à la Hedvig

Med risk för att låta klyschig så måste det ändå sägas: Försommarsverige är närmast smärtsamt vackert och det gäller att njuta av varje sekund och minut för underbart är kort. För min del sisådär 45 timmar. Lilla syster har blivit alldeles för stor men hon hade iallafall tur med vädret. Därefter har tiden gått smärtsamt långsamt. Tiden går fort när man har roligt heter det ju och därmed borde det även fungera i den andra riktningen. De senaste två veckorna har jag släpat mig igenom, tvingat mig själv att gå upp varje morgon för att sedan bokstavligen efter varje dag bocka av i kalendern att ytterligare en dag är avklarad. Just nu är det lite en kombination av allt: Hemlängtan, tentastress och absolut inte hemlängtan, rastlöshet, av och till ensamhet samt det faktum att jag formligen vantrivs på min nya klinik. 

Jag gör mina avslutande tre veckor på en diabetologisk/allmänt endokrinologisk internmedicinsk avdelning på ett lite mindre privatsjukhus. Jag trodde att det kanske skulle vara bra att komma bort från överbelastningen på Charité (som för övrigt för tillfället strejkar så att de som har praktik där knappt får någon praktik över huvudtaget). Tydligen var det inte så. Tydligen finns det någon i sjukhusledningen som tycker att det är rimligt att en ung ST-läkare ensam rondar 23-25 patienter dagligen. Med en överläkare någonstans i bakgrunden som mest pysslar med att fixa med diabetiska fotsår på någon form av mottagning.Utöver dessa patienter har hon även en student (mig) samt en ytterligare randande ST-läkare som egentligen bara gör en kort tid internmedicin för att sedan återgå till labbet där hon egentligen gör ST. Oss två ska hon alltså "handleda". Det blir snarast att vi blir hjälpredor. 

Vid det här laget är jag så trött så att jag kan spy på att ta blodprover och lägga PVK:er. Det handlar inte om lathet och det handlar inte om att jag egentligen inte tycker att det av och till kan vara kul att sätta en nål i folk. Men jag känner mig ärligt talat så förbaskat överkvalificerad för att göra det. Åtminstone för att göra det sammanlagt ca 2,5-3 timmar per dag. Då menar jag inte det på något högfärdigt sätt. Jag känner mig synnerligen inkapabel till det mesta inom läkaryrket än så länge egentligen (vilket ju egentligen är det jag vill lära mig här) men efter 4,5 år på läkarlinjen missar jag halva ronden för att jag ska arbeta mig igenom dagens skörd av blodprover för att sedan nära på missa andra halvan av ronden för att någon måste ta tag i de nya inskrivningarna om de ska bli klara något sånär i tid (med tanke på att ronden tar halva förmiddagen pga 1 läkare på 25 patienter..) Inskrivningarna är väl bra på sitt sätt -  jag får åtminstone undersöka patienterna och ta anamnes (vilket tar nog så lång tid på tyska och med patienter som har mycket att berätta). När man sedan däremot inte får någon feedback på det i form av återkoppling på vad man sett, hört osv i undersökningen, samt dessutom inte hinner med ronden påföljande dag så får man ju inte heller någon känsla av hur patienten i fråga kommer att handläggas. 

Jag har fått nog. 

I morse kände jag över huvudtaget inte för att gå till kliniken ärligt talat. Med tanke på vilken skitdag jag på något sätt har haft så hade det kanske egentligen varit bättre att låta bli, men så funkar det ju inte riktigt heller. Imorgon kommer jag att vara ensam med blodproverna. 

Eller ja, nästan ensam iallafall. Det finns en "läkarhjälpare" som är där för att hjälpa till med blodprover mm (enligt henne "när det inte finns några studenter där som kan göra det"). Hon ska tydligen hjälpa mig imorgon, vi får väl hoppas att det stämmer. Inskrivningarna lär jag väl likförbannat behöva göra själv. Ronden kan jag sannolikt se i stjärnorna efter. Jag hoppas att jag kan gå hem tidigt men eftersom jag är själv blir det sannolikt sent. Efter imorgon är det åtminstone helg. Sedan bara fem dagar kvar att stå ut. 

Positiv inställning har jag liksom lagt ner med vid det här laget.

Oavsett hur jävlig läkarbristen är i Sverige så är jag iallafall glad över vetskapen att jag sannolikt aldrig kommer att utföra min läkargärning i Tyskland. Förhoppningsvis kommer jag aldrig själv behöva uppleva hur klinikchefen frågar mig  och mina kollegor om det vore okej med en karenstimme innan man börjar rapportera in övertiden man jobbar, med hänvisning till att "läkarna tjänar ju ändå förhållandevis bra". 

Om ett år är jag klar, frågan är, är det då livet börjar på riktigt eller är det egentligen bara början på slutet?