27%
Så skrevs det till slut T3-tenta, varefter man var helt ledig efteråt. Efter två omgångar med skriftlig+praktisk tenta med någon form av omladdning däremellan så var det nu skriftlig tenta punkt. MEQ-tenta.
För att förklara är det helt enkelt tentor som är upplagda som patientfall mer eller mindre. Man får reda på lite om patienten, typ symtom, varefter man ska svara på frågorna som ställs, ex hur man skulle gå vidare i sitt sökande efter rätt diagnos. När man skrivit ner sitt svar drar man av frågepappret man just skrev på, lägger det i ett kuvert bredvid och är sedan dödligt förbjuden att röra kuvertet och pappret igen. På nästa frågesida står svaret på föregående fråga. Så satans j*a psykande att få reda på när man har svarat fel direkt efteråt. Helt fruktansvärt. Kände hur de bakom mig borde skrattat åt hur jag såg ut under tentans gång, om det inte vore för att de var så upptagna med sitt. Kändes som att jag svor över mig själv mer eller mindre efter varje fråga, vilket kanske även är en hint om hur jag tyckte att tentan kändes.
Det som gör mig vansinnig är att det egentligen inte alls var särskilt svårt, jag kunde ju egentligen det mesta, bara att de har "varnat" oss innan om att inte skriva för mycket, för många saker, så att det verkar som att man helgarderar sig genom att svara allt man möjligtvis kan tänkas komma på som kan ha med ämnet att göra. Därmed valde jag och uppenbarligen många med mig, att skriva en del av det man hade i huvudet, men inte riktigt allt, eftersom om man skriver för mycket får man minuspoäng. På nästa sida står svaret, inkluderat svaren jag hade i huvudet men inte skrev ner av ren safe-ness. Jag har alltså förlorat poäng för att ha skrivit för få av de saker jag kan. Så fruktansvärt bittert. Vet inte alls vad kontentan blir, känns som att det är många småpoäng som tappats och att risken är överhängande att jag och Linköping måste bli kompisar igen den15 augusti istället för 27. Å andra sidan kan jag inte göra något åt det nu. Får svar lagom till midsommar och tills dess tänker jag inte så mycket som röra en bok.
.... eller just det, det kan jag ju inte i vilket fall, alla böcker är nedpackade i flyttlådor och kvar i Linköping. Det blev en rätt tung start på sommarlovet. Att plocka ner ett helt korridorrum är tyngre än man tror ärligt talat. Ens liv sedan 1,5 år tillbaka ned i bruna papplådor. Konstigt. Jag har varit med om så mycket i och runtomkring de där 20 kvadratmetrarna. Gråtit, skrattat, varit fly förbannad, uppgiven, pluggtrött, kär. Korridoren har varit början till mycket och nu känns det verkligen som en epok som går i graven, särskilt med tanke på att fem av åtta rum har tömts när augusti börjar, i november blir det sex av åtta..
När jag flyttade till Linköping och insåg att jag skulle bo på korridor var jag seriöst skiträdd och ville inte alls. Har skrivit om det förut, men kortfattat, att ha sju okända människor så nära inpå när jag precis flyttat ifrån allt som känns tryggt och välkänt, inte största drömmen faktiskt.
Såhär i efterhand har det givit mig många nya vänner, erfarenheter, bakfyllor och även en kärlek som växer sig starkare dag för dag. Korridorsmamma flyttar nu och jag vet inte om någon kommer att ta efter mig och isåfall vem. Det ska bli spännande att se och också väldigt skönt att äntligen få något eget i augusti, om så bara för ett år.
Efter två dagars flyttpackande är jag nu rätt utmattad och sitter på bussen hem. Känns som jättelängesedan jag var hemma, trots att det bara gått en månad. Å andra sidan en månad bestående av en Rom-resa samt ett tenta-p. Kan ju bero på det. Nu har jag två veckor framför mig, tomma, blanka som jag måste fylla ut med något. Frågan är bara om de måste fyllas ut med något meningsfullt? Eller är det faktiskt okej att slösa bort några dagar av sitt liv?
För att förklara är det helt enkelt tentor som är upplagda som patientfall mer eller mindre. Man får reda på lite om patienten, typ symtom, varefter man ska svara på frågorna som ställs, ex hur man skulle gå vidare i sitt sökande efter rätt diagnos. När man skrivit ner sitt svar drar man av frågepappret man just skrev på, lägger det i ett kuvert bredvid och är sedan dödligt förbjuden att röra kuvertet och pappret igen. På nästa frågesida står svaret på föregående fråga. Så satans j*a psykande att få reda på när man har svarat fel direkt efteråt. Helt fruktansvärt. Kände hur de bakom mig borde skrattat åt hur jag såg ut under tentans gång, om det inte vore för att de var så upptagna med sitt. Kändes som att jag svor över mig själv mer eller mindre efter varje fråga, vilket kanske även är en hint om hur jag tyckte att tentan kändes.
Det som gör mig vansinnig är att det egentligen inte alls var särskilt svårt, jag kunde ju egentligen det mesta, bara att de har "varnat" oss innan om att inte skriva för mycket, för många saker, så att det verkar som att man helgarderar sig genom att svara allt man möjligtvis kan tänkas komma på som kan ha med ämnet att göra. Därmed valde jag och uppenbarligen många med mig, att skriva en del av det man hade i huvudet, men inte riktigt allt, eftersom om man skriver för mycket får man minuspoäng. På nästa sida står svaret, inkluderat svaren jag hade i huvudet men inte skrev ner av ren safe-ness. Jag har alltså förlorat poäng för att ha skrivit för få av de saker jag kan. Så fruktansvärt bittert. Vet inte alls vad kontentan blir, känns som att det är många småpoäng som tappats och att risken är överhängande att jag och Linköping måste bli kompisar igen den15 augusti istället för 27. Å andra sidan kan jag inte göra något åt det nu. Får svar lagom till midsommar och tills dess tänker jag inte så mycket som röra en bok.
.... eller just det, det kan jag ju inte i vilket fall, alla böcker är nedpackade i flyttlådor och kvar i Linköping. Det blev en rätt tung start på sommarlovet. Att plocka ner ett helt korridorrum är tyngre än man tror ärligt talat. Ens liv sedan 1,5 år tillbaka ned i bruna papplådor. Konstigt. Jag har varit med om så mycket i och runtomkring de där 20 kvadratmetrarna. Gråtit, skrattat, varit fly förbannad, uppgiven, pluggtrött, kär. Korridoren har varit början till mycket och nu känns det verkligen som en epok som går i graven, särskilt med tanke på att fem av åtta rum har tömts när augusti börjar, i november blir det sex av åtta..
När jag flyttade till Linköping och insåg att jag skulle bo på korridor var jag seriöst skiträdd och ville inte alls. Har skrivit om det förut, men kortfattat, att ha sju okända människor så nära inpå när jag precis flyttat ifrån allt som känns tryggt och välkänt, inte största drömmen faktiskt.
Såhär i efterhand har det givit mig många nya vänner, erfarenheter, bakfyllor och även en kärlek som växer sig starkare dag för dag. Korridorsmamma flyttar nu och jag vet inte om någon kommer att ta efter mig och isåfall vem. Det ska bli spännande att se och också väldigt skönt att äntligen få något eget i augusti, om så bara för ett år.
Efter två dagars flyttpackande är jag nu rätt utmattad och sitter på bussen hem. Känns som jättelängesedan jag var hemma, trots att det bara gått en månad. Å andra sidan en månad bestående av en Rom-resa samt ett tenta-p. Kan ju bero på det. Nu har jag två veckor framför mig, tomma, blanka som jag måste fylla ut med något. Frågan är bara om de måste fyllas ut med något meningsfullt? Eller är det faktiskt okej att slösa bort några dagar av sitt liv?
Kommentarer
Trackback
