à la Hedvig

Igår försökte min handledare sig på att vara rolig.

Ibland är livet rätt fint ändå.

Igår var det äntligen dags igen. 
Det var tjejmiddag hos L för första gången på två månader, behöver jag säga så mycket mer? Senast var när vi hade julbord hemma hos S, så nu var tjejsnackbehovet uppdämt som en vårflod ungefär. Det blev ett antal timmar med jättegod mat, (kärlekspasta, kyckling, foccaccia och L's brownies som är totalt livsfarliga), ett personligt möte med en skådis (haha) samt diskussioner om plugg, relationer, bröllop och modeller. Jag och C tillhör den där skaran som redan har våra bröllop planerade till stor del, buketter, klänningar och lokaler är redan semi-färdigt, de andra tjejerna var lite sådär lagom klara på det ämnet. Kvällen var iallafall enormt lyckad med andra ord, även om S tyvärr var sjuk. Det märks liksom ändå alltid av när någon fattas. 

Igår tog jag också steget och köpte den lättare patologiboken. Vår handledare har hetsat oss något vansinnigt, sagt att "visst kan man ju läsa de lättare böckerna men man blir ju ingen nobelpristagare direkt, hö hö hö".. Med de orden säger han undermedvetet att visst kommer ni att klara tentorna men det lär inte bli några bra läkare av er. Vi har varit rätt frustrerade över det där. Dygnet har 24 timmar och någonstans måste man ha ett liv också. Är det inte bättre att läsa en bok man faktiskt hinner ta sig igenom allting och dessutom förstår vad som står, istället för att läsa ett uppslagsverk med en massa detaljer som man ändå aldrig minns och som ingen tentator någonsin frågar på heller eftersom det mesta faktiskt dessutom är i upptäckts-stadiet? 
Jag blir trött på sådant, människor som tycker sig förmer bara för att de klarade av att läsa de tjocka grejerna. Vår handledare må förvisso vara relativt ung i förhållande till de flesta andra men faktum kvarstår att ju mer man upptäcker desto mer blir det för oss att läsa. Fast det har jag nog å andra sidan gnällt om tidigare, så jag sparar den diskussionen nu. Hursomhelst är Robbins basic pathology min nu och jag hoppas att vi får många trevliga stunder tillsammans. 
Det märks att (klassen)/ mina kursare är sjukt taggade på att äntligen få läsa sjukdom. När folk äntligen får fråga "men hur behandlar man det där då?" eller "Men vad ger det här problemet egentligen för symtom/sjukdomsbild?" utan att därefter avfärdas med "Det där är för mycket patologi, det kommer på senare terminer". 
Vi ska nu börja läsa cancer och ja, jag antar att det ska bli spännande, om än rätt mastigt tror jag. Min utbildning börjar dock, trots viss frustration då och då, att kännas så sjukt häftig. Jag gör faktiskt det här, om några terminer är det jag som springer runt i vit rock på HU under klinplacering (nåja, kanske inte nödvändigtvis i Linköping), och någon gång kommer jag nog faktiskt att ha den där legitimationen i min hand, eller på papper, hur det nu funkar. Jag vet att det är det här jag vill, kan liksom inte ens komma på vad jag skulle gjort annars? Jag kan nog skatta mig lycklig som varit såpass säker redan från början och haft tur att ta mig dit. 

Ikväll blir det semlebak och T ska laga middag. Det blir så mycket lättare när man är två, man kan turas om beroende på vem som har tid och ork, eller bara göra det tillsamans. Man borde kanske försöka hinna med ett pass på gymmet också, annars kan man ju inte riktigt äta semlor hursomhelst. Igår var jag faktiskt där för första gången på säkert tre veckor, har faktiskt både omtenta och sjukdom att skylla på den här gången...

Det där spexet började ju kanske lite väl dramatiskt. Eller nåja, stressigt iallafall. Jag har inte huvudet med mig alla gånger och särskilt inte these days när det är så mycket annat att tänka på, kommande tentaresultat, opluggade basgrupper etcetc. Väl hemma hos S igår med vinglaset i min hand börjar någon nämna ordet biljetter varefter jag nästan sätter vinet i halsen, alternativt spiller det i S' soffa. Satan i gatan, jag har glömt biljetterna hemma i Ryd och S bor liksom, off. Jag springer ut, lämnar T ensam med mina flickor för att kuta till närmsta buss för att ta mig hem och hämta dem. Jag hinner precis till bussen, hinner hem och tar vändande buss tillbaka och lyckas faktiskt att komma in på NH bara ca tre minuter efter att föreställningen börjat. Antar att lite spänning i livet är nyttigt men sådant där tycker ärligt talat inte mina nerver om, alls. Hursomhelst så gick det ju bra till slut.

Sitter och försöker göra något prouktivt av den här dagen. Är klar med hälften av basgruppsfallet till på måndag och hade gärna blivit färdig med resten idag också så att jag slipper fundera på det imorgon, känns som att jag kommer att vara piggare på det här idag än jag är imorgon. Problemet är bara att det tar så fruktansvärt mycket emot att plugga när man vet att det är lördag. Man kan aldrig riktigt släppa den där känslan av att helgen ska vara helig och jobbfri men det hinner man liksom inte riktigt få den att vara. Det är sällan man är färdig med basgruppen som vi får på torsdagen till fredag eftermiddag när man går hem. Det tycks liksom oundvikligt att det blir helgplugg. 

Måste bara kämpa lite inflammation till, sedan blir det dusch, hem till S för fix och sedan psyk- och läk. Vad gör vi? Nu kör vi!

Det kan väl sägas ha hänt en del sedan sist.

Det är över. 
Ärligt talat så känns det nästan som att det är över på riktigt, trots att det är en del kvar på fredag så är det verkligen en enormt stor sten som har släppt idag. Jag tror faktiskt att det gick okej. Gör jag inte bort mig totalt på fredag så borde jag klara det tror jag. Det var i princip ingenting jag var jätteosäker på och 45% av de där 85 poängen ska jag nog ha kunnat skrapa ihop. Förhoppningsvis med lite marginal också så att jag inte behöver panika på fredag. 
Efter tentan var vi och åt tentalunch på en indonesisk restaurant där vi för övrigt var efter T1-tentan också. T2-tentan var ju eftermiddagstenta senast så då blev det inte så mycket av det. Hursomhelst hade vi det väldigt trevligt, jag, S, E och I. Det märks dock hur trötta alla är när alla mer eller mindre sitter och äter apatiskt, ingen orkar egentligen inte prata sådär jättemycket och man försöker att inte nämna tentan mer än nödvändigt. 
Därefter blev det en sväng till Tornby och IKEA och inhandlande av nya lakan till min nya (större) säng. Plötsligt är mitt rum (0,3x2)=0,6 kvadratmeter mindre men det känns faktiskt helt okej, jag klagar inte direkt. Ska på något sätt lyckas hitta lite andra möbler begagnat så kan studentbostäder komma hit och plocka tillbaka sina grejer igen. Eftersom det inte gick att lämna in bara en säng så bestämde jag mig till slut för att avmöblera hela rummet. Ska ta tag i det nu när jag förhoppningsvis snart har tid att ta upp mitt liv igen. 

Ikväll blir det ärligt talat inte mycket aktivitet för min del. Känner att jag har förtjänat att inte göra någonting alls idag, särskilt inte något som har med plugg att göra. Det återupptar vi imorgon med en heldags histologi. Det blir skoj. Eller hur det nu var. 


Okej jag erkänner, jag kommer aldrig att klara av att bara sitta och rulla tummarna. Ska städa mitt rum istället:)

Befinner mig sisådär tusen meter under isen för tillfället, har ingen tid eller ork att blogga eller göra någonting alls.