à la Hedvig

T4 hittills känns, ganska ensamt om man ska vara helt ärlig. Tidigare har jag ju inte klarat av att plugga hemma överhuvudtaget men sedan jag flyttade känner jag att jag får bättre ro hemma, HUB känns inte lika lockande längre,  ingen aning om varför. Till tenta-p lär jag väl antagligen flytta tillbaka till HU's underjord men tills dess trivs jag bra här i min lilla skrivbordshörna intill balkongdörren. Men, tillbaka till ensamheten. Det faktum att folk(inte bara jag) pluggar mer och mer hemma, samt att vi har väldigt lite schemalagt och de gånger vi har det är det mestadels arbete i smågrupper såsom dissektioner eller basgruppsarbete. Med andra ord, vi ser ganska lite av varandra. Å andra sidan planerar vi ju in desto mer till helgerna där vi gnider oss mot varandra så gott som varje kväll, mina vänner och jag. Ändå saknar jag mer föreläsningar, kafferasterna emellan, tugget om huruvida föreläsaren är skön eller bara dödande tråkig. Efter att i början av terminen ha intalats att T4 är en tung termin kan jag hittills inte alls hålla med, jag är rastlös. Kanske har vi ännu inte kommit in på de tyngre fallen, det svåra kommer säkert sedan, samtidigt pratade jag med en äldrekursare idag som hade ungefär samma uppfattning som jag om terminen i stort. 
Jag trodde aldrig att man skulle klaga över att ha lite att göra, särskilt inte efter T2 som i det närmaste tog död på mig. Nu känns det bara som att tiden rullar på, fruktansvärt fort men också relativt ostimulerande.
Ja, jag börjar bli sådär höstgnällig, men också ganska trött på mitt eget sällskap.

Dagen har bestått av att titta på histologipreparat i mikroskop, för första gången preparat där något är fel. Gruppdiskussion idag, samt att ett kommande seminarium om vad för diagnoser som faktiskt bör ställas på preparaten väntar om någon knapp vecka. De där små rosa cellerna är faktiskt inte längre ett enda virrvarr. Vi har lärt oss saker. Vi vet hur det borde se ut och blir plötsligt uppmärksamma när något avviker. Även om det var rätt krångligt att försöka få ordning på tunntarmens histologi igen efter närmare 1,5 års dvala i minnet. 

Efter det var det åter dags för dissektion, buk II den här gången. Idag var det faktiskt så att tom jag tyckte att det var jobbigt, då preparatet inte var särskilt övertäckt till skillnad mot vad det brukar vara. Jag fasar mer och mer inför den riktiga obduktionen om en vecka, även om jag vet att jag åtminstone inte har haft några direkta problem med dissektionerna hittills. Idag blev det lite väl mycket på riktigt, samtidigt som jag ibland måste ta ett steg tillbaka och förvånas, imponeras, eller kanske bara chockeras över hur avtrubbad man har blivit på relativt kort tid. Ena stunden står man och bestämmer namn på blodkärl man kan hålla mellan fingrarna, några minuter senare är plastrocken av och man diskuterar åter vad som händer i helgen. Sjukt för de flesta människor skulle jag säga, för mig är det mest definitionen av livet som läkarstudent. 

 

En riktig dag med plugg kvar, sedan är det ännu mer självstudier och sedan dags för Dra't i spa't. Den här veckan är det nog det som håller mig flytande i all övrig tristess. Eller just det, glömde ju meddela att vi var nio tjejer som intog en hel rad på SF igår när vi gick för att se "Magic Mike" på bio. Channing Tatum gjorde sitt jobb med att vara allmänt jättesnygg, Alex Pettifyer likaså. Jag och E har samma fetisch när det kommer till marinsoldatuniformer, eller nåja, uniformer över lag. Filmen i övrigt var underhållande, minst sagt, även om handlingen väl inte är det mest fantastiska manus som skrivits, samt att slutet var rent ut sagt s-k-r-ä-p. Trots det definitivt värt att se, särskilt med mitt sällskap.

Sitter nu fortfarande och skakar efter att ha fått en panikchock av något som damp ner i brevinkastet. Jag kommer aldrig att lära mig att bo i lägenhet. Jeez..