à la Hedvig

Jag slås allt mer av hur tråkigt mitt liv har blivit.

Alltså verkligen på riktigt. Går man ett par år tillbaka i bloggen hade jag en miljard olika järn i elden samtidigt, nog för att det stundtals gjorde en trött och stressad också men det var liksom alltid något på gång. Nu kämpar man för att hålla lågan uppe bara för att orka med både teori och praktik. Sanningen att säga tror jag dock att det är där problemet ligger. Man har inget annat som händer och därmed försvinner även motivationen till att "bli klar" med saker och ting för att man ska hinna med annat. T gnäller på mig ibland när jag har svårt att släppa böckerna trots att jag har suttit hur länge som helst. Jag pluggar ineffektivt eftersom tiden bara fortsätter att sträcka sig framåt, lång och oplanerad. Jag behöver inte bli "klar" för jag har inte längre något att bli klar för. 

Under nolle-P var det ständiga käbblet mellan SG och SSK vs oss på LÄK att "fritid, fritid, LÄK har ingen fritid". Nu börjar jag förstå vad de menar. När orken och lusten för fritid också försvinner.

Deprimerande nog speglas det ju även i vårt umgänge. Vi går aldrig ut längre, jag och mina tjejer. Ses vi så är det "tjejmiddag", "fika", "mellomys" eller "födelsedagsfirande". Dvs inbegripande huvudrätt, dessert, någon flaska vin samt ett långbord eller en soffa. Har utgång varit planen tidigare så droppar alla av en efter en tills det inte blir något kvar av det. Toffelträsket tycks vara här för att stanna..

Nästa vecka tänker jag därför leka ung och preklinare igen, kanske inte köa men ändock befinna mig på Kårallen jävligt tidigt. Jag SKA ha biljetter till VSR. Min frack har inte varit ute på snart ett år. Det börjar bli dags nu. Visa att T9 också kan slänga sina lurviga. Sådetså. 

Tidsskriftssamlaren jag någon gång för 3,5 år sedan öronmärkte. Tentasamlaren. Den som står högst upp i bokhyllan, lite undangömd men samtidigt lite triumferande. Varje gång jag tar ner den har jag nått lite högre upp, sträcker mig lite längre. Kan lite mer. 

Det måste varit en ganska lätt tenta. 70/72 godkända. Nog för att min kurs brukar ha ganska bra resultat på tentorna över lag men jag tror ändå att de har rättat schysst också. De godkände att majoriteten av alla jag pratat med tyckte att aortadissektion och lungemboli var mer akuta och mer rimliga differentialdiagnoser efter att man uteslutit hjärtinfarkt vid kraftig kvarstående bröstsmärta. Att takotsubokardiomyopati inte var något som stod högst upp på i princip någons tankelista. Att FoF som vanligt sätter lite skruv på sina frågor även om de för en gångs skull ändå inte var alltför skruvade, det är liksom sådant man får leva med. Söka motivationen hos patienten angående förändring av deras levnadsvanor är ju faktiskt viktigare än att medicinskt motivera vad som borde vara viktigast att ta tag i först. Motiverande. 

Tydligen var mina resonemang fram och tillbaka rörande IBS och IBD godkända de med. IBS har jag inte läst sedan T4.. Att jag inte vet hur hjärtat ser ut i genomskärning på en enda MR-bild tar jag smällen för. Det får vara så. Med 73% har jag ändå bevisat att jag kan en hel del, även utan att ta mig igenom ett komplett tenta-p och utan särskilt mycket uns av sinnesnärvaro. Tydligen sitter det någonstans där längst bak i hjärnan trots alla tvivel man känner 90% av ens tillvaro. 

Knappt har man börjat gosa ner sig i känslan av lättnad innan annat börjar strula, Berlinutbytet går plötsligt allt mindre smärtfritt men det är bara att försöka bita ihop och ta varje sak som de kommer. Om drygt en månad är jag där.

Sjukt. 

 

 

 

Det har hänt SÅ. MYCKET. SKIT på sistone.

Nu försöker jag återgå till att vara en normalt fungerande människa igen men tröttheten ligger latent i varenda cell i min kropp. Hjärnan snurrar väldigt långsamt samtidigt som kroppen är rastlös.

Officiellt sett har jag registrerat mig på T9. 

Jösses vad tiden går. Nya gröna op-mössor i glasentrén och den här gången är det fyra år sedan det var jag.

Inofficiellt sett sitter jag och väntar på resultatet på en T8-tenta jag förutsätter att jag kuggat. En T8-tenta jag bara hann plugga knappt fem dagar till men likförbannat skrev trots att kroppen bara skrek av kaos och ångest. Då, efteråt kände jag mig lite som superman.

Det gör jag inte riktigt längre.

Ångesten över att eventuellt behöva skriva den en gång till börjar bli reell, trots att ett eventuellt godkänt resultat egentligen bara vore en bonus, inget jag egentligen borde klarat av. Ändå sitter jag och uppdaterar studentportalen 25 gånger om dagen. Ungefär som när man skrivit en tenta man hoppas att man har klarat. Jag hoppas egentligen inte, jag går bara och väntar på domen om hur hårt jag måste repetera framöver. För repetera behöver jag oavsett. Ett klarat tentaresultat är inte detsamma som att inte döda folk på akuten. Man lär ju för livet, inte för tentan. Sägs det. 

Jag försöker traggla mig igenom det som är värst av det som är kvar, det jag inte hann repetera. Gastro. De tråkigare delarna av internmedicinen - lever, ANEMIER. I helvete vad tråkigt det är. Jag ska aldrig bli internmedicinare. Mark my words. Aldrig. 

Imorgon blir det ytterligare en kaosförflyttning mellan mina två hem. Hemma och hemhemma. Jag har åkt någon form av skytteltrafik de senaste veckorna och då är inte Gbg-Linköping en rolig sträcka att åka ens till att börja med. Förhoppningsvis kan helgen åtminstone bjuda på lite avkoppling för mig och världens finaste syster. Vi är faktiskt värda det nu.