à la Hedvig

Så skrevs det till slut T3-tenta, varefter man var helt ledig efteråt. Efter två omgångar med skriftlig+praktisk tenta med någon form av omladdning däremellan så var det nu skriftlig tenta punkt. MEQ-tenta. 
För att förklara är det helt enkelt tentor som är upplagda som patientfall mer eller mindre. Man får reda på lite om patienten, typ symtom, varefter man ska svara på frågorna som ställs, ex hur man skulle gå vidare i sitt sökande efter rätt diagnos. När man skrivit ner sitt svar drar man av frågepappret man just skrev på, lägger det i ett kuvert bredvid och är sedan dödligt förbjuden att röra kuvertet och pappret igen. På nästa frågesida står svaret på föregående fråga. Så satans j*a psykande att få reda på när man har svarat fel direkt efteråt. Helt fruktansvärt. Kände hur de bakom mig borde skrattat åt hur jag såg ut under tentans gång, om det inte vore för att de var så upptagna med sitt. Kändes som att jag svor över mig själv mer eller mindre efter varje fråga, vilket kanske även är en hint om hur jag tyckte att tentan kändes. 
Det som gör mig vansinnig är att det egentligen inte alls var särskilt svårt, jag kunde ju egentligen det mesta, bara att de har "varnat" oss innan om att inte skriva för mycket, för många saker, så att det verkar som att man helgarderar sig genom att svara allt man möjligtvis kan tänkas komma på som kan ha med ämnet att göra. Därmed valde jag och uppenbarligen många med mig, att skriva en  del av det man hade i huvudet, men inte riktigt allt, eftersom om man skriver för mycket får man minuspoäng. På nästa sida står svaret, inkluderat svaren jag hade i huvudet men inte skrev ner av ren safe-ness. Jag har alltså förlorat poäng för att ha skrivit för få av de saker jag kan. Så fruktansvärt bittert. Vet inte alls vad kontentan blir, känns som att det är många småpoäng som tappats och att risken är överhängande att jag och Linköping måste bli kompisar igen den15 augusti istället för 27. Å andra sidan kan jag inte göra något åt det nu. Får svar lagom till midsommar och tills dess tänker jag inte så mycket som röra en bok. 

.... eller just det, det kan jag ju inte i vilket fall, alla böcker är nedpackade i flyttlådor och kvar i Linköping. Det blev en rätt tung start på sommarlovet. Att plocka ner ett helt korridorrum är tyngre än man tror ärligt talat. Ens liv sedan 1,5 år tillbaka ned i bruna papplådor. Konstigt. Jag har varit med om så mycket i och runtomkring de där 20 kvadratmetrarna. Gråtit, skrattat, varit fly förbannad, uppgiven, pluggtrött, kär. Korridoren har varit början till mycket och nu känns det verkligen som en epok som går i graven, särskilt med tanke på att fem av åtta rum har tömts när augusti börjar, i november blir det sex av åtta.. 
När jag flyttade till Linköping och insåg att jag skulle bo på korridor var jag seriöst skiträdd och ville inte alls. Har skrivit om det förut, men kortfattat, att ha sju okända människor så nära inpå när jag precis flyttat ifrån allt som känns tryggt och välkänt, inte största drömmen faktiskt. 
Såhär i efterhand har det givit mig många nya vänner, erfarenheter, bakfyllor och även en kärlek som växer sig starkare dag för dag. Korridorsmamma flyttar nu och jag vet inte om någon kommer att ta efter mig och isåfall vem. Det ska bli spännande att se och också väldigt skönt att äntligen få något eget i augusti, om så bara för ett år. 
Efter två dagars flyttpackande är jag nu rätt utmattad och sitter på bussen hem. Känns som jättelängesedan jag var hemma, trots att det bara gått en månad. Å andra sidan en månad bestående av en Rom-resa samt ett tenta-p. Kan ju bero på det. Nu har jag två veckor framför mig, tomma, blanka som jag måste fylla ut med något. Frågan är bara om de måste fyllas ut med något meningsfullt? Eller är det faktiskt okej att slösa bort några dagar av sitt liv?

Sista dagen på tenta-p idag, repetition står, liksom igår, på schemat. För att citera L i tentagruppen "Repetition is the mother of knowledge, and the grandmother of boredom". Skrattar lika mycket varje gång, det är så sant och repetition är så dundertråkigt. Pendlar fruktansvärt mycket mellan känslan av "det kommer aldrig att gå vägen" och "det kanske kan bli sommarlov trots allt". Efter gårdagens tentagrupp kändes det så überbra, de gamla tentor vi gick igenom från början till slut var lätta, eller om jag bara helt enkelt kunde grejerna. Oavsett vad så kunde jag svaren och vet att hade jag fått någon av dem så hade jag varit godkänd med hög sannolikhet. Å andra sidan har jag även sett exempel på helvetestentor och med min tendens till karma, otur i annat än kärlek eller vad det nu kan bero på, så får man ju sällan den där snäll-tentan man behöver. Just nu är det nog trots allt njurarna som är det största problemet, som vanligt. Och alla diffar. Förlåt, differentialdiagnoser. Har börjat prata grekiska till vardags, helt ärligt. Inser att jag för ett och ett halvt år sig hade fattat ungefär 5% av saker jag pratar om idag. Antar att jag trots allt har lärt mig lite på vägen. 

Sitter återigen instängd på campus valla, det är nationaldag och HUB behagar inte ha öppet. Jag har fortfarande stora aversioner mot läsesalen och kände därmed att jag inte hade så många val kvar. Fick dessutom fly in i ett grupprum då ett gäng ekonomer började prata jättehögt om bokföring och "matematiska kurvors lutning". Ointressant och respektlöst. Fast nu sitter jag fast med nästa problem, grupprummet är så tyst att jag kan höra mig själv tänka=samma sak som i läsesalen, minus att folk tittar argt på en ifall man skulle råka göra någon form av oväsen. Om 24 timmar sitter jag och skriver tenta, om 26,5 är jag färdig. Då behöver jag inte fundera mer på att den här dagen suger. 

Sommaren känns som ett enda långt hålrum framför mig om jag ska vara ärlig. Av tolv veckor har jag ungefär 3,5 planerade. Det känns lite konstigt sådär. Särskilt med tanke på att ingen annan har tid för mig heller. Forever alone. Å andra sidan kanske det är nyttigt. En hel del tid med familjen och kanske en hel del tid med mig själv också. Ensamtid, shit. Jag har blivit så skrämd av det ordet på sistone. Kanske å andra sidan mest för att tenta-p har inneburit alldeles för mycket tid med bara mig själv, alternativt T eller min tenta-grupp. Har med andra ord ungefär träffat i genomsnitt fyra personer per dag, samma fyra, i två veckors tid. Trevligt förvisso men ibland är det ju nyttigt att vidga sina vyer lite också. 

Dags för lite skärpning, mindre verklighetsflykt, mer glomerulonefrit. Tänker inte låta varken njurföreläsaren eller anemiföreläsaren kugga mig på den här tentan. Nu jävlar!

Detta tenta-p går förbaskat snabbt och på något sätt också löjligt smärtfritt. Om man nu vågar säga så med risk för att det hastigt kommer att förvärras. Jag vet inte vad det beror på, om jag pluggar för lite, om mycket redan sitter helt ok eller om jag helt enkelt bara är  mer harmonisk i mig själv än jag varit tidigare. 
Vi är redan inne på dag tio på schemat, dag elva av plugg då dag fem var uppdelad i två. Det är fem dagar kvar till tentan och det känns verkligen som att det kan gå hur som helst. Frågar de på njurdiagnostik kommer det att gå åt fanders, likaså om koagulationskaskaden blandas in. 
Får vi däremot frågor på aortastenoser, eller mitralisstenoser för den delen, hjärtinfarkter eller blodtryck så kan det nog gå rätt bra. Läkemedel kan de får komma med också, litegrann iallafall. Men bara för att jag önskar mig det så kommer jag aldrig att få som jag vill. Förra tentan var brutalt mycket njure och man kan ju därför tycka att de inte borde köra samma tema igen.. Hursomhaver så finns det ca 9-10 teman att välja bland och de kommer huvudsakligen att behöva välja tre. Vilka det blir och hur det går för mig är därför mer eller mindre skrivet i stjärnorna, eller kanske snarare tentaförfattarnas huvuden.. 

Det är som sagt bara fem dagar kvar, hittills har jag inte varit alltför uppgiven någon dag, det där riktiga tenta-p-hålet har jag faktiskt inte fallit i hittills. Kanske kommer det imorgon när måste lära mig allt EKG jag fortfarande inte kan. Jäkla skitteknik, millimetrar hit och dit som ska mätas. För mycket nuffror att komma ihåg i huvudet. Inte bra. Mitt största sammanbrott var väl egentligen första veckan när jag tenta-p till ära såg till att bli dunderförkyld och sov dåligt i fem dagar, upprepar precis samma historia som förra sommar-tenta-p. Förstår inte varför. Rätt onödigt. Nu känner jag dock att jag är mer tillbaka på banan igen, har tränat en del den här veckan, utan det  tror jag att jag hade blivit nipprig av att bara sitta stilla dag ut och dag in. 

Idag är det lungsjukdomar på schemat, jag deppar fortfarande lite över att vi inte fick några biljetter till sommar-X som hålls idag men istället tar vi en middag på Hg ikväll istället. Äta måste man ju göra ändå och man pluggar ju inte hur sent som helst i vilket fall. Jämfört med hur fullt det var på campus Valla för en vecka sedan så är det nu helt tomt, jag sitter mer eller mindre helt ensam med hela huset för mig själv. Största delen av teknologer och filfakare är klara med alla tentor, bara HU kvar, som vanligt. Lite mer speciella, lite andra tider och på lite annan lokalisation. Lite finare, lite bättre och lite mindre studentlivsstämning. You just gotta love it. Känner att jag har hamnat på fel program i fel stad åtminstone med tanke på att jag faktiskt gillar grejen med studentliv. HU är dött, inte anpassat till resten av universitetet och tja, jag kanske ska stanna med min kritik där. Det sägs ju att det gör oss till bra läkare iallafall. Det är väl alltid något.

Bloggen ligger nere lite, det är tenta-p och tja, för ovanlighetens skull löser jag inte "problemet" med att skriva av mig min ångest tio gånger om dagen. Den här gången är jag mer fokuserad i mitt läsande än jag brukar vara tror jag. Mer eller mindre 8.30-17.00-plugg (bortsett från idag som får bli specialfall, det var ju faktiskt ESC igår). Jag har blivit tomat-fast, pomodorotekniken med 25 minuter koncentration, fem minuter paus, 25 koncentration osv lyckas faktiskt mer eller mindre att hålla mig borta från dumheter annat än de där små fem minuterna som faktiskt räcker till att rensa huvudet och sträcka på sig en smula. Än har inte riktigt någon av faserna infunnit sig på riktigt ärligt talat, klart att motivationen går upp och ner men för ovanlighetens skull känner jag mig faktiskt redo för det här, eller så ser jag bara ljuset i tunneln och fortsätter att gå. Jag vet hur jävligt det är med omtenta och jag vill för allt i världen inte sitta i den situationen igen, samtidigt som jag fortfarande har problem med hur djupt man ska gå men jag har nog bestämt mig för att hellre satsa på helheter än detaljer, jag funkar bättre så. 
Eftersom det är pingst så behagar alla bibliotek vara stängda och HU har därmed bara en tyst avrättningsläsesal att erbjuda. Har därför sprungit och gömt mig på campus valla bland teknologer och ekonomer, i ett grupprum utan någon som helst blick ut mot världen utanför, eller kanske snarare solen utanför. Jag måste försöka koppla bort den biten, oavsett hur skönt det verkar vara ute. Lunchrasterna blir å andra sidan så mycket mer efterlängtade när D-vitaminnivåerna får höjas lite. Ikväll blir det dessutom tentagruppande kombinerat med lite vin, vi har en halvdag idag pluggmässigt och vi kan behöva lite omväxling och avkoppling. Countdown till sommarlov, elva dagar. Åter till koagulationssjukdomar. Det är ju faktiskt himla kul. 

Vi är tillbaka på svensk mark, verkligheten och ja, tenta-p också. Klarade igår av blodgruppslabb, lungfunktionsgenomgång, någon terminsutvärdering samt sista basgruppsmötet med nuvarande basgruppen. Lång dag, snabbt kastad tillbaka till verkligheten. Trots det så har det ändå varit så fruktansvärt skönt att vara iväg några dagar. Trots allt en storstadsweekend innebär med långa promenader, stress med att hitta vart man ska och kaotisk trafik och ett tempo man inte är van vid, så blir det på något sätt avkoppling ändå. Miljöombyte, inte hinna tänka på vad man har framför sig och bara leva i nuet. Det blev en del glass, en del rödvin och en hel del god mat. Fem fantastiska dagar med en helt fantastisk person. Efter att ha klarat av de stora sevärdheterna en efter en de första dagarna hade vi sedan ett par lite mer kravlösa dagar med strosande i gamla stadsdelar, långa måltider och lugnare tempo i största allmänhet.
Att ta sig från centrala Rom in till flygplatsen visade sig bli en mer pressad situation än vi räknat med men trots det gick allting bra och vi kom smärtfritt hem, om än ganska trötta. 

Idag har dagen mest gått åt till att ta igen saker jag inte varit klar med fram tills nu. Självklart finns det vissa luckor här och var i mina anteckningar ändå men nu har jag iallafall klarat av det mest akuta och varit ganska produktiv får jag säga. Imorgon börjar tenta-p på riktigt, dag 1. Jag kommer att gå igenom mina åtta faser den här gången också men på något sätt känner jag mig kanske lite mer förberedd än innan, å andra sidan knappt förberedd alls när jag ser på gamla tenta-frågor. Men jag har två veckor på mig nu, det får bära eller brista, blod, svett och tårar, snart är det över. 12 veckor hägrar.

Börjar få sådan sjuk resfeber just nu. Planet går om 9,5 timme, vår buss om 6,5... Jag tror att jag har  med allt, jag ska ju inte direkt backpacka på andra sidan jorden. Trots det så känner man sig alltid i lite uppbrotsstämning sådär, har man glömt något, hoppas att allt går bra etcetc, trots att det inte är långt man ska (jag blir sådan om jag så ska åka 30 mil inom Sverige..) 
Det ska bli så fantastiskt skönt att komma iväg, har längtat efter den här dagen ett bra tag nu och äntligen är vi faktiskt på väg. Jag borde nog ta och hoppa in i duschen nu och göra iordning mig för att "sova" i typ fyra timmar eller vad det kan tänkas bli.. Känns stabilt men åh vad det är värt det! 
So long!

Det är helt sanslöst hur svårt det är att motivera sig till att läsa om sådant som nikotinberoende i det här fallet, när man måste leta sig fram och tillbaka mellan olika böcker och olika sidor för att öht hitta vad det är man ska läsa. När man väl hittar det står det ändå bara mer eller mindre en massa babbeltext om vilka tester man har gjort på råttor etcetc i oändlighet. Blir så trött. Orkar inte. Hade fallet bara handlat om KOL hade jag bara kunnat köra patologibok och internmedicin så är det bra så. Men som sagt, rökningsfall och det där jäkla beroendet med mekanismer ska med också (tror jag). 
Helgen har varit lagom produktiv, fredagens tackfest var klart den sjukaste av de tre jag varit på. Fulvinsrunda, en sittning som nästan tog slut innan den ens börjat och en fantastisk massa påhittiga utklädnader på temat absolut svenskt. Fulvinet var klart bland de sämre jag druckit, maten var god om än väldigt sölig (osmart på tackfest) och tja, efterrätten blev som vanligt inget ätet av men desto mer på kläder och i håret, trots att jag själv inte deltog i något matkrig av något slag öht. 
Hursomhelst var det en riktigt rolig kväll, sista kvällen med gammelfaddrarna på riktigt kändes det som och tja, jag antar att vår karriär i nollningssammanhang är över nu, tråkigt nog. 
Gårdagen blev därmed, inte särskilt oväntat, relativt trög. Min käre T gjorde pannkaksfrukost åt mig varefter jag gjorde ett någorlunda lyckat försök att städa mitt rum innan vi skulle gå på Holgerspexets och Linköpings studentspex' bidrag till spex-SM nästa helg. Det var rätt kul, dekoren tog dock allt och det är ju alltid kul att komma ut och se lite spex. Bra grej med studentlivet helt enkelt.

I morse blev jag totalt mosad av S på  tennis. Han och jag bestämde oss för att ta en sväng till Ryds öppna utomhusbanor och tja, vad ska jag säga. Jag var rostig för att uttrycka det milt, eroderad är kanske ett bättre mått på det hela. Efter ett tag fick vi ändå till ett hyfsat baslinjespel varefter jag totalt tappade det när vi skulle spela match. Skönt i vilket fall att komma ut och röra på sig, hela kroppen verkligen för ovanlighetens skull. 
Slut på verklighetsflykt, jag får dåligt samvete. Jävla nikotinberoende.

Helgen har gått helt sanslöst fort. Jag har varit hemma och firat min mammas 50-årsdag (trodde aldrig att man kunde bli så sliten efter en 50-årsfest..) och nu är jag redan på väg tillbaka till Linköping. Det är sista gången jag är hemma den här terminen och just nu om exakt en månad sitter jag och skriver tenta. Helt sjukt, hur ska man hinna bli redo till den? 
Det blev trots allt en himla bra vecka, Valborg, en mysig första maj, bio med S på onsdagen följt av tjejkväll med S och L, torsdagen på ölstopet samt två timmar dubbelvikt av skratt på Linköping comedy club och framför allt Anders Ankan Johansson, för att sedan åka hem på fredagen med allt vad ett 50-årsfirande innebär. Den stora baksidan är väl att jag ärligt talat inte orkat plugga någonting alls till basgruppen jag ska ha om 4,5 timme. Men å andra sidan har jag ju drygt tre timmar kvar på bussen så lite ska jag väl kunna banka in tills dess. 

För att återgå lite till tidigare nämnda Linköping comedy club eller LKPG HaHa som det också kallas så kan jag verkligen rekommendera det för de som är i Linköping. De kör första torsdagen i varje månad och tar då dit dels ett större komikernamn som dragplåster men hela första akten består av nyare, "up and coming" komiker som antingen är mer erfarna eller faktiskt helt nya. Självklart blir kvalitén därmed ganska varierande men det får det inte att vara mindre kul. Upplägget var riktigt roligt och jag fick se komiker jag aldrig skulle hört talas om annars, förutom när de kanske blir mer kända en dag? 
Jag har aldrig varit på stand up comedy-grejer tidigare men har definitivt fått  mersmak. Fruktansvärt roligt och bara femtio kronor mer som sittande student än vad en Hollywoodfilm kostar på bio. Vi var visst på sista omgången för våren men jag tror defintivt att jag kommer att gå dit igen i höst när de åter drar igång. 

Idag fick jag för första gången höra på ett blåsljud på hjärtat, på riktigt, på en riktig patient. Det kanske inte verkar som en särskilt stor grej men efter månader av inläsning, repetitioner, föreläsningar, åter läsning och några teoretiska labbar där man bara får veta att det finns och att det är ett tecken på det och det, så var det riktigt intressant att höra hur det låter på riktigt. Vi hade hjärtstatusmoment i morse där de lånar in mer eller mindre proffspatienter med kända hjärtfel som vi får egen tid med i 45 minuter och gör en hjärtstatusundersökning med titta, lyssna och känna inblandat. För ovanlighetens skull fick man faktiskt ordentlig användning för stetoskopet och dessutom kunde man faktiskt med att vara "jobbig" med patienten, lyssna och känna och verkligen ta sig tiden till det. Patienten var där "för oss" (nåja, de får väl betalt eller gratis läkarbesök eller vad det nu är) och det var liksom, lugnt. 
I början stod vi rätt tafatta jag och mina två kursare i våra vita scrubs(vad kallar man det egentligen på svenska? Har jättesvårt att sätta namn på det) som plötsligt fick oss att se så viktiga och kunniga ut. Vi var där, ensamma med patienten och skulle faktiskt komma fram till något. Efter vår trevande start så kom vi faktiskt igång och vågadegöra det vi faktiskt var där för, vi fyllde i varandras luckor och hjälptes åt att följa handledningen och ge varandra de tips vi fått. Efter våra 45 minuter kom en läkare in och gjorde ungefär samma undersökning som vi, varefter han startade ett resonemang med oss utifrån vad vi hade hört och uppmärksammat och vad vi kunde dra för slutsats utifrån detta. Vi lyckades faktiskt få fram vad felet var och våra iakttagelser visade sig stämma väldigt väl. 

Jag känner att vi är nere i en sådan preklin-svacka just nu. Vi springer förvisso en del på klinfys dessa dagar, utför arbetsprov, hjärtstatusen idag och kommande veckor kommer det även lungmoment. Det är allvarligt talat ljusglimtarna i vardagen just nu (och för övrigt i princip det enda vi har schemalagt utöver basgrupperna..) Det är trots det så mycket teori att man snart drunknar i flödet av vilket test som visar vad, var blåsljudet ska sitta för att betyda det ena och var det ska sitta för att vara det andra. Det blir ibland så mycket att det är svårt att sortera in i huvudet när man inte har något att applicera det på. 

Ibland blir man bara sådär jätteglad, som tex när man får reda på ett ens favoritförfattarduo äntligen har släppt en ny bok. Anders Roslund och Börje Hellström skriver bland de bästa böcker jag vet och jag är fast ända sedan jag plockade ut debuten "odjuret" ur min mammas bokhylla. Samma sommar slukades även efterföljarna i serien. Jag är till att börja med inte den som tycker om deckare, snarare är det bland det värsta jag vet. Trots det så tycker jag att denna serie är fruktansvärt bra eftersom den är fantastiskt välskriven, har så många perspektiv och det kanske mest fångande av allt, att det är taget ur riktiga händelser som faktiskt sker i och runtomkring Sverige här och nu i den undre världen. 
Böckerna handlar helt enkelt om olika typer av brott som den svenska polisen brottas med på olika sätt, samtidigt som historien även kretsar kring en väldigt speciell poliskommissarie. Det är humoristiskt samtidigt som det både är tragiskt och jättehemskt till stora delar. Sammanfattningen är väl att det är enormt gripande och svårt att lägga ifrån sig.
Nu vet jag äntligen vad jag ska fylla ut min ändlöst långa sommar med, även om det väl inte lär ta många dagar att bli klar med den här. Måste bara se till att få tag på ett ex också men det borde väl gå att ordna när den släpps. Åååååh exalterad!

Det blev en något omtumlande Valborg. En lång dag med överraskningar, förväntade händelser, den där jävla känslan, vintern rasat och en början till malignt melanom när jag är 30... Det var mycket som hände men all in all var det en rätt trevlig dag med fantastiskt umgänge, mycket mysig picknickmat och som sagt alldeles för mycket sol. När man har intagit alla dagens tre mål utomhus så känns det dock rätt värt det. 
Dagen bestod av champagnefrukost samt lunch i trädgårdsföreningen (där jag för övrigt försökte hetsa Linköpingsstudenterna till att det faktiskt är studentmössa på på Valborg som gäller), grillmiddag intill stångån samt akuten-kravall på kvällen som förvisso var trevlig men där huvudvärken började göra sig påmind. Som sagt en väldigt lång dag i många avseenden som såhär i backspegeln ändå blev rätt okej tack vare de underbara människor jag omges av varje dag. Nu blir det bara att ta nya tag inför framtiden. 

Dagen idag har varit ganska seg i ärlighetens namn, sent upp, inte alltför pigg och inte särskilt mycket vettigt har egentligen avklarats. Dagens höjdpunkt var en långpromenad med T längs vallamassivet, friluftsområdet, djurstallarna och Gamla Linköping varefter jag mer eller mindre totaldäckade i korridorssoffan.. 
Imorgon börjar visst det vanliga livet igen, med en vecka som plötsligt bara hade tre dagar kvar. Å andra sidan känns det faktiskt rätt skönt. Imorgon ska jag dessutom på bio på förhandsvisning av "älska mig igen" med S. Något säger mig att vi båda kommer att gråta som tonårstjejer om jag har förstått handlingen rätt. Vi får väl se..

Sitter och försöker att få någon reda i alla glomerulinefriter (en typ av njursjukdom där en del av njurarna blir inflammerade). Pånågot sätt blev det visst söndag igen och ja, snart börjar veckosnurret igen, fast ändå inte. Det känns som att det är en rätt konstig vecka som ligger framför mig just nu, på måndag är det ju valborg med allt vad det innebär, vi har en labb inplanerad precis samtidigt som champagnefrukosten och just nu vet jag inte riktigt hur vi ska lösa det där. Sannolikt får våra kära amanuenser leva med att det blir tyngre uppsättningar med folk på de andra tillfällena… Tisdag är det ledigt, onsdag ska jag på bio med S, på torsdag är det ölstopet (jättestor utomhustillställning där man kan köpa en massa olika typer av öl och cider) och på fredag åker jag hemhem. Fullt upp med andra ord.

I fredags hade vi en helt fantastiskt trevlig tjejkväll hemma hos E. Vi hade tjejmiddag som förfest till en klasskompis födelsedagsfest på temat ”Jazz och cocktails” och det var en hel del olika cocktails som avklarades redan hemma hos E och hennes mixer har nog sällan varit så välanvänd som igår. Konstaterade att jag trots hemmagjord vara med färsk ananas, kokosmjölk och allt möjligt, faktiskt inte tycker om piña colada. Alldeles för mycket slisk och kokos för min smak. Däremot uppfann jag en ”ny” cocktail som verkligen smakade som twisterglass, livsfarligt.
God mat, många skratt och fantastisk gemenskap gjorde kvällen helt underbar, även om vi sedan trillade in på målet med kvällen rätt sent när det kändes som att det började klinga av, eller om det hade varit avklingat hela tiden, svårt att säga. Hursomhelst så var det helt klart ett roligt tema eftersom man ju nästan aldrig dricker drinkar/cocktails nuförtiden när man är ute eftersom man får betala 50 kronor extra i snitt bara för att få lite sockerdricka och juice till alkoholen. Vi fick med andra ord testa på en hel del kul som vi nog inte hade gjort annars. Dessutom fick vi ju klä upp oss i cocktailklänningar vilket kändes himla fint. Med en nedlagd bal tänker jag ta varje tillfälle jag får att klä upp mig, därmed basta.

Senare ska jag fika hos L, måste bara komma på något att baka tills dess. Ska även fixa med frukost/lunch till imorgon. Behöver inspiration till något kul att göra bara.. Sedan väntar ju lite njurtumörer också... När det här njuravsnittet är över kommer jag att hoppa av lycka. SÅ tråkigt är det. Usch.

Igår gick jag min första riktiga fäktningsmatch, poolspel mot tre killar och jag hamnade på en riktigt hedervärd andraplats, en poäng ifrån förstaplatsen och den snygga tröjan med trycket "fencing master". Riktigt roligt var det och även om vår tränare framhävde att vi ju under de här sex veckorna bara har lärt oss "the basics of the basics" så var det ändå väldigt kul när det faktiskt kändes som på riktigt. Det verkar tyvärr inte som att S tänker fortsätta, så kanske får jag gå själv på träningarna i fortsättningen. I vilket fall som helst lär jag nog inte sluta med det här i första taget, jag vill fortsätta så länge jag tycker det är kul och se hur pass mycket jag klarar av att lära mig, trots att jag börjar bli gammal och grå (nåja). Det är ju ändå ett faktum att det är svårare att lära sig nu än för några år sedan men lite är det ändå en dröm/gammal tanke som går i uppfyllelse, jag har varit mer eller mindre sugen på det här med fäktning sedan gymnasiet och nu har jag faktiskt chansen. Fantastiskt roligt.

Eftersom det officiella mailet nu gått ut så kan man lika gärna blogga om det. Vårt  stora projekt, balen, ställs in eftersom vi har för få deltagare och det känns så jävla tråkigt. Det har varit lite som vår baby, vi  har planerat, ringt runt, pillat med affischer, bestämt datum, hämtat hit klänningar osvosvosv. Vi har jobbat med det här i närmare ett halvår, mer och mindre intensivt och plötsligt så blir det bara ett intet av det. Sand som rinner oss mellan fingrarna. 
Man kan ju aldrig tvinga folk till att gå på evenemang och när man märker att intresset trots all reklam är för lågt så känns det helt hopplöst. Studenter är ekonomiska, eller snåla, vilket man nu vill kalla det, särskilt när det kommer till att lägga ut en större summa på en gång. Går samma summa åt under en utekväll för att man slutar räkna drinkarna man köper så spelar det ingen roll men får man ett pris svart på vitt så tar det uppenbarligen emot. Och nej, jag är inte alls bitter.

Jag hade verkligen sett fram emot det här och många andra med mig. Jag hoppas att det på något sätt kan anordnas ett liknande evenemang framöver (dock är det nog sista gången jag ger mig in på det). Min balklänning får helt enkelt samla damm ett tag till i garderoben. Jäkla tråkigt. Dessutom eftersom jag hade hoppats på att jag och T skulle kunna gå och se lite fina ut tillsammans. En annan gång kanske. En annan gång. 
Nu blir det väl mer tid och energi åt att  plugga. Eller ja, vilken energi? Känns som att den tog slut någon gång i februari. Men å andra sidan, som vår handledare så fint la fram det på gårdagens basgrupp: "om en månad och två veckor skriver ni tenta". Tack, skönt att veta.

Åh äntligen är vi igång med biljettförsäljningen till Balen med stort B. Det här har varit ett sådant stort projekt i våra liv sedan ett tag tillbaka och igår kväll var både jag och L rätt duktigt nervösa. Det har trots det gått relativt bra idag, fler än vi vågade hoppas på, om än kanske färre än man kunde önska. Än är vi inte klara å andra sidan, vi har ett par luncher kvar så förhoppningsvis går det ännu bättre imorgon och på fredag. Folk verkade faktiskt få upp ögonen för evenemanget först idag när vi faktiskt stod och sålde biljetter=bevis på att HU-studenter är fullkomligt värdelösa på att läsa sin mail..

Gårdagen bjöd på ett box-pass med A som dödade mig ganska duktigt. Alltså, jag har ju varit på det där förut och det har iofs varit värre innan, sedan om det beror på att passet igår var mindre jobbigt, om jag tog i mindre eller om jag (mycket tveksamt) blivit mer tränad. I vilket fall var det himla kul, särskilt när jag och A peppade varandra med att låtsas att vi skulle slå på en person som gjorde oss duktigt irriterade under gårdagen. Det blir alltid lite hårdare slag när man faktiskt tänker sig att man slår på någon som förtjänar det, om man nu kan uttrycka sig så utan att framstå som helt knäpp. 

Efter passet cyklade jag genom hagelskuren för att ta mig till tjejmiddag hos S. Lika trevligt som alltid, mycket roliga ämnen som kommer upp och fnitterkvoten är väl fylld åtminstone för ett tag framöver. 

Ibland gör livet en lite gladare än man var innan. Som tex när man kollar upp arvodet för ens (rätt dåligt betalda) sommarjobb och inser att de faktiskt har höjt det sedan förra sommaren, inte bara det faktum att jag får "påökt" för att jag är instruktör för andra året, utan även för att de faktiskt höjt dem över lag. Lite gott att veta ändå. Dessutom ska jag till karlskrona i helgen för instruktörshelg med planering och teambuilding inför sommaren, även det betalt. Det känns faktiskt mer okej då, även om jag ju hade gjort det annars också antagligen men det känns liksom lite lättare att lägga sin tid när man får något för det. Ideellt arbete pysslar jag ju faktiskt ganska duktigt med också

Det jobbigaste med T3 är att det är så lite att läsa att man blir stressad. Till detta hör att man, i sann PBL-anda, kan läsa närmare tre-fyra böcker och ändå står det väldigt lite och egentligen inget nytt utöver vad man läste i de tidigare två.. Det är skönt att det är lugnt samtidigt som man lite tappar motivationen att söka kunskap när allt ändå bara är en upprepning av sig självt. Kanske är det å andra sidan så det är, har man någorlunda koll på normalfysiologin så är det helt enkelt saker i någon del av det som går snett och personen i fråga blir sjuk. För att förenkla det hela iallafall. Därav att jag sitter nu och läser andra halvan till eftermiddagens basgruppsfall om högt blodtryck och egentligen inte känner mig särskilt stressad alls. Veckan som kommer blir lugn (vad annars) även om jag misstänker att njurfallen som vi kommer att  påbörja lär ta lite mer energi än det mesta har gjort hittills. Å andra sidan är mängden schemalagt försvinnande liten så tid över till plugg lär man nog ha. Vidare ska vi även släppa biljetter till balen i veckan och äntligen börjar det kännas som att det rullar på. Dock har jag ännu inte fått några svar från tryckeriet av affischerna vilket gör mig ganska stressad och känner mig rätt maktlös. Det blir liksom lite fånigt med ett event utan affischer.. Hursomhaver, det kommer att lösa sig.

Shit! Helt överultraspeedad! Åker till Rom på Kristi himmelfärds med T!! 
Tillbaka till Linkan imorgon, svårt att tänka på nu bara. IIIH!

Att vara hemma tar visst död på all lust att skriva något här, det kanske inte behövs heller, till skillnad från vissa andra som inte tycks ha något bättre för sig, nämner inga namn. :)

Hursomhaver, hittills har det varit en hel del hemmamys, liten tripp in till Göteborg i solskenet samt obligatorisk påskmat. För övrigt så påskmat>julmat eftersom man inte äter ihjäl sig på samma sätt. Minus är att båda innehåller sill, fattar inte grejen med svenska traditioner. I fortsättningen blir det lite mer släktträff samt förhoppningsvis träffa gamla goda vänner, det kan ju inte bli annat än bra. Tyvärr sätter min strimma stopp för mitt antal dagar hemma, hade gärna tagit några till nu när man faktiskt äntligen börjar slappna av men det är visst inte så det är tänkt att fungera. Man får vara glad för det man får helt enkelt.

Efter att ha smitit ifrån min handledarlösa basgrupp är jag äntligen på väg hemåt. Återigen dök ingen handledare upp, trots att det är minst lika obligatoriskt för dem som för oss att vara där, bortsett från att de får betalt, vi högskolepoäng. Så mycket för att stressa dit för att iallafall få närvaro och sedan kunna gå tidigare, alternativt att jag faktiskt hade kunnat åka hem redan igår. Galet frustrerande, jag tycker inte om människor som tar andras tid, särskilt inte min egen haha. Hursomhelst, det är dumt att älta, har hört att det är dåligt ur ett biopsykosocialt perspektiv..

FoF-veckorna är äntligen över. De är bland studenter känd som "de slappa veckorna" men ärligt talat så tycker jag att de har varit bland de tyngre på T3 faktiskt. Det har varit långa dagar, långa föreläsningar och seminarier, vissa relativt tänkvärda, andra totalt värdelösa. När vårt seminarium avslutades igår, en timme senare än det hade behövt göra så var det ungefär droppen, var helt körd i huvudet när jag kom hem. (Trots det blev jag meddragen på löprunda när jag kom hem) Det har talats mycket om sinne-kroppförhållandet, psykisk ohälsa och hur man ska granska vetenskapliga artiklar (vilket tyvärr är dundertråkigt). Genusseminariet förra veckan är ju ett kapitel för sig själv, särskilt när man får höra efteråt att deras upplägg inte alls stämde överens med tema-ansvarigas.. Jag förstår tanken med temat och jag vet att vi inte kommer att komma ifrån det, hur dåligt vi än tycker att det är. Å andra sidan känns det ändå som att de lyssnade en del på oss studenter under gårdagens utvärdering. 

Nu blir det hem på lite påskfirande/ledighet/plugga ikapp farmakologin från januari samt EKG till på onsdag. Nästa vecka är det dags för njurpatologi. Är rätt nervös över den biten om jag ska vara ärlig, njuren är ju ett rent h*e bara ur fysiologisk synvinkel, helt omöjlig att fatta helt och hållet, därmed borde det ju vara fruktansvärt mycket som kan bli konstigt och fel också.. Det känns som att det kommer att bli lite tyngre T3-veckor framöver, även om vi fortfarande är väldigt lite schemalagda. Sedan är det i princip bara sex veckor kvar till tenta-p, hur nu det gick till. Känns helt sjukt verkligen. Pratade med min morfar om det häromdagen, för ett år sedan skickade jag efter min T1-tenta ett sms om att "nu är det förhoppningsvis bara fem år kvar", det tyckte han var ett fruktansvärt roligt, ironiskt sms. Snart kommer jag att kunna skicka nästa, snart är det förhoppningsvis bara fyra år kvar. Sanslöst.