à la Hedvig

På begäran kommer här del två av långresan, förlåt att ni fått vänta..

 

Efter att ha satt klockan återigen på vårt hostel i Hervey bay så blev det dags att stiga upp tidigt för att boka in oss på en valsafari (whale watching). Dagen till ära fanns det plats för oss och vi blev upphämtade från hostelet för att Sara (äntligen) skulle få se sina efterlängtade valar (hon hade tjatat om dem hela resan fram tills dess...) Vi går på båten och får höra att om någon vet med sig att de brukar bli sjösjuka så kan man få gå av båten och få pengarna tillbaka eftersom det nog lär vara lite tufft väder ute idag, vilket dock är bra eftersom valarna är som vi, är det bara varmt, soligt och stilla så ligger de mest och solar sig och tar det lugnt. Är det lite mer blåsigt så är valarna också mer aktiva. Vi såg nog inte någon som gick av båten i och med denna varning men många önskar nog att de hade gjort det. Det rullade ordentligt hela den drygt en timme långa färden ut mot valarnas lekområden och det är nog ingen överdrift att säga att nära hälften av alla ombord var mer eller mindre gröna i ansiktet och att minst hälften av dessa även satt med en fylld spypåse framför sig.. Inga vidare sjöben där inte. Nej men skämt å sido, det var så kraftig sjögång att man knappt kunde röra sig någonstans på båten utan man fick snällt sitta på sina platser tills vi stannade motorerna och låg och skvalpade lite mer. Vid det laget var det tyvärr många som inte ens klarade av att njuta av valarna som faktiskt kom fram. 
Vi fick se en liten grupp på ca 3 valar, en mamma med hennes unge samt en till som nog var en hane som även försökte ragga upp honan (igen)... Det var mycket plaskande med fenor, stjärtfenor osv samt även ett antal hopp i vattnet, framför allt från ungens sida. Tydligen är hoppandet en av valens viktigaste försvarsmekanismer för att komma undan hot, typ hajar(?) som inte kan hoppa. Därför "leker" ungen och mamman en sorts imitationslek där ungen helt enkelt övar sig i försvarsbeteende. För oss såg det såklart mest gulligt ut och det var många "ooh" och "aah" när den flög upp ur vattnet, simmade på sidan osv. Efter ett par timmars valtittande var det dags att åka tillbaka igen och tillbakavägen blev ändå lite lugnare än ditresan.

 

 

Därefter tog vi oss till hostelet och åt lunch på deras "restaurang", den godaste pizzan vi ätit i Oz enligt Hedvig. Sedan var det inte mycket annat att göra än att försöka fördriva tiden tills vår Greyhoundbuss skulle gå och ta oss till Airlie beach. Det kan för övrigt sägas att fördriva tiden i Hervey bay är inget att rekommendera, stället är väldigt dött och vi var rätt ordentligt uttråkade... Till slut var dock tiden inne för vår fjorton timmar långa bussresa upp till Airlie beach, varifrån vår segelbåt ut till Whitsunday islands skulle utgå. 

De fjorton timmarna på bussen var minst sagt ganska plågsamma. Greyhoundbussarnas funktion är liksom att man åker långt med dem men de är inte för fem öre anpassade för att åka långt... Det är vanliga bussäten som man kan luta bakåt lite. Behöver vi säga att man vaknade många gånger den natten?

 

Stela och trötta kom vi så fram till Airlie beach och checkade in på vårt hostel klockan sju på morgonen men lyckades faktiskt få våra rum så tidigt trots allt. Därefter gick vi till Harrys café. ett ställe som var rekommenderat i vår resebibel lonely planet och som faktiskt också visade sig ha bland de godaste pannkakor vi ätit. En stor pannkaka fylld med banan, valnötter och lönnsirap och med glass/grädde till. Bra frukost, glada tjejer.

 

 

Eftersom vår segeltur inte skulle avgå förrän nästa dag fick vi fördriva tiden i Airlie beach hela dagen. Hedvig ville egentligen ta en tur ut till de yttre korallreven för att snorkla eftersom det lär vara bäst där men vi fick dåliga nyheter i hostelreceptionen på morgonen om att alla båtar redan hade gått, så det blev inget med det. LIte sol  och bad samt shopping blev det iallafall och vi lyckades båda införskaffa det senaste modet down under, bomullsbyxor med roliga mönster och med passform ungefär som OP-byxor. Det gillar vi. 
På kvällen fick vi även se det nattliga livet i Airlie beach och även se baksidan av hur fulla backpackerkillar beter sig. Väldigt tråkigt att vara med om får vi säga..

Dagen därpå efter ytterligare en frukost på Harrys knatade vi iväg till segelbåten, vårt hem de kommande tre dagarna. Efter lite introduktion puttrade vi ut från hamnen och påbörjade vår tur. Efter en stund kom vi fram till vårt första snorklingsställe och fick slänga oss i vattnet. Tyvärr var snorklingen inte jättebra men vi fick se lite fisk iallafall och en del koraller, även om mycket är väldigt skadat. Resten av dagen blev det mer segling och umgänge på båten. 

 

 

Dag två var det upp och hoppa kring sex på morgonen följt av frukost och vid åttatiden befann vi oss åter i "stingersuits" och snorkel i vattnet. Stingersuiten är ungefär som en tunn våtdräkt som man måste ha för att inte råka ut för maneter, stingrockor, solbrännor och annat tråkigt. Samt att man håller värmen litegrann. Det här snorklingsstället var tyvärr ännu sämre än gårdagens och vi började bli lite nedslagna över det hela. Dagen fortsatte dock med ett besök till Whitehaven beach som är utsedd till Australiens vackraste strand och vi kan inte annat än att hålla med. Turkost vatten och en lång vit sandstrand. Även här var det stingersuits som gällde om man ville bada vilket vi faktiskt förstod då vi till slut fick se en stingrocka, om än på lite håll. Sanden på Whitehaven består dessutom bara av kisel, vilket är anledningen till att den är nästan helt snövit och därmed också fungerar som snö solreflektionsmässigt. Det är nästan helt omöjligt att vara där utan att bränna sig men vi körde som vanligt på med våra super-SPF och tanthattar. Tillbaka på båten seglade vi vidare en stund för att sedan stanna för resans sista snorkling, vilken tydligen skulle vara "kaptenens favorit av snorklingsställena". Vi ger inte så mycket för kaptenens snorklingsomdöme... 

Det blev ytterligare en mysig kväll på båten med en enorm stjärnihmmel ovanför oss eftersom de enda lamporna som är tända är båtarnas topplanternor ungefär. Vi blev ett tag lite förvirrade då vi inte hittade karlavagnen men insåg sedan att vi ju faktiskt befinner oss på andra sidan jordklotet... Däremot fick vi skorpionen utpekad för oss. Det var en mäktig känsla att bara ligga på båten, lyssna på kluckandet från vattnet och se upp i den oändliga stjärnhimlen. 

Dag tre var det åter en tidig morgon och tidig frukost, idag med sällskap av en och sedan två kakaduor som kom och åt lite müsli med oss. Den ena var sannolikt en förvildad tidigare tam kakadua som tillhört ägaren av en av de numera nerlagda resorterna på en av öarna. Oavsett vad så var det riktigt häftigt att ha dessa stora, vackra fåglar så nära.

 

 

Efter frukost gick vi iland på en av öarna för att titta på aboriginska grottmålningar innan vi slutligen puttrade mot land igen (vinden hade så gott som lagt sig helt och hållet så det blev inte så mycket segling). Väl iland försökte vi komma i fas med vår landsjuka litegrann, åt brunch på Harrys och tillbringade en liten stund vid Airlies lagun innan vi tog bussen till flygplanet och flög tillbaka till Brisbane, trötta men nöjda med resan.