.
Framför allt för att jag inte vet vad jag annars skulle göra. 

Ögonbryt

Dag 12 av 18.
 
Ja precis. Dag 12 av 18 av THE tenta-p from hell och jag börjar känna hur sammanbrottet är nära, om inte redan här. För ovanlighetens skull verkar det dock inte vara psyket som strejkar primärt. Efter 12 dagars konstant pluggande är jag förvisso kräks-trött på att sitta på min (om än så välvadderade) ända och läsa sida upp och sida ner och försöka komma ihåg saker. Det är drygt. Fast samtidigt ändå lite gött. Mest för att det ju faktiskt (egentligen inte) är något nytt, även om T3 känns som tio år sedan istället för ett och neurotentan för 1,5 månad sedan är fruktansvärt och pinsamt grumlig. 
Tillbaka till tenta-p-symtomen/syndromen, någonting. Tristessen, ja. Psykbrytet, nej egentligen inte riktigt. MEN! En jävla jättestrejk har uppstått i mitt vänstra ögonlock sedan sisådär fem dagar tillbaka. Det låter så otroligt töntigt, nästan så att man skäms över det men ögonlocket har bestämt sig för att rycka, konstant. Det började att det hände lite då och då men nu har det börjat hålla på säkert 30-40 gånger per minut. Med andra ord, det är SKITSTÖRANDE när jag försöker läsa. Det är helt omöjligt att koncentrera sig eftersom texten jag läser de facto flyttar på sig någon millimeter varje gång det rycker. Därav får min hjärna psykbryt när det plötsligt finns något annat som stör uppmärksamheten och nu är det plötsligt kaos i mitt huvud, inte ens hörseln och synen som jag faktiskt brukade ha rätt bra koll på vill liksom riktigt infinna sig. 
Som den läkarstudent jag är så googlar jag ju självklart mina symtom. Man får ju inte vara sämre än resten av Sverige. Och nog fick jag svar. Från sjukvårdsupplysningen dessutom. Då är det ju tom en källa man kan lita på. En källa som ska ha koll. En källa som menar att
 
"Detta är något som ibland uppträder periodvis utan att det finns någon direkt sjuklig bakgrund till det. Ibland kan det ha med ett allmänt spänningstillstånd att göra. Har du det väldigt stressigt? Får du tillräckligt med sömn och motion?Det är en ofarlig företeelse som nästan alltid går över av sig själv så småningom. Du får försöka slappna av och bortse från det medan det varar."
 
Med andra ord i det närmaste en dödsdom för mitt tentapluggande. 
Trots att jag försöker hålla stressnivån på så mycket minimum det bara går (nåja) och faktiskt försöker att sova ordentligt om nätterna så är man ju vid det här laget inte fräsch för fem öre. Jag är trött och stressad. Oavsett hur mycket jag gör för att försöka undvika det. Att ta ledigt en halvdag eller en gigantisk sovmorgon skulle inte heller förbättra situationen eftersom jag ju då faktiskt förlorar ett antal timmar-->ytterligare stress. 
 
Har jag tur så slutar det väl lagom efter tentan, innan dess ser jag liksom inte riktigt vad i min situation som skulle kunna förbättra det hela.. Så medan jag väntar får jag väl helt enkelt försöka "bortse från det medan det varar", med andra ord så gott som hela tiden. 
 
Tack sjukvårdsupplysningen.
Hej psykbryt.
Sex dagar kvar. 

Nej.

Who. Am. I. Kidding?
 
Jag kommer nog inte att lyckas återuppliva den här bloggen den här terminen. 
Neurotemat kväver mig långsamt så att jag snart blir blå, svårt att andas kan man väl redan säga har infunnit sig. Hur spännande det än är att läsa om Alzheimer och Parkinson och alla andra gubbar som kommit på att man kan vara neurologiskt sjuk, så är det frusterande. Att samtidigt som man försöker förstå hur hjärnan fungerar när allt är som det ska och sedan samtidigtfatta sjukdomsmekanismerna när det går fel. 
Det går liksom helt utanför ramen för hur vi har läst tidigare. Normalfysiologi termin 1-2, patofysiologi termin 3-4 och nu termin 5 köttar vi bara på med hela centrala nervsystemet. Sjukt som friskt. På nio veckor. Jag undrar vad den som la upp den kursplanen tänkte med. Tveksamt varken vänster eller höger hemisfär iallafall. Sannolikt något annat som sitter längre ner, men som likväl är tvådelat det också.
Jag är förbannad, trött och uppgiven. Om tre veckor är det tenta...
Om omvärlden då och då får för sig att man är någon form av übermänniska bara för att man pluggar till läkare så är det ju inte någonstans i närheten av vad kursledningen verkar tro. Så är inte fallet överhuvudtaget men om det skulle vara det, så kan jag meddela att den här übermänniskan tog slut för länge sedan.
Jag orkar seriöst inte.
Jag ska kriga mig igenom den här terminen, lägga preklinhelvetet bakom mig. T6 kommer som en räddare från himlen, Australien börjar faktiskt att bli verklighet. Och sedan, om jag har överlevt om tio månader, då mina vänner, 
då ska jag börja bli doktor
På riktigt. 

Ruinerad

Jag köpte ytterligare en bok igår. 
Den kostade 600 kronor. Eller nåja, 636 om man ska vara korrekt.
Jag tyckte att det var billigt. Är man medlem i läkarförbundet så kostade den ju faktiskt bara 636 kronor, inte 818. Efter att ha jagat efter boken på HUB var och varannan morgon, följt av eftermiddag om den redan var tagen i den allmänna huggsexan på morgonen, så fick jag nog. Inte för att min (egentligen ickeexisterande) budget egentligen har råd med den. Men mest för att jag har insett att det inte är någon idé att snåla på kurslitteratur. Det är så mycket tråkigare att kugga en tenta, då har man ju ändå inte någon tid att lägga de där sparade pengarna på istället. Just nu är jag i full fart att försöka börja jaga ikapp den kommande fredagens basgruppsfall. Jag åker hemhem i helgen för att fira världens finaste lillasyster som börjar bli alldeles för stor. Jag vill slippa plugga polyneuropatier så mycket det går de dagarna. Det vore fint att slippa det dåliga samvetet. Med andra ord, jag PBL-fuskar. Tar reda på vad som ska läsas innan det har brainstormats! Ja det ni! Nästan så att det borde skrivas in i LADOK... Nej, skämt å sido. Så mycket som universitetet missbrukar och gömmer sig bakom PBL så kan väl jag göra samma sak, fast åt det omvända hållet, typ. 
 
Någon dag ska jag skriva något om rätten till att få egna barn. Både jag och min bättre hälft höll på att sätta frukosten i halsen häromdagen till morgonnyheterna. Det får dock bli en annan historia, nu ska jag sova, så att jag kan ägna morgonen åt lite mer strokerepetition imorgon bitti. 

Återupplivningsförsök

Bloggen dog visst lite. Om jag inte haft tid, ork, intresse eller känt något behov av att skriva är oklart. Ungefär lika oklart som om jag egentligen har det nu heller. Jag klarade tentan, vilket visade sig vara en djävulstenta där i princip ingen gick säker och de som kuggade nog egentligen inte riktigt var de som "förtjänade" att göra det. Med en halv poängs hårsmån var jag över G-gränsen men ärligt talat är det låga resultatet inget jag skäms över. Särskilt inte efter att ha sett hur det gick för resten av mina kursare. En person låg över 80%, då är det en dålig tenta, faktiskt. Med andra ord, med huvudet högt och några kilo lättare tuffade jag in i T5, avklarade HEL-kursen med allt vad den innebar, eller kanske snarare inte innebar, med lite kunskaper om förbättringsarbete med mig i bagaget efteråt iallafall. 
Sedan var det ju det här med T5 och neuro. Neuro är skitkul. Och apsvårt. Och alldeles för stressigt. Jag har som tidigare nämnt avsagt mig alla mina extrauppdrag (förutom fikaansvarig i kärleksakuten då förstås), så på det sättet har jag ändå en hel del tid på mig att plugga. Trots det så kan man inte nog säga att nio veckor på sig för att läsa in hjärnan med en stor del av dess funktioner och vanliga sjukdomar är på tok för lite. Ett fall (2,5 dag att läsa) hade vi på oss för att begripa hur ögonen över huvudtaget kan se. Såhär i efterhand har vi sedan fått lite skit för att vi inte fattat att man skulle läsa omkopplingarna högre upp i hjärnan också. Efter att ha läst igenom övriga sinnen med ett fall  på varje har vi nu hoppat över till hjärntumörer, vilket egentligen inte direkt gör en cancerhatare som mig särskilt mycket lyckligare. Jag hatar att läsa om hur man skiljer på olika typer av tumörer. Har aldrig riktigt gillat den här pytte-cell-nivån (därmed inte sagt att jag ska bli ortoped). Men det är väl bara att tugga sig igenom det hela också så att man sedan raskt kan köra vidare med stroke och annat. Om sex veckor är det tenta. Det där är också ett av mina problem. Hela terminen känns mest som ett enda långt tenta-P, en upptrappning mot först en avrättning, för att sedan gå och lida några veckor till för att sedan göra det igen. Stadietentan kommer att bli min död. På riktigt. 
 
I övrigt antar jag att livet tuffar på rätt bra. Jag har äntligen hittat en träningsform som gör mig lycklig och har skaffat kort på Friskis och svettis med allt vad det innebär. Det bästa är att jag äntligen har träningskompisar som kan kicka mig i arslet så att jag faktiskt tar mig dit. Jag och T samt några av mina vänner har dessutom hakat på en buggkurs för att en gång för alla lära sig att dansa lite snyggt. Det finns många kufiska människor där men att dansa är alltid kul och man känner sig faktiskt ganska proffsig när man fattar hur det egentligen ska göras. 
Jag ska återgå till mina hjärntumörer. Jag har trots allt lyckats med att ligga ett halvt basgruppsfall före den senaste veckan. Vore kul att kunna fortsätta med det så att jag slipper den där panikstressen som ofta uppkommer annars. Det blir jag och cellerna igen helt enkelt. 

Ledig till slut.

Kanske är passande med en heads up att jag överlevde, sedan hur det gick återstår ju självklart att se.
I måndags kände jag mig långt ifrån säker, men samtidigt lugnare inför en tenta än jag någonsin varit. Jag tog ut mig totalt på gymmet på eftermiddagen, lyckades sova bra hela natten, studsade upp och cyklade genom jättesnöflingor till tentalokalen där jag inte heller kände det där nervositets-jag-kommer-att-kräkas-snart, vilket jag annars alltid brukar bära med mig någon dag innan och fram till att man får vända upp bladet på första tentafrågan. Jag var läskigt lugn, om det nu ska ses som något positivt. Jag skrev på, tyckte att allt gick rätt bra, det kändes lugnt liksom, inga jättedetaljer som jag aldrig klarar av att lära mig, utan mest översiktskunskap, om än också en hel massa normalfysiologi, såklart. Trots det så känns det som att det ändå var ämnen jag hade okej koll på, det blev en leukemi- och IBS-tenta, samt med ett inslag av potensproblem pga en hypofystumör. Några frågor har vi mailbombat kursledningen om att de alls inte ryms inom ramen för T4, förhoppningsvis försvinner några poäng där. En timme och femton minuter före utsatt tid av de sex timmarna gled jag ut genom tentasalen, några kilo lättare men också med känslan av att jag där och då hade gjort vad jag kunde. Under tenta-p har jag suttit hela dagarna och det enda jag egentligen har mig själv att skylla är att jag inte varit  riktigt så bra uppdaterad under terminen som jag kunnat vara. Nu är det dock över och på 10 arbetsdagar till kan jag inte göra något mer åt det hela. 
Försöker därför att ta mig in i någon form av ledighetslunk. Vaknar fortfarande tidigt, bortsett från igår då jag var tvungen att kompensera för att jag kom hem vid tvåtiden efter vårt post-tenta-mys. Igår tog T en halvdag ledigt från sitt plussa-tenta-pluggande och vi gjorde slag i saken att ta oss till flygvapenmuseum. Det slutade med att vi var där i nära 4,5 timme. Jag kan säga att det inte är konstigt att de utsetts till Sveriges bästa museum. Fantastiskt fina och välgjorda utställningar, allt var extremt intressant och det fanns även en hel del klämma-känna-testa själv, med andra ord sådant jag älskar. Ganska trötta efter att ha varit runt alla utställningarna fastnade vi till slut vid legobordet. Både jag och T  har en fantastisk förkärlek för lego, det är en sådan fantastiskt kreativ och hjärnavkopplande sysselsättning. Mina barn ska få leka med lego, punkt. Inga iPads, datorer eller annat trams innan de lärt sig att leka och lära själva. Sedan blev det en myskväll med film, god middag och en blåbärspaj som aldrig blev gjord. 
 
Idag är min plan att träna, fixa lite i min lägenhet samt att vi ska på bio  ikväll. T har längtat efter att se Hobbit sedan det informerades om att en sådan film skulle göras ungefär. Jag som är ett lagom stort sagan om ringen-fan  ska vara snäll flickvän och förhoppningsvis bli glatt överraskad. Det kan nog bli kul, även om det inte ens finns en Elijah Wood eller Orlando Bloom att titta på den här gången. En sväng på stan för att fixa diverse förnödenheter är nog på sin plats också, mitt kylskåp ekar ganska tomt och det är saker jag behövt fixa ett bra tag men som fått stå undan för tentaplugg. Steg ett kanske är att komma i lite kläder dock, jag har faktiskt kommit in i ledighets-mode snabbare än jag trodde. Skönt. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0