Lov. Ledig. Lonely.
Idag har jag vaknat, ätit frukost, tittat på Barnmorskan i East end, tittat på desperate housewives (otaliga avsnitt), sprungit fem km och tittat på fotboll. Punkt.
Totalt meningslös dag med andra ord, sådär skönt meningslös. Komma ikapp med serier man tittar på och faktiskt se dem med nöje och gott samvete. Att vädret inte har visat sig från sin bästa sida har dessutom berättigat det hela ytterligare. Jag har sommarlov och ja, jag försöker njuta av att faktiskt vara ledig i fulla drag och jag ska försöka att inte fylla ut tiden bara för att jag "måste". Det går lite sisådär känns det som. Imorgon ska jag luncha med E för att sedan hjälpa min syster med fix inför hennes avslutningsfest. Sjukt att det är fem år sedan man själv stod där. Klädd i jätterött...
Kan inte kommentera dagen så mycket egentligen, är sjukt nöjd över att faktiskt ha tagit mig genom de där fem kilometrarna och dessutom sprungit dem hela vägen. Spåret här hemma är dessutom sjukt mycket jobbigare än Rydsspåret och varför jag har mesat när jag sprungit där sista tiden vet jag inte. Det har bara inte känts helt rätt. Angående fotbollen tänker jag inte ens kommentera det hela. Utan att vara något större proffs på fotboll och heller inte besitta det största intresset i världen heller så tycker jag ärligt talat att det var en tråkig match, inte bara för att Sverige förlorade. Jag tänker försöka se resten också men tja, Sverige är inte sådär jättebra på fotboll känns det som..
I övrigt känns dagarna rätt långsamma, min T är numera på andra sidan Atlanten, till skillnad från andra sidan Sverige. Båda känns dock ungefär lika illa och det känns som att sommaren kommer att bli lång. Två dagar utan varandra känns liksom redan som tre veckor...
Nu ska jag sova, ska försöka att låta bli att vända på dygnet helt bara för att jag är ledig. Om två veckor ska jag ju faktiskt börja gå upp sex varje morgon igen, dags att börja fasa ner mot det kanske.
Totalt meningslös dag med andra ord, sådär skönt meningslös. Komma ikapp med serier man tittar på och faktiskt se dem med nöje och gott samvete. Att vädret inte har visat sig från sin bästa sida har dessutom berättigat det hela ytterligare. Jag har sommarlov och ja, jag försöker njuta av att faktiskt vara ledig i fulla drag och jag ska försöka att inte fylla ut tiden bara för att jag "måste". Det går lite sisådär känns det som. Imorgon ska jag luncha med E för att sedan hjälpa min syster med fix inför hennes avslutningsfest. Sjukt att det är fem år sedan man själv stod där. Klädd i jätterött...
Kan inte kommentera dagen så mycket egentligen, är sjukt nöjd över att faktiskt ha tagit mig genom de där fem kilometrarna och dessutom sprungit dem hela vägen. Spåret här hemma är dessutom sjukt mycket jobbigare än Rydsspåret och varför jag har mesat när jag sprungit där sista tiden vet jag inte. Det har bara inte känts helt rätt. Angående fotbollen tänker jag inte ens kommentera det hela. Utan att vara något större proffs på fotboll och heller inte besitta det största intresset i världen heller så tycker jag ärligt talat att det var en tråkig match, inte bara för att Sverige förlorade. Jag tänker försöka se resten också men tja, Sverige är inte sådär jättebra på fotboll känns det som..
I övrigt känns dagarna rätt långsamma, min T är numera på andra sidan Atlanten, till skillnad från andra sidan Sverige. Båda känns dock ungefär lika illa och det känns som att sommaren kommer att bli lång. Två dagar utan varandra känns liksom redan som tre veckor...
Nu ska jag sova, ska försöka att låta bli att vända på dygnet helt bara för att jag är ledig. Om två veckor ska jag ju faktiskt börja gå upp sex varje morgon igen, dags att börja fasa ner mot det kanske.
27%
Så skrevs det till slut T3-tenta, varefter man var helt ledig efteråt. Efter två omgångar med skriftlig+praktisk tenta med någon form av omladdning däremellan så var det nu skriftlig tenta punkt. MEQ-tenta.
För att förklara är det helt enkelt tentor som är upplagda som patientfall mer eller mindre. Man får reda på lite om patienten, typ symtom, varefter man ska svara på frågorna som ställs, ex hur man skulle gå vidare i sitt sökande efter rätt diagnos. När man skrivit ner sitt svar drar man av frågepappret man just skrev på, lägger det i ett kuvert bredvid och är sedan dödligt förbjuden att röra kuvertet och pappret igen. På nästa frågesida står svaret på föregående fråga. Så satans j*a psykande att få reda på när man har svarat fel direkt efteråt. Helt fruktansvärt. Kände hur de bakom mig borde skrattat åt hur jag såg ut under tentans gång, om det inte vore för att de var så upptagna med sitt. Kändes som att jag svor över mig själv mer eller mindre efter varje fråga, vilket kanske även är en hint om hur jag tyckte att tentan kändes.
Det som gör mig vansinnig är att det egentligen inte alls var särskilt svårt, jag kunde ju egentligen det mesta, bara att de har "varnat" oss innan om att inte skriva för mycket, för många saker, så att det verkar som att man helgarderar sig genom att svara allt man möjligtvis kan tänkas komma på som kan ha med ämnet att göra. Därmed valde jag och uppenbarligen många med mig, att skriva en del av det man hade i huvudet, men inte riktigt allt, eftersom om man skriver för mycket får man minuspoäng. På nästa sida står svaret, inkluderat svaren jag hade i huvudet men inte skrev ner av ren safe-ness. Jag har alltså förlorat poäng för att ha skrivit för få av de saker jag kan. Så fruktansvärt bittert. Vet inte alls vad kontentan blir, känns som att det är många småpoäng som tappats och att risken är överhängande att jag och Linköping måste bli kompisar igen den15 augusti istället för 27. Å andra sidan kan jag inte göra något åt det nu. Får svar lagom till midsommar och tills dess tänker jag inte så mycket som röra en bok.
.... eller just det, det kan jag ju inte i vilket fall, alla böcker är nedpackade i flyttlådor och kvar i Linköping. Det blev en rätt tung start på sommarlovet. Att plocka ner ett helt korridorrum är tyngre än man tror ärligt talat. Ens liv sedan 1,5 år tillbaka ned i bruna papplådor. Konstigt. Jag har varit med om så mycket i och runtomkring de där 20 kvadratmetrarna. Gråtit, skrattat, varit fly förbannad, uppgiven, pluggtrött, kär. Korridoren har varit början till mycket och nu känns det verkligen som en epok som går i graven, särskilt med tanke på att fem av åtta rum har tömts när augusti börjar, i november blir det sex av åtta..
När jag flyttade till Linköping och insåg att jag skulle bo på korridor var jag seriöst skiträdd och ville inte alls. Har skrivit om det förut, men kortfattat, att ha sju okända människor så nära inpå när jag precis flyttat ifrån allt som känns tryggt och välkänt, inte största drömmen faktiskt.
Såhär i efterhand har det givit mig många nya vänner, erfarenheter, bakfyllor och även en kärlek som växer sig starkare dag för dag. Korridorsmamma flyttar nu och jag vet inte om någon kommer att ta efter mig och isåfall vem. Det ska bli spännande att se och också väldigt skönt att äntligen få något eget i augusti, om så bara för ett år.
Efter två dagars flyttpackande är jag nu rätt utmattad och sitter på bussen hem. Känns som jättelängesedan jag var hemma, trots att det bara gått en månad. Å andra sidan en månad bestående av en Rom-resa samt ett tenta-p. Kan ju bero på det. Nu har jag två veckor framför mig, tomma, blanka som jag måste fylla ut med något. Frågan är bara om de måste fyllas ut med något meningsfullt? Eller är det faktiskt okej att slösa bort några dagar av sitt liv?
För att förklara är det helt enkelt tentor som är upplagda som patientfall mer eller mindre. Man får reda på lite om patienten, typ symtom, varefter man ska svara på frågorna som ställs, ex hur man skulle gå vidare i sitt sökande efter rätt diagnos. När man skrivit ner sitt svar drar man av frågepappret man just skrev på, lägger det i ett kuvert bredvid och är sedan dödligt förbjuden att röra kuvertet och pappret igen. På nästa frågesida står svaret på föregående fråga. Så satans j*a psykande att få reda på när man har svarat fel direkt efteråt. Helt fruktansvärt. Kände hur de bakom mig borde skrattat åt hur jag såg ut under tentans gång, om det inte vore för att de var så upptagna med sitt. Kändes som att jag svor över mig själv mer eller mindre efter varje fråga, vilket kanske även är en hint om hur jag tyckte att tentan kändes.
Det som gör mig vansinnig är att det egentligen inte alls var särskilt svårt, jag kunde ju egentligen det mesta, bara att de har "varnat" oss innan om att inte skriva för mycket, för många saker, så att det verkar som att man helgarderar sig genom att svara allt man möjligtvis kan tänkas komma på som kan ha med ämnet att göra. Därmed valde jag och uppenbarligen många med mig, att skriva en del av det man hade i huvudet, men inte riktigt allt, eftersom om man skriver för mycket får man minuspoäng. På nästa sida står svaret, inkluderat svaren jag hade i huvudet men inte skrev ner av ren safe-ness. Jag har alltså förlorat poäng för att ha skrivit för få av de saker jag kan. Så fruktansvärt bittert. Vet inte alls vad kontentan blir, känns som att det är många småpoäng som tappats och att risken är överhängande att jag och Linköping måste bli kompisar igen den15 augusti istället för 27. Å andra sidan kan jag inte göra något åt det nu. Får svar lagom till midsommar och tills dess tänker jag inte så mycket som röra en bok.
.... eller just det, det kan jag ju inte i vilket fall, alla böcker är nedpackade i flyttlådor och kvar i Linköping. Det blev en rätt tung start på sommarlovet. Att plocka ner ett helt korridorrum är tyngre än man tror ärligt talat. Ens liv sedan 1,5 år tillbaka ned i bruna papplådor. Konstigt. Jag har varit med om så mycket i och runtomkring de där 20 kvadratmetrarna. Gråtit, skrattat, varit fly förbannad, uppgiven, pluggtrött, kär. Korridoren har varit början till mycket och nu känns det verkligen som en epok som går i graven, särskilt med tanke på att fem av åtta rum har tömts när augusti börjar, i november blir det sex av åtta..
När jag flyttade till Linköping och insåg att jag skulle bo på korridor var jag seriöst skiträdd och ville inte alls. Har skrivit om det förut, men kortfattat, att ha sju okända människor så nära inpå när jag precis flyttat ifrån allt som känns tryggt och välkänt, inte största drömmen faktiskt.
Såhär i efterhand har det givit mig många nya vänner, erfarenheter, bakfyllor och även en kärlek som växer sig starkare dag för dag. Korridorsmamma flyttar nu och jag vet inte om någon kommer att ta efter mig och isåfall vem. Det ska bli spännande att se och också väldigt skönt att äntligen få något eget i augusti, om så bara för ett år.
Efter två dagars flyttpackande är jag nu rätt utmattad och sitter på bussen hem. Känns som jättelängesedan jag var hemma, trots att det bara gått en månad. Å andra sidan en månad bestående av en Rom-resa samt ett tenta-p. Kan ju bero på det. Nu har jag två veckor framför mig, tomma, blanka som jag måste fylla ut med något. Frågan är bara om de måste fyllas ut med något meningsfullt? Eller är det faktiskt okej att slösa bort några dagar av sitt liv?
Dagen före dagen
Sista dagen på tenta-p idag, repetition står, liksom igår, på schemat. För att citera L i tentagruppen "Repetition is the mother of knowledge, and the grandmother of boredom". Skrattar lika mycket varje gång, det är så sant och repetition är så dundertråkigt. Pendlar fruktansvärt mycket mellan känslan av "det kommer aldrig att gå vägen" och "det kanske kan bli sommarlov trots allt". Efter gårdagens tentagrupp kändes det så überbra, de gamla tentor vi gick igenom från början till slut var lätta, eller om jag bara helt enkelt kunde grejerna. Oavsett vad så kunde jag svaren och vet att hade jag fått någon av dem så hade jag varit godkänd med hög sannolikhet. Å andra sidan har jag även sett exempel på helvetestentor och med min tendens till karma, otur i annat än kärlek eller vad det nu kan bero på, så får man ju sällan den där snäll-tentan man behöver. Just nu är det nog trots allt njurarna som är det största problemet, som vanligt. Och alla diffar. Förlåt, differentialdiagnoser. Har börjat prata grekiska till vardags, helt ärligt. Inser att jag för ett och ett halvt år sig hade fattat ungefär 5% av saker jag pratar om idag. Antar att jag trots allt har lärt mig lite på vägen.
Sitter återigen instängd på campus valla, det är nationaldag och HUB behagar inte ha öppet. Jag har fortfarande stora aversioner mot läsesalen och kände därmed att jag inte hade så många val kvar. Fick dessutom fly in i ett grupprum då ett gäng ekonomer började prata jättehögt om bokföring och "matematiska kurvors lutning". Ointressant och respektlöst. Fast nu sitter jag fast med nästa problem, grupprummet är så tyst att jag kan höra mig själv tänka=samma sak som i läsesalen, minus att folk tittar argt på en ifall man skulle råka göra någon form av oväsen. Om 24 timmar sitter jag och skriver tenta, om 26,5 är jag färdig. Då behöver jag inte fundera mer på att den här dagen suger.
Sommaren känns som ett enda långt hålrum framför mig om jag ska vara ärlig. Av tolv veckor har jag ungefär 3,5 planerade. Det känns lite konstigt sådär. Särskilt med tanke på att ingen annan har tid för mig heller. Forever alone. Å andra sidan kanske det är nyttigt. En hel del tid med familjen och kanske en hel del tid med mig själv också. Ensamtid, shit. Jag har blivit så skrämd av det ordet på sistone. Kanske å andra sidan mest för att tenta-p har inneburit alldeles för mycket tid med bara mig själv, alternativt T eller min tenta-grupp. Har med andra ord ungefär träffat i genomsnitt fyra personer per dag, samma fyra, i två veckors tid. Trevligt förvisso men ibland är det ju nyttigt att vidga sina vyer lite också.
Dags för lite skärpning, mindre verklighetsflykt, mer glomerulonefrit. Tänker inte låta varken njurföreläsaren eller anemiföreläsaren kugga mig på den här tentan. Nu jävlar!
Sitter återigen instängd på campus valla, det är nationaldag och HUB behagar inte ha öppet. Jag har fortfarande stora aversioner mot läsesalen och kände därmed att jag inte hade så många val kvar. Fick dessutom fly in i ett grupprum då ett gäng ekonomer började prata jättehögt om bokföring och "matematiska kurvors lutning". Ointressant och respektlöst. Fast nu sitter jag fast med nästa problem, grupprummet är så tyst att jag kan höra mig själv tänka=samma sak som i läsesalen, minus att folk tittar argt på en ifall man skulle råka göra någon form av oväsen. Om 24 timmar sitter jag och skriver tenta, om 26,5 är jag färdig. Då behöver jag inte fundera mer på att den här dagen suger.
Sommaren känns som ett enda långt hålrum framför mig om jag ska vara ärlig. Av tolv veckor har jag ungefär 3,5 planerade. Det känns lite konstigt sådär. Särskilt med tanke på att ingen annan har tid för mig heller. Forever alone. Å andra sidan kanske det är nyttigt. En hel del tid med familjen och kanske en hel del tid med mig själv också. Ensamtid, shit. Jag har blivit så skrämd av det ordet på sistone. Kanske å andra sidan mest för att tenta-p har inneburit alldeles för mycket tid med bara mig själv, alternativt T eller min tenta-grupp. Har med andra ord ungefär träffat i genomsnitt fyra personer per dag, samma fyra, i två veckors tid. Trevligt förvisso men ibland är det ju nyttigt att vidga sina vyer lite också.
Dags för lite skärpning, mindre verklighetsflykt, mer glomerulonefrit. Tänker inte låta varken njurföreläsaren eller anemiföreläsaren kugga mig på den här tentan. Nu jävlar!
Dag 10
Detta tenta-p går förbaskat snabbt och på något sätt också löjligt smärtfritt. Om man nu vågar säga så med risk för att det hastigt kommer att förvärras. Jag vet inte vad det beror på, om jag pluggar för lite, om mycket redan sitter helt ok eller om jag helt enkelt bara är mer harmonisk i mig själv än jag varit tidigare.
Vi är redan inne på dag tio på schemat, dag elva av plugg då dag fem var uppdelad i två. Det är fem dagar kvar till tentan och det känns verkligen som att det kan gå hur som helst. Frågar de på njurdiagnostik kommer det att gå åt fanders, likaså om koagulationskaskaden blandas in.
Får vi däremot frågor på aortastenoser, eller mitralisstenoser för den delen, hjärtinfarkter eller blodtryck så kan det nog gå rätt bra. Läkemedel kan de får komma med också, litegrann iallafall. Men bara för att jag önskar mig det så kommer jag aldrig att få som jag vill. Förra tentan var brutalt mycket njure och man kan ju därför tycka att de inte borde köra samma tema igen.. Hursomhaver så finns det ca 9-10 teman att välja bland och de kommer huvudsakligen att behöva välja tre. Vilka det blir och hur det går för mig är därför mer eller mindre skrivet i stjärnorna, eller kanske snarare tentaförfattarnas huvuden..
Det är som sagt bara fem dagar kvar, hittills har jag inte varit alltför uppgiven någon dag, det där riktiga tenta-p-hålet har jag faktiskt inte fallit i hittills. Kanske kommer det imorgon när måste lära mig allt EKG jag fortfarande inte kan. Jäkla skitteknik, millimetrar hit och dit som ska mätas. För mycket nuffror att komma ihåg i huvudet. Inte bra. Mitt största sammanbrott var väl egentligen första veckan när jag tenta-p till ära såg till att bli dunderförkyld och sov dåligt i fem dagar, upprepar precis samma historia som förra sommar-tenta-p. Förstår inte varför. Rätt onödigt. Nu känner jag dock att jag är mer tillbaka på banan igen, har tränat en del den här veckan, utan det tror jag att jag hade blivit nipprig av att bara sitta stilla dag ut och dag in.
Idag är det lungsjukdomar på schemat, jag deppar fortfarande lite över att vi inte fick några biljetter till sommar-X som hålls idag men istället tar vi en middag på Hg ikväll istället. Äta måste man ju göra ändå och man pluggar ju inte hur sent som helst i vilket fall. Jämfört med hur fullt det var på campus Valla för en vecka sedan så är det nu helt tomt, jag sitter mer eller mindre helt ensam med hela huset för mig själv. Största delen av teknologer och filfakare är klara med alla tentor, bara HU kvar, som vanligt. Lite mer speciella, lite andra tider och på lite annan lokalisation. Lite finare, lite bättre och lite mindre studentlivsstämning. You just gotta love it. Känner att jag har hamnat på fel program i fel stad åtminstone med tanke på att jag faktiskt gillar grejen med studentliv. HU är dött, inte anpassat till resten av universitetet och tja, jag kanske ska stanna med min kritik där. Det sägs ju att det gör oss till bra läkare iallafall. Det är väl alltid något.
Vi är redan inne på dag tio på schemat, dag elva av plugg då dag fem var uppdelad i två. Det är fem dagar kvar till tentan och det känns verkligen som att det kan gå hur som helst. Frågar de på njurdiagnostik kommer det att gå åt fanders, likaså om koagulationskaskaden blandas in.
Får vi däremot frågor på aortastenoser, eller mitralisstenoser för den delen, hjärtinfarkter eller blodtryck så kan det nog gå rätt bra. Läkemedel kan de får komma med också, litegrann iallafall. Men bara för att jag önskar mig det så kommer jag aldrig att få som jag vill. Förra tentan var brutalt mycket njure och man kan ju därför tycka att de inte borde köra samma tema igen.. Hursomhaver så finns det ca 9-10 teman att välja bland och de kommer huvudsakligen att behöva välja tre. Vilka det blir och hur det går för mig är därför mer eller mindre skrivet i stjärnorna, eller kanske snarare tentaförfattarnas huvuden..
Det är som sagt bara fem dagar kvar, hittills har jag inte varit alltför uppgiven någon dag, det där riktiga tenta-p-hålet har jag faktiskt inte fallit i hittills. Kanske kommer det imorgon när måste lära mig allt EKG jag fortfarande inte kan. Jäkla skitteknik, millimetrar hit och dit som ska mätas. För mycket nuffror att komma ihåg i huvudet. Inte bra. Mitt största sammanbrott var väl egentligen första veckan när jag tenta-p till ära såg till att bli dunderförkyld och sov dåligt i fem dagar, upprepar precis samma historia som förra sommar-tenta-p. Förstår inte varför. Rätt onödigt. Nu känner jag dock att jag är mer tillbaka på banan igen, har tränat en del den här veckan, utan det tror jag att jag hade blivit nipprig av att bara sitta stilla dag ut och dag in.
Idag är det lungsjukdomar på schemat, jag deppar fortfarande lite över att vi inte fick några biljetter till sommar-X som hålls idag men istället tar vi en middag på Hg ikväll istället. Äta måste man ju göra ändå och man pluggar ju inte hur sent som helst i vilket fall. Jämfört med hur fullt det var på campus Valla för en vecka sedan så är det nu helt tomt, jag sitter mer eller mindre helt ensam med hela huset för mig själv. Största delen av teknologer och filfakare är klara med alla tentor, bara HU kvar, som vanligt. Lite mer speciella, lite andra tider och på lite annan lokalisation. Lite finare, lite bättre och lite mindre studentlivsstämning. You just gotta love it. Känner att jag har hamnat på fel program i fel stad åtminstone med tanke på att jag faktiskt gillar grejen med studentliv. HU är dött, inte anpassat till resten av universitetet och tja, jag kanske ska stanna med min kritik där. Det sägs ju att det gör oss till bra läkare iallafall. Det är väl alltid något.
