à la Hedvig

Så blev det då plötsligt dags. Efter lite knapprande och klickande på datorn är det bekräftat: Jag har obduktion imorgon klockan 08.00 och jag är pissnervös. Vill verkligen inte alls, särskilt inte efter min (för ovanlighetens skull) rätt kraftiga reaktion på förra veckans dissektion. De kan få intala oss hur många gånger som helst att det är normalt att vara nervös, att annat vore konstigt osv. Trots det tycker jag ärligt talat att det ska bli jättejobbigt. När jag väl är där kommer jag säkert/förhoppningsvis att tycka att det är jätteintressant. Vad vissa av mina kursare har berättat för mig så finns det ju  fall som faktiskt är riktigt lärorika. Trots det kan jag inte låta bli att må illa när jag läser obduktionshandledningen, steg för steg vad som ska göras. Vad jag förstått av dem som redan gjort det verkar det åtminstone som att det inte är  jättemycket man behöver göra själv, mer än att notera själv vad man ser och vad patologen säger, samt mäta lite här och där. Ändå känns det så sjukt (och) fel. Även om jag vet att det faktiskt finns en god tanke bakom att det faktiskt görs. Det är en riktig obduktion som ska fastställa dödsorsaken hos en person vars anhöriga sannolikt undrar vad deras käre/kära faktiskt har dött av. Det finns ett syfte, vi ska bara vara där och titta på och lära oss, samtidigt. 
Som sagt tidigare, dissektionerna har gått jättebra, jag har varit bland de som har haft minst problem med det, varit mest aktiv. Kanske är det för att jag har lyckats distansera mig. Ser man bara en hand eller en underarm så blir det liksom inte så mycket människa, det är ett preparat. Men jag är inte bra på det här med att möta döden. Eller åtminstone inte van. Det är ingen särskilt naturlig del i mitt liv. Än? Det hör till livet som läkare, det är jag mycket väl medveten om och jag vet också att jag kommer att klara det. Just nu känns det ändå inte bra. Jag har en klump i magen, är övertygad om att jag kommer att sova dåligt inatt och ja, jag är lika fullt medveten om att negativa tankar mest tjänar till att göra det ännu sämre. Jag kan bara inte hjälpa det. 

 

Jag ska försöka släppa det här för nu. Läsa lite mer om magtarmkanalens nerv-  och hormonella kontroll, samt vänta på att min man kommer hem och lugnar mig lite så att vi kan laga mat tillsammans. Om 13 timmar kommer jag att stå där i vilket fall, det är obligatoriskt och jag kommer inte undan. Det kommer nog att gå bra ska ni se.