Återupplivningsförsök
Bloggen dog visst lite. Om jag inte haft tid, ork, intresse eller känt något behov av att skriva är oklart. Ungefär lika oklart som om jag egentligen har det nu heller. Jag klarade tentan, vilket visade sig vara en djävulstenta där i princip ingen gick säker och de som kuggade nog egentligen inte riktigt var de som "förtjänade" att göra det. Med en halv poängs hårsmån var jag över G-gränsen men ärligt talat är det låga resultatet inget jag skäms över. Särskilt inte efter att ha sett hur det gick för resten av mina kursare. En person låg över 80%, då är det en dålig tenta, faktiskt. Med andra ord, med huvudet högt och några kilo lättare tuffade jag in i T5, avklarade HEL-kursen med allt vad den innebar, eller kanske snarare inte innebar, med lite kunskaper om förbättringsarbete med mig i bagaget efteråt iallafall.
Sedan var det ju det här med T5 och neuro. Neuro är skitkul. Och apsvårt. Och alldeles för stressigt. Jag har som tidigare nämnt avsagt mig alla mina extrauppdrag (förutom fikaansvarig i kärleksakuten då förstås), så på det sättet har jag ändå en hel del tid på mig att plugga. Trots det så kan man inte nog säga att nio veckor på sig för att läsa in hjärnan med en stor del av dess funktioner och vanliga sjukdomar är på tok för lite. Ett fall (2,5 dag att läsa) hade vi på oss för att begripa hur ögonen över huvudtaget kan se. Såhär i efterhand har vi sedan fått lite skit för att vi inte fattat att man skulle läsa omkopplingarna högre upp i hjärnan också. Efter att ha läst igenom övriga sinnen med ett fall på varje har vi nu hoppat över till hjärntumörer, vilket egentligen inte direkt gör en cancerhatare som mig särskilt mycket lyckligare. Jag hatar att läsa om hur man skiljer på olika typer av tumörer. Har aldrig riktigt gillat den här pytte-cell-nivån (därmed inte sagt att jag ska bli ortoped). Men det är väl bara att tugga sig igenom det hela också så att man sedan raskt kan köra vidare med stroke och annat. Om sex veckor är det tenta. Det där är också ett av mina problem. Hela terminen känns mest som ett enda långt tenta-P, en upptrappning mot först en avrättning, för att sedan gå och lida några veckor till för att sedan göra det igen. Stadietentan kommer att bli min död. På riktigt.
Sedan var det ju det här med T5 och neuro. Neuro är skitkul. Och apsvårt. Och alldeles för stressigt. Jag har som tidigare nämnt avsagt mig alla mina extrauppdrag (förutom fikaansvarig i kärleksakuten då förstås), så på det sättet har jag ändå en hel del tid på mig att plugga. Trots det så kan man inte nog säga att nio veckor på sig för att läsa in hjärnan med en stor del av dess funktioner och vanliga sjukdomar är på tok för lite. Ett fall (2,5 dag att läsa) hade vi på oss för att begripa hur ögonen över huvudtaget kan se. Såhär i efterhand har vi sedan fått lite skit för att vi inte fattat att man skulle läsa omkopplingarna högre upp i hjärnan också. Efter att ha läst igenom övriga sinnen med ett fall på varje har vi nu hoppat över till hjärntumörer, vilket egentligen inte direkt gör en cancerhatare som mig särskilt mycket lyckligare. Jag hatar att läsa om hur man skiljer på olika typer av tumörer. Har aldrig riktigt gillat den här pytte-cell-nivån (därmed inte sagt att jag ska bli ortoped). Men det är väl bara att tugga sig igenom det hela också så att man sedan raskt kan köra vidare med stroke och annat. Om sex veckor är det tenta. Det där är också ett av mina problem. Hela terminen känns mest som ett enda långt tenta-P, en upptrappning mot först en avrättning, för att sedan gå och lida några veckor till för att sedan göra det igen. Stadietentan kommer att bli min död. På riktigt.
I övrigt antar jag att livet tuffar på rätt bra. Jag har äntligen hittat en träningsform som gör mig lycklig och har skaffat kort på Friskis och svettis med allt vad det innebär. Det bästa är att jag äntligen har träningskompisar som kan kicka mig i arslet så att jag faktiskt tar mig dit. Jag och T samt några av mina vänner har dessutom hakat på en buggkurs för att en gång för alla lära sig att dansa lite snyggt. Det finns många kufiska människor där men att dansa är alltid kul och man känner sig faktiskt ganska proffsig när man fattar hur det egentligen ska göras.
Jag ska återgå till mina hjärntumörer. Jag har trots allt lyckats med att ligga ett halvt basgruppsfall före den senaste veckan. Vore kul att kunna fortsätta med det så att jag slipper den där panikstressen som ofta uppkommer annars. Det blir jag och cellerna igen helt enkelt.
Jag ska återgå till mina hjärntumörer. Jag har trots allt lyckats med att ligga ett halvt basgruppsfall före den senaste veckan. Vore kul att kunna fortsätta med det så att jag slipper den där panikstressen som ofta uppkommer annars. Det blir jag och cellerna igen helt enkelt.
