à la Hedvig

Sitter och försöker plugga på veckans basgruppsfall men det går något rent fruktansvärt långsamt. Vi är fortfarande på gyn-temat (då tänker ni, varför klagar hon då? Hon gillar ju det här?) Ja, det gör jag. Men jag gillar inte cancer. Cancer är rent ut sagt skittråkigt. Och då menar jag inte tråkigt som i att det är sorgligt för de patienter som får diagnosen (vilket det ju förstås är) utan snarare för att det är så sjukt tråkigt som ämne. En cell får någon form av mutation, antingen medfödd sådan eller något som stimulerats av omvärldsfaktorer. Cellen börjar föröka sig kopiöst och obegränsat och bildar till slut en svulst av av tumörens typ vald storlek. Tumören stannar antingen där den börjat eller är lite fräck och stark och lyckas skicka iväg lite metastaskompisar med blodet eller lymfan och helt plötsligt har den metastasbebisar någon helt annan stans. Grejen är att det är ungefär det som är grejen med cancer. Punkt. Patienten blir såklart sjuk, går ner i vikt, mår allmänt dåligt, ont i magen i det här fallet etc, men sedan är det inte så mycket mer. Mer än att de där tumörerna ibland är djävulskt svåra att få kål på. I övrigt är det mest en massa histologi, tjugofem olika cancertyper som liknar varandra i sjukdomsförloppet men som ser olika ut när man skär i dem och tittar på dem i mikroskop. Vilket vi typ förväntas lära oss... 
Jag kommer aldrig i världen att bli onkolog, på riktigt. Blir jag gynekolog lär man väl stöta på de här grejerna, men då är det ju mest att känna igen hur de ser ut/känns/vilka tecken de ger hos patienten. Resten låter man onkologerna göra. 

Ovarietumörer är det den  här gånger. Cancer på äggstockarna-ovarierna, alltså. Förra fallet var cancer i livmoderkroppen. Ni fattar ju. Cancer. Cancer. Cancer. Spyr på det snart. Men ja, det är ju alltid bra att läsa på så att man kan hitta de där som faktiskt drabbas, som med allt annat. Idag hade vi dessutom dubbelföreläsning om cytostatika (cellgifter, även om vi inte får kalla det det). Även där var allt på detaljnivå. Den kemiska sammansättningen på cytostatika man hittade på efter andra världskriget. Fast det var ju sådant vi egentligen bara behövde fördjupa oss i om vi blir onkologer. VARFÖR sätter de då in en så djuplodande föreläsning för? Föreläsaren var jättemysig, trevlig att lyssna på liksom, inget direkt speciellt i övrigt, engagerad och intresserad av sitt ämne. Men efter första timmen när det bara blev fler och fler kemiska mekanismer blev man mest trött, satt och lyssnade med ett eller ett halvt öra resten av föreläsningen.

Även denna termin dras vi med Etik-strimma-momentet. Idag handlade det om ansvar. Vi har fått fyra olika artiklar som handlar om hur människor bör/tar ansvar på olika sätt. Jag fastnade skarpt för den om vilket ansvar vi har över hur våra egna liv går. Att man inte kan skylla dåliga studieresultat, att en unge mobbar, att man är tjock etc på något/någon annan varje gång. Att alltid skylla ifrån sig, lägga skulden på saker som ligger utanför en själv på ett eller annat sätt. Hur barn uppfostras till att inte ha några begränsningar och inte fattar varför de misslyckas sedan när de inte pluggat på läxorna. Artikeln fick mig verkligen att gå igång, äntligen någon som vågar säga det som i princip ingen annars gör. Att barn nuförtiden är dåligt uppfostrade över lag. Prestation noll, krav hundra. Går något åt skogen kan man alltid sätta sig i en offerroll, så tycker folk synd om en istället. Tyvärr går det inte att hitta artikeln på internet. Intressant var den i vilket fall. Trots det och att de flesta tycktes ha fastnat för den så slutade det ändå med att vi diskuterade ansvar ur synvinkeln "vem har ansvar för att hjälpa människor", såsom någon som faller ihop på gatan, eller för att hjälpa svältande barn i Afrika. Förvisso en viktig diskussion det också, men inte på långa vägar så intressant som jag tror det kunnat bli med den andra vinklingen. 

 

Jag ska återgå till Rigmor med ovarialcancer nu. Samtidigt snurrar dagens säkert sjunde maskiner nere i tvättstugan. Imorgon åker jag hem. Fantastisk känsla. Börjar känna av Linköpingstristessen en aning, trots att det händer saker så gott som hela tiden. Ska hinna baka också så att jag kan muta basgruppen eftersom jag går en halvtimme tidigare. Sedan blir det ut att gå, långpromenad är planen. Jag börjar bli tjock. Usch för hösten. Eller just det ja,

det var det där med att inte skylla ifrån sig. 

Jag kan dö lycklig. 

Jag har sett Magnus Uggla i strumpbyxor och glittrig cocktailklänning. Mitt liv är fulländat. 

Nåja, kanske inte helt och hållet, men det kan inte sägas annat än att kvällen igår var fantastiskt rolig. 
Som jag nämnde var det "förfest" på en bilfirma i stan, ute i Tornby såklart. Till Tornby går inte alltför många bussar en lördagskväll och efter en hel del krångel med vilken buss man faktiskt skulle ta så blev det tian och av på en hållplats, som visade sig ligga 1,2 km från bilfirman.. Det blev till att traska, åtta tjejer i klänning och högklackat, promenerar längs med (nåja, mitt i, på refugen) tornbyvägen klockan sex på kvällen. De få personer som såg oss måste trott att vi var fruktansvärt fulla, eller bara helt dumma i huvudet. Dessvärre hade vi faktiskt inte så mycket annat val än att gå den där sträckan. 

Väl framme såg det först helt dött ut eftersom vi kom till fel ingång. Efter att ha gått runt byggnaden fann vi dock ingången, vägen in kantad med marschaller och gasolvärmare. Inne i den inglasade visningshallen var ljuset blått och rosa med en stor fyrkantig bar i mitten av rummet och en scen i andra. Efter att ha hängt in ytterkläderna i garderoben och hängt på oss våra "VIP-band" (vilka skulle ge oss fri entré och gratis drink på en klubb i stan senare på kvällen om man ville) så tog vi oss till buffébordet. Det fanns rätt mycket gott att välja på och tallrikarna blev väl minst sagt välfyllda. En sväng till baren försedde oss med varsin drink (fri dricka hela kvällen, fyra olika sorters drinkar, rött och vitt vin,öl, cider och alkoholfritt fanns att välja på...). Vi åt, drack, pratade i den mån det gick och sneglade under en stund bort mot scenen som intagits av instruktörer från ett gym i stan som mer eller mindre körde ett skivstångs- och hantelpass på scen. Alltid trevligt att titta på lite muskler. 
Kvällen förflöt på ungefär samma sätt, fler drinkar, en hel del skratt och fniss, samt många minuter i kön till att få håret och sminket fixat (vi hann inte fram till någon av dem innan det var dags att gå...)

Firman hade chartrat bussar som tog oss till Cloetta center (efter att först ha delat bussens övervåning med två anställda som talade om för oss hur vi skulle klara oss bra här i livet: Hitta en rik äldre man och få honom att köpa dyra bilar åt dig. Ett annat knep var också att ****** överläkarna... ) Bäst att censurera, väldigt många olämpliga ord de fick ur sig under de tio minuter bussfärden varade. Å andra sidan var de ganska underhållande båda två.. 

 

Väl på Cloetta center plockade vi väskorna fulla med choklad (blev påpropsade det när montern skulle stänga när showen nästan började och de hade massa choklad kvar). Vi tog oss till våra platser och avnjöt showen. Jag tänker inte gå igenom showen i sin helhet och dess innehåll, det är inte intressant. Dock kan jag säga att jag och E kände att det måste varit ödet som tog oss dit eftersom showen inleddes med att hela gänget hade på sig vita uniformer, vilket kan sägas vara min och E's stora fetish här i världen.. 

Magnus Uggla kommer alltid att vara stor i mitt liv och det får nog sägas att han faktiskt var bäst igår,oavsett hur snygg Martin Stenmarck må vara och hur mycket Andreas Johnson fick mig att bära skepparkavaj för sex år sedan. Idag har jag ont i fötterna. Dumt val med högklackade boots när man ska stå på läktaren och dansa. Fast å andra sidan är det värt det. Jag följde inte med S och L ut efteråt. Jag var för trött efter fredagens sittning. Istället drösade jag i säng hemma och sov relativt länge för att vara jag. Städning och gymmet står på schemat idag. Efter fredagens besök hos sjukgymnasten har jag numera ett sjukgymnastprogram samt ett högkostnadskort!? Känns som att jag blev jättesjuk helt plötsligt. Hoppas inte att jag ska behöva alla de där elva gångerna för att komma upp i högkostnadsskyddet för att få bukt med axeln... Får väl sköta mina övningar och hoppas att det blir bättre. Det roligaste var när jag halvvägs genom sjukgymnastbesöket skulle få hennes troliga förklaring vad det var, när hon pratade om "här har man tre muskler, här sitter en sena etc" varefter jag råkade peka ut "slemsäcken" och hon direkt frågar: "jaha, är det läkare du pluggar eller?". Sedan pratade vi rotatorcuffmuskler resten av besöket. Skönt att vara på samma nivå, eller något. 
Dags att återgå till städningen, tror inte att jag har moppat golven sedan jag flyttade hit. Kändes som att det var dags, för en gångs skull.

 

När man måste gå tillbaka i bloggen och kolla vad och när man skrev senast kanske det var ett tag sedan.  Men det var visst samma dag som jag skulle tillbringa kvällen på akuten. Om man ska börja i den änden så blev det en intressant, men inte alltför dramatisk kväll. Jag fick vara med på en relativt varierad skara patienter inom medicinområdet, den delen av akut-läkarna som min gamla handledare tillhör. Ett tarmvred, någon huvudvärk, en hel del magsmärtor i största allmänhet samt någon med ett infekterat sår vilket gjorde att jag fick stå och titta på en "operation" på hand- och plastikkirurgen klockan 12 på natten. Det kändes overkligt men ändå väldigt coolt och operationssalen var inte riktigt som jag hade tänkt mig (även om jag vet att det finns ett ganska stort antal olika över sjukhuset, beroende på vad som ska opereras och så antar jag.) Jag var kvar hela vägen till klockan två och var rätt trött dagen efter i skolan. Akutläkare är kanske inte något för mig egentligen men den bredd som krävs är väldigt häftig och även sättet man slungas mellan olika tankesätt från en minut till en annan. Oavsett vad så är det kul att få se det hela bakom kulisserna, få bilden klar för sig varför folk kan sitta på akuten i åtta timmar utan att få komma därifrån eller något annat heller för den delen. Trots det så kommer jag nog inte hamna där i slutänden, jag prioriterar nog det där med att ha familj och sådant lite för högt för att vilja tillbringa särskilt många nätter med jour-/nattpass. 

 

Slutet av förra veckan blev väldigt lugnt, helgen var lugn och skön mest med myskvällar med T, för en gångs skull en lugn helg. Klart välbehövligt med tanke på hur flängig den här helgen blir. Igår anordnade vi sektionstacksittningen för de som varit engagerade inom Medicinska föreningen, idag hade vi prova på fäktningsdag. Om några minuter ska jag och mina brudar dra oss mot "förfest" hos en bilfirma (!) innan vi sedan ska på Ladies Night. Det ska bli sjukt kul, men är pinsamt nog rätt sliten efter igår, om inte annat efter den urladdning det faktiskt blir när man planerat och stressat över någonting under några veckor och det så slutligen genomförts. Sittningen blev väldigt lyckad men det är samtidigt skönt att ha en sak mindre på listan i kalendern över saker som händer. 

 

Resten av tjejerna ska tydligen vara finklädda ikväll, dags att jag börjar byta om kanske eftersom de lär vara här om en kvart... Skulle helst gått i mjukisbyxor om jag ska vara helt ärlig. Men ja, jag antar att det här inlägget mest syftade till att tala om att jag lever fortfarande. 

Igår på strimman hände en sak som jag själv blev rätt förvånad över. Jag som har överlevt dissektioner, obduktioner och det ena med det tredje var på väg att svimma under ett "mini-ingrepp" på vårdcentralen. Jag var supertaggad över att äntligen få vara med och titta på något spännande för en gångs skull på strimman. Det var sterilt arbetssätt, operationsduk runtomkring osv. När läkaren la bedövningen tyckte jag lite synd om patienten, det såg liksom inte så skönt ut. När sedan själva ingreppet tog vid så var det först rätt lugnt, sedan började jag må illa, mitt synfält krympte och blev mest svart, jag kallsvettades och blev supervarm om vartannat. Jag fick helt enkelt gå och sätta mig på stolen i det lilla rummet. Tyvärr blev det inte så mycket bättre av det. Ett försök att stå upp och titta på fick mig snabbt ner på stolen igen, varefter jag försökte mig på ett glas vatten vilket inte heller gjorde någon direkt skillnad. Till slut sa undersköterskan som assisterade läkaren att "du får gå ut om du vill", vilket jag självklart förstod att jag fick redan innan, jag var bara så irriterad över min reaktion, ville liksom inte gå ut. Ville klara det. Tyvärr gick det inte. Jag insåg att om jag satt kvar skulle jag antingen spy eller trilla ihop och jag fick gå tillbaka ut i receptionen. Nåja, kanske inte direkt gå, vingla snarare. Efter att ha lyckats få lite frisk luft gick jag tillbaka till "vårt" lilla grupprum där M och M satt och blev helt förundrade över min ansiktsfärg. Eller snarare avsaknaden av den... Jag vet inte riktigt varför jag reagerade som jag gjorde, kanske för att jag mådde lite sådär redan när vi började, kanske också för att jag inte riktigt var beredd på vad som komma skulle, kanske för att det såg ut att göra så ont/så mycket skada på patienten (vilket det ju inte gjorde med tanke på den omfattande lokalbedövningen). Kanske för att man måste må lite dåligt första gången man ser något jobbigt. Det lustigaste är att jag diskuterade det hela med min vän A över lunchen idag (ja, vi pratar om äckliga saker när vi äter) och hon hade varit med om exakt samma sak på sin strimma igår, exakt samma typ av fall, exakt samma reaktion. Världen är liten, eller kanske snarare omfattningen av vad som kommer upp på en vårdcentral. 

 

Inatt ska jag följa med min gamla handledare på akuten. Hoppas att jag slipper något som liknar gårdagen den här gången. Det ska bli jättekul och jätteintressant, hoppas på att inte känna mig alltför mycket i vägen, vilket man faktiskt gör väldigt ofta som läkarstudent om vi ska vara helt ärliga. Men det ska nog gå bra. Önska mig lycka till. Klockan två inatt får jag gå hem och sova igen. 

Helgen var dundermysig och idag är det redan tisdag. Strimmatisdag. Idag kommer jag sannolikt att ha mitt näst sista strimmasamtal någonsin. Även om det absolut inte innebär mitt sista patientsamtal någonsin. Idag blir det sista träningsomgången, nästa gång jag samtalar med en patient är det på en annan vårdcentral, i examinationsform. Även om tillvägagångssättet är exakt likadant. Lustigt hur fort det har gått ändå. 

Tillbaka till helgen. I fredags var jag som sagt hos J, det blev god mat och en del vin, sedan gick vi vidare mot "de Klomp" (Linköpings/Sveriges mest välsorterade ölställe, tillika Linköpings dyraste ölställe också...). Ett försök att få mig att dricka öl gjordes, jag fick i mig en halv La Trappe, sedan fick jag övergå till engelsk cider. Det gick helt enkelt inte att få ner något mer. Öl och jag är inte vidare kompatibla. 
I lördags firade jag och T åtta månader plus en dag eftersom han behagade vara på sittning dagen D. Egentligen skulle vi väl fira ett halvår men då var vi på helt olika platser, så det fick bli 6+2 månader +1 dag. Supermysigt var det i vilket fall, Hg är faktiskt riktigt mysigt att äta middag på, sedan får man säga vad man vill om deras nattklubb. Söndagen blev sedan en sådan där typisk höstsöndag, brunch, långpromenad bland rödgula löv, klar himmel och naturens försök till solsken, afternoon tea till lunch och senare mysmiddag. 

 

Vi fortsätter med våra endokrinfall, igår avklarades bisköldkörtlarna, nu är vi inne på hypofystumörer och SEDAN tror jag faktiskt att det äntligen blir gyn. Typ. Gårdagen var dunderlång och jättelångsam, föreläsning om kalcium-fosfatbalans som förvisso var väldigt givande. Sedan lite annan info, basgrupp och sedan temagruppsrepresentantmöte.. Gick till korpen och tränade efter det, använde mig av "workout"-apparna som min syster visade mig i somras när vi var i Polen. Igår blev det allmän gymträning och avslut med abs-workoutprogrammet. Mina magmuskler dog. Kan inte sträcka på mig ordentligt idag. Men träningsvärk ska man tydligen tycka om, så jag ska försöka så gott det går. Hoppas på att komma ut och springa ikväll, om det inte regnar en massa. Det blir så blött då. 
Träningspasset igår orsakade (som vanligt när det var ett tag sedan) sjuka spänningar i hela kroppen och framför allt spänningshuvudvärken är min vän idag. Och då gymmade jag inte ens armar/axlar eftersom jag är osäker på vad jag vågar göra med min axel. Och just det. Vårdcentralen ville inte ha mig, utan skickade vidare mig till en sjukgymnast. Nu har jag tid nästa fredag såvida jag inte hittar något privat alternativ. Så bökigt att göra en massa research för sådant där bara. Får se om jag orkar. 

Enligt mina vänner som har strimma på Valla vårdcentral är vi T4-studenter ökända i telefonväxeln. När någon ringer sitter telefonisterna och slår vad med varandra: "Nu är det nog en T4-student som är trött, hängig, har ont i magen eller något liknande", dvs några av huvudsymtomen vid de olika sjukdomarna man läser om på T4. Hur hög sanningshalten är i det här vet jag inte, å andra sidan tvivlar jag inte på att det är så. Vi blir hypokondriska, alla ospecifika symtom kan lätt göra att man tror sig ha både hypotyreos och leversvikt. Vi ser dessutom sjukvården på nära håll, ser vad patienter söker för, känner av när sökandet känns fullkomligt onödigt men också när det känns som att det verkligen borde sökts för mycket längre sedan. Därför känns det så jäkla fjuttigt att ringa telefonväxeln, förklara sig och säga "Hej, jag har en axel som gör ont, typ varannan dag sådär och när jag belastar den. Ja, jag kan röra den, det gör bara ont liksom, lite hela tiden och lite när jag sover på den. Inte kan jag träna heller. Men ibland känns det ju mindre. Kan ni boka in mig på en tid?". Därför har jag fortfarande inte gjort det samtalet. Jag är läkarstudent och uppmanar gärna folk att söka för det ena och det andra: "Det är ju alltid bättre att kolla upp det så att du vet vad det är förnågot, så behöver du inte fundera över det mer". Själv drar jag mig för att gå till läkaren som om det vore min dödsdom. Mest för att jag inte vill sitta där och bli dumförklarad, vila axeln då? Fast å andra sidan är jag ju inte läkare nog att veta vad det är och vad jag behöver göra åt det? Antiinflammatoriskt, sjukgymnast eller bara låt bli att belasta armen?(ja, det är  min högerarm, jag gör ALLT med den)

Jag har blivit i det närmaste utskälld nu, både av fäktningstränare, fäktningskompisar, andra kompisar och pojkvän. Jag kanske borde ringa trots allt, måste sluta bagatellisera mig själv bara för att jag vet att det finns de som har det värre (typ den mer eller mindre helt atroferade axeln på strimman för några veckor sedan, jag har ju inga pirrningar ner i handen?) 
På måndag ska jag ta mod till mig, ringa. Inte säga att jag är T4-student. Inte för att det egentligen spelar någon roll, det är inte ens ett T4-symtom, snarare T2, och vad är det, T8 man har ortopedi och liknande? Måste ringa, i den här takten blir jag bara inaktiv och tjock och då har jag ju plötsligt tre problem istället för ett. Dags att börja leva som man lär, kanske. Först ska jag bara lära mig lite mer om paratyoridea, dvs BIsköldkörteln. Kom igen, sköldkörteln är väl lite spännande ändå kanske, men att den har ett bihang som också gör något? Dundertråkigt, kalcium-fosfatbalans har aldrig varit min grej, det är ungefär lika tråkigt i Guyton som i med. och all annan litteratur. Snart slut med endokrin. Snart.

Håll ut. 

 

 

Åh förresten,  jag klippte mig idag, fick veta allt om frisörens efterdyningar efter förlossningen. Och så fick jag inte mitt hår tvättat som jag hade tänkt mig när jag struntade i att göra det i morse. Att det inte är någon standard på saker och ting längre. Dyr inpackning köpte jag också, mest för att hon inte tyckte att mit hår var så slitet, mest torrt. Och lockigt. Grattis, jag har ett hår som ser slitet ut bara för dess krulliga konformation. Fantastiskt.