à la Hedvig

Trots att jag ibland kan känna att 19 kanske inte är en optimal ålder att börja plugga på universitet så växer min uppskattning för varje dag. Jag inser hur mycket jag utvecklas i allt jag gör och upplever. Jag kanske inte reste runt jorden, jag kanske inte tågluffade, tog det skitiga jobbet på fabriken eller fördrev tiden med datorspel i ett halvår efter studenten för att få tiden att gå. Kanske har jag gått miste om livserfarenhet på grund av detta, kanske har jag bara ersatt den med andra intryck. Jag fick en chans, jag tog den och kan nog inte för en sekund säga att det är något jag ångrar. 
På två månader har jag förändrats som person, jag är ledsen behöva att säga det, men det är oundvikligt och inte nödvändigtvis till det sämre. Att åka hem är helt fantastiskt, att träffa de människor man älskar mest, samtidigt som jag känner att det är något jag börjat lägga bakom mig, åtminstone på sätt och vis -trots att det gör ont att erkänna för sig själv. Hemma kommer alltid att vara min stora trygghet och dit jag alltid kommer att återvända, men jag klarar faktiskt av att klara mig själv också. Förr eller senare måste alla ta nästa kliv, frågan är bara när man gör det.

För tre månader sedan kändes en av mina "äldsta" vänner,  22 år och gammal, som någon som bar på tonvis med livserfarenhet. Idag tvivlar jag på att han står stadigare på jorden än vad jag gör. 
Och nej, jag sitter inte och mässar om att jag efter två månader hemifrån är redo att ta mig an allt vad världen kan utsätta mig för.

Men jag har åtminstone kommit en bit på väg.