1.4.12
Jag gör inte många knop idag alltså. Det har ingenting att göra med några men från gårdagen, de existerar faktiskt inte, trots att det blev relativt sent och jag var som vanligt rätt tidigt uppe. Snarare att jag är fullkomligt oinspirerad och ointresserad av att ta tag i fallet till imorgon. Vi har både ett fall samt en seminarieuppgift som mer eller mindre handlar om den "biopsykosociala modellen" (en modell från 1977 för övrigt..) som jag ju faktiskt redan gnällt över i bloggen en gång redan, besparar er en upprepning. Hursomhelst så har jag ingen som helst motivation till att läsa om det, jag vet att det är viktigt att komma ihåg att psyke och fysisk hälsa hänger ihop men sen då, kan det inte räcka där? Gnöl.
Hursomhelst, idag har jag varit och tittat på den jättefina lägenhet som jag troligtvis kommer att flytta in i i början av augusti. Allting verkade ärligt talat jättebra och det känns som att jag har haft sådan fruktansvärd tur. Allting verkar jättebra, lägenheten är fin och tja, det har potential helt enkelt. Två månader till i Ryd ser det ut att bli med andra ord. Vägen dit var ju å andra sidan helt sanslös, för en vecka sedan promenerade jag i linne (!) till Tornby, idag åkte jag buss in till centrum med snålblåst och snö(!!!!!) i ryggen. Usch.
I morse överraskade jag T med nybakade frallor till frukost, efter att ha fått förvissa honom om att det inte var ett aprilskämt. Sjukt praktisk med kalljäst deg som man gör på kvällen, ställer in i kylen och jäser över natten och sedan blir det jättegoda bröd efter någon halvtimme på morgonen. Receptet var så himla bra att jag kanske ska lägga upp det här, om inte annat för att inte glömma bort det själv haha.
25 g jäst
4 dl vatten
1 dl mjölk
1 msk honung
1,5 tsk salt, gärna havssalt
570 gram vetemjöl special (9,5dl)
60 gram grahamsmjöl (1 dl)
På kvällen: Rör ut jästen i lite av vattnet. Tillsätt resten av vatten och mjölk när jästen är upplöst.
Häll i salt och honung och sist mjölet.
Blanda snabbt ihop till en deg i en stor bunke med en slev. (Ej maskin.) Degen ska vara lite kladdig.
Pudra över lite mjöl och låt gärna stå framme i rumstemperatur ½ tim och sätt sedan in i kylen för att jäsa över natten övertäckt med en bakduk eller plastfolie.
På morgonen: Häll upp degen på mjölat bakbord. Knåda inte. Tryck ut degen till en rektangel ca 2 cm tjock och dela den i cirka tio bitar.
Pudra över lite mjöl för synintrycket! Lägg över på bakpappersklädd plåt. Grädda i 225 º i ca 15-20 minuter.
Måste kanske börja med den där biopsykosociala grejen nu ändå, om inte annat så att jag kan lägga det bakom mig. Hmpf.
I morse överraskade jag T med nybakade frallor till frukost, efter att ha fått förvissa honom om att det inte var ett aprilskämt. Sjukt praktisk med kalljäst deg som man gör på kvällen, ställer in i kylen och jäser över natten och sedan blir det jättegoda bröd efter någon halvtimme på morgonen. Receptet var så himla bra att jag kanske ska lägga upp det här, om inte annat för att inte glömma bort det själv haha.
25 g jäst
4 dl vatten
1 dl mjölk
1 msk honung
1,5 tsk salt, gärna havssalt
570 gram vetemjöl special (9,5dl)
60 gram grahamsmjöl (1 dl)
På kvällen: Rör ut jästen i lite av vattnet. Tillsätt resten av vatten och mjölk när jästen är upplöst.
Häll i salt och honung och sist mjölet.
Blanda snabbt ihop till en deg i en stor bunke med en slev. (Ej maskin.) Degen ska vara lite kladdig.
Pudra över lite mjöl och låt gärna stå framme i rumstemperatur ½ tim och sätt sedan in i kylen för att jäsa över natten övertäckt med en bakduk eller plastfolie.
På morgonen: Häll upp degen på mjölat bakbord. Knåda inte. Tryck ut degen till en rektangel ca 2 cm tjock och dela den i cirka tio bitar.
Pudra över lite mjöl för synintrycket! Lägg över på bakpappersklädd plåt. Grädda i 225 º i ca 15-20 minuter.
Måste kanske börja med den där biopsykosociala grejen nu ändå, om inte annat så att jag kan lägga det bakom mig. Hmpf.
T
Utan att göra någon längre, alltför personlig och allmänt kärlekskrank utläggning, så måste jag ändå ta mig ett par minuter till att konstatera att jag vet inte när jag senast var så här lycklig.
Jag har en person att tacka. Någon som alltid får mig att skratta och gör jag inte det så har jag åtminstone alltid ett småleende på mina läppar. När något känns tungt, jag är arg eller bara behöver prata ut så är det samma person som jag vet att jag kan prata med om vad som helst och som behåller det för sig själv så länge jag bara önskar. Dagarna går så mycket fortare nuförtiden, motivationen till att bli färdig med saker är större än någonsin för att få tid över till att ses, trots bådas (nåja, kanske inte mitt) fulla scheman.
Hursomhelst, det var en slump att jag hamnade här och efter en lång och rätt krokig väg är jag så glad att vi har varandra,
Jag har en person att tacka. Någon som alltid får mig att skratta och gör jag inte det så har jag åtminstone alltid ett småleende på mina läppar. När något känns tungt, jag är arg eller bara behöver prata ut så är det samma person som jag vet att jag kan prata med om vad som helst och som behåller det för sig själv så länge jag bara önskar. Dagarna går så mycket fortare nuförtiden, motivationen till att bli färdig med saker är större än någonsin för att få tid över till att ses, trots bådas (nåja, kanske inte mitt) fulla scheman.
Hursomhelst, det var en slump att jag hamnade här och efter en lång och rätt krokig väg är jag så glad att vi har varandra,
T, tack för att du finns. <3
(Förlåt för ett inlägg som får mig att framstå som fjorton igen)
(Förlåt för ett inlägg som får mig att framstå som fjorton igen)
Dömd
Jag var ute och luftade fracken igår. Det var torsdag och kravall och eftersom vi gammelfaddrar är ett lag i helgens event DÖMD (D-sektionens öppna mästerskap i dart) var det självklart att gå på kravallen. Det har varit lite dåligt med det där på sistone. Det har varit omtenta, jag har varit hemrest och lite allt möjligt, kanske har det också tappat charmen lite när man väl insett att de flesta kravaller trots allt är likadana, det är bara förfesten som skiljer sig åt och därmed avgör kvällen. Efter att ha känt mig rätt hängig och trött hela veckan lyckades någon form av halsont som tycks gå i hela klassen äntligen ha nått fram till mig igår och kvällen blev därmed relativt lugn, även om jag var hemma någon gång vid två. Trots det var jag faktiskt uppe till dagens enda föreläsning kvart över nio. Det kändes väldigt starkt av mig måste jag säga. Tack och lov så blev jag dessutom glatt överraskad, normalt sett i den typen av situation så slutar det ju ofta med att det man faktiskt har pallrat sig iväg till gör en väldigt besviken och inte alls var värt att pallra sig iväg till.
I morse var det strimma-samtalskonstföreläsning och den gav många svar på situationer man ofta hamnar i på strimman. Hur man styr ett samtal när patienten antingen pratar outtömligt om sina barnbarn, alternativt knappt säger något alls. Lite riktlinjer kring hur man bör förhålla sig till olika typer av patienter för att ändå få ur dem någonting och komma fram till vad deras problem är. Det blev mycket prat i klassen varför föreläsningen inte var färdig på utsatt tid. Döm om föreläsarens förtjusning då hon tilläts dra över tiden av klassen som alla tycktes överens om att det faktiskt var viktigt och intressant. 25 minuter senare var vi slutligen klara och även om man satt och skruvade en del på sig sista tio så känner jag nog ändå att det var värt att dra sig ur sängen och cykla till skolan i morse.
Helgen kommer att fortsätta med mer DÖMD, imorgon är det själva pilkastningstävlingen. Vi lär ju inte vinna efter vår träning igår kväll men det känns kul att faddergänget fortsätter att hålla ihop och göra saker tillsammans. Det känns om inte annat meningsfullt på något sätt.
I övrigt håller jag på att gå i taket över veckans basgruppsfall på Förhållningssätt och Folkhälsa-temat. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad det är vi ska läsa om, mer än att det är någonstans i spektrumet kring inverkan av psykosociala faktorer på fysiologisk sjukdom. Litteraturlistan är 12 böcker lång och ingen av dem var särskilt lätt att hitta på biblioteket så nu sitter jag hemma med lite blandade epidemiologiböcker, någon artikel hit och dit och försöker att utläsa något vettigt. Får väl se hur det slutar, jag vet att jag inte är den enda som känner sig vilse iallafall.
I morse var det strimma-samtalskonstföreläsning och den gav många svar på situationer man ofta hamnar i på strimman. Hur man styr ett samtal när patienten antingen pratar outtömligt om sina barnbarn, alternativt knappt säger något alls. Lite riktlinjer kring hur man bör förhålla sig till olika typer av patienter för att ändå få ur dem någonting och komma fram till vad deras problem är. Det blev mycket prat i klassen varför föreläsningen inte var färdig på utsatt tid. Döm om föreläsarens förtjusning då hon tilläts dra över tiden av klassen som alla tycktes överens om att det faktiskt var viktigt och intressant. 25 minuter senare var vi slutligen klara och även om man satt och skruvade en del på sig sista tio så känner jag nog ändå att det var värt att dra sig ur sängen och cykla till skolan i morse.
Helgen kommer att fortsätta med mer DÖMD, imorgon är det själva pilkastningstävlingen. Vi lär ju inte vinna efter vår träning igår kväll men det känns kul att faddergänget fortsätter att hålla ihop och göra saker tillsammans. Det känns om inte annat meningsfullt på något sätt.
I övrigt håller jag på att gå i taket över veckans basgruppsfall på Förhållningssätt och Folkhälsa-temat. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad det är vi ska läsa om, mer än att det är någonstans i spektrumet kring inverkan av psykosociala faktorer på fysiologisk sjukdom. Litteraturlistan är 12 böcker lång och ingen av dem var särskilt lätt att hitta på biblioteket så nu sitter jag hemma med lite blandade epidemiologiböcker, någon artikel hit och dit och försöker att utläsa något vettigt. Får väl se hur det slutar, jag vet att jag inte är den enda som känner sig vilse iallafall.
Rush
Tiden springer iväg, det är mycket som händer och det känns som att man springer lite fram och tillbaka. Det har varit rätt mycket med studiesociala utskottet på sistone, vi har anordnat bokbytardag, MF-pub och nästa punkt är ÄoPoP för T1 och därefter den stora grejen i år, vårbalen som vi på något sätt ska anordna.
Hittills har jag agerat rätt mycket PR-råtta och fixat affischer, skapat facebookevent och känt mig allmänt, tja, jobbig haha. Det känns lite som att man säljer sin själ när man hela tiden är på folk om att de ska komma på olika saker. Hoppas verkligen att det är värt det och att folk uppskattar att det händer, puben igår var riktigt bra för de som var där tror jag, uppslutningen var dock rätt dålig vilket var himla trist.
Idag är det tisdag=strimma och jag är så sanslöst otaggad. Eftersom vi har utbyten nu så att vi byter vårdcentraler med varandra så blir det liksom ingenting att göra då jag redan haft mitt utbyte. Nu kan jag bara sitta på min hemmacentral här i Ryd och hjälpa våra besökande gäster med filmning och sedan diskutera resultatet på eftermiddagen. Känner att jag hellre hade stannat hemma och läst på grejerna inför vår seminarieplanering imorgon. Det kan nog vara det mest dryga med T3, det är bannemig seminarier för allt. Inte särskilt givande sådana heller om man ska vara helt ärlig. Bara ett sätt att tvinga oss att göra en redovisning i grupp som ingen lyssnar med mer än ett halvt öra på sedan ändå. Dessutom är de kommande två FoF-veckorna fullproppade med föreläsningar och obligatoriska moment (seminarier!?) så tiden utanför är helt klart begränsad. Men visst, förhållandet busschaufförer-hjärtinfarkt ska bli jättespännande. Känns som att man redan vet svaret på det å andra sidan. Stillasittande, stressigt, dåliga matvanor, ofta lågutbildade-->ateroskleros-->hjärtinfarkt. Inte så svårt. Egentligen.
Det bästa med strimma är att kunna vara hemma på förmiddagen, sova ut vid behov, tvätta lite och plugga om vartannat. Det får en att känna sig lite nyttig, fast ändå inte. Det är ju bra att kunna intala sig själv det iallafall.
Åh förresten, som en skänk från ovan kanske jag plötsligt har en lägenhet till hösten. Känns nästan för bra för att vara sant ärligt talat. Wow.
Hittills har jag agerat rätt mycket PR-råtta och fixat affischer, skapat facebookevent och känt mig allmänt, tja, jobbig haha. Det känns lite som att man säljer sin själ när man hela tiden är på folk om att de ska komma på olika saker. Hoppas verkligen att det är värt det och att folk uppskattar att det händer, puben igår var riktigt bra för de som var där tror jag, uppslutningen var dock rätt dålig vilket var himla trist.
Idag är det tisdag=strimma och jag är så sanslöst otaggad. Eftersom vi har utbyten nu så att vi byter vårdcentraler med varandra så blir det liksom ingenting att göra då jag redan haft mitt utbyte. Nu kan jag bara sitta på min hemmacentral här i Ryd och hjälpa våra besökande gäster med filmning och sedan diskutera resultatet på eftermiddagen. Känner att jag hellre hade stannat hemma och läst på grejerna inför vår seminarieplanering imorgon. Det kan nog vara det mest dryga med T3, det är bannemig seminarier för allt. Inte särskilt givande sådana heller om man ska vara helt ärlig. Bara ett sätt att tvinga oss att göra en redovisning i grupp som ingen lyssnar med mer än ett halvt öra på sedan ändå. Dessutom är de kommande två FoF-veckorna fullproppade med föreläsningar och obligatoriska moment (seminarier!?) så tiden utanför är helt klart begränsad. Men visst, förhållandet busschaufförer-hjärtinfarkt ska bli jättespännande. Känns som att man redan vet svaret på det å andra sidan. Stillasittande, stressigt, dåliga matvanor, ofta lågutbildade-->ateroskleros-->hjärtinfarkt. Inte så svårt. Egentligen.
Det bästa med strimma är att kunna vara hemma på förmiddagen, sova ut vid behov, tvätta lite och plugga om vartannat. Det får en att känna sig lite nyttig, fast ändå inte. Det är ju bra att kunna intala sig själv det iallafall.
Åh förresten, som en skänk från ovan kanske jag plötsligt har en lägenhet till hösten. Känns nästan för bra för att vara sant ärligt talat. Wow.
Chill
Man vet att man går T3 och har för lite att göra när man utan att få dåligt samvete kan sitta på HUB och leta efter handledare på facebook hellre än att läsa om kärlkramp och hyperkolesterolemi.
Bra.
Bra.
Uppåt
Det blir ingen spexare av mig, audition i helgen gav inget resultat. Inte gråter jag för det, snarast blev jag lättad över att jag slipper sättas i situationen att välja. Jag var välkommen att söka nästa år igen (när jag är på väg att avsluta T5 och förhoppningsvis är påväg utomlands någonstans på T6-arbete). Hursomhelst, samtalet blev lite konstigt, beskedet presenterades liksom och det verkade självklart att hela min kväll skulle vara helt förstörd efter det, vilket absolut inte var fallet, snarare tvärtom, en sak mindre att tänka på, även om det hade varit fruktansvärt kul att komma med. 28 sökande till 8 platser skådis är trots allt lite konkurrens, hur mycket det var till kören har jag ingen aning om men det var kanske inte riktigt det jag siktade mest på heller.
Jag vet att jag inte är bäst så att jag kommer med, jag vet att mitt framträdande i söndags verkligen inte var det bästa jag kunde presterat, mycket påverkades av att jag var nervös. Trots det så känns det inte som något misslyckande, snarare att jag har testat en ny sak, tagit en chans men någon annan fick den. Inte mer än så. När man dessutom lyckas få T (nåja, det var tom hans idé) att titta på Desperate Housewives på kvällen så kan det liksom inte bli en dålig afton.
Jag har dessutom klarat av mina utryckningar, jag är glad att jag inte höll i manliga anatomin så att jag skulle behöva använda ordet "åderpåle" under två timmars tid. I övrigt så gick det bra och jag fick beröm av den gamla utryckarräv jag var ute med. Helt klart värt att göra igen, energin man på något sätt får under tiden (även om energin efteråt är obefintlig) är väldigt speciell, det mesta blir mer eller mindre spontant och man vet aldrig vilken vändning en övning ska ta. Enormt intressant och ett spännande och lärorikt sätt att möta människor och lära sig att handskas med dem i olika situationer. Kärleksakuten är bra, önskar att fler fick ta del av budskapet.
Idag blir det återigen fäktning. Jag hoppas att jag och S klarar oss lite bättre från träningsvärken vi fick sist den här gången. Vore praktiskt om jag kunde gå normalt utan att se ut som 90+ i helgen när jag dessutom ska jobba på goldfever.
För övrigt är T3 oförskämt lugnt. Vi är stressade för att vi har för lite att göra, man blir verkligen förstörd på den här utbildningen. Det har inte gått ett enda basgruppsfall där jag inte varit färdig med det vi ska ha läst till diskussionerna och även om det är knepigare att diskutera saker den här terminen så tja, antar jag att huvudsaken är att man är påläst och har koll på vad som ska göras. Nästa vecka ska vi återigen inleda ett FoF-tema, Förhållningssätt och Folkhälsa. Kan inte påstå att mina förväntningar är särskilt höga, på tidigare liknande teman tycker jag att jag har blivit besviken varje gång. Å andra sidan kanske det blir skönt att lägga hjärtsjukdomarna bakom sig för en stund och bara få diskutera ett par veckor, det är ju trots allt sådant jag brann för för ett par år sedan. Vet inte vad som hände med min diskuterande och argumenterande ådra, antar att den blev något aterosklerotisk när jag började här och allt man har att göra är att läsa fakta och acceptera dem och lagra det i något ledigt utrymme i hjärnan någonstans.
Jag vet att jag inte är bäst så att jag kommer med, jag vet att mitt framträdande i söndags verkligen inte var det bästa jag kunde presterat, mycket påverkades av att jag var nervös. Trots det så känns det inte som något misslyckande, snarare att jag har testat en ny sak, tagit en chans men någon annan fick den. Inte mer än så. När man dessutom lyckas få T (nåja, det var tom hans idé) att titta på Desperate Housewives på kvällen så kan det liksom inte bli en dålig afton.
Jag har dessutom klarat av mina utryckningar, jag är glad att jag inte höll i manliga anatomin så att jag skulle behöva använda ordet "åderpåle" under två timmars tid. I övrigt så gick det bra och jag fick beröm av den gamla utryckarräv jag var ute med. Helt klart värt att göra igen, energin man på något sätt får under tiden (även om energin efteråt är obefintlig) är väldigt speciell, det mesta blir mer eller mindre spontant och man vet aldrig vilken vändning en övning ska ta. Enormt intressant och ett spännande och lärorikt sätt att möta människor och lära sig att handskas med dem i olika situationer. Kärleksakuten är bra, önskar att fler fick ta del av budskapet.
Idag blir det återigen fäktning. Jag hoppas att jag och S klarar oss lite bättre från träningsvärken vi fick sist den här gången. Vore praktiskt om jag kunde gå normalt utan att se ut som 90+ i helgen när jag dessutom ska jobba på goldfever.
För övrigt är T3 oförskämt lugnt. Vi är stressade för att vi har för lite att göra, man blir verkligen förstörd på den här utbildningen. Det har inte gått ett enda basgruppsfall där jag inte varit färdig med det vi ska ha läst till diskussionerna och även om det är knepigare att diskutera saker den här terminen så tja, antar jag att huvudsaken är att man är påläst och har koll på vad som ska göras. Nästa vecka ska vi återigen inleda ett FoF-tema, Förhållningssätt och Folkhälsa. Kan inte påstå att mina förväntningar är särskilt höga, på tidigare liknande teman tycker jag att jag har blivit besviken varje gång. Å andra sidan kanske det blir skönt att lägga hjärtsjukdomarna bakom sig för en stund och bara få diskutera ett par veckor, det är ju trots allt sådant jag brann för för ett par år sedan. Vet inte vad som hände med min diskuterande och argumenterande ådra, antar att den blev något aterosklerotisk när jag började här och allt man har att göra är att läsa fakta och acceptera dem och lagra det i något ledigt utrymme i hjärnan någonstans.
Avklarat
Jag överlevde helgens audition, om än med blotta förskräckelsen. Eller ja, skämt å sido, från att ha varit spyfärdig-nervös och hyperaktiv innan så gick jag åtminstone därifrån med magkänslan av att ha klarat det, utan att därmed säga att det gick bra, bara att jag klarade det, jag har gjort det. Oövervinnlig.
Helgen blev enormt mysig med besök av min syster. Efter att ha gjort Linköping en vända så är det dock svårt att veta vad man ska hitta på härnäst. Å andra sidan så är det ju sällskapet som är det viktigaste, ATT man är tillsammans, inte VAD man gör tillsammans. Vi var på aioli på lördagkvällen, Linköpings bästa tapasrestaurang. Efter att inte ha ätit mycket mer än frukost under dagen kan jag ju säga att vi närmast rullade hem därifrån. Om tre veckor är det påsk och då blir det väl till att återse familjen igen i någon tappning. Innan dess är det dock sanslöst hektiska veckor som ska hinnas med, den här veckan ska vi inte tala om.
Jag har idag dubbelutryckning med kärleksakuten, alltså två gymnasietvåor på samma eftermiddag, två timmar var med nollbyte emellan. Tilläggas bör väl att det är min första "egna" utryckning så jag känner mig ärligt talat rätt osäker. Klarade jag audition i helgen så ska väl å andra sidan det här gå bra också, skolklasser har jag ju jobbat med förut och som A sa, oavsett så kommer jag att veta mer än de.
Efter det blir det en tur till CARMA, kårens arbetsmarknadsmässa. Mest för att spana in vad som finns, kanske se vad arbetsgivare letar efter osvosv. Därefter har jag en känsla av att jag kommer att komma hem och mest sjunka ihop i en hög någonstans i min säng. Möjligtvis sitta och mysa med killarna på korridoren en stund. När jag är borta och planerar att komma hem sent kan nämligen råttorna dansa på bordet och anordna whiskeykväll. Manligt.
Först ska jag dock börja dagen med en tripp till CMIV där de kan få göra ännu lite mer reklam om sina fina moderna "röntgen"apparater som är typ coolast i Sverige och kända över hela världen. Tänk er män 55+ som är upphetsade över sina maskiner som en tolvåring över sitt nya playstationspel. Något i den stilen. Å andra sidan kan man ju inte säga att det inte är coolt. Att plocka bort all annan vävnad än blodkärl så att man bara kan se kärlen och dess eventuella tilltäppningar mm. Läkarvärlden blir bara mer och mer hightech för varje dag, frågan är hur mycket läkekonst jag ska kunna när jag väl kommer ut och hur mycket jag ska kunna manualerna till alla apparater...
Helgen blev enormt mysig med besök av min syster. Efter att ha gjort Linköping en vända så är det dock svårt att veta vad man ska hitta på härnäst. Å andra sidan så är det ju sällskapet som är det viktigaste, ATT man är tillsammans, inte VAD man gör tillsammans. Vi var på aioli på lördagkvällen, Linköpings bästa tapasrestaurang. Efter att inte ha ätit mycket mer än frukost under dagen kan jag ju säga att vi närmast rullade hem därifrån. Om tre veckor är det påsk och då blir det väl till att återse familjen igen i någon tappning. Innan dess är det dock sanslöst hektiska veckor som ska hinnas med, den här veckan ska vi inte tala om.
Jag har idag dubbelutryckning med kärleksakuten, alltså två gymnasietvåor på samma eftermiddag, två timmar var med nollbyte emellan. Tilläggas bör väl att det är min första "egna" utryckning så jag känner mig ärligt talat rätt osäker. Klarade jag audition i helgen så ska väl å andra sidan det här gå bra också, skolklasser har jag ju jobbat med förut och som A sa, oavsett så kommer jag att veta mer än de.
Efter det blir det en tur till CARMA, kårens arbetsmarknadsmässa. Mest för att spana in vad som finns, kanske se vad arbetsgivare letar efter osvosv. Därefter har jag en känsla av att jag kommer att komma hem och mest sjunka ihop i en hög någonstans i min säng. Möjligtvis sitta och mysa med killarna på korridoren en stund. När jag är borta och planerar att komma hem sent kan nämligen råttorna dansa på bordet och anordna whiskeykväll. Manligt.
Först ska jag dock börja dagen med en tripp till CMIV där de kan få göra ännu lite mer reklam om sina fina moderna "röntgen"apparater som är typ coolast i Sverige och kända över hela världen. Tänk er män 55+ som är upphetsade över sina maskiner som en tolvåring över sitt nya playstationspel. Något i den stilen. Å andra sidan kan man ju inte säga att det inte är coolt. Att plocka bort all annan vävnad än blodkärl så att man bara kan se kärlen och dess eventuella tilltäppningar mm. Läkarvärlden blir bara mer och mer hightech för varje dag, frågan är hur mycket läkekonst jag ska kunna när jag väl kommer ut och hur mycket jag ska kunna manualerna till alla apparater...
Vad är det för en dag..?
Först och främst:
GRATTIS till världens bästa syster, E som fyller 16 år idag.
Jag önskar att jag var hemma och kunde överösa dig med pussar och kramar och skämma bort dig hela dagen. Tyvärr går inte det, jag hoppas att tårtan förra helgen åtminstone var en liten kompensation. Hoppas att födelsedagen blir fantastisk ändå, trots att jag inte är med. <3
Jag önskar att jag var hemma och kunde överösa dig med pussar och kramar och skämma bort dig hela dagen. Tyvärr går inte det, jag hoppas att tårtan förra helgen åtminstone var en liten kompensation. Hoppas att födelsedagen blir fantastisk ändå, trots att jag inte är med. <3
Så blev det visst helg igen. Igår lyckades jag faktiskt aldrig med att ta mig till skolan eftersom vi var schemafria och jag faktistk fick en hel del gjort hemma. Blev så gott som klar med helgens basgruppsfall och hann dessutom komplettera upp ett som vi inte hade fått alla instruktioner om vad vi skulle läsa till för ett par veckor sedan.
Igår kväll var jag på konceptet "atmosfär" på Platå, innebär typ att något studentband spelar, man kan köpa buffé och öl/vin/cider rätt billigt, typ lite after work koncept men lite senare.. Det var mina vänner med S från korridoren i spetsen som spelade, eller Acoustic sons of Thorsten som de kallar sig. Jag har en favoritlåt med dem som jag hade önskat (som jag alltid önskar), den jag fick inspelad bara åt mig i födelsedagspresent. <3
Jag fick en helt fantastisk, om än intern, lång dedikering innan de körde låten och sedan satt jag med världens största leende under sisådär fyra minuter. Det blir faktiskt en lite speciell känsla det där, även om man vet att det är ens kompisar och så, men det är fortfarande "min" låt på något sätt:)
Igår kväll var jag på konceptet "atmosfär" på Platå, innebär typ att något studentband spelar, man kan köpa buffé och öl/vin/cider rätt billigt, typ lite after work koncept men lite senare.. Det var mina vänner med S från korridoren i spetsen som spelade, eller Acoustic sons of Thorsten som de kallar sig. Jag har en favoritlåt med dem som jag hade önskat (som jag alltid önskar), den jag fick inspelad bara åt mig i födelsedagspresent. <3
Jag fick en helt fantastisk, om än intern, lång dedikering innan de körde låten och sedan satt jag med världens största leende under sisådär fyra minuter. Det blir faktiskt en lite speciell känsla det där, även om man vet att det är ens kompisar och så, men det är fortfarande "min" låt på något sätt:)
Ikväll blir det gayparty hemma hos C och C, vilket kommer att bli totally awesome känner jag på mig. Jag, L, L och N har kommit på världens bästa outfits, nu måste vi bara hitta lite attribut till dem också. Väntar på att L ska bli klar så att vi kan ta oss till stan och lösa det sista.
Jag säger bara det, kvällen kommer att bli rosa,glittrig och full av enhörningar och annat sjukt.
Ohämmat
Ibland mår jag lite dåligt över att leva i det välupplysta samhälle vi gör, där nya saker kan spridas på nolltid via sociala medier etc. Jag har inte riktigt hängt med i den här Kony-historien, någonting om barnsoldater i Uganda som någon person försöker rädda från deras öde. Över en dag spreds det igår på facebook via så många posts att jag inte visste vad jag skulle tro. Jag har hittills inte tagit mig tid att titta på den 29 minuter långa filmen men trots det var det nära på att jag själv vidarepostade filmen.
Idag kommer nya uppgifter, om att organisationen bakom filmen, invisible children, i själva verket har kopplingar till Ugandas militär själva.
Utan att veta något djupare om det hela någonstans tänker jag inte uttala mig djupare i själva frågan men jag blir mest fundersam hur lätt det är att sprida saker, må det vara propaganda eller bara reklam, och hur lätt det är att få folk att tro på det mesta.
I de massor av information vi passerar varje dag varnas vi lite då och då om att vara källkritiska, så hur många gånger är vi det egentligen i praktiken? Ena dagen läser man något i en tidning, diskuterar det med en vän och några dagar senare får man tillbaka det till sig från en annan vän i samma krets, den här gången presenterat som verkliga fakta.
Jag försöker inte säga att jag är emot öppenhet och det nödvändiga i en demokrati med insyn i vad som händer både i landet man lever i och i världen i övrigt. Trots det kan jag ibland undra vart världen är på väg, med risk för att låta gammal och tråkig. När kommer vi att drunkna i detta informationsflöde? När kommer vi att börja fundera över vad vi verkligen ska tro på och vad vi kanske bör lämna därhän? Hur kommer samhället egentligen att se ut om några år när begrepp som hemligt, integritet och privat tycks suddas ut mer och mer för varje dag?
Idag kommer nya uppgifter, om att organisationen bakom filmen, invisible children, i själva verket har kopplingar till Ugandas militär själva.
Utan att veta något djupare om det hela någonstans tänker jag inte uttala mig djupare i själva frågan men jag blir mest fundersam hur lätt det är att sprida saker, må det vara propaganda eller bara reklam, och hur lätt det är att få folk att tro på det mesta.
I de massor av information vi passerar varje dag varnas vi lite då och då om att vara källkritiska, så hur många gånger är vi det egentligen i praktiken? Ena dagen läser man något i en tidning, diskuterar det med en vän och några dagar senare får man tillbaka det till sig från en annan vän i samma krets, den här gången presenterat som verkliga fakta.
Jag försöker inte säga att jag är emot öppenhet och det nödvändiga i en demokrati med insyn i vad som händer både i landet man lever i och i världen i övrigt. Trots det kan jag ibland undra vart världen är på väg, med risk för att låta gammal och tråkig. När kommer vi att drunkna i detta informationsflöde? När kommer vi att börja fundera över vad vi verkligen ska tro på och vad vi kanske bör lämna därhän? Hur kommer samhället egentligen att se ut om några år när begrepp som hemligt, integritet och privat tycks suddas ut mer och mer för varje dag?
Jag är inte bättre själv, min iPhone håller mig uppdaterad dygnet runt om jag så vill och den vecka jag var utan den kändes någorlunda tung. Trots det skulle jag någon gång vilja sätta mig i en stuga ute i skogen någon vecka, mest för att känna hur det känns. Och hur påverkad jag faktiskt är av den värld vi lever i, går det för oss nuförtiden att hitta lugn när vi plötsligt inte har all information runtomkring oss, greppbar på centimeters avstånd?
Jag vet inte, kanske lär jag aldrig få veta. Det är bara en tanke, fundering eller spekulation. Jag vet bara att jag både är förväntansfull samtidigt som jag faktiskt bävar för vad det är för värld mina barn kommer att växa upp i.
Inte för att det finns något jag kan göra åt det men ändå.
EKG
Börjar bli lite uppgiven över kostnaderna för alla böcker vi kommer att behöva den här terminen. Hittills har jag bara köpt en patologibok samt att min internmedicin är på väg någonstans med posten. De två tillsammans har kostat runt 1800. Vi har nu börjat att jobba med EKG, hur man tar EKG och framför allt hur man avläser dem. Det finns en jättebra bok till det, den är svensk, pedagogisk och med bra och tydliga bilder. Den är på ca 300 sidor. Den kostar 700 kronor.. Med andra ord lika mycket som min patologibok från USA på 1000 sidor kostade..
Det är rätt frustrerande hur dyr medicinsk litteratur är till att börja med för att sedan inte tala om vad det kostar så fort det är svenska varianter av något, EKG är dessutom ett trubbel eftersom det är en klar fördel att läsa svenska böcker eftersom vi tydligen inte använder riktigt samma system som i USA. Utöver dessa är det även bra att ha en bok i klinisk fysiologi samt en i klinisk kemi. Om jag går och köper allihop kommer jag att ha köpt sex böcker den här terminen, till en kostnad av, tja, jag orkar inte ens räkna på det. Visst, CSN är inte så himla lite pengar ändå etc etc men det svider faktiskt ändå när man inte har mycket annat val än att faktiskt punga ut med de där pengarna så att det kan bli ytterligare lite trängre i bokhyllan. Inte mycket att göra åt.
Det är rätt frustrerande hur dyr medicinsk litteratur är till att börja med för att sedan inte tala om vad det kostar så fort det är svenska varianter av något, EKG är dessutom ett trubbel eftersom det är en klar fördel att läsa svenska böcker eftersom vi tydligen inte använder riktigt samma system som i USA. Utöver dessa är det även bra att ha en bok i klinisk fysiologi samt en i klinisk kemi. Om jag går och köper allihop kommer jag att ha köpt sex böcker den här terminen, till en kostnad av, tja, jag orkar inte ens räkna på det. Visst, CSN är inte så himla lite pengar ändå etc etc men det svider faktiskt ändå när man inte har mycket annat val än att faktiskt punga ut med de där pengarna så att det kan bli ytterligare lite trängre i bokhyllan. Inte mycket att göra åt.
Hursom, vi har som sagt börjat pyssla med det här med EKG varför vi idag hade en övning i hur man sätter elektroder och faktiskt tar själva EKG't, samt en start till att börja jobba med tolkningen. Jag anmälde mig som testperson för EKG't och eftersom vi var två basgrupper blev det därmed upphovet till en tjejgrupp och en killgrupp. Bortsett från det konstiga i situationen att ha sju tjejer som står över en när man är avklädd på överkroppen, samt ett flertal av dem som trycker runt ens bröst och letar och räknar revben, så var det ju ingen fara med det och det kändes fint att få ut den rosa pappersremsan med att jag inte verkar ha några akuta hjärtproblem.
EKG är rätt knöligt såhär i början, det är många regler hit och dit, kurvor som ska bedömas och plötsligt håller vi på med fysik och vektorer igen. Det är liksom lite av att behöva ställa om huvudet och tankesättet, börja tänka själv och inte bara proppa in en massa information. Än så länge är vi framme och nosar på det, försöker att lära oss grunderna och det känns som att det är som en kod man måste knäcka, samt en massa övning på det. Någon gång ska vi väl klara av det här också, vi måste bara lära oss vilket håll man ska lägga linjalen åt först och vilken av skalorna som ska användas.
EKG är rätt knöligt såhär i början, det är många regler hit och dit, kurvor som ska bedömas och plötsligt håller vi på med fysik och vektorer igen. Det är liksom lite av att behöva ställa om huvudet och tankesättet, börja tänka själv och inte bara proppa in en massa information. Än så länge är vi framme och nosar på det, försöker att lära oss grunderna och det känns som att det är som en kod man måste knäcka, samt en massa övning på det. Någon gång ska vi väl klara av det här också, vi måste bara lära oss vilket håll man ska lägga linjalen åt först och vilken av skalorna som ska användas.
Just nu sitter jag och väntar på T som skriver tenta, vi ska ut och äta på Hg ikväll är planen. Imorgon blir det föreläsningar på engelska (!) och basgrupp, skönt nog så verkar jag vara bland de som kommit längst med basgruppsplugget. Skönt det. Den här terminen har jag faktiskt, bortsett från omtentaperioden, lyckats med att faktiskt ha tagit mig igenom i princip hela fallet till basgruppsgenomgångarna. Det känns skönt och jag hoppas att jag faktiskt börjar få lite av den där strukturen jag alltid önskat mig.
Jag kanske borde hugga tag i mina akut kopierade sidor från bibliotekets REF-ex av EKG-boken så att jag får koll på de där hjärtinfarktkurvorna också, så kan jag säga att jag faktiskt är helt färdig inför imorgon. Det vore ju faktiskt rätt fint.
Beloved ones
Min syster fyller år om en vecka, sweet 16 och allt tom. Eftersom det var bättre för mig att åka hem den här helgen (läs fler dagar att vara hemma) så blev det därför födelsedagsfirande idag istället. Det hela resulterade i kycklingsallad till lunch/middag samt att jag ägnade förmiddagen åt att knåpa ihop en hallonmoussetårta på browniebotten genom att slå ihop ett par olika recept jag hittade. Det blev syndigt gott, enligt mormor kunde hon inte minnas när hon senast åt en så god tårta och jag tror att syster E var nöjd också. Vi har lite olika smak med det där hon och jag, jag var sjukt nöjd med dagens tårta och tyckte det var jättegott men i största allmänhet är hon mousse/frukttårtegillare, jag är konservativ och prinsesstårtefreak. Nyttigt är det ju inte oavsett vilket man äter, men som någon konditor sa för ett tag sedan, bakverk äter man inte för att det ska vara nyttigt, det är ingen idé att försöka göra lightvarianter, det är liksom inte det man vill ha.
Hursomhaver, receptet finns här nedanför, kan verkligen rekommendera den. Ska försöka att få upp en bild när jag väl lyckats få ihop min iPhone och dator.
Det har varit en fin helg hemma. Jag kom hem sent i torsdags kväll, lyckades trots det att äta middag med syster som ändå kom hem sent från fotbollsträningen. Större delen av fredagen tillbringade jag ute på altanen med min patologibok och solen i ögonen, tror aldrig att jag känt livslusten komma tillbaka på det sättet innan. På kvällen var det som sagt dags för middag med mitt fantastiska gymnasiegäng, framgångståget rullar vidare och det känns som att folk börjar komma på det klara med vad de vill och vart de är på väg. Vi kanske inte är lika vilsna som runt studenten längre?
Igår njöt jag av en fika i sällskap av W som jag inte träffat på länge, ett kärt återseende och trevliga samtal på en skön nivå. Vissa människor saknar man verkligen att ha på närmare avstånd. Därefter blev det en sen "lunch" på guldhedstornet, ett av Göteborgs vattentorn som har inrett med ett café högst upp. 360 graders utsikt över Göteborg med hamninloppet, Guldheden, bort mot Mölndal och tja, 360 grader panorama helt enkelt. Dessutom något av stans bästa räkmackor.
Helgen har gått för fort, som vanligt. Tack och lov tycks det bara bli två veckor tills vi ses igen då jag verkar lyckas få upp familjen om två veckor. Det blir skönt, ibland känns faktiskt avståndet längre än någonsin.
Dags att återgå lite till inpluggandet av morgondagens basgrupp och om några timmar är jag tillbaka i Linkan igen. Sjukt vad det rullar.
Hallonmoussetårta på browniebotten
Till en form på 18 cm i inre diameter
50 g choklad
75 g smör
0,75 dl socker
1 ägg
0,75 dl mjöl
Till en form på 22 cm i inre diameter
100 g choklad
150 g smör
1,5 dl socker
2 ägg
1,5 dl mjöl
Till en form på 24 cm i inre diameter:
150 g mörk choklad
250 g smör
3,5 dl socker
3 ägg
2,5 dl mjöl
1. Smält choklad och smör. Häll blandningen över sockret och vispa med elvisp en stund så allt blandas och svalnar en aning.
2.Tillsätt äggen ett i taget under ständig vispnig.
3.Tillsätt mjölet. Häll i smord och bröad form eller form klädd med bakplåtspapper, helst en form med löstagbar kant.
4.Grädda i mitten av ugnen 185 grader i ca 30 minuter. Ta ut och låt svalna.
Hallonmousse
(räcker mer än väl till den största botten, det blir tom lite över, så det går att minska ner mängden av moussen)
Hallon 225 g
Socker 100 g (eller lite mindre)
Gelatinblad 3 st
4 dl lättvispad grädde
1.Tina hallonen om de är frysta och mixa dem sedan med stavmixer/matberedare/mosa dem genom en sil.
2.Blanda hallonpuré och socker i en kastrull.
3.Blötlägg gelatinbladen i kallt vatten ca 10 min & smält sedan i kastrull.
4.Värm hallonpurén och sockret till 20 grader.
5.Blanda i det smälta gelatinet i hallonpurén och vänd sist ner den lättvispade grädden.
6.Bred moussen på chokladbotten och ställ in i kylen tills moussen stelnat.
Fem år.
Jag minns när jag började gymnasiet. Hur enormt stor man kände sig men samtidigt så fruktansvärt liten. I höst är det fem år sedan, fem, det är ju helt sjukt egentligen.
Man var färdig med grundskolan, lämnade den där j*a högstadieskolan bakom sig. Småstadstjejen skulle börja pendla, börja på gymnasium inne i Göteborg. Stort. Vuxet. Coolt.
Jag minns första dagen, uppropet, jag minns vem jag satt bredvid de första dagarna. Vi var placerade efter klasslisteordning och vi var efter varandra. Vi skulle fråga varandra frågor från ett papper. Inkluderat frågor som "var bor du", "vad har du gjort i sommar", "vad tycker du om att göra på fritiden?"
Det var ett trevande samtal, en person jag tyckte verkade, ärligt talat, rätt tråkig då. Inte visste jag att vi skulle dela så mycket senare.
Man var färdig med grundskolan, lämnade den där j*a högstadieskolan bakom sig. Småstadstjejen skulle börja pendla, börja på gymnasium inne i Göteborg. Stort. Vuxet. Coolt.
Jag minns första dagen, uppropet, jag minns vem jag satt bredvid de första dagarna. Vi var placerade efter klasslisteordning och vi var efter varandra. Vi skulle fråga varandra frågor från ett papper. Inkluderat frågor som "var bor du", "vad har du gjort i sommar", "vad tycker du om att göra på fritiden?"
Det var ett trevande samtal, en person jag tyckte verkade, ärligt talat, rätt tråkig då. Inte visste jag att vi skulle dela så mycket senare.
Relativt snabbt de där dagarna blev jag vän med E som hade en storasyster som just tagit studenten och nu skulle börja på Chalmers. Alla historier vi under terminerna blev matade med därifrån, plötsligt kände man sig liten igen.
Universitetet?
Flera mil bort.
Fast egentligen bara tre år, potentiellt sett.
Det var historier om hur de som började där gick upp i vikt för att de drack så mycket öl, det var festerier, fadderier, faddrar, nollning och föreläsningar. TENTOR. Plötsligt är jag där själv, det är vardag och inget man reflekterar över längre. Tack och lov insikten när jag kom hem att den här terminens klart mindre festande faktiskt visade sig på vågen.
Vi har varit på insparksfester, plankat in efter studentfester (!?) och spelat revy. Luciatåg, folkdans och någon skippad engelska C-lektion. "EP"-kaffe, Albans när man inte hade råd. Café bisqit, Vasa, Hagabullar och humlanmys. Körlektioner, sist att bli arton, nivå, parken och the Queen.
Hur gick det så fort? Hur kan vi vara så snabba på att acklimatisera oss?
Vi har gått skilda vägar efter tre år av så jäkla mycket gemenskap, ändå lyckas vi lite då och då få ihop det igen. Ses som förr, fredagsfika när de flesta är i stan, någon mer, någon mindre ibland. Oftast en mindre. Fan vad det gör ont att tänka på när man gör det för mycket.
Ikväll är det dags igen. De kallar oss töntar, järngänget eller bara mysigaste kompisgänget. Vi som kanske inte var på alla studentskivorna men lik förbannat hade varandra. Spontanmiddagar en fredag och endagsturer till skidbackarna. Vi är tillbaka i stan där allt började, allt hände och ja, allt kanske slutar här en dag också, vem vet?
Vi är äldre nu men måste lära oss att leva i nuet. Låta bli att fundera på morgondagen, den är här snart ändå.
Efter all denna hemkomstfilosofi är det dags att sätta sig ute på altanen, plugga atheroscleros och bara njuta av livet och ladda inför ikväll. Can't wait.
Grammatik
Vill be om ursäkt till eventuella uppmärksamma läsare. Jag vet att det inte heter "att göra en höna av ett ägg", det skulle naturligtvis stå fjäder. Jag skyller mina falerande grammatiska kunskaper inom det svenska språket på de kilo engelsk, medicinsk facklitteratur jag läser varje dag.
Efter noga funderingar har jag faktiskt kommit fram till det. Alltså, det är ju ett ständigt, stående skämt att läkare inte kan skriva, vare sig handstilsmässigt eller grammatiskt. Tragiskt men sant så får jag nog erkänna att det har mycket med litteraturen vi läser att göra. Sida upp och sida ner med engelsk text som man sedan försöker göra handfallna försök att översätta till någon form av svenska i sina anteckningar. Det är svengelska, direktöversättningar och ord som åtminstone liknar ursprungsordet som tränger sig in. Inte konstigt att läkares journalanteckningar ser ut som de gör. Det finns helt enkelt inga svenska översättningar, än mindre några som refererar till det man läst så att man faktiskt förstår vad det är som menas.
Ibland när jag läser igenom mina anteckningar är det faktiskt så att jag skäms och är lycklig att min svensklärare aldrig kommer att få se dem.
Efter noga funderingar har jag faktiskt kommit fram till det. Alltså, det är ju ett ständigt, stående skämt att läkare inte kan skriva, vare sig handstilsmässigt eller grammatiskt. Tragiskt men sant så får jag nog erkänna att det har mycket med litteraturen vi läser att göra. Sida upp och sida ner med engelsk text som man sedan försöker göra handfallna försök att översätta till någon form av svenska i sina anteckningar. Det är svengelska, direktöversättningar och ord som åtminstone liknar ursprungsordet som tränger sig in. Inte konstigt att läkares journalanteckningar ser ut som de gör. Det finns helt enkelt inga svenska översättningar, än mindre några som refererar till det man läst så att man faktiskt förstår vad det är som menas.
Ibland när jag läser igenom mina anteckningar är det faktiskt så att jag skäms och är lycklig att min svensklärare aldrig kommer att få se dem.
Idag är ytterligare en redovisning avklarad. Vår farmakologilab är nu ett minne blott, nåja, jag måste å andra sidan läsa in den så att jag verkligen fattar vad det faktiskt är vi har gjort. Nästa vecka börjar vi på nästa tema, cirkulation-respiration-erytron-njurar och ska gå in på en del hjärtsjukdomar samt EKG-tagning. Som uppvärmning är helgens basgruppsfall om atheroscleros (kärlkramp/kärlförtjockningar). Det är ändå rätt intressant men pluggställningen att sitta på bussen med datorn i knäet att anteckna på och boken man läser ur ligger på sätet bredvid. Då är det ändå den bästa lösningen jag lyckats hitta hittills.
Om ett par timmar sitter jag äntligen hem-hemma igen och får MAT! Är dödligt hungrig nu, gnrf. Imorgon blir det middag hemma hos S med hela gymnasiegänget. Det ska bli helt fantastiskt. Sedan har jag och min syster eventuellt lite planer för helgen, jag hoppas att det blir av, det vore sjukt nice.
Snutte
Igår försökte min handledare sig på att vara rolig.
Jag hade plockat upp allt jag skulle ha till basgruppen, dvs pennfack, dator, min iPhone hade jag inte hunnit lägga ned i väskan än så den låg också på bordet framför mig. Till saken hör att allt går i rosa, olika nyanser förvisso men ändå, rosa. Som om det inte vore nog hade jag en rosa kofta på mig. Min handledare tittar på mig och mina pryttlar, får fram någon form av skevt leende och säger "du gillar blått va?".
Jag kände mig ärligt talat skitblåst. Först för att jag ärligt talat inte kopplade hans skämt först, sedan för att, tja, jag undrade vad han tänkte bakom när han sa det där egentligen. Jag tycker inte om när folk gör mig osäker på det sättet. Så jag skrattade lite nervöst, såg mig omkring på mina vänner som även de såg lagom förstående ut över ordväxlingen som nyss varit och sedan tror jag att det hela gled ut i sanden.
Jag kände mig ärligt talat skitblåst. Först för att jag ärligt talat inte kopplade hans skämt först, sedan för att, tja, jag undrade vad han tänkte bakom när han sa det där egentligen. Jag tycker inte om när folk gör mig osäker på det sättet. Så jag skrattade lite nervöst, såg mig omkring på mina vänner som även de såg lagom förstående ut över ordväxlingen som nyss varit och sedan tror jag att det hela gled ut i sanden.
Mina kompisar brukar ju vara på mig lite smått och jag har ärligt talat inga problem med det. Jag vet att jag inte är som kvinnan jag såg på TV häromdagen vars hela hus gick i rosa och hon hade även färgat sin tidigare vita hund i samma nyans. Trots det så kändes det bara så sjukt stelt när en person man inte har någon som helst relation till egentligen kommer med en sådan kommentar. Och nej, jag försöker inte göra en höna av ett ägg, bara liksom, spegla lite vad som kan hända i vardagen.
Det har varit en händelserik vecka bakom mig. I torsdags var det kravall (snuttefilmen) och vi fick äntligen fira tentan vi lagt bakom oss. Det blev spontan-mini-sittning (med temat rosa), en hel del skratt och en rätt sen kväll på kårallen (har inte använt min frack sedan oktober typ, KATASTROF!)
På fredagen var man sådär lagom produktiv, lagade mat med T och tittade på lite På spåret. På lördagen fick jag glida in på kravallens "galasittning" (finsittning) och tillbringa en hel kväll med T's vänner. Onekligen intressant och helt klart en trevlig kväll även om man var rätt trött vid det laget.
Det har varit en händelserik vecka bakom mig. I torsdags var det kravall (snuttefilmen) och vi fick äntligen fira tentan vi lagt bakom oss. Det blev spontan-mini-sittning (med temat rosa), en hel del skratt och en rätt sen kväll på kårallen (har inte använt min frack sedan oktober typ, KATASTROF!)
På fredagen var man sådär lagom produktiv, lagade mat med T och tittade på lite På spåret. På lördagen fick jag glida in på kravallens "galasittning" (finsittning) och tillbringa en hel kväll med T's vänner. Onekligen intressant och helt klart en trevlig kväll även om man var rätt trött vid det laget.
På torsdag kommer jag att tappa ytterligare några kilo belastning från mina axlar. Vi har ett seminarium om ödem imorgon som vi har jobbat på sedan terminsstart i princip, utan att det går att göra så mycket mer åt det vid det här laget (vi har fått det "svåraste" temat, dvs det som det i princip fortfarande bara forskas på, vätskeansamlingar i kroppen vid graviditet och PMS. ) Det är förvisso nog så intressant, särskilt som man kan relatera till det själv (nåja, inte graviditeten kanske). Samtidigt så blir man lite trött när man har hört alla andras presentationer som handlat om ödem i alla möjliga, mycket mer välkända och beskrivna tillstånd.
På torsdag blir det sedan slutlig redovisning av vår laboration som vi gjorde i början på terminen (som jag fortfararande fattar typ noll av eftersom jag ännu inte är ikapp med farmakologin). Som avslut på det hela åker jag hem på torsdag! Äntligen, det är så dags nu.
Så, på torsdag blir det en bra dag med andra ord.
Nu måste jag städa lite och titta igenom vad vi har till fallet till på torsdag innan L kommer hit om en stund. Sedan blir det strimma för hela slanten och patientsamtal. Huuuuuuuh.
På torsdag blir det sedan slutlig redovisning av vår laboration som vi gjorde i början på terminen (som jag fortfararande fattar typ noll av eftersom jag ännu inte är ikapp med farmakologin). Som avslut på det hela åker jag hem på torsdag! Äntligen, det är så dags nu.
Så, på torsdag blir det en bra dag med andra ord.
Nu måste jag städa lite och titta igenom vad vi har till fallet till på torsdag innan L kommer hit om en stund. Sedan blir det strimma för hela slanten och patientsamtal. Huuuuuuuh.
Lycka
Ibland är livet rätt fint ändå.
Med 20% marginal lämnar jag nu T2 bakom mig, SÅ JÄVLA BRA!
Efter att ha suttit på HUB, fått mailet, sprungit i ilfart för att hämta tentan (hon som lämnade ut den skrattade lite eftersom det var typ fem min efter att hon hade mailat) så kunde jag liksom inte sitta still längre. Det blev en löprunda ute i det fina vädret istället, så nu är jag rätt död och borde ta upp det där pluggandet igen. Måste bara uppbåda lite energi, dessutom sitter jag och väntar på min T som ska laga middag åt mig, eller med mig inblandad kanske. Dessutom blev mina semlebullar just klara, känner att min post som korridorsmamma kvarstår ohotad ett litet tag till:)
Girls, girls, girls
Igår var det äntligen dags igen.
Det var tjejmiddag hos L för första gången på två månader, behöver jag säga så mycket mer? Senast var när vi hade julbord hemma hos S, så nu var tjejsnackbehovet uppdämt som en vårflod ungefär. Det blev ett antal timmar med jättegod mat, (kärlekspasta, kyckling, foccaccia och L's brownies som är totalt livsfarliga), ett personligt möte med en skådis (haha) samt diskussioner om plugg, relationer, bröllop och modeller. Jag och C tillhör den där skaran som redan har våra bröllop planerade till stor del, buketter, klänningar och lokaler är redan semi-färdigt, de andra tjejerna var lite sådär lagom klara på det ämnet. Kvällen var iallafall enormt lyckad med andra ord, även om S tyvärr var sjuk. Det märks liksom ändå alltid av när någon fattas.
Igår tog jag också steget och köpte den lättare patologiboken. Vår handledare har hetsat oss något vansinnigt, sagt att "visst kan man ju läsa de lättare böckerna men man blir ju ingen nobelpristagare direkt, hö hö hö".. Med de orden säger han undermedvetet att visst kommer ni att klara tentorna men det lär inte bli några bra läkare av er. Vi har varit rätt frustrerade över det där. Dygnet har 24 timmar och någonstans måste man ha ett liv också. Är det inte bättre att läsa en bok man faktiskt hinner ta sig igenom allting och dessutom förstår vad som står, istället för att läsa ett uppslagsverk med en massa detaljer som man ändå aldrig minns och som ingen tentator någonsin frågar på heller eftersom det mesta faktiskt dessutom är i upptäckts-stadiet?
Jag blir trött på sådant, människor som tycker sig förmer bara för att de klarade av att läsa de tjocka grejerna. Vår handledare må förvisso vara relativt ung i förhållande till de flesta andra men faktum kvarstår att ju mer man upptäcker desto mer blir det för oss att läsa. Fast det har jag nog å andra sidan gnällt om tidigare, så jag sparar den diskussionen nu. Hursomhelst är Robbins basic pathology min nu och jag hoppas att vi får många trevliga stunder tillsammans.
Det märks att (klassen)/ mina kursare är sjukt taggade på att äntligen få läsa sjukdom. När folk äntligen får fråga "men hur behandlar man det där då?" eller "Men vad ger det här problemet egentligen för symtom/sjukdomsbild?" utan att därefter avfärdas med "Det där är för mycket patologi, det kommer på senare terminer".
Vi ska nu börja läsa cancer och ja, jag antar att det ska bli spännande, om än rätt mastigt tror jag. Min utbildning börjar dock, trots viss frustration då och då, att kännas så sjukt häftig. Jag gör faktiskt det här, om några terminer är det jag som springer runt i vit rock på HU under klinplacering (nåja, kanske inte nödvändigtvis i Linköping), och någon gång kommer jag nog faktiskt att ha den där legitimationen i min hand, eller på papper, hur det nu funkar. Jag vet att det är det här jag vill, kan liksom inte ens komma på vad jag skulle gjort annars? Jag kan nog skatta mig lycklig som varit såpass säker redan från början och haft tur att ta mig dit.
Ikväll blir det semlebak och T ska laga middag. Det blir så mycket lättare när man är två, man kan turas om beroende på vem som har tid och ork, eller bara göra det tillsamans. Man borde kanske försöka hinna med ett pass på gymmet också, annars kan man ju inte riktigt äta semlor hursomhelst. Igår var jag faktiskt där för första gången på säkert tre veckor, har faktiskt både omtenta och sjukdom att skylla på den här gången...
Det var tjejmiddag hos L för första gången på två månader, behöver jag säga så mycket mer? Senast var när vi hade julbord hemma hos S, så nu var tjejsnackbehovet uppdämt som en vårflod ungefär. Det blev ett antal timmar med jättegod mat, (kärlekspasta, kyckling, foccaccia och L's brownies som är totalt livsfarliga), ett personligt möte med en skådis (haha) samt diskussioner om plugg, relationer, bröllop och modeller. Jag och C tillhör den där skaran som redan har våra bröllop planerade till stor del, buketter, klänningar och lokaler är redan semi-färdigt, de andra tjejerna var lite sådär lagom klara på det ämnet. Kvällen var iallafall enormt lyckad med andra ord, även om S tyvärr var sjuk. Det märks liksom ändå alltid av när någon fattas.
Igår tog jag också steget och köpte den lättare patologiboken. Vår handledare har hetsat oss något vansinnigt, sagt att "visst kan man ju läsa de lättare böckerna men man blir ju ingen nobelpristagare direkt, hö hö hö".. Med de orden säger han undermedvetet att visst kommer ni att klara tentorna men det lär inte bli några bra läkare av er. Vi har varit rätt frustrerade över det där. Dygnet har 24 timmar och någonstans måste man ha ett liv också. Är det inte bättre att läsa en bok man faktiskt hinner ta sig igenom allting och dessutom förstår vad som står, istället för att läsa ett uppslagsverk med en massa detaljer som man ändå aldrig minns och som ingen tentator någonsin frågar på heller eftersom det mesta faktiskt dessutom är i upptäckts-stadiet?
Jag blir trött på sådant, människor som tycker sig förmer bara för att de klarade av att läsa de tjocka grejerna. Vår handledare må förvisso vara relativt ung i förhållande till de flesta andra men faktum kvarstår att ju mer man upptäcker desto mer blir det för oss att läsa. Fast det har jag nog å andra sidan gnällt om tidigare, så jag sparar den diskussionen nu. Hursomhelst är Robbins basic pathology min nu och jag hoppas att vi får många trevliga stunder tillsammans.
Det märks att (klassen)/ mina kursare är sjukt taggade på att äntligen få läsa sjukdom. När folk äntligen får fråga "men hur behandlar man det där då?" eller "Men vad ger det här problemet egentligen för symtom/sjukdomsbild?" utan att därefter avfärdas med "Det där är för mycket patologi, det kommer på senare terminer".
Vi ska nu börja läsa cancer och ja, jag antar att det ska bli spännande, om än rätt mastigt tror jag. Min utbildning börjar dock, trots viss frustration då och då, att kännas så sjukt häftig. Jag gör faktiskt det här, om några terminer är det jag som springer runt i vit rock på HU under klinplacering (nåja, kanske inte nödvändigtvis i Linköping), och någon gång kommer jag nog faktiskt att ha den där legitimationen i min hand, eller på papper, hur det nu funkar. Jag vet att det är det här jag vill, kan liksom inte ens komma på vad jag skulle gjort annars? Jag kan nog skatta mig lycklig som varit såpass säker redan från början och haft tur att ta mig dit.
Ikväll blir det semlebak och T ska laga middag. Det blir så mycket lättare när man är två, man kan turas om beroende på vem som har tid och ork, eller bara göra det tillsamans. Man borde kanske försöka hinna med ett pass på gymmet också, annars kan man ju inte riktigt äta semlor hursomhelst. Igår var jag faktiskt där för första gången på säkert tre veckor, har faktiskt både omtenta och sjukdom att skylla på den här gången...
Måste försöka få något gjort innan föreläsningen också, masa mig iväg till skolan. Problemet är bara att jag är så gaaalet ineffektiv på morgonen,även om jag egentligen är morgonpigg. Suck. I-landsproblem.
Visst är det fantastiskt när man springer på låtar man inte hört förut och bara älskar dem på stört och låter dem gå på repeat konstant?
Lördag
Det där spexet började ju kanske lite väl dramatiskt. Eller nåja, stressigt iallafall. Jag har inte huvudet med mig alla gånger och särskilt inte these days när det är så mycket annat att tänka på, kommande tentaresultat, opluggade basgrupper etcetc. Väl hemma hos S igår med vinglaset i min hand börjar någon nämna ordet biljetter varefter jag nästan sätter vinet i halsen, alternativt spiller det i S' soffa. Satan i gatan, jag har glömt biljetterna hemma i Ryd och S bor liksom, off. Jag springer ut, lämnar T ensam med mina flickor för att kuta till närmsta buss för att ta mig hem och hämta dem. Jag hinner precis till bussen, hinner hem och tar vändande buss tillbaka och lyckas faktiskt att komma in på NH bara ca tre minuter efter att föreställningen börjat. Antar att lite spänning i livet är nyttigt men sådant där tycker ärligt talat inte mina nerver om, alls. Hursomhelst så gick det ju bra till slut.
Sitter och försöker göra något prouktivt av den här dagen. Är klar med hälften av basgruppsfallet till på måndag och hade gärna blivit färdig med resten idag också så att jag slipper fundera på det imorgon, känns som att jag kommer att vara piggare på det här idag än jag är imorgon. Problemet är bara att det tar så fruktansvärt mycket emot att plugga när man vet att det är lördag. Man kan aldrig riktigt släppa den där känslan av att helgen ska vara helig och jobbfri men det hinner man liksom inte riktigt få den att vara. Det är sällan man är färdig med basgruppen som vi får på torsdagen till fredag eftermiddag när man går hem. Det tycks liksom oundvikligt att det blir helgplugg.
Måste bara kämpa lite inflammation till, sedan blir det dusch, hem till S för fix och sedan psyk- och läk. Vad gör vi? Nu kör vi!
Sitter och försöker göra något prouktivt av den här dagen. Är klar med hälften av basgruppsfallet till på måndag och hade gärna blivit färdig med resten idag också så att jag slipper fundera på det imorgon, känns som att jag kommer att vara piggare på det här idag än jag är imorgon. Problemet är bara att det tar så fruktansvärt mycket emot att plugga när man vet att det är lördag. Man kan aldrig riktigt släppa den där känslan av att helgen ska vara helig och jobbfri men det hinner man liksom inte riktigt få den att vara. Det är sällan man är färdig med basgruppen som vi får på torsdagen till fredag eftermiddag när man går hem. Det tycks liksom oundvikligt att det blir helgplugg.
Måste bara kämpa lite inflammation till, sedan blir det dusch, hem till S för fix och sedan psyk- och läk. Vad gör vi? Nu kör vi!
Veckor.
Det kan väl sägas ha hänt en del sedan sist.
Jag överlevde faktiskt hela omtentagrejen, om än med oklart hälsotillstånd efteråt. Har liksom inte fått det där hålet emellan som faktiskt behövs för att orka återhämta sig efter pressen, det blev pang på direkt efter istället med labrapportsgenomgångar, ödemseminarier som ska lämnas in samt nya basgruppsfall. Har inte hunnit ta igen de fall jag missat men jag ska ta det lite i taget och har även fått höra av S att det ska finnas mycket tid under typ FoF att ta igen det.. Det får lösa sig till slut, känner dock för tillfället att jag ser ut som ett levande frågetecken varje gång vi går igenom vår farmakologi-laboration där de för min del pratar grekiska när de förklarar vad som gjorts.
Vad har hänt mer, jag och L har nästan knäckt grabblagen i beerpong, jag har haft strimma, hjälpt S att flytta och dessutom så har jag gått och blivit två och därmed också, för första gången i mitt liv, firat en regelrätt alla hjärtans dag med fin frukost, ros och mysigt restaurangbesök. En otroligt fin och lyckad dag helt enkelt. <3
Jag har även hunnit köa till kravallen nästa torsdag, med utgången att det fortfarande fanns biljetter kvar flera timmar efter biljettsläppet... Så värt var de timmarna på HU by night. Å andra sidan så hade vi det väldigt trevligt, jag, S, I och L. Så nu har jag biljett både till snuttefilmskravall och filmvisning. Det blir bra grejer.
Ikväll blir det spex, vi ska se på Linköpings studentspex' Robin Hood-version, med ett glas vin hemma hos S innan. Ska bli skönt att komma ut och tänka på lite annat än plugg. Imorgon blir det dessutom psyk-och läk-sittning, vilket kommer att bli awesome! Förra året var det den bästa sittningen jag var på i Linköping i princip, får se om Psyko och Medsex lyckas lika bra i år.
Dags att röra på sig, ska hinna skicka iväg min iPhone(!) på lagning höll jag på att säga, men ärligt talat är det ju snarare diagnostisering/rättegång, huruvida de skickar tillbaka den trasig eller om jag får en ny. Får se vad domen lyder, oavsett så är det väldigt opraktiskt med en telefon som liksom inte ringer...
Vad har hänt mer, jag och L har nästan knäckt grabblagen i beerpong, jag har haft strimma, hjälpt S att flytta och dessutom så har jag gått och blivit två och därmed också, för första gången i mitt liv, firat en regelrätt alla hjärtans dag med fin frukost, ros och mysigt restaurangbesök. En otroligt fin och lyckad dag helt enkelt. <3
Jag har även hunnit köa till kravallen nästa torsdag, med utgången att det fortfarande fanns biljetter kvar flera timmar efter biljettsläppet... Så värt var de timmarna på HU by night. Å andra sidan så hade vi det väldigt trevligt, jag, S, I och L. Så nu har jag biljett både till snuttefilmskravall och filmvisning. Det blir bra grejer.
Ikväll blir det spex, vi ska se på Linköpings studentspex' Robin Hood-version, med ett glas vin hemma hos S innan. Ska bli skönt att komma ut och tänka på lite annat än plugg. Imorgon blir det dessutom psyk-och läk-sittning, vilket kommer att bli awesome! Förra året var det den bästa sittningen jag var på i Linköping i princip, får se om Psyko och Medsex lyckas lika bra i år.
Dags att röra på sig, ska hinna skicka iväg min iPhone(!) på lagning höll jag på att säga, men ärligt talat är det ju snarare diagnostisering/rättegång, huruvida de skickar tillbaka den trasig eller om jag får en ny. Får se vad domen lyder, oavsett så är det väldigt opraktiskt med en telefon som liksom inte ringer...
Andra gången gillt
Det är över.
Ärligt talat så känns det nästan som att det är över på riktigt, trots att det är en del kvar på fredag så är det verkligen en enormt stor sten som har släppt idag. Jag tror faktiskt att det gick okej. Gör jag inte bort mig totalt på fredag så borde jag klara det tror jag. Det var i princip ingenting jag var jätteosäker på och 45% av de där 85 poängen ska jag nog ha kunnat skrapa ihop. Förhoppningsvis med lite marginal också så att jag inte behöver panika på fredag.
Efter tentan var vi och åt tentalunch på en indonesisk restaurant där vi för övrigt var efter T1-tentan också. T2-tentan var ju eftermiddagstenta senast så då blev det inte så mycket av det. Hursomhelst hade vi det väldigt trevligt, jag, S, E och I. Det märks dock hur trötta alla är när alla mer eller mindre sitter och äter apatiskt, ingen orkar egentligen inte prata sådär jättemycket och man försöker att inte nämna tentan mer än nödvändigt.
Därefter blev det en sväng till Tornby och IKEA och inhandlande av nya lakan till min nya (större) säng. Plötsligt är mitt rum (0,3x2)=0,6 kvadratmeter mindre men det känns faktiskt helt okej, jag klagar inte direkt. Ska på något sätt lyckas hitta lite andra möbler begagnat så kan studentbostäder komma hit och plocka tillbaka sina grejer igen. Eftersom det inte gick att lämna in bara en säng så bestämde jag mig till slut för att avmöblera hela rummet. Ska ta tag i det nu när jag förhoppningsvis snart har tid att ta upp mitt liv igen.
Ikväll blir det ärligt talat inte mycket aktivitet för min del. Känner att jag har förtjänat att inte göra någonting alls idag, särskilt inte något som har med plugg att göra. Det återupptar vi imorgon med en heldags histologi. Det blir skoj. Eller hur det nu var.
Okej jag erkänner, jag kommer aldrig att klara av att bara sitta och rulla tummarna. Ska städa mitt rum istället:)
Ärligt talat så känns det nästan som att det är över på riktigt, trots att det är en del kvar på fredag så är det verkligen en enormt stor sten som har släppt idag. Jag tror faktiskt att det gick okej. Gör jag inte bort mig totalt på fredag så borde jag klara det tror jag. Det var i princip ingenting jag var jätteosäker på och 45% av de där 85 poängen ska jag nog ha kunnat skrapa ihop. Förhoppningsvis med lite marginal också så att jag inte behöver panika på fredag.
Efter tentan var vi och åt tentalunch på en indonesisk restaurant där vi för övrigt var efter T1-tentan också. T2-tentan var ju eftermiddagstenta senast så då blev det inte så mycket av det. Hursomhelst hade vi det väldigt trevligt, jag, S, E och I. Det märks dock hur trötta alla är när alla mer eller mindre sitter och äter apatiskt, ingen orkar egentligen inte prata sådär jättemycket och man försöker att inte nämna tentan mer än nödvändigt.
Därefter blev det en sväng till Tornby och IKEA och inhandlande av nya lakan till min nya (större) säng. Plötsligt är mitt rum (0,3x2)=0,6 kvadratmeter mindre men det känns faktiskt helt okej, jag klagar inte direkt. Ska på något sätt lyckas hitta lite andra möbler begagnat så kan studentbostäder komma hit och plocka tillbaka sina grejer igen. Eftersom det inte gick att lämna in bara en säng så bestämde jag mig till slut för att avmöblera hela rummet. Ska ta tag i det nu när jag förhoppningsvis snart har tid att ta upp mitt liv igen.
Ikväll blir det ärligt talat inte mycket aktivitet för min del. Känner att jag har förtjänat att inte göra någonting alls idag, särskilt inte något som har med plugg att göra. Det återupptar vi imorgon med en heldags histologi. Det blir skoj. Eller hur det nu var.
Okej jag erkänner, jag kommer aldrig att klara av att bara sitta och rulla tummarna. Ska städa mitt rum istället:)
Misslyckande.
Befinner mig sisådär tusen meter under isen för tillfället, har ingen tid eller ork att blogga eller göra någonting alls.
Jag hatar att misslyckas men slutligen har jag gjort det och jag har gjort det så ordentligt att jag nu sitter och pluggar helvetesplugget som redan producerat så fruktansvärt mycket ångest hos mig sedan tidigare.
Ingenting känns klarare nu än det gjorde i januari, snarare tvärtom. Jag vet inte i vilken ände man ska börja repetera, vad man ska förvänta sig kommer att komma den här gången och ifall omtentan som vanligt kommer att bli svårare än originalet då de väl förväntar sig att få sätta dit idioterna om de inte pluggat ihjäl sig ännu mer den här gången.
Tiden vi hade "ledigt" var för kort, möjligen tillräckligt lång för att ladda inför en ny termin men med det här känner jag att jag är slutpumpad redan två veckor in på terminen och jag orkar verkligen inte mer. Jag målar upp värsta tänkbara scenario, ser studieuppehåll och icke-existerande sommarlov framför mig.
Nej, det här suger musten ur mig totalt, på tisdag är det dags för urladdning igen och jag vågar knappt hoppas på att det ska bli en gång för alla.
Bloggen blir lidande om nu någon är intresserad av att läsa den i vilket fall. Jag återkommer kanske om någon vecka, just nu går all min energi till att läsa, diskutera i min nybildade tentagrupp samt att umgås med en person jag verkligen tycker om.
På återseende.
Ingenting känns klarare nu än det gjorde i januari, snarare tvärtom. Jag vet inte i vilken ände man ska börja repetera, vad man ska förvänta sig kommer att komma den här gången och ifall omtentan som vanligt kommer att bli svårare än originalet då de väl förväntar sig att få sätta dit idioterna om de inte pluggat ihjäl sig ännu mer den här gången.
Tiden vi hade "ledigt" var för kort, möjligen tillräckligt lång för att ladda inför en ny termin men med det här känner jag att jag är slutpumpad redan två veckor in på terminen och jag orkar verkligen inte mer. Jag målar upp värsta tänkbara scenario, ser studieuppehåll och icke-existerande sommarlov framför mig.
Nej, det här suger musten ur mig totalt, på tisdag är det dags för urladdning igen och jag vågar knappt hoppas på att det ska bli en gång för alla.
Bloggen blir lidande om nu någon är intresserad av att läsa den i vilket fall. Jag återkommer kanske om någon vecka, just nu går all min energi till att läsa, diskutera i min nybildade tentagrupp samt att umgås med en person jag verkligen tycker om.
På återseende.
