à la Hedvig

Nu ska jag hem och flytta! 

Jag och T har köpt en whiteboardtavla. Eller ja, jag har köpt den, han var med i beslutet eftersom vi diskuterat det hela tidigare.I nya lägenheten kommer vi att ha ett tredje rum som T så fint har döpt till "biblioteket", vilket med andra ord kommer att vara pluggrum och förvaring av böcker mm. Eftersom rummet, liksom resten av lägenheten är ganska gigantiskt (med våra mått mätt iallafall) så kom vi ganska snabbt fram till att vi ville ha en whiteboardtavla där. Läser man PBL som jag så är det ju faktiskt bra att kunna brainstorma, skriva, rita osv så då skadar det faktiskt inte med en whiteboard. Misstänker att en hel del tentagruppande kommer att ske där framöver. :) Men åter till själva tavlan, den utannonserades på studentanslagstavlan, är 1x1,5m och kostade 100 kronor. Helt perfekt tyckte vi, då blir det ju inte direkt att man har "slösat" med en massa pengar på den ifall man trots allt skulle ångra sig sedan. Jag insåg att 1x1,5 meter är stort men inte riktigt så stort. Med tanke på att vi redan har flyttkartonger stående på hög inne på våra 28 kvadrat så blev liksom 1,5 kvadratmeter (typ iallafall) tavla dessutom en ytterligare grej att knö in. Nu står den dock stabilt här inne och väntar, liksom allt annat på att få flytta om en vecka. Förhoppningsvis får vi det där rummet att bli någorlunda vettigt iallafall och att man förhoppningsvis kan få lite bättre pluggkänsla än vi har hemma just nu. Köksbord är ingen vidare pluggyta, det är bara så. 

 

I  morse var jag med L och S och handlade mat inför morgondagens tjejmiddag/förfest. Därefter har jag inte fått särskilt mycket gjort i ärlighetens namn. Vet inte om det är allmän post-T6-stress-trötthet, alla nya intryck under veckorna eller bara snart 3 år på läkarlinjen som börjar komma ikapp en. Konstant trött och noll pluggmotivation är läget just nu iallafall. Inte blir man piggare av att gå inne på radiologen där det mestadels är mörkt och nedsläckt för att man ska kunna se ordentligt på alla skärmar och andra pinaler som är bra att se ordentligt... 

Igår fick jag för övrigt en liten kalldusch-insikt när jag stod och tittade på under ultraljudsundersökningar av både det ena och det andra. Nämligen att ska man bli gynekolog vilket nog är det mitt sikte mest är inställt på, så måste man fatta och kunna tyda det här med ultraljud. Jag som knappt tycker mig se någonting alls så fort jag tittar på skärmen. Men jag tänker att det får bli framtida Hedvigs problem, något ska man väl ha att bekymra sig över då också, utöver studielånen som kommer att vara skyhöga vid det laget. :)

Mina två veckor på infektionskliniken flög förbi och har snabbt bytts ut mot radiologi. Infektion var riktigt roligt även om jag inte direkt är någon bakterie- och antibiotikanörd, snarare raka motsatsen. Trots det trivdes jag väldigt bra, kände mig välkommen, som en i gänget och som någon att räkna med. Vi fick prova på saker själva och det kändes ändå lite utvecklande sådär. Höjdpunkterna var nog mina tre egenhändigt satta vaccinationssprutor samt när vi en förmiddag fick leda delar av ronden själva. Då kände man sig nästan lite som en riktig doktor. 

Radiologi har inte charmat mig riktigt lika mycket. Det ska väl sägas att jag är totalt ointresserad av radiologi till att börja med men har ändå bestämt mig för att ge det en chans och försöka göra det bästa av de kommande två veckorna. Jag är verkligen imponerad och fascinerad över hur bildtekniken har gått framåt och vilka duktiga människor det finns som faktiskt får ut något vettigt ur allt svart och vitt. Övergången från att ha pratat och skojat lite med långliggarna på infektion till att inte ens ha någon patient framför sig, bara dennes innanmäten känns lite sådär. Att mest sitta framför en datorskärm större delen av dagen lockar mig inte för fem öre. Trots det har jag ändå fått lite mer inblick i allt de faktiskt gör på radiologen och jag har varit med på tre PTA-operationer, dvs ballongvidgning med/utan stentinsättning i förkalkade, förtätade kärl, vilket absolut har varit lite småspännande att se. Utöver det har jag tittat och fått vara med och tolka lite CT- och slätröntgenbilder, vilket man ärligt talat blir ganska trött i huvudet av efter ett tag. Framöver blir det förhoppningsvis lite mer av de mer "patientnära" undersökningarna såsom ultraljud. 

Två veckor lär gå fort i vilket fall och jag längtar ordentligt tills de är över. Då ska 28 kvadrat bytas mot 90 och jag ska äntligen få slippa ha mina saker i lådor i ett förråd 10 minuters cykeltur hemifrån, vilket jag haft de senaste månaderna. De två teoriveckor som följer kommer jag dessutom att få sova i min egen säng mer än 3 nätter i rad och få laga mat som innehåller lite mer än tre ingredienser. Att det är teoriveckor får man väl helt enkelt dras med då, men man kommer ändå inte undan att man längtar hem en hel del, även om Kalmar faktiskt är ruskigt fint! Ser fram emot när jag har placering här i maj eller vad det blir, då tror jag att vi kan få riktigt fina dagar här och då måste jag dessutom gå och titta på Kalmar slott som för närvarande bara är öppet på helgerna när vi har åkt hem. 

Kandislivet är flängigt och lär nog fortsätta vara så, samtidigt är jag glad över mina utom-östgötska placeringar. Det känns verkligen som att vi är väldigt mycket mer välkomna här och får göra/lära oss mycket mer. Och det borde ju vara positivt inför framtiden om inte annat. :)

 

Jag har gått min första riktiga dag som kandis/eftersvansare/blivande kollega, you name it. 

 

Min första dag på infektionskliniken var en glad överraskning då jag blivit mycket väl omhändertagen och kommit in i tänket ändå relativt snabbt på något sätt. Dagen blev dessutom lite lagom lugn och på det hela taget har det varit en positiv upplevelse. Jag har varit på röntgenrond, sittrond, vanlig rond, sagt hej till patienter och tja, orienterat mig lite. Mycket mer spännande än så har det inte varit idag, mer än att man (lite halvt ofrivilligt) blir en aning hypokondrisk, andas några andetag färre om man är inne hos någon patient man vet är lite extra smittsam och spritar händerna gärna hellre någon gång för mycket än för lite. 

Det har dock varit en lång dag. Att under ett och samma dygn ha sovit alldeles för lite pga nervositet och ny sovmiljö, gå upp tidigt för att hinna i tid, cykla genom en stad man aldrig sett förut samt ta sig igenom en dag i en miljö man aldrig någonsin befunnit sig i på det sättet tidigare, det är faktiskt ganska påfrestande. Förhoppningsvis sover jag bättre inatt och är piggare imorgon. Skulle det ändå inte lyckas helt och hållet börjar jag bli smärtsamt medveten om att de obligatoriska kafferasterna kommer att bli slutet för mitt för tillfället inte särskilt existerande koffeinberoende... 

 

Jag fick faktiskt tom ta fram mitt rosa stetoskop vid ett tillfälle. Jag övervägde för några sekunder om jag borde skämmas över det faktum att det är rosa. Slog snabbt bort de tankarna, tänkte på min T2-handledare som hävdade "att det är deras problem isåfall, inte ditt". 

 

Allt som allt en rätt bra dag. Det här kan nog ändå bli rätt kul. :)

Imorgon börjar mitt liv som läkarkandidat på riktigt. Den här bloggen kanske kan behövas ett tag till, så välkommen till mitt hem i fyra veckor framöver...