à la Hedvig

Efter dagens nio-till-femplugg (nåja, egentligen nio till sex men blev väl snarare nio till fem med tanke på diverse köpa-kaffe-på-andra-sidan-sjukhuset-, gå på toa 25 gånger för att det enda roliga man har är att dricka vatten- samt diverse andra minipauser), följt av två timmars tentagrupp, promenad ner till centrum eftersom jag vägrar cykla i halkan och nästa buss gick om 20 min, handlat för mycket (hamstrat för att slippa genomföra den fruktansvärda handlingen igen på några dagar), promenerat hem från affären med tunga kassar och dagens tidigare packning, eftersom bussproblemet åter var detsamma, för att slutligen komma hem till en tom, ensam lägenhet och laga mat till mig själv, så känner jag att livet verkligen är rent förjävligt just nu. Inte ens att tentagruppen gick bra kan jag säga. 

Gamla tentafrågor vi gick igenom handlade mer om normalfysiologi än om patofysiologi, där patofysiologin är det enda man hinner plugga in under dagarna. Normalfysiologin ska självklart kommas ihåg också, men det här var något rent helvetiskt. När  jag gick därifrån var jag bara trött, hungrig och i det närmaste ännu mer förvirrad. Det känns som att jag lika gärna kan börja plugga till omtentan med en gång. T4 är en fruktansvärd termin såhär när man ska börja repetera det. Allt är spretigt, vi har så gott som en dag på varje organsystem i kroppen/sjukdomsmekanism man kan ha, minus hjärna, hjärta, njurar och lungor. Annars har vi det mesta. Inte nog med att T4 innehåller slaskdiagnosen IBS, det innehåller uppenbarligen alla slaskdiagnoser man inte la in på superlugna T3 och inte har plats för på T5. 

Med elva dagar kvar till tenta är jag redan redo att ge upp. Jag orkar verkligen inte, undrar av och till varför jag ger mig in på bland de jobbigaste utbildningar man kan genomföra. Jag önskar att jag levde för 50 år sedan och blev läkare då istället. På den tiden levde folk knappt tillräckligt länge för att få prostatacancer, de dog av sin leversvikt innan någon ens hunnit fundera över vad som var problemet med dem och magsåren kunde på sin höjd opereras bort om man hade tur. 

 

Jag är trött. Efter en lång termin, för få dagars ledighet och ingen att riktigt dela min uppgivenhet med. Jag har inte ens något att se fram emot att komma hem till, mer än min tomma lägenhet. 

Som om inte allt räckte så kan jag dessutom tillägga den lilla petitessen att en av mina nymålade (nyårspreparerade) naglar blev av med en bit under matkassebärandet. 

Jag är trött på det här nu. Vill inte mer. Lika lite som eventuella läsare antagligen vill läsa mer av mitt gnäll. Så jag ska sluta, gå och lägga mig och se fram emot en morgondag som kommer att se exakt likadan ut som idag.

Eller ja,

jag slipper ju åtminstone handla imorgon. 

"Antibiotika kan framkalla illamående ock kräkningar". Ja, sannerligen, så sant som det är sagt. Efter en hel förmiddag med antibiotikaplugg vill jag bara spy på alltihop. Hundratals läkemedel som alla slutar på -in, -am, -om, -em, -il och ol. Alla med samma syfte, att döda elaka bakterier men med olika angreppssätt, verkningsmekanismer, biverkningar och bakteriespecificitet. Jag har ingen aning om vad jag förväntas kunna. På klinik använder man väl ändå bara checklistor där man letar fram sjukdom, bakterie och får svaret på rätt antibiotika. Men jag vet att vi måste kunna grunderna, självklart, som med allt annat. Trots det så snurrar det faktiskt i huvudet på mig, det kommer att ta ett tag att banka in det här.

 

Linköping har bestämt sig för att bli vitt. Och kallt. 10 minus och konstant snöande sedan i morse (ovanpå den fd. snö från förra veckan som nu blivit till is och ligger förrädiskt under snön och lär orsaka en hel del arbete för akuten i form av collumfrakturer hos gamla söta damer). 
Snön är fin men jag tycker inte om årstiden och hela grejen i sig. Det finns anledningar till att jag aldrig någonsin vill bosätta mig i Norrland, det här är en av huvudorsakerna. 

 

Ikväll ska jag på Consensus tacksittning. Consensus, kåren alltså. Jag har varit kursrepresentant och därmed tydligen också kårkorrespondent. Då får man gå på tacksittning. Julbord på Hg. Det ska bli trevligt, en del folk jag känner, förhoppningsvis god mat (slippa laga mat och diska dessutom) och en lite mer avslappnad kvällsaktivitet än  det tenderat att bli den senaste tiden. Imorgon ska jag på gynpalpation och känna på en livmoder. Det ska bli häftigt som tusan. Fast nu ska jag visst iväg på strimma, tiden sprang iväg helt plötsligt.. 

Det är redan torsdag, tiden fortsätter att springa iväg och glada jul-påhejare hävdar glatt att "det är bara en månad kvar till jul". T.o.m. en av patienterna jag träffade på strimman i tisdags och satt och småpratade med en stund i väntan på läkare osv, frågade mig vad jag skulle ha för mig över julen. Jag fick ett antal gånger upprepa (eftersom hon inte hörde så bra) att jodå, det skulle väl bli trevligt med jul, men att vi har tenta precis efter, så det blir inte så mycket julfirande. 

"Jaha jaja, det var ju lite synd förstås, men det är väl sådant som måste göras också". Ja, det är visst det. Just nu vet jag dock inte vad som stör och stressar mig mest. Det faktum att det inte är lång tid kvar tills jag förväntas kunna allt igen, eller är det hela grejen med att jag bara kommer att ha tre dagar på mig att njuta på riktigt, eller är det, som vanligt, den där fruktansvärda julklappsångesten? Den driver mig fullständigt till vansinne, jag tycker att det är lika jobbigt varje år. Man vill vara personlig men inte tråkig. Folk omkring mig köper böcker hit och dit. Jag tycker att böcker är jättetråkigt att ge bort, särskilt om det bara är den där senaste kioskvältarromanen i pockethyllan. Ska man ge bort en bok får det vara  något som faktiskt betyder något, eller som man har nytta av (typ kokböcker). Till saken hör ju dessutom att de flesta man ska skaffa julklappar åt redan har allt de behöver. Det kan nog vara det svåraste av allt. Man vill ge bort upplevelser, men fallskärmshoppning och dylikt är ju inte direkt i prisnivå för en student. (Nej mamma, jag skulle aldrig komma på tanken att ge dig fallskärmshoppning i julklapp oavsett). 

Får fnula lite mer på det där. 

 

I morse när jag gick upp för att äta frukost var klockan halv åtta. Då var det fortfarande nästan svart ute. Det var så att jag ville gå och dra täcket över huvudet igen. Jag hatar den här årstiden på riktigt. Snart kommer man iallafall få sysselsätta tankarna med lite immunplugg. Leukemier och luftvägsinfektioner ska nog bli särskilt intressant, trots att jag ju hatar att läsa om cancer egentligen. Men förkylningar och sådant känns ju rätt nära en om inte annat. Trots att jag *peppar peppar* klarat mig hela hösten utan någon. Vet inte vad som har hänt med mitt immunförsvar. Kanske man får reda på snart. 
I vilket fall som helst ska det bli skönt att få plugga "på riktigt" igen. När jag kompletterade bröstcancermorfologin häromdagen var det nästan så att jag var glad över att läsa det, att få läsa något på riktigt för en gångs skull. Inte bara länkar på internet som man snott från handledarsidan för att det annars är omöjligt att veta vad vi förväntas läsa. Nej, tacka vet jag immunceller, T- och B-lymfocyter och annat skoj. Nåja. Men först och främst en vända till stan, planerar en överraskning för någon jag tycker om. 

Sitter och försöker komplettera, repetera, fixa iordning mina anteckningar. Vårt förberedande tentagruppsmöte i söndags tog mig ner på jorden, rubbade min verklighetsbild en smula. Om en månad ska jag åka hemhem och påbörja tenta-p. Innan dess ska vi ta oss igenom ett helt immuntema och jag som knappt minns vad vi har läst tidigare den här terminen. 
Man har liksom sjunkit in i någon FoF-dvala, begravd under vetenskapliga artiklar, studiedesigner och kvarlevor av miljömedicinen som plockats bort till den här terminen men ändå är kvar, mest för att fylla ut tiden. Vi läser nu evidensbaserad medicin, för andra gången på två veckor. Mest för att fylla ut tiden. Imorgon är det sista etikstrimman, om omskärelse. Har inte börjat läsa igenom artiklarna men det går väl att göra lika snabbt som alltid ikväll. Man brukar snappa upp tankar och funderingar kring det då. På fredag är det dags för avrättning. Epidemiologiseminariet, där vi ska presentera "studien" vi lagt upp, försvara den inför våra opponenter och bli sågade för alla fel den innehåller. Förhoppningsvis blir det trots allt en genomförd uppgift, utan några eftergifter i form av kompletteringsarbeten. Så jäkla svårt kan det väl inte vara?

 

Komplettering var det ja, mina anteckningar har i vissa fall en del brister. Bröstcancerfallet hade t.ex. ingen morfologi fram tills nu. Hur saker och ting ser ut i mikroskop kan vara det tråkigaste jag vet, men likförbannat kan de ju fråga på det på tentan. Lika bra att ta det säkra före det osäkra. Även prostata- och testikelcancer har fått sina uppdateringar. Det gäller att vara förberedd. Eftersom jag förra tenta-p satte 80% på tentan utan att ha öppnat en enda bok, utan använde mig enbart av mina, samt Cs anteckningar, så känns det som att det är the way to go. Jag vet ju att mina anteckningar är precis vad som står i böckerna ändå. Bara översatt på svenska och utan att behöva kånka på böckerna. 

 

Det blir en vecka hemma den här julen. Sju dagar, varav jag kommer att plugga fyra eftersom vi valde att ha två repetitionsdagar i slutet av tenta-p. 24, 25 och 26 december kommer att vara helt pluggfria. Utöver det är visst ingenting heligt längre dessa dagar. 

 

T5 kommer att bli en lugn termin för mig har jag bestämt. Eller ja, lugn utöver skolan. Jag har avsagt mig så gott som alla extrauppdrag jag har och har haft, inget mer studiesociala, inget mer kursrepresentant och absolut inget temagruppsrepresentant. Och obduktionsamanuenserna ville visst inte ha mig. Fikaansvarig i kärleksakuten är jag visst ett halvår till, men det kan man ju leva med. 

Med andra ord, i vår är det jag, bara jag. Det ska bli enormt skönt även om jag sannolikt, om jag känner mig själv rätt, kommer att bli nipprig efter ett tag. Men jag behöver nog det lite, slappna av, koncentrera mig på det som är viktigt. Vill inte sitta med ett "sommarlov" med omtenta på T5. Även om risken alltid finns ändå. Men det går ju att snacka nu. T4 skulle ju också bli lugnt var planen. Det gick ju sådär. Men nu har jag nog bestämt mig. Ja, det har jag faktiskt. 

Jag överlevde. 

Jag blev godkänd.

 

Kanske inte århundradets bedrift, men man kände sig ändå lite lättare och lite lugnare när man satt i bilen tillbaka från Skänninge. Samtalet gick bra, om än att jag faktiskt hade en patient som jag tyckte var rätt svår, åtminstone att handskas med på rätt sätt. Det blev ett något speedat samtal men jag var trots en hel del konstruktiv kritik "mer än godkänd" eller hur det nu var handledarna uttryckte det. Nu  har jag två strimmagånger kvar, sedan en sista avslutande middag hos vår handledare. En epok går i graven. Eller kanske inte. Men ändå något som varit en del av vår utbildning i snart 1,5  år. Jag vet inte hur mycket jag har lärt mig på vägen, eller jo, självklart en hel del. Jag är nog något mer bekväm i situationen (även om jag fortfarande hatar att bli filmad) men i själva mötet med patienten tror jag att det har hänt en del. Jag har blivit mer medveten om vad jag behöver jobba på och många gånger fått bekräftat de svagheter jag redan är medveten om att jag besitter, så även idag. Nu väljer jag dock att lämna det bakom mig, nästa gång jag har patientsamtal på något sätt lär väl vara i T7. Förhoppningsvis är jag något mer säker, lite visare och förhoppningsvis något mer förberedd än jag var när jag började T2. 

Igår lyckades jag få in min obduktionsrapport, jag har så gott som fixat klart en annan grej som gått och gnagt i mig ett tag nu och som ska in på torsdag och imorgon går slutligen ÄoPoP av stapeln. Det gäller att beta av sakerna en i taget. Det är när man ser det där berget framför sig som det blir tungt. Mina listor tycks dock kortas ner lite i taget men jag är fortfarande himla stressad över seminarierna som vi ska förväntas få ihop inom basgruppen under de kommande tre veckorna. En del arbete ska ske på basgruppstid men den tiden kommer inte att räcka. Med andra ord- få åtta personer att lyckas synka sina scheman och kunna ha möte samtidigt. Lycka till med det. Tack kursledningen. 


Tiden går fruktansvärt fort, december är oroväckande nära. Trots att jag vet att vi har ett (Vad jag hört) ganska så tungt immuntema som ska klämmas in däremellan. Tack och lov har en dag på tenta-p-schemat mer eller mindre försvunnit då de flyttat miljömedicin till T7. Med andra ord får man möjlighet att planera in ytterligare en dag repetition. Kan trots det inte säga att jag ser fram emot det hela. Men det är ett tag kvar, bättre att leva i nuet och försöka krympa ner listan lite ytterligare. 

En liten kommentar till presidentvalet i USA, det hör väl till nuförtiden. Jag har nästan tappat allt det där med politik sedan jag kom hit och jag har ärligt talat noll koll på vad USAs politiska partier egentligen tycker om saker och ting. Jag antar att Mitt Romney egentligen är mer åt mitt håll vad kommer till allmäna åsikter. Däremot så är jag rentav mörkrädd över var Romney skulle kunna göra med ett av världens trots allt mest utvecklade länder. Att 2012 vilja förbjuda fria aborter i ett land som USA. Det är ju bara så att man blir illamående. Jag tänker inte valvaka. Ska slå på morgontv imorgon bitti och se hur långt de har kommit då. Det känns som ett lagom engagemang från min sida. 

Livet börjar komma ikapp mig och stressmässigt känns det som världens värsta bakfylla. 
Av någon anledning tycks det som att alla saker jag är engagerad i och (bra och dåliga) på något vis blivit insnärjd i, är placerade någonstans under november månad. Detta tar sig uttryck i att jag numera ibland har saker som poppar upp i mitt huvud, saker jag vet att jag borde göra/skulle gjort för längesedan. Försöker skriva upp allt jag kommer på på en lista så att jag inte glömmer av det en gång till. Det är lättare sagt än gjort kan jag säga. En hel del har hänt sedan mitt korta inlägg om obduktionen förra veckan. Obduktionen gick bra, organurtagningen var en aning äcklig men även det gick bra. Nu har jag dock fortfarande kvar obduktionsrapporten att skriva (om än inte så lång) eftersom vi hade anteckningarna tillsammans och jag sedan inte fick dem förrän i fredags och under helgen har jag haft fullt upp med att plugga annat. Därför sitter jag nu bla med obduktionsrapporten, som jag tror ska in imorgon om jag ska vara helt ärlig. Det borde dock inte ta alltför lång tid, så jag får ta tag i det strax antar jag. 

 

Mer än att ha haft obduktion så var min syster här från mitten av förra veckan. Det blev några riktigt mysiga dagar med (av någon anledning) mycket matlagning, en hel del mys, samt en liten del sightseeing. Resten av helgen bestod av mys med T, halloweenfest samt en hel del panikpluggande igår. 

Idag hade jag helt glömt bort att vi hade planerat in att handla inför ÄoPoP som MF/studiesociala utskottet ska anordna på onsdag. Därför hade jag glad i hågen i morse tagit med mig träningskläder, för att sedan inse mitt misstag så fort jag var framme på skolan efter en cykeltur i ösregn. Skolan ja, (säger man skolan om universitetet?). Vi har nu börjat med VoPF eller liknande, det som tidigare hette FOF. Epidemiologi och hur man lägger upp en forskningsstudie är på schemat nu och jag håller på att bli vansinnig över den otydlighet det hela (som vanligt) innebär. Efter ett par föreläsningar om temat och om epidemiologi var det dags för basgrupp, från vilken vår handledare kärlkirurgen fick springa för att operera om en patient. Då vet man att man är inne i den här världen på riktigt. Dagens sista föreläsning (en mördande sådan medan 15-17 efter basgrupp) blev av någon okänd anledning inställd, eller ja, föreläsaren dök helt enkelt inte upp. 

 

Efter en hel del meckande med att få tag på bilen var det så dags att åka till Tornby och handla med mig som chaufför. Vi överlevde allihop och förhoppningsvis är det mesta fixat inför onsdag. Kan dock säga en sak, och det är att det är sista gången jag kommer att lägga en halv dag på att laga ärtsoppa åt 60 personer utan att egentligen få sådär värst jättemycket ut av det själv. I T5 ska jag inte vara inblandad i så gott som någonting har jag börjat bestämma mig för. Jag tror att jag har försökt beblanda mig i saker för att kompensera att det aldrig kommer att bli något festeriår för mig. Nästa termin ska jag ta det lugnt. Ta hand om mig själv och framför allt slippa må dåligt över studierna (vilket jag väl lär göra ändå med tanke på att det är T5 vi pratar om. )

 

Imorgon har jag strimmaexamination. Sista patientsamtalet på preklinsidan. Sedan ska jag vara redo att ta mig ut i klinvärlden. Eller något. Precis som vanligt kommer det att spelas in. Spelas upp. Diskuteras. Men den här gången också bedömas. Jag har inte orkat hetsa upp mig över det. I princip ingen någonsin blir kuggad och så dålig tror jag mig inte vara på social kontakt. I vilket fall ska det bli skönt att få det överstökat, även om det innebär att jag ska åka till skänninge klockan halv åtta imorgon bitti. Sedan kan jag bocka av ytterligare en sak i min läkarstudentkarriär. Förhoppningsvis.

När nästa vecka är slut ska jag börja andas igen. Då är i princip alla grejer jag är inblandad i utanför skolan överstökade. NÄstan iallafall. Eller åtminstone de saker jag själv måste göra någonting för. Det ska bli skönt.

Idag firar vi nio månader, T och jag. Eller ja, firar och firar. Vilka höjdpunkter "Ska"/"Bör" man fira? Egentligen varje dag antar jag. Varje dag ska man vara lycklig över att man har varandra. Trots det känns nio månader som något mer att fira än åtta. Är det kvartalen som känns viktiga? Halvåren? Åren? Oavsett vad blev jag varm inombords när han i lördags på frågan hur länge vi varit tillsammans utan tvekan sa "nio månader på måndag". Jag må vara töntig. Men för mig är det ändå lite viktigt med datum och sådant, även om det ju inte är det i praktiken ändå, men i vilket fall. 
Jag firar för mig själv just nu. Med fiskbullar, ärtor och potatis. Det är jag värd. Det blev ingen träning idag. Energin tog slut. Det får bli imorgon istället. Som urladdning efter examinationen. Eller kanske bara för att jag "borde". 

Sitter och försöker plugga på veckans basgruppsfall men det går något rent fruktansvärt långsamt. Vi är fortfarande på gyn-temat (då tänker ni, varför klagar hon då? Hon gillar ju det här?) Ja, det gör jag. Men jag gillar inte cancer. Cancer är rent ut sagt skittråkigt. Och då menar jag inte tråkigt som i att det är sorgligt för de patienter som får diagnosen (vilket det ju förstås är) utan snarare för att det är så sjukt tråkigt som ämne. En cell får någon form av mutation, antingen medfödd sådan eller något som stimulerats av omvärldsfaktorer. Cellen börjar föröka sig kopiöst och obegränsat och bildar till slut en svulst av av tumörens typ vald storlek. Tumören stannar antingen där den börjat eller är lite fräck och stark och lyckas skicka iväg lite metastaskompisar med blodet eller lymfan och helt plötsligt har den metastasbebisar någon helt annan stans. Grejen är att det är ungefär det som är grejen med cancer. Punkt. Patienten blir såklart sjuk, går ner i vikt, mår allmänt dåligt, ont i magen i det här fallet etc, men sedan är det inte så mycket mer. Mer än att de där tumörerna ibland är djävulskt svåra att få kål på. I övrigt är det mest en massa histologi, tjugofem olika cancertyper som liknar varandra i sjukdomsförloppet men som ser olika ut när man skär i dem och tittar på dem i mikroskop. Vilket vi typ förväntas lära oss... 
Jag kommer aldrig i världen att bli onkolog, på riktigt. Blir jag gynekolog lär man väl stöta på de här grejerna, men då är det ju mest att känna igen hur de ser ut/känns/vilka tecken de ger hos patienten. Resten låter man onkologerna göra. 

Ovarietumörer är det den  här gånger. Cancer på äggstockarna-ovarierna, alltså. Förra fallet var cancer i livmoderkroppen. Ni fattar ju. Cancer. Cancer. Cancer. Spyr på det snart. Men ja, det är ju alltid bra att läsa på så att man kan hitta de där som faktiskt drabbas, som med allt annat. Idag hade vi dessutom dubbelföreläsning om cytostatika (cellgifter, även om vi inte får kalla det det). Även där var allt på detaljnivå. Den kemiska sammansättningen på cytostatika man hittade på efter andra världskriget. Fast det var ju sådant vi egentligen bara behövde fördjupa oss i om vi blir onkologer. VARFÖR sätter de då in en så djuplodande föreläsning för? Föreläsaren var jättemysig, trevlig att lyssna på liksom, inget direkt speciellt i övrigt, engagerad och intresserad av sitt ämne. Men efter första timmen när det bara blev fler och fler kemiska mekanismer blev man mest trött, satt och lyssnade med ett eller ett halvt öra resten av föreläsningen.

Även denna termin dras vi med Etik-strimma-momentet. Idag handlade det om ansvar. Vi har fått fyra olika artiklar som handlar om hur människor bör/tar ansvar på olika sätt. Jag fastnade skarpt för den om vilket ansvar vi har över hur våra egna liv går. Att man inte kan skylla dåliga studieresultat, att en unge mobbar, att man är tjock etc på något/någon annan varje gång. Att alltid skylla ifrån sig, lägga skulden på saker som ligger utanför en själv på ett eller annat sätt. Hur barn uppfostras till att inte ha några begränsningar och inte fattar varför de misslyckas sedan när de inte pluggat på läxorna. Artikeln fick mig verkligen att gå igång, äntligen någon som vågar säga det som i princip ingen annars gör. Att barn nuförtiden är dåligt uppfostrade över lag. Prestation noll, krav hundra. Går något åt skogen kan man alltid sätta sig i en offerroll, så tycker folk synd om en istället. Tyvärr går det inte att hitta artikeln på internet. Intressant var den i vilket fall. Trots det och att de flesta tycktes ha fastnat för den så slutade det ändå med att vi diskuterade ansvar ur synvinkeln "vem har ansvar för att hjälpa människor", såsom någon som faller ihop på gatan, eller för att hjälpa svältande barn i Afrika. Förvisso en viktig diskussion det också, men inte på långa vägar så intressant som jag tror det kunnat bli med den andra vinklingen. 

 

Jag ska återgå till Rigmor med ovarialcancer nu. Samtidigt snurrar dagens säkert sjunde maskiner nere i tvättstugan. Imorgon åker jag hem. Fantastisk känsla. Börjar känna av Linköpingstristessen en aning, trots att det händer saker så gott som hela tiden. Ska hinna baka också så att jag kan muta basgruppen eftersom jag går en halvtimme tidigare. Sedan blir det ut att gå, långpromenad är planen. Jag börjar bli tjock. Usch för hösten. Eller just det ja,

det var det där med att inte skylla ifrån sig. 

När man måste gå tillbaka i bloggen och kolla vad och när man skrev senast kanske det var ett tag sedan.  Men det var visst samma dag som jag skulle tillbringa kvällen på akuten. Om man ska börja i den änden så blev det en intressant, men inte alltför dramatisk kväll. Jag fick vara med på en relativt varierad skara patienter inom medicinområdet, den delen av akut-läkarna som min gamla handledare tillhör. Ett tarmvred, någon huvudvärk, en hel del magsmärtor i största allmänhet samt någon med ett infekterat sår vilket gjorde att jag fick stå och titta på en "operation" på hand- och plastikkirurgen klockan 12 på natten. Det kändes overkligt men ändå väldigt coolt och operationssalen var inte riktigt som jag hade tänkt mig (även om jag vet att det finns ett ganska stort antal olika över sjukhuset, beroende på vad som ska opereras och så antar jag.) Jag var kvar hela vägen till klockan två och var rätt trött dagen efter i skolan. Akutläkare är kanske inte något för mig egentligen men den bredd som krävs är väldigt häftig och även sättet man slungas mellan olika tankesätt från en minut till en annan. Oavsett vad så är det kul att få se det hela bakom kulisserna, få bilden klar för sig varför folk kan sitta på akuten i åtta timmar utan att få komma därifrån eller något annat heller för den delen. Trots det så kommer jag nog inte hamna där i slutänden, jag prioriterar nog det där med att ha familj och sådant lite för högt för att vilja tillbringa särskilt många nätter med jour-/nattpass. 

 

Slutet av förra veckan blev väldigt lugnt, helgen var lugn och skön mest med myskvällar med T, för en gångs skull en lugn helg. Klart välbehövligt med tanke på hur flängig den här helgen blir. Igår anordnade vi sektionstacksittningen för de som varit engagerade inom Medicinska föreningen, idag hade vi prova på fäktningsdag. Om några minuter ska jag och mina brudar dra oss mot "förfest" hos en bilfirma (!) innan vi sedan ska på Ladies Night. Det ska bli sjukt kul, men är pinsamt nog rätt sliten efter igår, om inte annat efter den urladdning det faktiskt blir när man planerat och stressat över någonting under några veckor och det så slutligen genomförts. Sittningen blev väldigt lyckad men det är samtidigt skönt att ha en sak mindre på listan i kalendern över saker som händer. 

 

Resten av tjejerna ska tydligen vara finklädda ikväll, dags att jag börjar byta om kanske eftersom de lär vara här om en kvart... Skulle helst gått i mjukisbyxor om jag ska vara helt ärlig. Men ja, jag antar att det här inlägget mest syftade till att tala om att jag lever fortfarande. 

Igår på strimman hände en sak som jag själv blev rätt förvånad över. Jag som har överlevt dissektioner, obduktioner och det ena med det tredje var på väg att svimma under ett "mini-ingrepp" på vårdcentralen. Jag var supertaggad över att äntligen få vara med och titta på något spännande för en gångs skull på strimman. Det var sterilt arbetssätt, operationsduk runtomkring osv. När läkaren la bedövningen tyckte jag lite synd om patienten, det såg liksom inte så skönt ut. När sedan själva ingreppet tog vid så var det först rätt lugnt, sedan började jag må illa, mitt synfält krympte och blev mest svart, jag kallsvettades och blev supervarm om vartannat. Jag fick helt enkelt gå och sätta mig på stolen i det lilla rummet. Tyvärr blev det inte så mycket bättre av det. Ett försök att stå upp och titta på fick mig snabbt ner på stolen igen, varefter jag försökte mig på ett glas vatten vilket inte heller gjorde någon direkt skillnad. Till slut sa undersköterskan som assisterade läkaren att "du får gå ut om du vill", vilket jag självklart förstod att jag fick redan innan, jag var bara så irriterad över min reaktion, ville liksom inte gå ut. Ville klara det. Tyvärr gick det inte. Jag insåg att om jag satt kvar skulle jag antingen spy eller trilla ihop och jag fick gå tillbaka ut i receptionen. Nåja, kanske inte direkt gå, vingla snarare. Efter att ha lyckats få lite frisk luft gick jag tillbaka till "vårt" lilla grupprum där M och M satt och blev helt förundrade över min ansiktsfärg. Eller snarare avsaknaden av den... Jag vet inte riktigt varför jag reagerade som jag gjorde, kanske för att jag mådde lite sådär redan när vi började, kanske också för att jag inte riktigt var beredd på vad som komma skulle, kanske för att det såg ut att göra så ont/så mycket skada på patienten (vilket det ju inte gjorde med tanke på den omfattande lokalbedövningen). Kanske för att man måste må lite dåligt första gången man ser något jobbigt. Det lustigaste är att jag diskuterade det hela med min vän A över lunchen idag (ja, vi pratar om äckliga saker när vi äter) och hon hade varit med om exakt samma sak på sin strimma igår, exakt samma typ av fall, exakt samma reaktion. Världen är liten, eller kanske snarare omfattningen av vad som kommer upp på en vårdcentral. 

 

Inatt ska jag följa med min gamla handledare på akuten. Hoppas att jag slipper något som liknar gårdagen den här gången. Det ska bli jättekul och jätteintressant, hoppas på att inte känna mig alltför mycket i vägen, vilket man faktiskt gör väldigt ofta som läkarstudent om vi ska vara helt ärliga. Men det ska nog gå bra. Önska mig lycka till. Klockan två inatt får jag gå hem och sova igen. 

Efter en ovanligt lång dag i skolan gick musten ur mig ordentligt nu när jag kom hem. Efter att ha tagit mig till skolan redan vid åttatiden imorse, pluggat fram till tio innan föreläsningen, varit på föreläsning och ätit lunch med mina vänner så satt jag sedan på HUB större delen av eftermiddagen, vet inte när det hände senast, inte den här terminen iallafall skulle jag säga. Undernäring stod på schemat igen, (vi läste ju både övervikt och svält för några veckor sedan), nu var det mer fokus på vitaminer och mineraler samt olika energibehov i olika stadier i livet. Ärligt talat skitjobbigt att läsa om. Efter att ha tragglat mig igenom både fysiologi- och patologibok så insåg jag ju även att på HUB finns fallkonstruktörens favoritbok om nutrition, varefter ett större hav av text öppnade sig framför mig. Större delen av boken skulle lätt kunnat handla om dagens fall och jag hoppas att mina (o)kunskaper i att sålla bland information ska vara någorlunda tillräckliga. Det är alltid lika svårt när det är relativt luddiga fall där man inte riktigt vet vad man ska läsa på.

Ska fortsätta kvällen med lite Celiaki (glutenintolerans) också, eftersom vår handledare inte behagade tala om för oss att vi skulle läsa det för flera veckor sedan. Inte för att det egentligen är sådär värst superdupersvårt, men ändå. Sedan blir det nog till att försöka ta tag i helgens fall, för på fredag åker jag hem!

Längtar galet mycket redan, saknar familjen, saknar Göteborg, saknar miljöombyte. Hoppas därför på att kunna få klart en del av fallet innan jag åker, vet av erfarenhet att lagom mycket brukar bli gjort när man väl är hemma.. 

Efter vår föreläsning idag kom ett par herrar (nåja, en kille, en herre) och raggade folk till sin stresstudie. De skulle undersöka läkar- och psykologstudenter i Linköping, vs Indien med avseende på deras stressnivå. Tydligen har de utvecklat någon apparat i Linköping som kan mäta stressnivån genom att analysera hårstrån från de senaste tre månaderna, samt att jämföra med en enkät man fick fylla i. Vad gör man inte för forskningen, tänkte jag, fyllde glatt i enkäten och satte mig på stolen för att bli friserad. Det sagda om att de skulle ta "ungefär motsvarande en-två tändstickor" visade sig dock inte riktigt vara sann, ångesten blev ganska rejäl när jag såg hårtesten i en av "forskarnas" (läs T6-student) hand och när jag nu (konstant) går och känner på den lilla taggiga fläcken i mitt bakhuvud. De tog liksom inte det översta håret tack och lov, men nu har jag insett att det är tveksamt att mitt hår faktiskt täcker det hela tiden. Med andra ord, jag har en liten hårtofs som står ut, och med  beräkning på forskarnas uppgift om att hår växer ca 1cm per månad, så med mitt ca 40 cm långa hår kan jag få vänta nästan lagom till att jag tar examen innan mitt hår är lika långt igen.
Behöver jag säga att jag ångrar mig? (Och nej, så brutalt mycket syns det nog egentligen inte, men det känns!)

Inte mycket att göra nu, jag hoppas att deras studie blir bra. Som plåster på såren ska jag få uppgift på analysen av hur mina stressnivåer faktiskt har varit de senaste tre månaderna, det kan ju bli intressant om inte annat. Samtidigt som det kommer att spegla stressnivåerna under sommaren, hur stora var de, egentligen? Tveksamt. 

Borde försöka sätta igång med något vettigt, behöver handla inför middagen men det regnar något så förbaskat ute, det verkar ha blivit en trend såhär i september. Aldrig i livet att jag tänker bo i Sverige för alltid. 

Det gick bra. 
Ingen svimmade, jag höll mig inne i obduktionssalen och det var verkligen riktigt intressant. När vi först kom in var ansiktena övertäckta och det såg ut ungefär som man ändå är van vid vid dissektionerna, bara att det var lite mer och lite färskare av allt. Trots det så var det inte jobbigt. Det var mer ett accepterande, jaha, där ligger de ja. Och så var det inte mycket mer med det. När ansiktsduken sedan togs av såg jag till att ha ett rätt stadigt tag om bordet men inte heller nu reagerade jag särskilt kraftigt. 

Av hänsyn till eventuella läsare tänker jag inte gå in mer på detaljerna men kort och gott kan man säga att jag nu har en helt annan förståelse för hur kroppens alla organ ser ut och fungerar. 
Vår patolog, en rätt ung tjej som tidigare också pluggat i Linköping var helt fantastisk. Hon var kunnig, avdramatiserande och enormt pedagogisk. Hur mycket frågor man än ställde så kände man sig aldrig till besvär coh jag måste erkänna att jag själv blev ganska uppslukad av det detektivarbete det hela faktiskt utgör. Därmed inte sagt att jag tänker bli patolog för den sakens skull. 
Obduktionsprotokollet är nu inskickat för rättning och nästa tillfälle är om någon månad eller så. Nu vet jag vad det handlar om och det känns inte lika jobbigt. På samma sätt som jag även innan första dissektionen tyckte att det skulle bli jobbigt innan, men ändrade mig när vi väl var där, så kändes det även den här gången. Även om man för det mesta inte ska ta ut saker i förskott, så i det här fallet så är det nästan bättre att förbereda sig för det värsta, då kan man bara bli överraskad när det känns bättre. 

 

Efter obduktionen gick jag hem och åt lunch och duschade, ett par timmar senare var det dags för basgrupp. Resten av dagen var jag så trött att jag knappt fungerade. Kan ju sägas att jag sov långt ifrån bra natten innan, tror att jag har sett för många mordserier. Mardrömmar brukar inte vara min grej men för ovanlighetens skull vaknade jag en hel del gånger under natten. Det blev därför en hel del avsnitt av Game of Thrones igår kväll, det var ungefär vad jag orkade med. 
Idag är det en ny dag, IBD står på schemat för helgen. Kul. Ska bli skönt att mag-tarmkapitlet snart är över, det är tyvärr inte det roligaste jag vet.

Så blev det då plötsligt dags. Efter lite knapprande och klickande på datorn är det bekräftat: Jag har obduktion imorgon klockan 08.00 och jag är pissnervös. Vill verkligen inte alls, särskilt inte efter min (för ovanlighetens skull) rätt kraftiga reaktion på förra veckans dissektion. De kan få intala oss hur många gånger som helst att det är normalt att vara nervös, att annat vore konstigt osv. Trots det tycker jag ärligt talat att det ska bli jättejobbigt. När jag väl är där kommer jag säkert/förhoppningsvis att tycka att det är jätteintressant. Vad vissa av mina kursare har berättat för mig så finns det ju  fall som faktiskt är riktigt lärorika. Trots det kan jag inte låta bli att må illa när jag läser obduktionshandledningen, steg för steg vad som ska göras. Vad jag förstått av dem som redan gjort det verkar det åtminstone som att det inte är  jättemycket man behöver göra själv, mer än att notera själv vad man ser och vad patologen säger, samt mäta lite här och där. Ändå känns det så sjukt (och) fel. Även om jag vet att det faktiskt finns en god tanke bakom att det faktiskt görs. Det är en riktig obduktion som ska fastställa dödsorsaken hos en person vars anhöriga sannolikt undrar vad deras käre/kära faktiskt har dött av. Det finns ett syfte, vi ska bara vara där och titta på och lära oss, samtidigt. 
Som sagt tidigare, dissektionerna har gått jättebra, jag har varit bland de som har haft minst problem med det, varit mest aktiv. Kanske är det för att jag har lyckats distansera mig. Ser man bara en hand eller en underarm så blir det liksom inte så mycket människa, det är ett preparat. Men jag är inte bra på det här med att möta döden. Eller åtminstone inte van. Det är ingen särskilt naturlig del i mitt liv. Än? Det hör till livet som läkare, det är jag mycket väl medveten om och jag vet också att jag kommer att klara det. Just nu känns det ändå inte bra. Jag har en klump i magen, är övertygad om att jag kommer att sova dåligt inatt och ja, jag är lika fullt medveten om att negativa tankar mest tjänar till att göra det ännu sämre. Jag kan bara inte hjälpa det. 

 

Jag ska försöka släppa det här för nu. Läsa lite mer om magtarmkanalens nerv-  och hormonella kontroll, samt vänta på att min man kommer hem och lugnar mig lite så att vi kan laga mat tillsammans. Om 13 timmar kommer jag att stå där i vilket fall, det är obligatoriskt och jag kommer inte undan. Det kommer nog att gå bra ska ni se.