Dag 5,5
Bloggen ligger nere lite, det är tenta-p och tja, för ovanlighetens skull löser jag inte "problemet" med att skriva av mig min ångest tio gånger om dagen. Den här gången är jag mer fokuserad i mitt läsande än jag brukar vara tror jag. Mer eller mindre 8.30-17.00-plugg (bortsett från idag som får bli specialfall, det var ju faktiskt ESC igår). Jag har blivit tomat-fast, pomodorotekniken med 25 minuter koncentration, fem minuter paus, 25 koncentration osv lyckas faktiskt mer eller mindre att hålla mig borta från dumheter annat än de där små fem minuterna som faktiskt räcker till att rensa huvudet och sträcka på sig en smula. Än har inte riktigt någon av faserna infunnit sig på riktigt ärligt talat, klart att motivationen går upp och ner men för ovanlighetens skull känner jag mig faktiskt redo för det här, eller så ser jag bara ljuset i tunneln och fortsätter att gå. Jag vet hur jävligt det är med omtenta och jag vill för allt i världen inte sitta i den situationen igen, samtidigt som jag fortfarande har problem med hur djupt man ska gå men jag har nog bestämt mig för att hellre satsa på helheter än detaljer, jag funkar bättre så.
Eftersom det är pingst så behagar alla bibliotek vara stängda och HU har därmed bara en tyst avrättningsläsesal att erbjuda. Har därför sprungit och gömt mig på campus valla bland teknologer och ekonomer, i ett grupprum utan någon som helst blick ut mot världen utanför, eller kanske snarare solen utanför. Jag måste försöka koppla bort den biten, oavsett hur skönt det verkar vara ute. Lunchrasterna blir å andra sidan så mycket mer efterlängtade när D-vitaminnivåerna får höjas lite. Ikväll blir det dessutom tentagruppande kombinerat med lite vin, vi har en halvdag idag pluggmässigt och vi kan behöva lite omväxling och avkoppling. Countdown till sommarlov, elva dagar. Åter till koagulationssjukdomar. Det är ju faktiskt himla kul.
Eftersom det är pingst så behagar alla bibliotek vara stängda och HU har därmed bara en tyst avrättningsläsesal att erbjuda. Har därför sprungit och gömt mig på campus valla bland teknologer och ekonomer, i ett grupprum utan någon som helst blick ut mot världen utanför, eller kanske snarare solen utanför. Jag måste försöka koppla bort den biten, oavsett hur skönt det verkar vara ute. Lunchrasterna blir å andra sidan så mycket mer efterlängtade när D-vitaminnivåerna får höjas lite. Ikväll blir det dessutom tentagruppande kombinerat med lite vin, vi har en halvdag idag pluggmässigt och vi kan behöva lite omväxling och avkoppling. Countdown till sommarlov, elva dagar. Åter till koagulationssjukdomar. Det är ju faktiskt himla kul.
Tillbaka till verkligheten
Vi är tillbaka på svensk mark, verkligheten och ja, tenta-p också. Klarade igår av blodgruppslabb, lungfunktionsgenomgång, någon terminsutvärdering samt sista basgruppsmötet med nuvarande basgruppen. Lång dag, snabbt kastad tillbaka till verkligheten. Trots det så har det ändå varit så fruktansvärt skönt att vara iväg några dagar. Trots allt en storstadsweekend innebär med långa promenader, stress med att hitta vart man ska och kaotisk trafik och ett tempo man inte är van vid, så blir det på något sätt avkoppling ändå. Miljöombyte, inte hinna tänka på vad man har framför sig och bara leva i nuet. Det blev en del glass, en del rödvin och en hel del god mat. Fem fantastiska dagar med en helt fantastisk person. Efter att ha klarat av de stora sevärdheterna en efter en de första dagarna hade vi sedan ett par lite mer kravlösa dagar med strosande i gamla stadsdelar, långa måltider och lugnare tempo i största allmänhet.
Att ta sig från centrala Rom in till flygplatsen visade sig bli en mer pressad situation än vi räknat med men trots det gick allting bra och vi kom smärtfritt hem, om än ganska trötta.
Idag har dagen mest gått åt till att ta igen saker jag inte varit klar med fram tills nu. Självklart finns det vissa luckor här och var i mina anteckningar ändå men nu har jag iallafall klarat av det mest akuta och varit ganska produktiv får jag säga. Imorgon börjar tenta-p på riktigt, dag 1. Jag kommer att gå igenom mina åtta faser den här gången också men på något sätt känner jag mig kanske lite mer förberedd än innan, å andra sidan knappt förberedd alls när jag ser på gamla tenta-frågor. Men jag har två veckor på mig nu, det får bära eller brista, blod, svett och tårar, snart är det över. 12 veckor hägrar.
Att ta sig från centrala Rom in till flygplatsen visade sig bli en mer pressad situation än vi räknat med men trots det gick allting bra och vi kom smärtfritt hem, om än ganska trötta.
Idag har dagen mest gått åt till att ta igen saker jag inte varit klar med fram tills nu. Självklart finns det vissa luckor här och var i mina anteckningar ändå men nu har jag iallafall klarat av det mest akuta och varit ganska produktiv får jag säga. Imorgon börjar tenta-p på riktigt, dag 1. Jag kommer att gå igenom mina åtta faser den här gången också men på något sätt känner jag mig kanske lite mer förberedd än innan, å andra sidan knappt förberedd alls när jag ser på gamla tenta-frågor. Men jag har två veckor på mig nu, det får bära eller brista, blod, svett och tårar, snart är det över. 12 veckor hägrar.
Rom 2.0
Börjar få sådan sjuk resfeber just nu. Planet går om 9,5 timme, vår buss om 6,5... Jag tror att jag har med allt, jag ska ju inte direkt backpacka på andra sidan jorden. Trots det så känner man sig alltid i lite uppbrotsstämning sådär, har man glömt något, hoppas att allt går bra etcetc, trots att det inte är långt man ska (jag blir sådan om jag så ska åka 30 mil inom Sverige..)
Det ska bli så fantastiskt skönt att komma iväg, har längtat efter den här dagen ett bra tag nu och äntligen är vi faktiskt på väg. Jag borde nog ta och hoppa in i duschen nu och göra iordning mig för att "sova" i typ fyra timmar eller vad det kan tänkas bli.. Känns stabilt men åh vad det är värt det!
So long!
Det ska bli så fantastiskt skönt att komma iväg, har längtat efter den här dagen ett bra tag nu och äntligen är vi faktiskt på väg. Jag borde nog ta och hoppa in i duschen nu och göra iordning mig för att "sova" i typ fyra timmar eller vad det kan tänkas bli.. Känns stabilt men åh vad det är värt det!
So long!
Helg
Det är helt sanslöst hur svårt det är att motivera sig till att läsa om sådant som nikotinberoende i det här fallet, när man måste leta sig fram och tillbaka mellan olika böcker och olika sidor för att öht hitta vad det är man ska läsa. När man väl hittar det står det ändå bara mer eller mindre en massa babbeltext om vilka tester man har gjort på råttor etcetc i oändlighet. Blir så trött. Orkar inte. Hade fallet bara handlat om KOL hade jag bara kunnat köra patologibok och internmedicin så är det bra så. Men som sagt, rökningsfall och det där jäkla beroendet med mekanismer ska med också (tror jag).
Helgen har varit lagom produktiv, fredagens tackfest var klart den sjukaste av de tre jag varit på. Fulvinsrunda, en sittning som nästan tog slut innan den ens börjat och en fantastisk massa påhittiga utklädnader på temat absolut svenskt. Fulvinet var klart bland de sämre jag druckit, maten var god om än väldigt sölig (osmart på tackfest) och tja, efterrätten blev som vanligt inget ätet av men desto mer på kläder och i håret, trots att jag själv inte deltog i något matkrig av något slag öht.
Hursomhelst var det en riktigt rolig kväll, sista kvällen med gammelfaddrarna på riktigt kändes det som och tja, jag antar att vår karriär i nollningssammanhang är över nu, tråkigt nog.
Gårdagen blev därmed, inte särskilt oväntat, relativt trög. Min käre T gjorde pannkaksfrukost åt mig varefter jag gjorde ett någorlunda lyckat försök att städa mitt rum innan vi skulle gå på Holgerspexets och Linköpings studentspex' bidrag till spex-SM nästa helg. Det var rätt kul, dekoren tog dock allt och det är ju alltid kul att komma ut och se lite spex. Bra grej med studentlivet helt enkelt.
I morse blev jag totalt mosad av S på tennis. Han och jag bestämde oss för att ta en sväng till Ryds öppna utomhusbanor och tja, vad ska jag säga. Jag var rostig för att uttrycka det milt, eroderad är kanske ett bättre mått på det hela. Efter ett tag fick vi ändå till ett hyfsat baslinjespel varefter jag totalt tappade det när vi skulle spela match. Skönt i vilket fall att komma ut och röra på sig, hela kroppen verkligen för ovanlighetens skull.
Slut på verklighetsflykt, jag får dåligt samvete. Jävla nikotinberoende.
Helgen har varit lagom produktiv, fredagens tackfest var klart den sjukaste av de tre jag varit på. Fulvinsrunda, en sittning som nästan tog slut innan den ens börjat och en fantastisk massa påhittiga utklädnader på temat absolut svenskt. Fulvinet var klart bland de sämre jag druckit, maten var god om än väldigt sölig (osmart på tackfest) och tja, efterrätten blev som vanligt inget ätet av men desto mer på kläder och i håret, trots att jag själv inte deltog i något matkrig av något slag öht.
Hursomhelst var det en riktigt rolig kväll, sista kvällen med gammelfaddrarna på riktigt kändes det som och tja, jag antar att vår karriär i nollningssammanhang är över nu, tråkigt nog.
Gårdagen blev därmed, inte särskilt oväntat, relativt trög. Min käre T gjorde pannkaksfrukost åt mig varefter jag gjorde ett någorlunda lyckat försök att städa mitt rum innan vi skulle gå på Holgerspexets och Linköpings studentspex' bidrag till spex-SM nästa helg. Det var rätt kul, dekoren tog dock allt och det är ju alltid kul att komma ut och se lite spex. Bra grej med studentlivet helt enkelt.
I morse blev jag totalt mosad av S på tennis. Han och jag bestämde oss för att ta en sväng till Ryds öppna utomhusbanor och tja, vad ska jag säga. Jag var rostig för att uttrycka det milt, eroderad är kanske ett bättre mått på det hela. Efter ett tag fick vi ändå till ett hyfsat baslinjespel varefter jag totalt tappade det när vi skulle spela match. Skönt i vilket fall att komma ut och röra på sig, hela kroppen verkligen för ovanlighetens skull.
Slut på verklighetsflykt, jag får dåligt samvete. Jävla nikotinberoende.
Egna fällor
Den här veckan går lika försvinnande snabbt som alla de tidigare har gjort den här terminen. Plötsligt var det redan torsdag igen, det enda jag har schemalagt är basgrupp och ikväll är det tjejmiddag hos N. Till idag har vi läst om astma då vi nu gått över på lungsjukdomar och för ovanlighetens skull så har jag faktiskt känt mig ganska motiverad till att läsa. Det har varit rätt intressant av någon anledning, inte alltför krångligt och tja, jag är faktiskt rätt duktigt förberedd till basgruppen för en gångs skull vilket känns himla bra.
Imorgon är det dags för tackfest, min sista någonsin och därmed även den största anledningen till att jag faktiskt går på den. Tackfest när man är gammelfadder och har träffat nollan cirkus en-två gånger, dvs på gammelfadderkvällen, är egentligen inte det mest peppande man kan gå på. Å andra sidan ska det bli kul att gå dit, mysa lite med T2 och samla ihop det gamla blå gänget igen. Temat är "absolut svenskt" och även om vårt tema kommer att likna några andras en del så får det vara bra så, vi återvinner åtminstone inte våra IKEA-kassar från förra året.
På fäktningen igår blev jag återigen (som så många gånger tidigare) smärtsamt medveten om hur duktiga mina prestationskrav på mig själv är på att sätta käppar i hjulen för mig. Jag har nu efter min sex veckor långa introkurs flyttats över till en grupp som är hälften motionärer, dvs tidigare gamla, duktiga fäktare som nu mest vill hålla igång, samt hälften de som gicki nybörjargruppen omgången innan mig. Med andra ord: Jag är sämst i gruppen. Vilket självklart är både förklarligt, försvarbart och egentligen inga konstigheter med det. Vilket ingen annan egentligen tycker heller. Förutom jag själv. Jag blir så irriterad när jag inte lyckas göra saker bra att jag istället låser mig själv och gör det ännu sämre och omöjligt kan slappna av och fokusera på uppgiften. Teknikträningen var verkligen värst, vi var uppdelade hälften-hälften eftersom alla inte får plats på pisterna samtidigt. Jag var i grupp nr 2, vilket innebar att grupp nr1 redan var klara och stod och "väntade" på oss/sin tur igen medan vi genomförde övningarna. Plötsligt gick det dåligt, jag halkade efter och var sist kvar ute på pisterna, varpå tränaren dock säger att jag måste slutföra övningen. Jobbigaste ever, om än fruktansvärt nyttigt. Det är bra att inte ha någon som bara daltar med en, vet inte hur många gånger i går jag fick höra "why are you so tense?". Jag hade inget svar, skämdes mest, kände mig dum. Trots det så var det en riktigt kul träning, längesedan jag var så trött när jag gick hem efter ett träningspass (och svettig, vilket dock till stor del beror på utrustningen). Det var riktigt kul att få fäktas i slutet mot de lite mer erfarna (om än bara sådär tre månader mer erfarna). Jag ska försöka att ta dem som förebilder istället som konkurrenter, jag ser ju att det går att bli "såpass bra" på 4,5 månad och jag har bara kört 1,5. Förhoppningsvis lossnar det snart.
Nu ska jag sluta gnälla och istället blicka framåt. Om en vecka tycks min tillvaro se ut såhär, jag kan inte direkt påstå att det är något att klaga över.
Imorgon är det dags för tackfest, min sista någonsin och därmed även den största anledningen till att jag faktiskt går på den. Tackfest när man är gammelfadder och har träffat nollan cirkus en-två gånger, dvs på gammelfadderkvällen, är egentligen inte det mest peppande man kan gå på. Å andra sidan ska det bli kul att gå dit, mysa lite med T2 och samla ihop det gamla blå gänget igen. Temat är "absolut svenskt" och även om vårt tema kommer att likna några andras en del så får det vara bra så, vi återvinner åtminstone inte våra IKEA-kassar från förra året.
På fäktningen igår blev jag återigen (som så många gånger tidigare) smärtsamt medveten om hur duktiga mina prestationskrav på mig själv är på att sätta käppar i hjulen för mig. Jag har nu efter min sex veckor långa introkurs flyttats över till en grupp som är hälften motionärer, dvs tidigare gamla, duktiga fäktare som nu mest vill hålla igång, samt hälften de som gicki nybörjargruppen omgången innan mig. Med andra ord: Jag är sämst i gruppen. Vilket självklart är både förklarligt, försvarbart och egentligen inga konstigheter med det. Vilket ingen annan egentligen tycker heller. Förutom jag själv. Jag blir så irriterad när jag inte lyckas göra saker bra att jag istället låser mig själv och gör det ännu sämre och omöjligt kan slappna av och fokusera på uppgiften. Teknikträningen var verkligen värst, vi var uppdelade hälften-hälften eftersom alla inte får plats på pisterna samtidigt. Jag var i grupp nr 2, vilket innebar att grupp nr1 redan var klara och stod och "väntade" på oss/sin tur igen medan vi genomförde övningarna. Plötsligt gick det dåligt, jag halkade efter och var sist kvar ute på pisterna, varpå tränaren dock säger att jag måste slutföra övningen. Jobbigaste ever, om än fruktansvärt nyttigt. Det är bra att inte ha någon som bara daltar med en, vet inte hur många gånger i går jag fick höra "why are you so tense?". Jag hade inget svar, skämdes mest, kände mig dum. Trots det så var det en riktigt kul träning, längesedan jag var så trött när jag gick hem efter ett träningspass (och svettig, vilket dock till stor del beror på utrustningen). Det var riktigt kul att få fäktas i slutet mot de lite mer erfarna (om än bara sådär tre månader mer erfarna). Jag ska försöka att ta dem som förebilder istället som konkurrenter, jag ser ju att det går att bli "såpass bra" på 4,5 månad och jag har bara kört 1,5. Förhoppningsvis lossnar det snart.
Nu ska jag sluta gnälla och istället blicka framåt. Om en vecka tycks min tillvaro se ut såhär, jag kan inte direkt påstå att det är något att klaga över.
Händelserik vecka
Helgen har gått helt sanslöst fort. Jag har varit hemma och firat min mammas 50-årsdag (trodde aldrig att man kunde bli så sliten efter en 50-årsfest..) och nu är jag redan på väg tillbaka till Linköping. Det är sista gången jag är hemma den här terminen och just nu om exakt en månad sitter jag och skriver tenta. Helt sjukt, hur ska man hinna bli redo till den?
Det blev trots allt en himla bra vecka, Valborg, en mysig första maj, bio med S på onsdagen följt av tjejkväll med S och L, torsdagen på ölstopet samt två timmar dubbelvikt av skratt på Linköping comedy club och framför allt Anders Ankan Johansson, för att sedan åka hem på fredagen med allt vad ett 50-årsfirande innebär. Den stora baksidan är väl att jag ärligt talat inte orkat plugga någonting alls till basgruppen jag ska ha om 4,5 timme. Men å andra sidan har jag ju drygt tre timmar kvar på bussen så lite ska jag väl kunna banka in tills dess.
För att återgå lite till tidigare nämnda Linköping comedy club eller LKPG HaHa som det också kallas så kan jag verkligen rekommendera det för de som är i Linköping. De kör första torsdagen i varje månad och tar då dit dels ett större komikernamn som dragplåster men hela första akten består av nyare, "up and coming" komiker som antingen är mer erfarna eller faktiskt helt nya. Självklart blir kvalitén därmed ganska varierande men det får det inte att vara mindre kul. Upplägget var riktigt roligt och jag fick se komiker jag aldrig skulle hört talas om annars, förutom när de kanske blir mer kända en dag?
Jag har aldrig varit på stand up comedy-grejer tidigare men har definitivt fått mersmak. Fruktansvärt roligt och bara femtio kronor mer som sittande student än vad en Hollywoodfilm kostar på bio. Vi var visst på sista omgången för våren men jag tror defintivt att jag kommer att gå dit igen i höst när de åter drar igång.
Det blev trots allt en himla bra vecka, Valborg, en mysig första maj, bio med S på onsdagen följt av tjejkväll med S och L, torsdagen på ölstopet samt två timmar dubbelvikt av skratt på Linköping comedy club och framför allt Anders Ankan Johansson, för att sedan åka hem på fredagen med allt vad ett 50-årsfirande innebär. Den stora baksidan är väl att jag ärligt talat inte orkat plugga någonting alls till basgruppen jag ska ha om 4,5 timme. Men å andra sidan har jag ju drygt tre timmar kvar på bussen så lite ska jag väl kunna banka in tills dess.
För att återgå lite till tidigare nämnda Linköping comedy club eller LKPG HaHa som det också kallas så kan jag verkligen rekommendera det för de som är i Linköping. De kör första torsdagen i varje månad och tar då dit dels ett större komikernamn som dragplåster men hela första akten består av nyare, "up and coming" komiker som antingen är mer erfarna eller faktiskt helt nya. Självklart blir kvalitén därmed ganska varierande men det får det inte att vara mindre kul. Upplägget var riktigt roligt och jag fick se komiker jag aldrig skulle hört talas om annars, förutom när de kanske blir mer kända en dag?
Jag har aldrig varit på stand up comedy-grejer tidigare men har definitivt fått mersmak. Fruktansvärt roligt och bara femtio kronor mer som sittande student än vad en Hollywoodfilm kostar på bio. Vi var visst på sista omgången för våren men jag tror defintivt att jag kommer att gå dit igen i höst när de åter drar igång.
Blåsljud och preklinsvackor
Idag fick jag för första gången höra på ett blåsljud på hjärtat, på riktigt, på en riktig patient. Det kanske inte verkar som en särskilt stor grej men efter månader av inläsning, repetitioner, föreläsningar, åter läsning och några teoretiska labbar där man bara får veta att det finns och att det är ett tecken på det och det, så var det riktigt intressant att höra hur det låter på riktigt. Vi hade hjärtstatusmoment i morse där de lånar in mer eller mindre proffspatienter med kända hjärtfel som vi får egen tid med i 45 minuter och gör en hjärtstatusundersökning med titta, lyssna och känna inblandat. För ovanlighetens skull fick man faktiskt ordentlig användning för stetoskopet och dessutom kunde man faktiskt med att vara "jobbig" med patienten, lyssna och känna och verkligen ta sig tiden till det. Patienten var där "för oss" (nåja, de får väl betalt eller gratis läkarbesök eller vad det nu är) och det var liksom, lugnt.
I början stod vi rätt tafatta jag och mina två kursare i våra vita scrubs(vad kallar man det egentligen på svenska? Har jättesvårt att sätta namn på det) som plötsligt fick oss att se så viktiga och kunniga ut. Vi var där, ensamma med patienten och skulle faktiskt komma fram till något. Efter vår trevande start så kom vi faktiskt igång och vågadegöra det vi faktiskt var där för, vi fyllde i varandras luckor och hjälptes åt att följa handledningen och ge varandra de tips vi fått. Efter våra 45 minuter kom en läkare in och gjorde ungefär samma undersökning som vi, varefter han startade ett resonemang med oss utifrån vad vi hade hört och uppmärksammat och vad vi kunde dra för slutsats utifrån detta. Vi lyckades faktiskt få fram vad felet var och våra iakttagelser visade sig stämma väldigt väl.
Jag känner att vi är nere i en sådan preklin-svacka just nu. Vi springer förvisso en del på klinfys dessa dagar, utför arbetsprov, hjärtstatusen idag och kommande veckor kommer det även lungmoment. Det är allvarligt talat ljusglimtarna i vardagen just nu (och för övrigt i princip det enda vi har schemalagt utöver basgrupperna..) Det är trots det så mycket teori att man snart drunknar i flödet av vilket test som visar vad, var blåsljudet ska sitta för att betyda det ena och var det ska sitta för att vara det andra. Det blir ibland så mycket att det är svårt att sortera in i huvudet när man inte har något att applicera det på.
I början stod vi rätt tafatta jag och mina två kursare i våra vita scrubs(vad kallar man det egentligen på svenska? Har jättesvårt att sätta namn på det) som plötsligt fick oss att se så viktiga och kunniga ut. Vi var där, ensamma med patienten och skulle faktiskt komma fram till något. Efter vår trevande start så kom vi faktiskt igång och vågadegöra det vi faktiskt var där för, vi fyllde i varandras luckor och hjälptes åt att följa handledningen och ge varandra de tips vi fått. Efter våra 45 minuter kom en läkare in och gjorde ungefär samma undersökning som vi, varefter han startade ett resonemang med oss utifrån vad vi hade hört och uppmärksammat och vad vi kunde dra för slutsats utifrån detta. Vi lyckades faktiskt få fram vad felet var och våra iakttagelser visade sig stämma väldigt väl.
Jag känner att vi är nere i en sådan preklin-svacka just nu. Vi springer förvisso en del på klinfys dessa dagar, utför arbetsprov, hjärtstatusen idag och kommande veckor kommer det även lungmoment. Det är allvarligt talat ljusglimtarna i vardagen just nu (och för övrigt i princip det enda vi har schemalagt utöver basgrupperna..) Det är trots det så mycket teori att man snart drunknar i flödet av vilket test som visar vad, var blåsljudet ska sitta för att betyda det ena och var det ska sitta för att vara det andra. Det blir ibland så mycket att det är svårt att sortera in i huvudet när man inte har något att applicera det på.
Jag träffade en gammal vän igår som planerade att byta program, han övervägde att bli läkare men trodde sig inte riktigt ha motivationen till att faktiskt bli det, mer än att det är ett bra jobb. För mig är det nog mest viljan som driver mig, annars hade jag nog tröttnat vid det här laget. Lite väl drastiskt kanske men något åt det hållet iallafall. Att faktiskt möta patienter och se det man läst om gör att det ändå får lite mer mening med det vi läser. Jag är ingen särskilt praktiskt lagd person egentligen, samtidigt som jag är alldeles för lat för att enbart vara teoretiker. Just nu längtar jag något fruktansvärt efter klinterminerna, att faktiskt få varva studierna i mycket större utsträckning än vad vi gör nu. Å andra sidan vet jag ju att man inte kan börja med klinterminer bara sådär utan att ha någon kunskap bakom sig.
Dessutom så har jag ju faktiskt klarat av mer än hälften av preklin vid det här laget.
Dessutom så har jag ju faktiskt klarat av mer än hälften av preklin vid det här laget.
Två soldater
Ibland blir man bara sådär jätteglad, som tex när man får reda på ett ens favoritförfattarduo äntligen har släppt en ny bok. Anders Roslund och Börje Hellström skriver bland de bästa böcker jag vet och jag är fast ända sedan jag plockade ut debuten "odjuret" ur min mammas bokhylla. Samma sommar slukades även efterföljarna i serien. Jag är till att börja med inte den som tycker om deckare, snarare är det bland det värsta jag vet. Trots det så tycker jag att denna serie är fruktansvärt bra eftersom den är fantastiskt välskriven, har så många perspektiv och det kanske mest fångande av allt, att det är taget ur riktiga händelser som faktiskt sker i och runtomkring Sverige här och nu i den undre världen.
Böckerna handlar helt enkelt om olika typer av brott som den svenska polisen brottas med på olika sätt, samtidigt som historien även kretsar kring en väldigt speciell poliskommissarie. Det är humoristiskt samtidigt som det både är tragiskt och jättehemskt till stora delar. Sammanfattningen är väl att det är enormt gripande och svårt att lägga ifrån sig.
Nu vet jag äntligen vad jag ska fylla ut min ändlöst långa sommar med, även om det väl inte lär ta många dagar att bli klar med den här. Måste bara se till att få tag på ett ex också men det borde väl gå att ordna när den släpps. Åååååh exalterad!
Böckerna handlar helt enkelt om olika typer av brott som den svenska polisen brottas med på olika sätt, samtidigt som historien även kretsar kring en väldigt speciell poliskommissarie. Det är humoristiskt samtidigt som det både är tragiskt och jättehemskt till stora delar. Sammanfattningen är väl att det är enormt gripande och svårt att lägga ifrån sig.
Nu vet jag äntligen vad jag ska fylla ut min ändlöst långa sommar med, även om det väl inte lär ta många dagar att bli klar med den här. Måste bara se till att få tag på ett ex också men det borde väl gå att ordna när den släpps. Åååååh exalterad!
Valborg, igen.
Det blev en något omtumlande Valborg. En lång dag med överraskningar, förväntade händelser, den där jävla känslan, vintern rasat och en början till malignt melanom när jag är 30... Det var mycket som hände men all in all var det en rätt trevlig dag med fantastiskt umgänge, mycket mysig picknickmat och som sagt alldeles för mycket sol. När man har intagit alla dagens tre mål utomhus så känns det dock rätt värt det.
Dagen bestod av champagnefrukost samt lunch i trädgårdsföreningen (där jag för övrigt försökte hetsa Linköpingsstudenterna till att det faktiskt är studentmössa på på Valborg som gäller), grillmiddag intill stångån samt akuten-kravall på kvällen som förvisso var trevlig men där huvudvärken började göra sig påmind. Som sagt en väldigt lång dag i många avseenden som såhär i backspegeln ändå blev rätt okej tack vare de underbara människor jag omges av varje dag. Nu blir det bara att ta nya tag inför framtiden.
Dagen idag har varit ganska seg i ärlighetens namn, sent upp, inte alltför pigg och inte särskilt mycket vettigt har egentligen avklarats. Dagens höjdpunkt var en långpromenad med T längs vallamassivet, friluftsområdet, djurstallarna och Gamla Linköping varefter jag mer eller mindre totaldäckade i korridorssoffan..
Imorgon börjar visst det vanliga livet igen, med en vecka som plötsligt bara hade tre dagar kvar. Å andra sidan känns det faktiskt rätt skönt. Imorgon ska jag dessutom på bio på förhandsvisning av "älska mig igen" med S. Något säger mig att vi båda kommer att gråta som tonårstjejer om jag har förstått handlingen rätt. Vi får väl se..
Dagen bestod av champagnefrukost samt lunch i trädgårdsföreningen (där jag för övrigt försökte hetsa Linköpingsstudenterna till att det faktiskt är studentmössa på på Valborg som gäller), grillmiddag intill stångån samt akuten-kravall på kvällen som förvisso var trevlig men där huvudvärken började göra sig påmind. Som sagt en väldigt lång dag i många avseenden som såhär i backspegeln ändå blev rätt okej tack vare de underbara människor jag omges av varje dag. Nu blir det bara att ta nya tag inför framtiden.
Dagen idag har varit ganska seg i ärlighetens namn, sent upp, inte alltför pigg och inte särskilt mycket vettigt har egentligen avklarats. Dagens höjdpunkt var en långpromenad med T längs vallamassivet, friluftsområdet, djurstallarna och Gamla Linköping varefter jag mer eller mindre totaldäckade i korridorssoffan..
Imorgon börjar visst det vanliga livet igen, med en vecka som plötsligt bara hade tre dagar kvar. Å andra sidan känns det faktiskt rätt skönt. Imorgon ska jag dessutom på bio på förhandsvisning av "älska mig igen" med S. Något säger mig att vi båda kommer att gråta som tonårstjejer om jag har förstått handlingen rätt. Vi får väl se..
