Gammal och grå T9a söker ungdomselixir
Jag slås allt mer av hur tråkigt mitt liv har blivit.
Alltså verkligen på riktigt. Går man ett par år tillbaka i bloggen hade jag en miljard olika järn i elden samtidigt, nog för att det stundtals gjorde en trött och stressad också men det var liksom alltid något på gång. Nu kämpar man för att hålla lågan uppe bara för att orka med både teori och praktik. Sanningen att säga tror jag dock att det är där problemet ligger. Man har inget annat som händer och därmed försvinner även motivationen till att "bli klar" med saker och ting för att man ska hinna med annat. T gnäller på mig ibland när jag har svårt att släppa böckerna trots att jag har suttit hur länge som helst. Jag pluggar ineffektivt eftersom tiden bara fortsätter att sträcka sig framåt, lång och oplanerad. Jag behöver inte bli "klar" för jag har inte längre något att bli klar för.
Under nolle-P var det ständiga käbblet mellan SG och SSK vs oss på LÄK att "fritid, fritid, LÄK har ingen fritid". Nu börjar jag förstå vad de menar. När orken och lusten för fritid också försvinner.
Deprimerande nog speglas det ju även i vårt umgänge. Vi går aldrig ut längre, jag och mina tjejer. Ses vi så är det "tjejmiddag", "fika", "mellomys" eller "födelsedagsfirande". Dvs inbegripande huvudrätt, dessert, någon flaska vin samt ett långbord eller en soffa. Har utgång varit planen tidigare så droppar alla av en efter en tills det inte blir något kvar av det. Toffelträsket tycks vara här för att stanna..
Nästa vecka tänker jag därför leka ung och preklinare igen, kanske inte köa men ändock befinna mig på Kårallen jävligt tidigt. Jag SKA ha biljetter till VSR. Min frack har inte varit ute på snart ett år. Det börjar bli dags nu. Visa att T9 också kan slänga sina lurviga. Sådetså.
Kakmonster och tjejfika
Vi har äntligen börjat komma iordning ordentligt i lägenheten vilket jag firade igår med att bjuda hem alla mina favorittjejer på inflyttningsfika. Resultatet blev bl.a. de här små kompisarna och de var faktiskt en succé, söta både estetiskt och smakmässigt. :) skönt avbrott i vardagen som känns lite lagom grå och tradig just nu.. Njuter av sista teoriveckan på ett tag framöver igen nu..
WB
Jag och T har köpt en whiteboardtavla. Eller ja, jag har köpt den, han var med i beslutet eftersom vi diskuterat det hela tidigare.I nya lägenheten kommer vi att ha ett tredje rum som T så fint har döpt till "biblioteket", vilket med andra ord kommer att vara pluggrum och förvaring av böcker mm. Eftersom rummet, liksom resten av lägenheten är ganska gigantiskt (med våra mått mätt iallafall) så kom vi ganska snabbt fram till att vi ville ha en whiteboardtavla där. Läser man PBL som jag så är det ju faktiskt bra att kunna brainstorma, skriva, rita osv så då skadar det faktiskt inte med en whiteboard. Misstänker att en hel del tentagruppande kommer att ske där framöver. :) Men åter till själva tavlan, den utannonserades på studentanslagstavlan, är 1x1,5m och kostade 100 kronor. Helt perfekt tyckte vi, då blir det ju inte direkt att man har "slösat" med en massa pengar på den ifall man trots allt skulle ångra sig sedan. Jag insåg att 1x1,5 meter är stort men inte riktigt så stort. Med tanke på att vi redan har flyttkartonger stående på hög inne på våra 28 kvadrat så blev liksom 1,5 kvadratmeter (typ iallafall) tavla dessutom en ytterligare grej att knö in. Nu står den dock stabilt här inne och väntar, liksom allt annat på att få flytta om en vecka. Förhoppningsvis får vi det där rummet att bli någorlunda vettigt iallafall och att man förhoppningsvis kan få lite bättre pluggkänsla än vi har hemma just nu. Köksbord är ingen vidare pluggyta, det är bara så.
I morse var jag med L och S och handlade mat inför morgondagens tjejmiddag/förfest. Därefter har jag inte fått särskilt mycket gjort i ärlighetens namn. Vet inte om det är allmän post-T6-stress-trötthet, alla nya intryck under veckorna eller bara snart 3 år på läkarlinjen som börjar komma ikapp en. Konstant trött och noll pluggmotivation är läget just nu iallafall. Inte blir man piggare av att gå inne på radiologen där det mestadels är mörkt och nedsläckt för att man ska kunna se ordentligt på alla skärmar och andra pinaler som är bra att se ordentligt...
Igår fick jag för övrigt en liten kalldusch-insikt när jag stod och tittade på under ultraljudsundersökningar av både det ena och det andra. Nämligen att ska man bli gynekolog vilket nog är det mitt sikte mest är inställt på, så måste man fatta och kunna tyda det här med ultraljud. Jag som knappt tycker mig se någonting alls så fort jag tittar på skärmen. Men jag tänker att det får bli framtida Hedvigs problem, något ska man väl ha att bekymra sig över då också, utöver studielånen som kommer att vara skyhöga vid det laget. :)
Igår fick jag för övrigt en liten kalldusch-insikt när jag stod och tittade på under ultraljudsundersökningar av både det ena och det andra. Nämligen att ska man bli gynekolog vilket nog är det mitt sikte mest är inställt på, så måste man fatta och kunna tyda det här med ultraljud. Jag som knappt tycker mig se någonting alls så fort jag tittar på skärmen. Men jag tänker att det får bli framtida Hedvigs problem, något ska man väl ha att bekymra sig över då också, utöver studielånen som kommer att vara skyhöga vid det laget. :)
Vrickat
Om tristessen var ett faktum innan så var det ingenting emot hur jag känner mig nu.. I måndags var vi ute och sprang en runda, vi tjejer x3. Min kondis har verkligen varit på uppgång sedan tenta-p då jag mer eller mindre tvingades till löpträning och benen har liksom börjat vänja sig vid träningsformen. Det klassiska när jag väl kommit igång med att springa är att jag sedan blir sjuk, förlorar all kondis och så är det trögt att starta igång igen sedan. Den här gången blev det visst en liten extra twitch på den där sjukdomen. Efter att ha hoppat som en galning för att undvika varenda stock och sten så bestämde sig visst mina inte-lika-starka-som-T's-vrister, alternativt om jag ärvt mormors svaga vrister, den vänstra fotleden bestämde sig iaf av någon anledning att inte stabilisera och ögonblicket senare befinner jag mig på marken och skriker av någon kombination av 8 på VAS-skalan och allmän irritation över situationen.
Det blev till att linka ut till bilvägen, få S att springa och hämta bil och sedan vänta i vårt allrum på att tjejerna skulle införskaffa någon form av förband. Efter det har det därmed blivit två dagars konvalescens, idag var jag tack och lov ledig oavsett men igår var jag faktiskt tvungen att sjukskriva mig. Det fanns liksom inte en chans att jag skulle kunna springa upp och ner för brukares trappor, klara av någon dusch eller hisslyft och liknande. Det fick helt enkelt bli jag, sängen, en desperate housewivesbox och en stor portion tristess. Idag har dagen gått i liknande tempo, min lediga dag som jag hade hoppats kunna göra något kul på...
Har lyckats ta mig igenom några basgruppsfall iaf, även om det mest blev hjärtgrejer från T3, sådant som väl sitter relativt bra åtminstone. Det är fruktansvärt svårt att motivera sig till det såhär i mellanperioden men jag borde ju verkligen försöka ta mig igenom det ett par gånger så att jag inte behöver stressa lika mycket i augusti sedan. Jag hatar dock att läsa på datorn, är så jobbigt att ta till sig en text från ett worddokument på en skärm men jag har ju inte så mycket val med tanke på att alla mina anteckningar ligger nedpackade i en flyttlåda i mitt förråd i Linköping... Antar att jag får skylla mig själv för att jag var för optimistisk eller hoppades för mycket eller vad nu problemet var.
Har lyckats ta mig igenom några basgruppsfall iaf, även om det mest blev hjärtgrejer från T3, sådant som väl sitter relativt bra åtminstone. Det är fruktansvärt svårt att motivera sig till det såhär i mellanperioden men jag borde ju verkligen försöka ta mig igenom det ett par gånger så att jag inte behöver stressa lika mycket i augusti sedan. Jag hatar dock att läsa på datorn, är så jobbigt att ta till sig en text från ett worddokument på en skärm men jag har ju inte så mycket val med tanke på att alla mina anteckningar ligger nedpackade i en flyttlåda i mitt förråd i Linköping... Antar att jag får skylla mig själv för att jag var för optimistisk eller hoppades för mycket eller vad nu problemet var.
Imorgon ska jag dock vara tillbaka på jobbet är min plan, har kvällspass så det blir ju dessutom en halv dags ytterligare återhämtning för min fot, vilket nog kan vara bra. Jag är trots allt redan chockad över hur snabbt det har gått för det att bli så mycket bättre. Med min tidigare erfarenhet från stukade fötter så räknade jag nästan med att jag skulle ha dunderont i två veckor minst men jag kan faktiskt redan stödja på foten rätt bra. Förhoppningsvis är jag snart tillbaka i löpspåret trots allt.
Ikväll är jag (nästan som vanligt) ensam här "hemma".. Några jobbar, andra är på dejt i Strömstad. Därför ska jag äta fiskbullar med mig själv, se något desperate housewivesavsnitt till så att jag kan komma ikapp min syster någon gång och kanske ska jag också läsa lite om hjärtsvikt bara för att det är så förbannat intressant...
Ikväll är jag (nästan som vanligt) ensam här "hemma".. Några jobbar, andra är på dejt i Strömstad. Därför ska jag äta fiskbullar med mig själv, se något desperate housewivesavsnitt till så att jag kan komma ikapp min syster någon gång och kanske ska jag också läsa lite om hjärtsvikt bara för att det är så förbannat intressant...
Tristess
Sitter (som vanligt) på mitt lilla kyffe och försöker bokstavligen att fördriva tid. Jag är helt sinnessjukt rastlös och uttråkad. Våra dagar här i Moss lunkar på och ser ungefär likadana ut. Gå upp, äta frukost, gå till jobbet om man har förmiddagspass, komma hem strax efter tre och försöka fördriva tiden fram till runt tio någon gång då man kan gå och lägga sig. Har man kvällspass är det bara att byta plats på jobbandet och tidsfördrivandet.
Här i Norge (framför allt i kommunen vi jobbar i) är de stenhårda på att man inte får jobba mer än 35,5 timmar på en och samma arbetsplats, eftersom det då blir så hiskeligt dyrt för dem att betala övertidsarbetet det innebär. Därför sitter vi nu här och är schemalagda 35 timmar i veckan, i snitt fyra dagar per vecka... Ett par i vårt gäng har lyckats få jobb på ett äldreboende också, utöver hjemmesykepleien där vi jobbar. Jag och S sökte också det jobbet men fick det av någon anledning inte. Därmed har vi i princip 3 heldagar samt 4 halvdagar per vecka att försöka slå ihjäl på något sätt. Hittills är vädret helt värdelöst så några strandbesök är det inte tal om.
Kanske borde man försöka leta runt lite efter andra arbetsplatser att täcka hålen med men det blir också lite svårt för oss då vi från och med imorgon kommer att vara tre om att dela på en bil (sedan är de tre på de andra två bilarna). Vi är dock väldigt bundna till bilarna här, det är rätt långa avstånd till stan, jobbet osv från den lilla ön där vi bor. Vi får se hur vi gör, förhoppningsvis hittar vi något att göra iallafall. Hittills har jag dock sprungit tre gånger inom loppet av sex dagar, läst ut två böcker samt sett x antal filmer och x antal avsnitt av Girls och spelat väldigt många olika kortspel.
Plus att jag har ätit för mycket godis.
Imorgon har vi avklarat 20% av vår vistelse här och på måndag ska jag åka ut till brukarna själv. Förhoppningsvis går det bra. Fick iaf höra idag av den jag gick på upplärning med att jag såg ut att ha hamnat i rätt branschgren, så jag kan väl inte vara helt hopplös då. Jag börjar förstå norskan bättre och bättre, även om de nog inte förstår mig särskilt mycket bättre haha. Brukarna över lag verkar dock förstå mig relativt bra, många av dem har ju levt både före och efter kriget och det ena och det andra och har väl varit vana vid svensk TV och lite allt möjligt. Så hittills funkar det okej.
Just nu ligger jag i min säng och saknar min T så att jag inte vet riktigt var jag ska ta vägen. Ligger och (jättetöntigt) kramar och luktar på hans tröja som fortfarande luktar åtminstone lite som han. Nästa sommar tror jag ändå att jag vill jobba i Göteborg eller Linköping. Orkar inte riktigt vara borta såhär mycket från dem jag älskar mest. Tidigare har jag ju varit isolerad i Karlskrona i tre veckor men åtminstone fått besök halvvägs men då har jag ju även varit sysselsatt på riktigt. Det här med 9-17-jobb är ju inte direkt något jag är van vid. Än mindre 7.30-15-jobb. Jag är mer van vid att sparkas upp (eller sparka upp) klockan sex och sedan vara mer eller mindre konstant aktiv till tio-elva-halv tolv på kvällen och samma sväng nästa dag. Jag saknar holmen något fruktansvärt redan. Hade det varit ekonomiskt och "karriärsmässigt" hållbart hade jag nog ändå letat mig dit i år också. Det fattas liksom en bit av min sommar som det är nu..
Kanske dags att korta ner en text som sannolikt knappt läses ändå. Sammanfattningen kan väl då vara: Norge är ok, jag tjänar bra pengar men har alldeles för mycket tid att slå ihjäl. Jag saknar alla där hemma och min T men försöker få tillvaron att gå ihop. Bara fyra veckor kvar nu.
Det borde gå fort.
Besvikelser sedan sist
Det finns inte så mycket att skriva om tentan som inte blev som man hade hoppats. Som kändes så förbannat bra när man gick därifrån men som uppenbarligen blev av med sina nödvändiga tre poäng pga den där föreläsaren som har sina egna åsikter om allt och som vägrar rätta svar till att bli poäng, såvida de inte är skrivna exakt så som HAN anser att det fungerar. Snart får jag se det svart på vitt också, vad det faktiskt har dragits på. Om det verkligen känns skäligt. Även om jag vet att även om det inte skulle vara det, så har jag i princip inga som helst rättigheter i världen att få något gjort åt det.
De tre poängen ger mig ett helvete igen i början av augusti. Men just nu har jag liksom accepterat faktum, försöker att förbereda mig psykiskt, ska snart börja småläsa lite för att göra det lite mindre tungt när jag väl är där. Ännu väntar jag dock lite till, jag har så fullt i huvudet av nya saker som det är.
Jag befinner mig i Norge, i ett hus med några enkel- och dubbelrum där norrmännen hyser in sina polacker, förlåt, jag menar svenskar. Här är rätt sunkigt men jag har åtminstone ett eget "rum" och en relativt skön säng. Jag har så många olika måttstockar från tidigare somrar med Sjövärnskåren att mina krav på boendestandard när jag jobbar inte är särskilt höga. Det funkar okej. Igår var vi i Strömstad och handlade mat så att jag ska slippa äta falukorv och makaroner fyra måltider i rad igen. Inget ont om falukorv och makaroner, ibland kan jag riktigt längta efter det, löjligt nog men nu blev det liksom lite för mycket.
Jag jobbar fem dagar den här veckan. Fem dagar upplärning, varierade dag- och kvällspass. Efter alla mina vänners skräckberättelser från arbete i hemtjänsten i Sverige med fruktansvärd stress mellan brukarna samt hemska syner när de kommit hem till folk, med bajs och blod på väggarna mm, så visste jag inte vad jag hade att vänta mig. Efter två dagars upplärning avklarade kan jag konstatera att Norge är ett land där folk inte stressar ihjäl sig, eller jobbar ihjäl sig för den delen heller. Det är lite oförskämt lugnt på jobbet och arbetsuppgifterna är inte särskilt betungande, värma mat och dela ut mediciner är huvuduppgifter, att duscha/tvätta/klä på/hjälpa någon till toaletten tillhör de mer hardcore arbetsuppgifterna. Mycket värre än så verkar det inte bli, mer än att jag fått se prov på många olika typer av levnadsstandard då vi inte bara har hand om äldre människor utan även sådana som drabbats av olika sjukdomar och därmed inte klarar allt själva, samt även personer med olika typer av missbruksproblematik.
Är det något som kommer att ta knäcken på mig de här veckorna är det bilarna. Manuellväxlade Renault Kangoo-minibussbilar som är stora, bökiga och jobbiga att köra. På det att i detta land gäller högerregeln så gott som överallt, plus att jag kommer att tvingas bli en fena på att starta i backe medan jag är här. Förhoppningsvis klarar jag fem veckor utan att krocka men jag kan ju inte lova något. Dock är tiden även relativt väl tilltagen mellan brukarna så man ska väl inte riktigt behöva stressa under transportsträckorna. Jag ska nog hinna glida fram i lugn takt med min GPS, hoppas jag.
Utöver det vet jag inte vad som kan vara värt att skrivas. Kanske att det inte är någon överdrift att det är dyrt i Norge. Äckligt dyrt. Jag har sett vanligt matbröd för ca 50 kronor, potatis för 25-30 kr/kg mm. Helt sanslöst. Förhoppningsvis räcker maten jag köpte igår relativt länge iaf. Det blir mycket träning av min något dammiga bilkörning de här veckorna. Igår körde jag faktiskt motorväg hela vägen till Strömstad. Det är kanske bara 7-8 mil men helt klart många milstolpar för mig som hatar att köra motorväg.
Jag överlevde.
Idag är jag (återigen) ensam av oss svenskar om att ha min typ av pass. Jag har kvällspass 15-22, alla andra har morgonpasset 7.30-15. Med andra ord måste jag fördriva tiden fram tills 15 helt själv. Hittills har jag hunnit igenom Maja Ivarssons sommarprat och är halvvägs igenom Jonas Gardell. Får se vad det blir sedan. Vädret här beter sig ungefär som i SVerige, rätt kyligt och med regn så något större sug att gå ut har jag inte. Är det okej att vara inomhus då?
Nu ska jag fortsätta med att slösa tid, det är åtminstone något vi har gott om här.
Det där med självkänsla
Vi har faktiskt i princip tagit oss igenom alla "teoridagar" nu. Eller nåja, idag ska det vara "anatomidag" men ärligt talat så blir det nog mer av en repetera-det-jag-inte-orkat-under-de-tre-neurodagarna-dag. Och lite anatomi. Försöka få in lite muskler och kanske någon nerv också, även om Tib-Dig-Van-Hall som spolade min T2-tenta fortfarande känns ganska svajig. Om de bestämmer sig för att göra en anatomitenta så är jag körd oavsett, så jag satsar hellre på att läsa saker som känns viktiga att förstå. Även om anatomin är nog så viktig den också.
Jag insåg igår att det ju faktiskt bara är några dagar kvar nu. Önskar liksom lite att man bara kunde skriva tentan och få det överstökat, oavsett hur det går. Mest för att jag är trött på att plugga. I början av det här tenta-p't var det jag som var den mest drivande i att "man gör det man orkar och så får det gå som det går, det är inte värt att må dåligt i 2,5 vecka över det". Lustigt hur snabbt man tappar bort sig i någon form av press ändå trots att man tycker sig ta det lugnt. Nu är det jag som behöver påminnas av mina vänner.
Jag läser inte efter sex på kvällen, fika är min bästa kompis och jag tar mig ut och springer när jag tycker att det behövs. Ändå så är det ju alltid det där lilla gnaget i magen om att jag borde kunna göra mer. Men nej, det kan jag faktiskt inte, inte om jag ska ha någon som helst energi kvar på onsdag när det faktiskt gäller.
Vi har diskuterat det där under ett antal tentagruppen. Det där med att vara läkarstudent (eller student på någon annan "topp-utbildning" också för den delen). Det där med att ha ett antal ständiga följeslagare som liksom aldrig riktigt släpper dig.
Otillräckligheten.
Stressen.
Det dåliga samvetet.
Vi konstaterade att någon gång under vägen mot eller under den här utbildningen går nog de flesta in i den där väggen, "jag är inte längre bäst". De flesta är vana vid att ha varit så gott som bäst i klassen under högstadiet, kanske även gymnasiet, även om väggen för min del kom där. Insikten att man faktiskt inte längre är "bäst i klassen". Samtidigt som det ju faktiskt inte riktigt räknas längre heller. Trots det så är det den där känslan av att oavsett var man går så är man omgiven av toppresterande människor som i princip inte har gjort annat i sitt liv än att just topprestera. Det finns alltid någon som har fler poäng på tentan. Det finns alltid någon som kan 25 miljarder detaljer på basgruppen (vilka jag för min del tänker lära mig när jag valt specialitet, när jag faktiskt behöver dem och de inte riskerar att tränga ut något annat som faktiskt är viktigare ur mitt huvud). Alltid någon som säger "jag borde plugga mer", "jag har inte läst någonting idag" eller "åh vad skönt det låter med en ledig eftermiddag, jag får så dåligt samvete om jag tar en".
Vi känner oss aldrig bra nog.
Så fort jag får en utvärdering av någon form av "hjärnskrynklare", om det så är på strimma eller ledarkursen jag gick för några år sedan, så får jag alltid höra: "Du vill så gärna att det ska bli perfekt, så i ditt försök att få det så, så faller du liksom på just det, att du försöker för mycket. Vill för mycket."
Frågan är var pressen kommer ifrån. Är det just för att vi, som sagt, alltid varit högpresterande? Att motgången plötsligt blir så förbannat jobbig. Är det för att vi har press ifrån någon annan, någon man vill bevisa sig för? Eller är det helt enkelt för att vi är så fruktansvärt rädda för att bli dåliga läkare den dagen vi väl står där. Att vara en av "de där" läkarna som råkar felbehandla, som begår misstag, som är människor?
Det är som att man slutar att betraktas som människa den dagen man sätter sin fot till början på den här yrkesbanan. Släktmiddagar förvandlas till diagnosrum och prat om "ja det är ju så illa inom sjukvården nuförtiden", hoppas att er generation löser det bättre.
Bland oss själva så vet vi hur vi har det.
Omgivningens krav och förväntningar på oss är skyhöga och ingen förstår nog riktigt vad det är vi tar oss igenom. Hur mycket det tär på en att aldrig känna sig tillräcklig.
Ändå gör vi det.
De flesta för att vi faktiskt lever vår dröm, det är det här vi velat göra sedan vi var alldeles för små för att egentligen veta vad vi bestämde oss för. Vissa vill ha utmaningen, vissa vill mest ha jobbet och titeln. Och framför allt för att det också egentligen är förbannat kul när man ser förbi allt det tunga.
I slutändan hoppas jag innerligt att det kommer att ha varit värt det.
Framför allt för att jag inte vet vad jag annars skulle göra.
Fantasyantagonist
Jag blev inte glatt överraskad. Hobbit var ungefär precis som jag hade tänkt mig den, tre timmar fyllda av utdragna stridsscener mellan dvärgar, en hobbit och en trollkarl mot diverse olika troll, jättar gjorda av olika material samt orcher. Tre timmar. Och de tog sig inte ens fram till slutmålet. Det går över mitt förstånd hur en bok (Bilbo?) som är TUNNARE än en av sagan om ringentrilogins böcker, ska kunna dras ut till att bli tre, ja, jag sa det, TRE filmer!? Jag tyckte att SoR-trilogins filmer var rätt långsamma, då är de ändå liksom, ganska komprimerade ifrån böckerna vad jag förstår det som. Förstå då del två och tre av Hobbit.
Nej, ledsen T, kvarvarande delar tänker jag inte betala 150 spänn för att se i 3D (som för övrigt inte känns som att man tittar på film längre, färger och kontraster är sjukt psykadeliska). När det var någon timme kvar började jag att skruva på mig, funderade över varför de inte hade kommit längre (då visste jag ännu inte att det skulle bli tre delar av det hela).
Den enda överraskningen, och en glad sådan, var att Elijah Wood/Frodo faktiskt var med i filmen. Under ca två minuter. Det var de bästa två minutrarna av filmen och ungefär det som var bra.
Tyvärr övergår Tolkiens sagovärldar min acceptansnivå för fantasy, klarar inte av Narnia heller. Harry Potter och Twilight erkänner jag att jag älskar, men så har de en annan typ av verklighetsaspekt i sig också, det levs en hel del i den "Normala" världen också. Inte bara sagor. Och sagoväsen. Usch.
T verkade uppskatta filmen iallafall, vilket väl var den större behållningen med det hela.
Idag har jag sprungit på stan litegrann, kollat in resterna av mellandagsrean jag aldrig fick titta på efter jul, köpt lite nödvändiga saker samt börjat packa. Imorgon åker jag hemhem är tanken, om SJ bara kunde göra sista minuten-biljetterna lite billigare så ska jag snart boka. Vad jag ska göra i Göteborg är ju dock fortfarande en gåta, men i Linköping är ju knappt någon kvar ändå, så något ska jag väl kunna hitta på i mitt hjärtas stad. Linköping och jag kommer aldrig att bli forever, så är det bara.
Idag har jag sprungit på stan litegrann, kollat in resterna av mellandagsrean jag aldrig fick titta på efter jul, köpt lite nödvändiga saker samt börjat packa. Imorgon åker jag hemhem är tanken, om SJ bara kunde göra sista minuten-biljetterna lite billigare så ska jag snart boka. Vad jag ska göra i Göteborg är ju dock fortfarande en gåta, men i Linköping är ju knappt någon kvar ändå, så något ska jag väl kunna hitta på i mitt hjärtas stad. Linköping och jag kommer aldrig att bli forever, så är det bara.
Nu ska jag lämna min halvpackade, eller nåja, trekvarts nästan, väska till sitt öde och ge mig ut på stan igen och träffa L. Det blir fina grejer det. (och vet ni vad, ÄNTLIGEN ett inlägg som inte nämner skolan med ett enda ord, förutom nu då, därmed kan den inte heller hamna i LÄK-mappen! YAY!!)
Promovering
Vi har varit ute och slirat igen, min studentmössa och jag.
Dessutom har jag nog fått mina minuter i rampljuset så att det räcker för det kommande halvåret.
Igår var jag studentmarskalk på Linköpings universitets doktorspromovering, dvs när de som doktorerat avlagt sina prov och under en ceremoni ska få sin doktorshatt och diplom. Jag hade sett lite information om det redan tidigare men när jag träffade gänget på kalasmottagningen i höstas och de sökte folk kände jag att det var dags att skicka in en anmälan. Anmälan resulterade i att jag fick förfrågan om att bli hattmarskalk, dvs mer eller mindre de som gör mest under hela ceremonin på scen.
Vad det har bestått i för min del har varit en torsdagkväll med utdelning av programblad på den tillhörande festkonserten, följt av att rulla doktorandernas diplom och perfekt knyta blågula band omkring dem. För övrigt så är väl ordet perfekt det ord som är mest genomgående för hela det här spektaklet. Allt ska vara perfekt, se likadant ut etc. Torsdagen blev rätt sen då vi även skulle ställa iordning med diplomen på hattborden på scenen och sådär. Som hattmarskalk var det sedan även dags att vara där tidigare än de andra marskalkarna på fredagmorgonen också. Halv nio var vi åter på plats, tio timmar efter att vi hade lämnat konsert och kongress kvällen innan med andra ord. Då var det dags för märkning av hattar så att de hamnade på rätt plats och till rätt person på rätt fakultet osv. En hel del repetitioner följde för att ceremonin när det väl gällde skulle bli så perfekt som möjligt.
Efter ännu en del fix, vaktande av hattar och allmän iordningställning var det dags att byta om. Strax därefter konstaterades det att jag som egentligen skulle vara "trainee" för hattmarskalk fick hoppa in på riktigt, då den ena blev sjuk. Snabba puckar med en gång med andra ord.
Vi var väl ca 12 tjejer som samtidigt skulle byta om till balklänning, fixa håret och sminka oss i samma loge. Kan ju sägas att det var något kaotiskt, om än himla trevligt. Balklänning skulle på, vita handskar och studentmössa, samt blågult band som en annan fröken Sverige hängandes över axeln. Eller ja, hängandes, fasttejpat med dubbelhäftande tejp snarare, för att få det att över huvudtaget sitta uppe.
Vi var väl ca 12 tjejer som samtidigt skulle byta om till balklänning, fixa håret och sminka oss i samma loge. Kan ju sägas att det var något kaotiskt, om än himla trevligt. Balklänning skulle på, vita handskar och studentmössa, samt blågult band som en annan fröken Sverige hängandes över axeln. Eller ja, hängandes, fasttejpat med dubbelhäftande tejp snarare, för att få det att över huvudtaget sitta uppe.
Så, till min riktiga arbetsuppgift utöver allt fix innan. Alla som ska vara med på scenen, dvs doktorander, vissa professorer etc går in i en procession. Därefter sätter sig hattmarskalkarna och övermarskalkarna på scenen, övriga smyger därifrån (med andra ord, jag var en av fyra av marskalkarna som öht var på scenen). Kan sägas att man blir väldigt självmedveten, sträcker på sig löjligt mycket och är sjukt rädd för att snubbla.. Sedan är det dags att promovera doktoranderna till doktorer och där kommer hattmarskalkarna in i bilden. Vi springer helt enkelt över scenen och hämtar hattar och diplom för varje doktorand, ett efter ett. Ett ganska stort antal vändor med andra ord. Sedan lämnar man över hatt och diplom till promotorn som överlämnar dem till doktorn.
Så fortsätter det i sisådär 1,5 timme med lite musik emellan, tills alla har fått hattar, diplom och kransar för filfakdoktorer etc.
Allt gick bra och när processionen avgick utåt igen var vi nog många som andades ut, allt gick bra.
Därefter var det dags att dela ut middagsprogram, och som tack för att vi varit med fick vi också sitta med på den stora fina middagen. Enormt god mat var det, på både plus- och minussidan kan sägas att jag satt vid ett bord med enbart studentmarskalkar, fick med andra ord inte chansen att prata med någon forskare eller så. Fast vi hade å andra sidan himla trevligt ändå. Det blev lite dans på dansgolvet på konsert och kongress, innan det bar av till NH där vi trängdes med Halloweenutklädda människor. En hel de ganska dräggiga och fint nog fick jag en halv drink uthälld längs ryggen, innanför min klänning. Tack och lov att det var den mörkblå jag hade, men jag antar att det är kemtvätt som gäller. Så trött man blir på idioter!
Därefter var det dags att dela ut middagsprogram, och som tack för att vi varit med fick vi också sitta med på den stora fina middagen. Enormt god mat var det, på både plus- och minussidan kan sägas att jag satt vid ett bord med enbart studentmarskalkar, fick med andra ord inte chansen att prata med någon forskare eller så. Fast vi hade å andra sidan himla trevligt ändå. Det blev lite dans på dansgolvet på konsert och kongress, innan det bar av till NH där vi trängdes med Halloweenutklädda människor. En hel de ganska dräggiga och fint nog fick jag en halv drink uthälld längs ryggen, innanför min klänning. Tack och lov att det var den mörkblå jag hade, men jag antar att det är kemtvätt som gäller. Så trött man blir på idioter!
Har nu avnjutit nybakat bröd (dock från affären) till frukost i min ensamhet. T är i Stockholm och roar sig med andra knas-teknologer. Studiebesök tror jag visst att det heter.
Det börjar bli dags att ladda om snart, ikväll är det superfaddersittning och det är visst jag som är toastmaster tillsammans med min vän E. Har fortfarande inte skrivit något presentationstal.. Ååh.. Dags att ta tag i dagen kanske, men det får ju sägas att det tar emot..
Ladies night
Jag kan dö lycklig.
Jag har sett Magnus Uggla i strumpbyxor och glittrig cocktailklänning. Mitt liv är fulländat.
Nåja, kanske inte helt och hållet, men det kan inte sägas annat än att kvällen igår var fantastiskt rolig.
Som jag nämnde var det "förfest" på en bilfirma i stan, ute i Tornby såklart. Till Tornby går inte alltför många bussar en lördagskväll och efter en hel del krångel med vilken buss man faktiskt skulle ta så blev det tian och av på en hållplats, som visade sig ligga 1,2 km från bilfirman.. Det blev till att traska, åtta tjejer i klänning och högklackat, promenerar längs med (nåja, mitt i, på refugen) tornbyvägen klockan sex på kvällen. De få personer som såg oss måste trott att vi var fruktansvärt fulla, eller bara helt dumma i huvudet. Dessvärre hade vi faktiskt inte så mycket annat val än att gå den där sträckan.
Som jag nämnde var det "förfest" på en bilfirma i stan, ute i Tornby såklart. Till Tornby går inte alltför många bussar en lördagskväll och efter en hel del krångel med vilken buss man faktiskt skulle ta så blev det tian och av på en hållplats, som visade sig ligga 1,2 km från bilfirman.. Det blev till att traska, åtta tjejer i klänning och högklackat, promenerar längs med (nåja, mitt i, på refugen) tornbyvägen klockan sex på kvällen. De få personer som såg oss måste trott att vi var fruktansvärt fulla, eller bara helt dumma i huvudet. Dessvärre hade vi faktiskt inte så mycket annat val än att gå den där sträckan.
Väl framme såg det först helt dött ut eftersom vi kom till fel ingång. Efter att ha gått runt byggnaden fann vi dock ingången, vägen in kantad med marschaller och gasolvärmare. Inne i den inglasade visningshallen var ljuset blått och rosa med en stor fyrkantig bar i mitten av rummet och en scen i andra. Efter att ha hängt in ytterkläderna i garderoben och hängt på oss våra "VIP-band" (vilka skulle ge oss fri entré och gratis drink på en klubb i stan senare på kvällen om man ville) så tog vi oss till buffébordet. Det fanns rätt mycket gott att välja på och tallrikarna blev väl minst sagt välfyllda. En sväng till baren försedde oss med varsin drink (fri dricka hela kvällen, fyra olika sorters drinkar, rött och vitt vin,öl, cider och alkoholfritt fanns att välja på...). Vi åt, drack, pratade i den mån det gick och sneglade under en stund bort mot scenen som intagits av instruktörer från ett gym i stan som mer eller mindre körde ett skivstångs- och hantelpass på scen. Alltid trevligt att titta på lite muskler.
Kvällen förflöt på ungefär samma sätt, fler drinkar, en hel del skratt och fniss, samt många minuter i kön till att få håret och sminket fixat (vi hann inte fram till någon av dem innan det var dags att gå...)
Firman hade chartrat bussar som tog oss till Cloetta center (efter att först ha delat bussens övervåning med två anställda som talade om för oss hur vi skulle klara oss bra här i livet: Hitta en rik äldre man och få honom att köpa dyra bilar åt dig. Ett annat knep var också att ****** överläkarna... ) Bäst att censurera, väldigt många olämpliga ord de fick ur sig under de tio minuter bussfärden varade. Å andra sidan var de ganska underhållande båda två..
Kvällen förflöt på ungefär samma sätt, fler drinkar, en hel del skratt och fniss, samt många minuter i kön till att få håret och sminket fixat (vi hann inte fram till någon av dem innan det var dags att gå...)
Firman hade chartrat bussar som tog oss till Cloetta center (efter att först ha delat bussens övervåning med två anställda som talade om för oss hur vi skulle klara oss bra här i livet: Hitta en rik äldre man och få honom att köpa dyra bilar åt dig. Ett annat knep var också att ****** överläkarna... ) Bäst att censurera, väldigt många olämpliga ord de fick ur sig under de tio minuter bussfärden varade. Å andra sidan var de ganska underhållande båda två..
Väl på Cloetta center plockade vi väskorna fulla med choklad (blev påpropsade det när montern skulle stänga när showen nästan började och de hade massa choklad kvar). Vi tog oss till våra platser och avnjöt showen. Jag tänker inte gå igenom showen i sin helhet och dess innehåll, det är inte intressant. Dock kan jag säga att jag och E kände att det måste varit ödet som tog oss dit eftersom showen inleddes med att hela gänget hade på sig vita uniformer, vilket kan sägas vara min och E's stora fetish här i världen..
Magnus Uggla kommer alltid att vara stor i mitt liv och det får nog sägas att han faktiskt var bäst igår,oavsett hur snygg Martin Stenmarck må vara och hur mycket Andreas Johnson fick mig att bära skepparkavaj för sex år sedan. Idag har jag ont i fötterna. Dumt val med högklackade boots när man ska stå på läktaren och dansa. Fast å andra sidan är det värt det. Jag följde inte med S och L ut efteråt. Jag var för trött efter fredagens sittning. Istället drösade jag i säng hemma och sov relativt länge för att vara jag. Städning och gymmet står på schemat idag. Efter fredagens besök hos sjukgymnasten har jag numera ett sjukgymnastprogram samt ett högkostnadskort!? Känns som att jag blev jättesjuk helt plötsligt. Hoppas inte att jag ska behöva alla de där elva gångerna för att komma upp i högkostnadsskyddet för att få bukt med axeln... Får väl sköta mina övningar och hoppas att det blir bättre. Det roligaste var när jag halvvägs genom sjukgymnastbesöket skulle få hennes troliga förklaring vad det var, när hon pratade om "här har man tre muskler, här sitter en sena etc" varefter jag råkade peka ut "slemsäcken" och hon direkt frågar: "jaha, är det läkare du pluggar eller?". Sedan pratade vi rotatorcuffmuskler resten av besöket. Skönt att vara på samma nivå, eller något.
Dags att återgå till städningen, tror inte att jag har moppat golven sedan jag flyttade hit. Kändes som att det var dags, för en gångs skull.
Magnus Uggla kommer alltid att vara stor i mitt liv och det får nog sägas att han faktiskt var bäst igår,oavsett hur snygg Martin Stenmarck må vara och hur mycket Andreas Johnson fick mig att bära skepparkavaj för sex år sedan. Idag har jag ont i fötterna. Dumt val med högklackade boots när man ska stå på läktaren och dansa. Fast å andra sidan är det värt det. Jag följde inte med S och L ut efteråt. Jag var för trött efter fredagens sittning. Istället drösade jag i säng hemma och sov relativt länge för att vara jag. Städning och gymmet står på schemat idag. Efter fredagens besök hos sjukgymnasten har jag numera ett sjukgymnastprogram samt ett högkostnadskort!? Känns som att jag blev jättesjuk helt plötsligt. Hoppas inte att jag ska behöva alla de där elva gångerna för att komma upp i högkostnadsskyddet för att få bukt med axeln... Får väl sköta mina övningar och hoppas att det blir bättre. Det roligaste var när jag halvvägs genom sjukgymnastbesöket skulle få hennes troliga förklaring vad det var, när hon pratade om "här har man tre muskler, här sitter en sena etc" varefter jag råkade peka ut "slemsäcken" och hon direkt frågar: "jaha, är det läkare du pluggar eller?". Sedan pratade vi rotatorcuffmuskler resten av besöket. Skönt att vara på samma nivå, eller något.
Dags att återgå till städningen, tror inte att jag har moppat golven sedan jag flyttade hit. Kändes som att det var dags, för en gångs skull.
Dra't i spa't
Med lagens hejasånger fortfarande skanderande i öronen har jag lagt helgen bakom mig. Helgen som sannolikt var en av mitt livs hittills roligaste. Vi har haft så fruktansvärt kul, mitt lag och jag. Det jag har kvar nu är en hel del minnen samt vad jag misstänker är en begynnande förkylning, den är väntad.
Fredagen bestod av häng på fredagspuben, följt av fulsittning, mellanfest med lärarnas draglag och sedan timmar av dansande på en riktigt bra kravall med (för en gångs skull) ordentligt bra musik. Klockan två insåg vi att det kanske var lite väl ambitiöst att vara kvar till Stad i ljus, med tanke på att vi skulle äta frukost på Kårallen nästa morgon klockan 8.30... Efter vad som slutade med runt 4-5 timmars sömn var det alltså dags igen. Vår tolkning av temat "sagor" blev Ronja Rövardotter, varför rövarklädsel i form av grå "tunika" kläddes på innan det var dags för frukost, vilken visade sig vara århundradets största kolhydratuppladdning ungefär, om än väldigt gott.
Fredagen bestod av häng på fredagspuben, följt av fulsittning, mellanfest med lärarnas draglag och sedan timmar av dansande på en riktigt bra kravall med (för en gångs skull) ordentligt bra musik. Klockan två insåg vi att det kanske var lite väl ambitiöst att vara kvar till Stad i ljus, med tanke på att vi skulle äta frukost på Kårallen nästa morgon klockan 8.30... Efter vad som slutade med runt 4-5 timmars sömn var det alltså dags igen. Vår tolkning av temat "sagor" blev Ronja Rövardotter, varför rövarklädsel i form av grå "tunika" kläddes på innan det var dags för frukost, vilken visade sig vara århundradets största kolhydratuppladdning ungefär, om än väldigt gott.
Vi transporterades sedan till Borggården, varifrån sedan hela tåget skulle avgå, dvs alla lag samt med LiThe blås i täten. Känslan när man marscherade genom hela stan tillsammans med 350 andra, när man passerar biltrafik som stoppas med poliser var verkligen helt obeskrivlig. Vädret var fantastiskt och musiken och stämningen fick en att liksom hoppa fram.
Väl på dragplatsen dröjde det inte jättelänge innan matcherna började, efter att ha fått i oss lite pannkakor till lunch. Vi var tredje matchen ut och vi lyckades till allas och vår egen förvåning, att dra ner D-sektionen i Tinnerbäcken. Efter att ha tittat på de andra matcherna var det sedan återigen vår tur, den här gången att möta Maskinarna (M-sektionen), vilka brukar vara ett av de två lag som så gott som alltid vinner (det här året vann de dessutom). Vi bjöd på några sekunders motstånd innan vi sedan ganska snabbt hamnade i spa't, väldigt väntat och fruktansvärt roligt, efter att ha glidit ett antal meter i den gyttjelera som dragplatsen bestod av. Tinnerbäcken var kall och djupare än väntat men adrenalinkicken efter tävlingen gjorde bara att det var en ytterligare fantastisk del av det hela. Därefter stod vi och tittade på de sista matcherna medan vi stod och torkade, för att sedan transporteras till vår bastu. Tiden i bastun blev dessvärre inte särskilt lång eftersom vi var kvar på dragplatsen så länge. Duschandet fick startas ganska tidigt, för att sedan bli sminkade av min vän L, varefter transport till Kårallen igen följde. Väl där blev det en ganska utdragen fördrink i väntan på restrerande lag, varefter finsittningen påbörjades. Sittningen var riktigt rolig, vi satt med I-arna, dvs det "förlorande" laget men också den sektion som anordnar hela tävlingen. Sällskapet var trevligt och mat har sällan smakat så gott som när man sedan frukost ätit några pannkakor och mest druckit sötsliskig cider (min aversion mot öl har fortfarande inte ändrats, efter 1,5 år på universitetet).
Efter en kort sväng på mellanfest i en korridor i Valla var det så dags för eftersläppet, vi såg Icona pop spela och sedan flöt kvällen mest på, var dock för trött för att riktigt orka njuta av den i fulla drag. Dessutom var musiken i övrigt mycket sämre än fredagens, vilket ytterligare gjorde att man inte var fullt lika sugen.
Väl på dragplatsen dröjde det inte jättelänge innan matcherna började, efter att ha fått i oss lite pannkakor till lunch. Vi var tredje matchen ut och vi lyckades till allas och vår egen förvåning, att dra ner D-sektionen i Tinnerbäcken. Efter att ha tittat på de andra matcherna var det sedan återigen vår tur, den här gången att möta Maskinarna (M-sektionen), vilka brukar vara ett av de två lag som så gott som alltid vinner (det här året vann de dessutom). Vi bjöd på några sekunders motstånd innan vi sedan ganska snabbt hamnade i spa't, väldigt väntat och fruktansvärt roligt, efter att ha glidit ett antal meter i den gyttjelera som dragplatsen bestod av. Tinnerbäcken var kall och djupare än väntat men adrenalinkicken efter tävlingen gjorde bara att det var en ytterligare fantastisk del av det hela. Därefter stod vi och tittade på de sista matcherna medan vi stod och torkade, för att sedan transporteras till vår bastu. Tiden i bastun blev dessvärre inte särskilt lång eftersom vi var kvar på dragplatsen så länge. Duschandet fick startas ganska tidigt, för att sedan bli sminkade av min vän L, varefter transport till Kårallen igen följde. Väl där blev det en ganska utdragen fördrink i väntan på restrerande lag, varefter finsittningen påbörjades. Sittningen var riktigt rolig, vi satt med I-arna, dvs det "förlorande" laget men också den sektion som anordnar hela tävlingen. Sällskapet var trevligt och mat har sällan smakat så gott som när man sedan frukost ätit några pannkakor och mest druckit sötsliskig cider (min aversion mot öl har fortfarande inte ändrats, efter 1,5 år på universitetet).
Efter en kort sväng på mellanfest i en korridor i Valla var det så dags för eftersläppet, vi såg Icona pop spela och sedan flöt kvällen mest på, var dock för trött för att riktigt orka njuta av den i fulla drag. Dessutom var musiken i övrigt mycket sämre än fredagens, vilket ytterligare gjorde att man inte var fullt lika sugen.
Igår fick jag en enormt välkommen brunch av min T och sedan följde en underbart skön oproduktiv dag, dock med gott samvete eftersom helgens basgruppsfall faktiskt redan var avklarat (och löstes mycket bra på basgruppen idag).
Med alldeles för många ord kan väl det hela sammanfattas som att jag helt enkelt hade en grym helg och att jag hoppas på att kunna få lag igen, gärna i den kommande trampbilstävlingen. Nu är det dock tillbaka till verkligheten och dags att ta itu med IBS, vilket vi idag beskrev som något av en "slaskdiagnos", när man uteslutit allt annat.. Det ska faktiskt bli rätt intressant då jag aldrig riktigt förstått vad det faktiskt beror på, och det är trots allt ganska många som har det. Återkommer med info om det faktiskt var intressant eller inte.
Med alldeles för många ord kan väl det hela sammanfattas som att jag helt enkelt hade en grym helg och att jag hoppas på att kunna få lag igen, gärna i den kommande trampbilstävlingen. Nu är det dock tillbaka till verkligheten och dags att ta itu med IBS, vilket vi idag beskrev som något av en "slaskdiagnos", när man uteslutit allt annat.. Det ska faktiskt bli rätt intressant då jag aldrig riktigt förstått vad det faktiskt beror på, och det är trots allt ganska många som har det. Återkommer med info om det faktiskt var intressant eller inte.
Kontraster
T4 hittills känns, ganska ensamt om man ska vara helt ärlig. Tidigare har jag ju inte klarat av att plugga hemma överhuvudtaget men sedan jag flyttade känner jag att jag får bättre ro hemma, HUB känns inte lika lockande längre, ingen aning om varför. Till tenta-p lär jag väl antagligen flytta tillbaka till HU's underjord men tills dess trivs jag bra här i min lilla skrivbordshörna intill balkongdörren. Men, tillbaka till ensamheten. Det faktum att folk(inte bara jag) pluggar mer och mer hemma, samt att vi har väldigt lite schemalagt och de gånger vi har det är det mestadels arbete i smågrupper såsom dissektioner eller basgruppsarbete. Med andra ord, vi ser ganska lite av varandra. Å andra sidan planerar vi ju in desto mer till helgerna där vi gnider oss mot varandra så gott som varje kväll, mina vänner och jag. Ändå saknar jag mer föreläsningar, kafferasterna emellan, tugget om huruvida föreläsaren är skön eller bara dödande tråkig. Efter att i början av terminen ha intalats att T4 är en tung termin kan jag hittills inte alls hålla med, jag är rastlös. Kanske har vi ännu inte kommit in på de tyngre fallen, det svåra kommer säkert sedan, samtidigt pratade jag med en äldrekursare idag som hade ungefär samma uppfattning som jag om terminen i stort.
Jag trodde aldrig att man skulle klaga över att ha lite att göra, särskilt inte efter T2 som i det närmaste tog död på mig. Nu känns det bara som att tiden rullar på, fruktansvärt fort men också relativt ostimulerande.
Ja, jag börjar bli sådär höstgnällig, men också ganska trött på mitt eget sällskap.
Dagen har bestått av att titta på histologipreparat i mikroskop, för första gången preparat där något är fel. Gruppdiskussion idag, samt att ett kommande seminarium om vad för diagnoser som faktiskt bör ställas på preparaten väntar om någon knapp vecka. De där små rosa cellerna är faktiskt inte längre ett enda virrvarr. Vi har lärt oss saker. Vi vet hur det borde se ut och blir plötsligt uppmärksamma när något avviker. Även om det var rätt krångligt att försöka få ordning på tunntarmens histologi igen efter närmare 1,5 års dvala i minnet.
Jag trodde aldrig att man skulle klaga över att ha lite att göra, särskilt inte efter T2 som i det närmaste tog död på mig. Nu känns det bara som att tiden rullar på, fruktansvärt fort men också relativt ostimulerande.
Ja, jag börjar bli sådär höstgnällig, men också ganska trött på mitt eget sällskap.
Dagen har bestått av att titta på histologipreparat i mikroskop, för första gången preparat där något är fel. Gruppdiskussion idag, samt att ett kommande seminarium om vad för diagnoser som faktiskt bör ställas på preparaten väntar om någon knapp vecka. De där små rosa cellerna är faktiskt inte längre ett enda virrvarr. Vi har lärt oss saker. Vi vet hur det borde se ut och blir plötsligt uppmärksamma när något avviker. Även om det var rätt krångligt att försöka få ordning på tunntarmens histologi igen efter närmare 1,5 års dvala i minnet.
Efter det var det åter dags för dissektion, buk II den här gången. Idag var det faktiskt så att tom jag tyckte att det var jobbigt, då preparatet inte var särskilt övertäckt till skillnad mot vad det brukar vara. Jag fasar mer och mer inför den riktiga obduktionen om en vecka, även om jag vet att jag åtminstone inte har haft några direkta problem med dissektionerna hittills. Idag blev det lite väl mycket på riktigt, samtidigt som jag ibland måste ta ett steg tillbaka och förvånas, imponeras, eller kanske bara chockeras över hur avtrubbad man har blivit på relativt kort tid. Ena stunden står man och bestämmer namn på blodkärl man kan hålla mellan fingrarna, några minuter senare är plastrocken av och man diskuterar åter vad som händer i helgen. Sjukt för de flesta människor skulle jag säga, för mig är det mest definitionen av livet som läkarstudent.
En riktig dag med plugg kvar, sedan är det ännu mer självstudier och sedan dags för Dra't i spa't. Den här veckan är det nog det som håller mig flytande i all övrig tristess. Eller just det, glömde ju meddela att vi var nio tjejer som intog en hel rad på SF igår när vi gick för att se "Magic Mike" på bio. Channing Tatum gjorde sitt jobb med att vara allmänt jättesnygg, Alex Pettifyer likaså. Jag och E har samma fetisch när det kommer till marinsoldatuniformer, eller nåja, uniformer över lag. Filmen i övrigt var underhållande, minst sagt, även om handlingen väl inte är det mest fantastiska manus som skrivits, samt att slutet var rent ut sagt s-k-r-ä-p. Trots det definitivt värt att se, särskilt med mitt sällskap.
Sitter nu fortfarande och skakar efter att ha fått en panikchock av något som damp ner i brevinkastet. Jag kommer aldrig att lära mig att bo i lägenhet. Jeez..
Sitter nu fortfarande och skakar efter att ha fått en panikchock av något som damp ner i brevinkastet. Jag kommer aldrig att lära mig att bo i lägenhet. Jeez..
Tillbaka till verkligheten
Igår fick jag en ofrivillig kick i rumpan och plötsligt befinner jag mig på T4. Helt sjukt. Efter en fantastisk vecka med segling, München Hoben och kräftskiva i Båstad var det tydligen dags att komma tillbaka till den kalla verkligheten och inse att Sverige har blivit höstkallt. Gårdagen bestod av upprop, information om T4, information om allt annat, samt information om obduktionerna vi ska medverka på i höst. Lite för mycket målande beskrivningar, även om det förstås var i förberedelsesyfte. Dessutom var det, som vanligt, dags för basgrupp redan första dagen och här sitter jag nu med levercirros i högsta hugg. Jätte. Kul.
Det bästa igår var dock att knata upp till terminssekreterarnas kontor och hämta ut tentan, som på något mirakulöst sätt var rätt besvarad till 80%. Det tog ett tag för chocken att lägga sig. Jag var helt övertygad om att jag skulle ha snubblat på mållinjen men så var visst inte fallet. Terminssekreteraren från T3 meddelade att det var det bästa tentaresultatet han varit med om i en klass. Vet inte om det beror på glädjerättning, snäll tenta eller att vår kurs faktiskt är ganska bra. Jag tror nog mest på en kombo men det är ju kul när så många har klarat sig.
Idag blir det åter till Ryds vc och strimma, sista terminen nu. Sanslöst skönt måste ändå erkännas, jag gillar att faktiskt vara ute i verkliga livet men strimman känns trots det aningen stolpig och onaturlig, jag kommer inte ifrån det, därmed inte sagt att samtalen på något sätt varit dåliga. Ikväll ska jag dessutom unna mig att gå på välkomstsittning. Gissar på att det den här gången faktiskt blir min sista. Vemodigt.
För övrigt sitter jag och är sjukt öm vid nyckelbenet efter att ha mottagit ett antal träffar på gårdagens fäktningsträning. Bröstskyddet sitter liksom inte så högt upp och det känns faktiskt en del. Hade värjorna inte varit moderna och elektriska så hade jag nog faktiskt varit ganska skadad vid det här laget haha. Det kändes trots allt lite bättre, lite stabilare på träningen igår. Antar att varje litet steg någon gång kommer att bli ett lite större kliv tillsammans.
Jag kan ju inte vara alldeles för gammal för att utvecklas?
Det bästa igår var dock att knata upp till terminssekreterarnas kontor och hämta ut tentan, som på något mirakulöst sätt var rätt besvarad till 80%. Det tog ett tag för chocken att lägga sig. Jag var helt övertygad om att jag skulle ha snubblat på mållinjen men så var visst inte fallet. Terminssekreteraren från T3 meddelade att det var det bästa tentaresultatet han varit med om i en klass. Vet inte om det beror på glädjerättning, snäll tenta eller att vår kurs faktiskt är ganska bra. Jag tror nog mest på en kombo men det är ju kul när så många har klarat sig.
Idag blir det åter till Ryds vc och strimma, sista terminen nu. Sanslöst skönt måste ändå erkännas, jag gillar att faktiskt vara ute i verkliga livet men strimman känns trots det aningen stolpig och onaturlig, jag kommer inte ifrån det, därmed inte sagt att samtalen på något sätt varit dåliga. Ikväll ska jag dessutom unna mig att gå på välkomstsittning. Gissar på att det den här gången faktiskt blir min sista. Vemodigt.
För övrigt sitter jag och är sjukt öm vid nyckelbenet efter att ha mottagit ett antal träffar på gårdagens fäktningsträning. Bröstskyddet sitter liksom inte så högt upp och det känns faktiskt en del. Hade värjorna inte varit moderna och elektriska så hade jag nog faktiskt varit ganska skadad vid det här laget haha. Det kändes trots allt lite bättre, lite stabilare på träningen igår. Antar att varje litet steg någon gång kommer att bli ett lite större kliv tillsammans.
Jag kan ju inte vara alldeles för gammal för att utvecklas?
Konsert, fjortisar och en gamling
Onsdagens besök på Göteborgs kulturkalas resulterade i att gå på spelning på Götaplatsen med Den svenska björnstammen, med följden att mitt gratis-spotifykonto snart blockerar spelningar av deras låtar. För det första var det riktigt kul att gå på "konsert"/spelning på riktigt, minns inte riktigt när jag gjorde det senast som inte var en del av någon kravall där det bara är en massa fulla människor som ramlar på varandra och inte uppskattar musiken över huvudtaget. Den här gången var det kanske några fulla, men mest fjortisar och andra i samma ålder. Utöver detta jag samt några riktigt inbitna fans.
Jag kände mig jättegammal.
I vilket fall så kan jag inte kalla mig något direkt proffs på Björnstammen och deras låtar, lyssnat igenom dem lite någon gång sådär, jag har alltid svårt för att bara lämna artister/grupper vid deras en-två hitlåtar som är de enda folk har hört överhuvudtaget. Den här spelningen var inget undantag, när "Svalkar vinden", "dansmusik" och självklart "vart jag mig i världen vänder" spelades så var hela Götaplatsen i gungning. Däremellan var det desto lugnare. Bortsett från i min hörna där jag stod bredvid vad som måste varit ett av Göteborgs största björnstammen-fans. Personen ifråga stod en bra stund innan spelningen och pratade högljutt om hur mycket fjortisar det var där, hur bra han själv kunde låtarna (ja, han demonstrerade även genom ett stort antal solon på plats) samt hur korta alla i publiken var (bra för honom-lång). När det väl började sedan hoppade han sannolikt högst av alla, sjöng mest och till råga på allt blev han så till sig att han knäppte upp sin skjorta och jag fick tillbringa en stor del av konsertens andra halva med att stå tryckt mot hans håriga, svettiga ölmage. Att folk inte kan bete sig.
Det var riktigt kul att komma ut och dansa lite iallafall. Jag tyckte mig hänga med rätt bra och det var kul att se dem live. Har inte riktigt haft någon direkt uppfattning om bandet som sådant innan men nu såg man hur de faktiskt är/ser ut och de är ju på något sätt sådana anti-artister. Kanske delvis därför de känns så coola.
Imorgon blir det dags att packa ihop sig på riktigt här hemhemma. På söndag lämnar jag som sagt västkusten för den här gången. Ååh separationsångest.
Jag kände mig jättegammal.
I vilket fall så kan jag inte kalla mig något direkt proffs på Björnstammen och deras låtar, lyssnat igenom dem lite någon gång sådär, jag har alltid svårt för att bara lämna artister/grupper vid deras en-två hitlåtar som är de enda folk har hört överhuvudtaget. Den här spelningen var inget undantag, när "Svalkar vinden", "dansmusik" och självklart "vart jag mig i världen vänder" spelades så var hela Götaplatsen i gungning. Däremellan var det desto lugnare. Bortsett från i min hörna där jag stod bredvid vad som måste varit ett av Göteborgs största björnstammen-fans. Personen ifråga stod en bra stund innan spelningen och pratade högljutt om hur mycket fjortisar det var där, hur bra han själv kunde låtarna (ja, han demonstrerade även genom ett stort antal solon på plats) samt hur korta alla i publiken var (bra för honom-lång). När det väl började sedan hoppade han sannolikt högst av alla, sjöng mest och till råga på allt blev han så till sig att han knäppte upp sin skjorta och jag fick tillbringa en stor del av konsertens andra halva med att stå tryckt mot hans håriga, svettiga ölmage. Att folk inte kan bete sig.
Det var riktigt kul att komma ut och dansa lite iallafall. Jag tyckte mig hänga med rätt bra och det var kul att se dem live. Har inte riktigt haft någon direkt uppfattning om bandet som sådant innan men nu såg man hur de faktiskt är/ser ut och de är ju på något sätt sådana anti-artister. Kanske delvis därför de känns så coola.
Imorgon blir det dags att packa ihop sig på riktigt här hemhemma. På söndag lämnar jag som sagt västkusten för den här gången. Ååh separationsångest.
Poolen i polen
Efter nära två veckor på resande fot så är familjen och jag hemma igen. En tur längs Polens kust med stopp på två olika spa-hotell följt av fyra intensiva dagar i Berlin är till ända.
Till att börja med kan jag säga att Polens nordvästra(?) kust är jättefin. Det är lite som franska rivieran med långa vita sandstränder, mycket olika aktiviteter längs stranden samt en hel del fina hotell och mysiga (fisk)restauranger. De första dagarna tillbringades på kurorten Sopot på ett helt fantastiskt hotell med en jättefin spaanläggning inomhus samt en takpool där större delen av sommarens solbränna slutligen lyckades tillskansas. Något annat som var förvånande när man kom dit var att allt är ungefär hälften så dyrt som i Sverige, både mat och shopping och spa-behandlingar. Med andra ord, det var lätt att leva rätt kungligt när man var där.
På nästa stopp var det tyvärr sämre väder och det gick inte att utnyttja närheten till havet på samma sätt och inomhusbadanläggningen var här (till skillnad från första hotellet) mer eller mindre överbelamrad med barn. Trots det avslutade vi iallfall vår vistelse med middag på det femstjärniga hotellet där tvårätters middag med vin och vatten och lite annat småttoch gott gick på mindre än 700 kronor för fyra personer. Enormt god mat och trevlig atmosfär och personal, har nog dessutom aldrig känt mig så uppassad som när servitrisen kom runt och la tygservetterna i knäet på en innan de kom in med de små "förrättstallrikarna", samt när två servitriser kommer med maten samtidigt och samspelar så att de ställer ner maten exakt samtidigt. Nobelmiddagen nästa?
Väl i Berlin var man ärligt talat ganska trött efter att ha varit ute ett tag och det blev ganska mycket allmän sightseeing samt en hel del shopping. Mycket ömma fötter vid dagarnas slut kan jag säga. På vägen hem blev det även ett stopp vid koncentrationslägret sachsenhausen utanför Berlin. Tyvärr något för kort för att kunna ta in det ordentligt, hoppas att jag kan komma dit någon mer gång i framtiden, även om det ärligt talat inte är jättemycket som står kvar.
Gårdagen tillbringades hemma hos E med E2 och P samt ett antal glas vin och färsk pasta. Det är så fantastiskt med mina gymnasievänner. Vi har lika kul varje gång vi ses och det känns som att det var igår vi träffades sist, om man bortser från alla recap's man måste ta sig igenom i början av varje träff. Gänget börjar för övrigt spridas ut mer och mer över Sverige och ett par stycken får jag faktiskt tom med mig till Linköping i höst. Kul!
På söndag bär det av tillbaka till den östra kusten igen.. Är inte jättesugen ärligt talat, fast å andra sidan har jag en fantastiskt rolig vecka framför mig innan terminen börjar igen om knappt två veckor. Det "sämsta" i år är nog ärligt talat att jag inte har någon som helst involvering i nollningen. Riktigt tråkigt faktiskt men jag antar att man någon gång måste lägga det där bakom sig också.
Till att börja med kan jag säga att Polens nordvästra(?) kust är jättefin. Det är lite som franska rivieran med långa vita sandstränder, mycket olika aktiviteter längs stranden samt en hel del fina hotell och mysiga (fisk)restauranger. De första dagarna tillbringades på kurorten Sopot på ett helt fantastiskt hotell med en jättefin spaanläggning inomhus samt en takpool där större delen av sommarens solbränna slutligen lyckades tillskansas. Något annat som var förvånande när man kom dit var att allt är ungefär hälften så dyrt som i Sverige, både mat och shopping och spa-behandlingar. Med andra ord, det var lätt att leva rätt kungligt när man var där.
På nästa stopp var det tyvärr sämre väder och det gick inte att utnyttja närheten till havet på samma sätt och inomhusbadanläggningen var här (till skillnad från första hotellet) mer eller mindre överbelamrad med barn. Trots det avslutade vi iallfall vår vistelse med middag på det femstjärniga hotellet där tvårätters middag med vin och vatten och lite annat småttoch gott gick på mindre än 700 kronor för fyra personer. Enormt god mat och trevlig atmosfär och personal, har nog dessutom aldrig känt mig så uppassad som när servitrisen kom runt och la tygservetterna i knäet på en innan de kom in med de små "förrättstallrikarna", samt när två servitriser kommer med maten samtidigt och samspelar så att de ställer ner maten exakt samtidigt. Nobelmiddagen nästa?
Väl i Berlin var man ärligt talat ganska trött efter att ha varit ute ett tag och det blev ganska mycket allmän sightseeing samt en hel del shopping. Mycket ömma fötter vid dagarnas slut kan jag säga. På vägen hem blev det även ett stopp vid koncentrationslägret sachsenhausen utanför Berlin. Tyvärr något för kort för att kunna ta in det ordentligt, hoppas att jag kan komma dit någon mer gång i framtiden, även om det ärligt talat inte är jättemycket som står kvar.
Gårdagen tillbringades hemma hos E med E2 och P samt ett antal glas vin och färsk pasta. Det är så fantastiskt med mina gymnasievänner. Vi har lika kul varje gång vi ses och det känns som att det var igår vi träffades sist, om man bortser från alla recap's man måste ta sig igenom i början av varje träff. Gänget börjar för övrigt spridas ut mer och mer över Sverige och ett par stycken får jag faktiskt tom med mig till Linköping i höst. Kul!
På söndag bär det av tillbaka till den östra kusten igen.. Är inte jättesugen ärligt talat, fast å andra sidan har jag en fantastiskt rolig vecka framför mig innan terminen börjar igen om knappt två veckor. Det "sämsta" i år är nog ärligt talat att jag inte har någon som helst involvering i nollningen. Riktigt tråkigt faktiskt men jag antar att man någon gång måste lägga det där bakom sig också.
Stress, sommar
Sommarlov flyter på i sådan konstig lunk. Med en månad kvar till skolstart börjar jag, (ja tyvärr) redan att bli stressad. Jag har vänner som börjar på diverse program hit och dit och som därmed har hela börja-plugga-flytta-hemifrån-stressen. På något sätt påminner det ju då naturligtvis även mig om att terminen inte är alltför långt borta. Igår kom jag på mig själv med att "jag borde ju faktiskt börja plugga snart, så att jag kommer ihåg vad vi läste under T3 och jag kan vara lite mer i fas när jag nu börjar T4". Jag har ju för tusan klarat tentan!? Jag har ingen omtenta, inget extrapluggande, ändå känner jag press att typ, frivilligplugga? Hur frivilligt det nu är när det snarast känns som ett krav. Ett krav från vem? är ju då nästa fråga.
Argh.
Jag har så fruktansvärt svårt att slappna av, det är sjukt frustrerande. När jag jobbade i Karlskrona och talade om för mina "medarbetare" att jag vaknar av mig själv runt åtta-nio för att jag har någon form av inbyggd klocka som väcker mig då, trots att jag inte måste gå upp och oavsett när jag har gått och lagt mig nästan, så diagnostiserade de mig omedelbart med stressyndrom... Huruvida det stämmer eller inte har jag ingen aning om, vet bara att det är dags att jag accepterar nu att jag är L-E-D-I-G.
Jag har inte ens lyckats med det där att läsa tio miljoner böcker under sommarlovet. Är fortfarande inte klar med Slash (gitarristen i Guns n' Roses' självbiografi) och har läst 70 sidor i Julian Assanges självbiografi. Sedan när läser jag självbiografier!? Jeez. Vad händer? Insåg dessutom att i princip alla böcker jag fick med mig från biblioteket häromdagen tillhörde samma kategori...
Kanske ska ta en kopp te och göra slut med Slash trots allt, en gång för alla.
Argh.
Jag har så fruktansvärt svårt att slappna av, det är sjukt frustrerande. När jag jobbade i Karlskrona och talade om för mina "medarbetare" att jag vaknar av mig själv runt åtta-nio för att jag har någon form av inbyggd klocka som väcker mig då, trots att jag inte måste gå upp och oavsett när jag har gått och lagt mig nästan, så diagnostiserade de mig omedelbart med stressyndrom... Huruvida det stämmer eller inte har jag ingen aning om, vet bara att det är dags att jag accepterar nu att jag är L-E-D-I-G.
Jag har inte ens lyckats med det där att läsa tio miljoner böcker under sommarlovet. Är fortfarande inte klar med Slash (gitarristen i Guns n' Roses' självbiografi) och har läst 70 sidor i Julian Assanges självbiografi. Sedan när läser jag självbiografier!? Jeez. Vad händer? Insåg dessutom att i princip alla böcker jag fick med mig från biblioteket häromdagen tillhörde samma kategori...
Kanske ska ta en kopp te och göra slut med Slash trots allt, en gång för alla.
Frågetecken
Dagens snackis mellan mig och syster E: Blondinbellas nyvaxade intima delar till allmän diskussion.
Vad hände egentligen med våra liv såhär i moderna tider och under det IQ-befriade sommarlovet...?
Skäms över mig själv.
Vad hände egentligen med våra liv såhär i moderna tider och under det IQ-befriade sommarlovet...?
Skäms över mig själv.
Sommarresumé, halvtid
Det blir lite dött på sommaren sådär, det händer ju kanske inte alltid jättemycket och motivationen till att skriva sjunker väl en del med det. Dessutom är väl inte direkt behovet att skriva av sig särskilt stort när tillvaron är ganska lugn och behaglig. Men nu har det faktiskt ändå hänt en del sedan sist, så varför inte uppdatera lite?
Jag har snart varit hemma från Karlskrona i två veckor. Om någon missade vad jag gjorde där så sommarjobbade jag som biträdande instruktör på Sjövärnskårens sommarskola i 3,5 vecka, vilket är ett sommarläger för ungdomar mellan 15-18 år ungefär, arrangerat av sjövärnskåren, en frivillig försvarsorganisation med flottan/marinen som bas. Därmed får eleverna lära sig att segla, navigera, allmänt sjövett och sjömanskap med knopar, splitsning av tamp etcetc, samt även en del militära grunder, gå, stå, marschera, uppträdande osv, samt även ett par dygn i fält där de får sova i tält, gå på toaletten och duscha ute i skogen osv. Med andra ord, en smärre chock för många civiliserade 15-åringar idag..
Samma sak som jag jobbade med förra året alltså men den här gången med förstaårseleverna, inte andraårseleverna som jag hade förra året. Andra året seglar man nämligen mycket mer och är ute i fält mycket mer. Jag är sämst på att segla och att bo i tält kan jag ju leva med men det finns helt klart roligare saker att göra.
Det blev 3,5 riktigt roliga veckor, instruktörslaget var helt fantastiskt att jobba med och det har varit mycket kul även när eleverna inte varit med. Över lag så funkade även själva utbildningen väldigt bra och eleverna var för det mesta duktiga och trevliga. Man lär sig så otroligt mycket av att jobba där ute, både om sig själv och om ledarskap och hur grupper fungerar. Som min vän och roomie H sa, varje gång man åker härifrån är man en ny människa. Det är rätt sant och jag antar att jag därmed blivit en ny människa sex somrar i rad. Det blir nog också där det slutar. Det är ett roligt jobb men fruktansvärt tröttande. Man jobbar runt 12-16 timmar per dag och min lön i år har varit (höjd sedan förra året) 450 kronor om dagen.. Det är frivilligverksamhet och man gör det ju egentligen volontärt, lönen är en bonus. Ska jag kunna ta mig utomlands under T6-arbetet så lär jag dock behöva lite mer klirr i kassan nästa sommar, så förhoppningsvis vill Norge ha mig.
Efter att ha kommit hem har det blivit några slöa dagar hemma, samt en dag då vi flyttade mitt bohag från korridoren i Ryd, till min "nya" andrahandslägenhet mer centralt. Hur skönt som helst att få det gjort, ska bli jätteskönt med egen lägenhet dessutom, samtidigt som jag fortfarande deppar en del över det där med att flytta från korridoren där jag haft så mycket kul och lärt känna så många människor. När jag lämnade in nyckeln i studentbostäders brevinkast var det därför en hel del blandade känslor, minst sagt.
Jag har snart varit hemma från Karlskrona i två veckor. Om någon missade vad jag gjorde där så sommarjobbade jag som biträdande instruktör på Sjövärnskårens sommarskola i 3,5 vecka, vilket är ett sommarläger för ungdomar mellan 15-18 år ungefär, arrangerat av sjövärnskåren, en frivillig försvarsorganisation med flottan/marinen som bas. Därmed får eleverna lära sig att segla, navigera, allmänt sjövett och sjömanskap med knopar, splitsning av tamp etcetc, samt även en del militära grunder, gå, stå, marschera, uppträdande osv, samt även ett par dygn i fält där de får sova i tält, gå på toaletten och duscha ute i skogen osv. Med andra ord, en smärre chock för många civiliserade 15-åringar idag..
Samma sak som jag jobbade med förra året alltså men den här gången med förstaårseleverna, inte andraårseleverna som jag hade förra året. Andra året seglar man nämligen mycket mer och är ute i fält mycket mer. Jag är sämst på att segla och att bo i tält kan jag ju leva med men det finns helt klart roligare saker att göra.
Det blev 3,5 riktigt roliga veckor, instruktörslaget var helt fantastiskt att jobba med och det har varit mycket kul även när eleverna inte varit med. Över lag så funkade även själva utbildningen väldigt bra och eleverna var för det mesta duktiga och trevliga. Man lär sig så otroligt mycket av att jobba där ute, både om sig själv och om ledarskap och hur grupper fungerar. Som min vän och roomie H sa, varje gång man åker härifrån är man en ny människa. Det är rätt sant och jag antar att jag därmed blivit en ny människa sex somrar i rad. Det blir nog också där det slutar. Det är ett roligt jobb men fruktansvärt tröttande. Man jobbar runt 12-16 timmar per dag och min lön i år har varit (höjd sedan förra året) 450 kronor om dagen.. Det är frivilligverksamhet och man gör det ju egentligen volontärt, lönen är en bonus. Ska jag kunna ta mig utomlands under T6-arbetet så lär jag dock behöva lite mer klirr i kassan nästa sommar, så förhoppningsvis vill Norge ha mig.
Efter att ha kommit hem har det blivit några slöa dagar hemma, samt en dag då vi flyttade mitt bohag från korridoren i Ryd, till min "nya" andrahandslägenhet mer centralt. Hur skönt som helst att få det gjort, ska bli jätteskönt med egen lägenhet dessutom, samtidigt som jag fortfarande deppar en del över det där med att flytta från korridoren där jag haft så mycket kul och lärt känna så många människor. När jag lämnade in nyckeln i studentbostäders brevinkast var det därför en hel del blandade känslor, minst sagt.
Igår åkte mitt hjärta T hem efter att ha varit här några dagar. Det är lite konstigt det där. när man ska försöka driva någon form av turism i "sin egen" stad. Vad vill folk utifrån se? Liseberg? Trädgårdsföreningen? Avenyn? Det slutade med en dag med paddanbåt, allmänt strosande i "mitt" Göteborg samt bad ute på saltholmen. Jag vet ju vilka delar av staden jag tycker om, värdesätter. Platser som betyder och har betytt mycket för mig. Det blev fika i Haga, titta på utsikten från skansen kronan samt en del strövande genom stan i allmänhet. Nästa dag blev utflykt ut till skärgården, en halvdag på Asperö följt av middag i stan och sedan bio, The Amazing Spiderman. Kanske inte så Göteborgskt, men vi bestämde oss för att det skulle bli lite sent och kallt att gå på Liseberg på kvällen, på dagen hade det varit olidligt varmt. Lite blandad kompott blev det med andra ord, innan han/vi slutligen igår lyckades med att missa tåget. SJ stänger dörrarna samtidigt som de blåser i visselpipan, med ingen som helst chans att ta sig in genom de snabbt stängande dörrarna, inte heller att öppna dem när de väl stängts. Det blev två timmar till i Nordstan och en fika på Starbucks, samt en dyr ytterligare biljett till Stockholm. SJ fortsätter att tjusa svenska folket. Nu dröjer det knappt en månad innan vi ses igen, vi börjar bli bra på det där med avsked.
Istället blir det nu till att hänga med familjen innan det blir segling med E, A, I och C, följt av München Hoben och kräftskiva. Det här är ändå en rätt okej sommar.
Istället blir det nu till att hänga med familjen innan det blir segling med E, A, I och C, följt av München Hoben och kräftskiva. Det här är ändå en rätt okej sommar.
Hemlängtan
Det är långa dagar här i Karlskrona, vissa dagar är man så trött att man knappt hänger ihop när det är dags att sova. Eftersom vi går upp runt halv sju och mer eller mindre jobbar konstant till nio-halv tio på kvällen så finns det en gräns för hur mycket man orkar, jag tror att jag börjar nå den vid det här laget. Vill mest komma hem, vara ledig ock träffa nära och kära. Alternativt ett jobb där jag inte arbetar för slavarbeteslön och har mer vettiga arbetstider. Jag tycker absolut att det är roligt, det är fantastiskt att se hur ungdomarna utvecklas och vi i instruktörsgänget har riktigt kul ihop. Trots det är jag glad att det blir sista sommaren jag gör detta. Särskilt eftersom jag inte riktigt längre vet för vems skull jag gör det. De senaste dagarna har mest burit med sig önskan om att åka hem. Som student har man dessutom inte riktigt råd att jobba så billigt som jag gör nu.
Kanske ska sluta gnälla ändå, har trots allt upplevt en hel del vackra solnedgångar, haft enormt kul med min roomie samt träffat många nya, intressanta människor. Dessutom en helt fantastisk familjedag med både min familj och min älskling. Lyckan i lördags var i det närmaste obeskrivlig.
Om en vecka är jag äntligen på väg hem, jag räknar dagarna tills dess, timmarna kan inte gå tillräckligt fort.
Lov. Ledig. Lonely.
Idag har jag vaknat, ätit frukost, tittat på Barnmorskan i East end, tittat på desperate housewives (otaliga avsnitt), sprungit fem km och tittat på fotboll. Punkt.
Totalt meningslös dag med andra ord, sådär skönt meningslös. Komma ikapp med serier man tittar på och faktiskt se dem med nöje och gott samvete. Att vädret inte har visat sig från sin bästa sida har dessutom berättigat det hela ytterligare. Jag har sommarlov och ja, jag försöker njuta av att faktiskt vara ledig i fulla drag och jag ska försöka att inte fylla ut tiden bara för att jag "måste". Det går lite sisådär känns det som. Imorgon ska jag luncha med E för att sedan hjälpa min syster med fix inför hennes avslutningsfest. Sjukt att det är fem år sedan man själv stod där. Klädd i jätterött...
Kan inte kommentera dagen så mycket egentligen, är sjukt nöjd över att faktiskt ha tagit mig genom de där fem kilometrarna och dessutom sprungit dem hela vägen. Spåret här hemma är dessutom sjukt mycket jobbigare än Rydsspåret och varför jag har mesat när jag sprungit där sista tiden vet jag inte. Det har bara inte känts helt rätt. Angående fotbollen tänker jag inte ens kommentera det hela. Utan att vara något större proffs på fotboll och heller inte besitta det största intresset i världen heller så tycker jag ärligt talat att det var en tråkig match, inte bara för att Sverige förlorade. Jag tänker försöka se resten också men tja, Sverige är inte sådär jättebra på fotboll känns det som..
I övrigt känns dagarna rätt långsamma, min T är numera på andra sidan Atlanten, till skillnad från andra sidan Sverige. Båda känns dock ungefär lika illa och det känns som att sommaren kommer att bli lång. Två dagar utan varandra känns liksom redan som tre veckor...
Nu ska jag sova, ska försöka att låta bli att vända på dygnet helt bara för att jag är ledig. Om två veckor ska jag ju faktiskt börja gå upp sex varje morgon igen, dags att börja fasa ner mot det kanske.
Totalt meningslös dag med andra ord, sådär skönt meningslös. Komma ikapp med serier man tittar på och faktiskt se dem med nöje och gott samvete. Att vädret inte har visat sig från sin bästa sida har dessutom berättigat det hela ytterligare. Jag har sommarlov och ja, jag försöker njuta av att faktiskt vara ledig i fulla drag och jag ska försöka att inte fylla ut tiden bara för att jag "måste". Det går lite sisådär känns det som. Imorgon ska jag luncha med E för att sedan hjälpa min syster med fix inför hennes avslutningsfest. Sjukt att det är fem år sedan man själv stod där. Klädd i jätterött...
Kan inte kommentera dagen så mycket egentligen, är sjukt nöjd över att faktiskt ha tagit mig genom de där fem kilometrarna och dessutom sprungit dem hela vägen. Spåret här hemma är dessutom sjukt mycket jobbigare än Rydsspåret och varför jag har mesat när jag sprungit där sista tiden vet jag inte. Det har bara inte känts helt rätt. Angående fotbollen tänker jag inte ens kommentera det hela. Utan att vara något större proffs på fotboll och heller inte besitta det största intresset i världen heller så tycker jag ärligt talat att det var en tråkig match, inte bara för att Sverige förlorade. Jag tänker försöka se resten också men tja, Sverige är inte sådär jättebra på fotboll känns det som..
I övrigt känns dagarna rätt långsamma, min T är numera på andra sidan Atlanten, till skillnad från andra sidan Sverige. Båda känns dock ungefär lika illa och det känns som att sommaren kommer att bli lång. Två dagar utan varandra känns liksom redan som tre veckor...
Nu ska jag sova, ska försöka att låta bli att vända på dygnet helt bara för att jag är ledig. Om två veckor ska jag ju faktiskt börja gå upp sex varje morgon igen, dags att börja fasa ner mot det kanske.
