T
Utan att göra någon längre, alltför personlig och allmänt kärlekskrank utläggning, så måste jag ändå ta mig ett par minuter till att konstatera att jag vet inte när jag senast var så här lycklig.
Jag har en person att tacka. Någon som alltid får mig att skratta och gör jag inte det så har jag åtminstone alltid ett småleende på mina läppar. När något känns tungt, jag är arg eller bara behöver prata ut så är det samma person som jag vet att jag kan prata med om vad som helst och som behåller det för sig själv så länge jag bara önskar. Dagarna går så mycket fortare nuförtiden, motivationen till att bli färdig med saker är större än någonsin för att få tid över till att ses, trots bådas (nåja, kanske inte mitt) fulla scheman.
Hursomhelst, det var en slump att jag hamnade här och efter en lång och rätt krokig väg är jag så glad att vi har varandra,
Jag har en person att tacka. Någon som alltid får mig att skratta och gör jag inte det så har jag åtminstone alltid ett småleende på mina läppar. När något känns tungt, jag är arg eller bara behöver prata ut så är det samma person som jag vet att jag kan prata med om vad som helst och som behåller det för sig själv så länge jag bara önskar. Dagarna går så mycket fortare nuförtiden, motivationen till att bli färdig med saker är större än någonsin för att få tid över till att ses, trots bådas (nåja, kanske inte mitt) fulla scheman.
Hursomhelst, det var en slump att jag hamnade här och efter en lång och rätt krokig väg är jag så glad att vi har varandra,
T, tack för att du finns. <3
(Förlåt för ett inlägg som får mig att framstå som fjorton igen)
(Förlåt för ett inlägg som får mig att framstå som fjorton igen)
Dömd
Jag var ute och luftade fracken igår. Det var torsdag och kravall och eftersom vi gammelfaddrar är ett lag i helgens event DÖMD (D-sektionens öppna mästerskap i dart) var det självklart att gå på kravallen. Det har varit lite dåligt med det där på sistone. Det har varit omtenta, jag har varit hemrest och lite allt möjligt, kanske har det också tappat charmen lite när man väl insett att de flesta kravaller trots allt är likadana, det är bara förfesten som skiljer sig åt och därmed avgör kvällen. Efter att ha känt mig rätt hängig och trött hela veckan lyckades någon form av halsont som tycks gå i hela klassen äntligen ha nått fram till mig igår och kvällen blev därmed relativt lugn, även om jag var hemma någon gång vid två. Trots det var jag faktiskt uppe till dagens enda föreläsning kvart över nio. Det kändes väldigt starkt av mig måste jag säga. Tack och lov så blev jag dessutom glatt överraskad, normalt sett i den typen av situation så slutar det ju ofta med att det man faktiskt har pallrat sig iväg till gör en väldigt besviken och inte alls var värt att pallra sig iväg till.
I morse var det strimma-samtalskonstföreläsning och den gav många svar på situationer man ofta hamnar i på strimman. Hur man styr ett samtal när patienten antingen pratar outtömligt om sina barnbarn, alternativt knappt säger något alls. Lite riktlinjer kring hur man bör förhålla sig till olika typer av patienter för att ändå få ur dem någonting och komma fram till vad deras problem är. Det blev mycket prat i klassen varför föreläsningen inte var färdig på utsatt tid. Döm om föreläsarens förtjusning då hon tilläts dra över tiden av klassen som alla tycktes överens om att det faktiskt var viktigt och intressant. 25 minuter senare var vi slutligen klara och även om man satt och skruvade en del på sig sista tio så känner jag nog ändå att det var värt att dra sig ur sängen och cykla till skolan i morse.
Helgen kommer att fortsätta med mer DÖMD, imorgon är det själva pilkastningstävlingen. Vi lär ju inte vinna efter vår träning igår kväll men det känns kul att faddergänget fortsätter att hålla ihop och göra saker tillsammans. Det känns om inte annat meningsfullt på något sätt.
I övrigt håller jag på att gå i taket över veckans basgruppsfall på Förhållningssätt och Folkhälsa-temat. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad det är vi ska läsa om, mer än att det är någonstans i spektrumet kring inverkan av psykosociala faktorer på fysiologisk sjukdom. Litteraturlistan är 12 böcker lång och ingen av dem var särskilt lätt att hitta på biblioteket så nu sitter jag hemma med lite blandade epidemiologiböcker, någon artikel hit och dit och försöker att utläsa något vettigt. Får väl se hur det slutar, jag vet att jag inte är den enda som känner sig vilse iallafall.
I morse var det strimma-samtalskonstföreläsning och den gav många svar på situationer man ofta hamnar i på strimman. Hur man styr ett samtal när patienten antingen pratar outtömligt om sina barnbarn, alternativt knappt säger något alls. Lite riktlinjer kring hur man bör förhålla sig till olika typer av patienter för att ändå få ur dem någonting och komma fram till vad deras problem är. Det blev mycket prat i klassen varför föreläsningen inte var färdig på utsatt tid. Döm om föreläsarens förtjusning då hon tilläts dra över tiden av klassen som alla tycktes överens om att det faktiskt var viktigt och intressant. 25 minuter senare var vi slutligen klara och även om man satt och skruvade en del på sig sista tio så känner jag nog ändå att det var värt att dra sig ur sängen och cykla till skolan i morse.
Helgen kommer att fortsätta med mer DÖMD, imorgon är det själva pilkastningstävlingen. Vi lär ju inte vinna efter vår träning igår kväll men det känns kul att faddergänget fortsätter att hålla ihop och göra saker tillsammans. Det känns om inte annat meningsfullt på något sätt.
I övrigt håller jag på att gå i taket över veckans basgruppsfall på Förhållningssätt och Folkhälsa-temat. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad det är vi ska läsa om, mer än att det är någonstans i spektrumet kring inverkan av psykosociala faktorer på fysiologisk sjukdom. Litteraturlistan är 12 böcker lång och ingen av dem var särskilt lätt att hitta på biblioteket så nu sitter jag hemma med lite blandade epidemiologiböcker, någon artikel hit och dit och försöker att utläsa något vettigt. Får väl se hur det slutar, jag vet att jag inte är den enda som känner sig vilse iallafall.
Rush
Tiden springer iväg, det är mycket som händer och det känns som att man springer lite fram och tillbaka. Det har varit rätt mycket med studiesociala utskottet på sistone, vi har anordnat bokbytardag, MF-pub och nästa punkt är ÄoPoP för T1 och därefter den stora grejen i år, vårbalen som vi på något sätt ska anordna.
Hittills har jag agerat rätt mycket PR-råtta och fixat affischer, skapat facebookevent och känt mig allmänt, tja, jobbig haha. Det känns lite som att man säljer sin själ när man hela tiden är på folk om att de ska komma på olika saker. Hoppas verkligen att det är värt det och att folk uppskattar att det händer, puben igår var riktigt bra för de som var där tror jag, uppslutningen var dock rätt dålig vilket var himla trist.
Idag är det tisdag=strimma och jag är så sanslöst otaggad. Eftersom vi har utbyten nu så att vi byter vårdcentraler med varandra så blir det liksom ingenting att göra då jag redan haft mitt utbyte. Nu kan jag bara sitta på min hemmacentral här i Ryd och hjälpa våra besökande gäster med filmning och sedan diskutera resultatet på eftermiddagen. Känner att jag hellre hade stannat hemma och läst på grejerna inför vår seminarieplanering imorgon. Det kan nog vara det mest dryga med T3, det är bannemig seminarier för allt. Inte särskilt givande sådana heller om man ska vara helt ärlig. Bara ett sätt att tvinga oss att göra en redovisning i grupp som ingen lyssnar med mer än ett halvt öra på sedan ändå. Dessutom är de kommande två FoF-veckorna fullproppade med föreläsningar och obligatoriska moment (seminarier!?) så tiden utanför är helt klart begränsad. Men visst, förhållandet busschaufförer-hjärtinfarkt ska bli jättespännande. Känns som att man redan vet svaret på det å andra sidan. Stillasittande, stressigt, dåliga matvanor, ofta lågutbildade-->ateroskleros-->hjärtinfarkt. Inte så svårt. Egentligen.
Det bästa med strimma är att kunna vara hemma på förmiddagen, sova ut vid behov, tvätta lite och plugga om vartannat. Det får en att känna sig lite nyttig, fast ändå inte. Det är ju bra att kunna intala sig själv det iallafall.
Åh förresten, som en skänk från ovan kanske jag plötsligt har en lägenhet till hösten. Känns nästan för bra för att vara sant ärligt talat. Wow.
Hittills har jag agerat rätt mycket PR-råtta och fixat affischer, skapat facebookevent och känt mig allmänt, tja, jobbig haha. Det känns lite som att man säljer sin själ när man hela tiden är på folk om att de ska komma på olika saker. Hoppas verkligen att det är värt det och att folk uppskattar att det händer, puben igår var riktigt bra för de som var där tror jag, uppslutningen var dock rätt dålig vilket var himla trist.
Idag är det tisdag=strimma och jag är så sanslöst otaggad. Eftersom vi har utbyten nu så att vi byter vårdcentraler med varandra så blir det liksom ingenting att göra då jag redan haft mitt utbyte. Nu kan jag bara sitta på min hemmacentral här i Ryd och hjälpa våra besökande gäster med filmning och sedan diskutera resultatet på eftermiddagen. Känner att jag hellre hade stannat hemma och läst på grejerna inför vår seminarieplanering imorgon. Det kan nog vara det mest dryga med T3, det är bannemig seminarier för allt. Inte särskilt givande sådana heller om man ska vara helt ärlig. Bara ett sätt att tvinga oss att göra en redovisning i grupp som ingen lyssnar med mer än ett halvt öra på sedan ändå. Dessutom är de kommande två FoF-veckorna fullproppade med föreläsningar och obligatoriska moment (seminarier!?) så tiden utanför är helt klart begränsad. Men visst, förhållandet busschaufförer-hjärtinfarkt ska bli jättespännande. Känns som att man redan vet svaret på det å andra sidan. Stillasittande, stressigt, dåliga matvanor, ofta lågutbildade-->ateroskleros-->hjärtinfarkt. Inte så svårt. Egentligen.
Det bästa med strimma är att kunna vara hemma på förmiddagen, sova ut vid behov, tvätta lite och plugga om vartannat. Det får en att känna sig lite nyttig, fast ändå inte. Det är ju bra att kunna intala sig själv det iallafall.
Åh förresten, som en skänk från ovan kanske jag plötsligt har en lägenhet till hösten. Känns nästan för bra för att vara sant ärligt talat. Wow.
Chill
Man vet att man går T3 och har för lite att göra när man utan att få dåligt samvete kan sitta på HUB och leta efter handledare på facebook hellre än att läsa om kärlkramp och hyperkolesterolemi.
Bra.
Bra.
Uppåt
Det blir ingen spexare av mig, audition i helgen gav inget resultat. Inte gråter jag för det, snarast blev jag lättad över att jag slipper sättas i situationen att välja. Jag var välkommen att söka nästa år igen (när jag är på väg att avsluta T5 och förhoppningsvis är påväg utomlands någonstans på T6-arbete). Hursomhelst, samtalet blev lite konstigt, beskedet presenterades liksom och det verkade självklart att hela min kväll skulle vara helt förstörd efter det, vilket absolut inte var fallet, snarare tvärtom, en sak mindre att tänka på, även om det hade varit fruktansvärt kul att komma med. 28 sökande till 8 platser skådis är trots allt lite konkurrens, hur mycket det var till kören har jag ingen aning om men det var kanske inte riktigt det jag siktade mest på heller.
Jag vet att jag inte är bäst så att jag kommer med, jag vet att mitt framträdande i söndags verkligen inte var det bästa jag kunde presterat, mycket påverkades av att jag var nervös. Trots det så känns det inte som något misslyckande, snarare att jag har testat en ny sak, tagit en chans men någon annan fick den. Inte mer än så. När man dessutom lyckas få T (nåja, det var tom hans idé) att titta på Desperate Housewives på kvällen så kan det liksom inte bli en dålig afton.
Jag har dessutom klarat av mina utryckningar, jag är glad att jag inte höll i manliga anatomin så att jag skulle behöva använda ordet "åderpåle" under två timmars tid. I övrigt så gick det bra och jag fick beröm av den gamla utryckarräv jag var ute med. Helt klart värt att göra igen, energin man på något sätt får under tiden (även om energin efteråt är obefintlig) är väldigt speciell, det mesta blir mer eller mindre spontant och man vet aldrig vilken vändning en övning ska ta. Enormt intressant och ett spännande och lärorikt sätt att möta människor och lära sig att handskas med dem i olika situationer. Kärleksakuten är bra, önskar att fler fick ta del av budskapet.
Idag blir det återigen fäktning. Jag hoppas att jag och S klarar oss lite bättre från träningsvärken vi fick sist den här gången. Vore praktiskt om jag kunde gå normalt utan att se ut som 90+ i helgen när jag dessutom ska jobba på goldfever.
För övrigt är T3 oförskämt lugnt. Vi är stressade för att vi har för lite att göra, man blir verkligen förstörd på den här utbildningen. Det har inte gått ett enda basgruppsfall där jag inte varit färdig med det vi ska ha läst till diskussionerna och även om det är knepigare att diskutera saker den här terminen så tja, antar jag att huvudsaken är att man är påläst och har koll på vad som ska göras. Nästa vecka ska vi återigen inleda ett FoF-tema, Förhållningssätt och Folkhälsa. Kan inte påstå att mina förväntningar är särskilt höga, på tidigare liknande teman tycker jag att jag har blivit besviken varje gång. Å andra sidan kanske det blir skönt att lägga hjärtsjukdomarna bakom sig för en stund och bara få diskutera ett par veckor, det är ju trots allt sådant jag brann för för ett par år sedan. Vet inte vad som hände med min diskuterande och argumenterande ådra, antar att den blev något aterosklerotisk när jag började här och allt man har att göra är att läsa fakta och acceptera dem och lagra det i något ledigt utrymme i hjärnan någonstans.
Jag vet att jag inte är bäst så att jag kommer med, jag vet att mitt framträdande i söndags verkligen inte var det bästa jag kunde presterat, mycket påverkades av att jag var nervös. Trots det så känns det inte som något misslyckande, snarare att jag har testat en ny sak, tagit en chans men någon annan fick den. Inte mer än så. När man dessutom lyckas få T (nåja, det var tom hans idé) att titta på Desperate Housewives på kvällen så kan det liksom inte bli en dålig afton.
Jag har dessutom klarat av mina utryckningar, jag är glad att jag inte höll i manliga anatomin så att jag skulle behöva använda ordet "åderpåle" under två timmars tid. I övrigt så gick det bra och jag fick beröm av den gamla utryckarräv jag var ute med. Helt klart värt att göra igen, energin man på något sätt får under tiden (även om energin efteråt är obefintlig) är väldigt speciell, det mesta blir mer eller mindre spontant och man vet aldrig vilken vändning en övning ska ta. Enormt intressant och ett spännande och lärorikt sätt att möta människor och lära sig att handskas med dem i olika situationer. Kärleksakuten är bra, önskar att fler fick ta del av budskapet.
Idag blir det återigen fäktning. Jag hoppas att jag och S klarar oss lite bättre från träningsvärken vi fick sist den här gången. Vore praktiskt om jag kunde gå normalt utan att se ut som 90+ i helgen när jag dessutom ska jobba på goldfever.
För övrigt är T3 oförskämt lugnt. Vi är stressade för att vi har för lite att göra, man blir verkligen förstörd på den här utbildningen. Det har inte gått ett enda basgruppsfall där jag inte varit färdig med det vi ska ha läst till diskussionerna och även om det är knepigare att diskutera saker den här terminen så tja, antar jag att huvudsaken är att man är påläst och har koll på vad som ska göras. Nästa vecka ska vi återigen inleda ett FoF-tema, Förhållningssätt och Folkhälsa. Kan inte påstå att mina förväntningar är särskilt höga, på tidigare liknande teman tycker jag att jag har blivit besviken varje gång. Å andra sidan kanske det blir skönt att lägga hjärtsjukdomarna bakom sig för en stund och bara få diskutera ett par veckor, det är ju trots allt sådant jag brann för för ett par år sedan. Vet inte vad som hände med min diskuterande och argumenterande ådra, antar att den blev något aterosklerotisk när jag började här och allt man har att göra är att läsa fakta och acceptera dem och lagra det i något ledigt utrymme i hjärnan någonstans.
Avklarat
Jag överlevde helgens audition, om än med blotta förskräckelsen. Eller ja, skämt å sido, från att ha varit spyfärdig-nervös och hyperaktiv innan så gick jag åtminstone därifrån med magkänslan av att ha klarat det, utan att därmed säga att det gick bra, bara att jag klarade det, jag har gjort det. Oövervinnlig.
Helgen blev enormt mysig med besök av min syster. Efter att ha gjort Linköping en vända så är det dock svårt att veta vad man ska hitta på härnäst. Å andra sidan så är det ju sällskapet som är det viktigaste, ATT man är tillsammans, inte VAD man gör tillsammans. Vi var på aioli på lördagkvällen, Linköpings bästa tapasrestaurang. Efter att inte ha ätit mycket mer än frukost under dagen kan jag ju säga att vi närmast rullade hem därifrån. Om tre veckor är det påsk och då blir det väl till att återse familjen igen i någon tappning. Innan dess är det dock sanslöst hektiska veckor som ska hinnas med, den här veckan ska vi inte tala om.
Jag har idag dubbelutryckning med kärleksakuten, alltså två gymnasietvåor på samma eftermiddag, två timmar var med nollbyte emellan. Tilläggas bör väl att det är min första "egna" utryckning så jag känner mig ärligt talat rätt osäker. Klarade jag audition i helgen så ska väl å andra sidan det här gå bra också, skolklasser har jag ju jobbat med förut och som A sa, oavsett så kommer jag att veta mer än de.
Efter det blir det en tur till CARMA, kårens arbetsmarknadsmässa. Mest för att spana in vad som finns, kanske se vad arbetsgivare letar efter osvosv. Därefter har jag en känsla av att jag kommer att komma hem och mest sjunka ihop i en hög någonstans i min säng. Möjligtvis sitta och mysa med killarna på korridoren en stund. När jag är borta och planerar att komma hem sent kan nämligen råttorna dansa på bordet och anordna whiskeykväll. Manligt.
Först ska jag dock börja dagen med en tripp till CMIV där de kan få göra ännu lite mer reklam om sina fina moderna "röntgen"apparater som är typ coolast i Sverige och kända över hela världen. Tänk er män 55+ som är upphetsade över sina maskiner som en tolvåring över sitt nya playstationspel. Något i den stilen. Å andra sidan kan man ju inte säga att det inte är coolt. Att plocka bort all annan vävnad än blodkärl så att man bara kan se kärlen och dess eventuella tilltäppningar mm. Läkarvärlden blir bara mer och mer hightech för varje dag, frågan är hur mycket läkekonst jag ska kunna när jag väl kommer ut och hur mycket jag ska kunna manualerna till alla apparater...
Helgen blev enormt mysig med besök av min syster. Efter att ha gjort Linköping en vända så är det dock svårt att veta vad man ska hitta på härnäst. Å andra sidan så är det ju sällskapet som är det viktigaste, ATT man är tillsammans, inte VAD man gör tillsammans. Vi var på aioli på lördagkvällen, Linköpings bästa tapasrestaurang. Efter att inte ha ätit mycket mer än frukost under dagen kan jag ju säga att vi närmast rullade hem därifrån. Om tre veckor är det påsk och då blir det väl till att återse familjen igen i någon tappning. Innan dess är det dock sanslöst hektiska veckor som ska hinnas med, den här veckan ska vi inte tala om.
Jag har idag dubbelutryckning med kärleksakuten, alltså två gymnasietvåor på samma eftermiddag, två timmar var med nollbyte emellan. Tilläggas bör väl att det är min första "egna" utryckning så jag känner mig ärligt talat rätt osäker. Klarade jag audition i helgen så ska väl å andra sidan det här gå bra också, skolklasser har jag ju jobbat med förut och som A sa, oavsett så kommer jag att veta mer än de.
Efter det blir det en tur till CARMA, kårens arbetsmarknadsmässa. Mest för att spana in vad som finns, kanske se vad arbetsgivare letar efter osvosv. Därefter har jag en känsla av att jag kommer att komma hem och mest sjunka ihop i en hög någonstans i min säng. Möjligtvis sitta och mysa med killarna på korridoren en stund. När jag är borta och planerar att komma hem sent kan nämligen råttorna dansa på bordet och anordna whiskeykväll. Manligt.
Först ska jag dock börja dagen med en tripp till CMIV där de kan få göra ännu lite mer reklam om sina fina moderna "röntgen"apparater som är typ coolast i Sverige och kända över hela världen. Tänk er män 55+ som är upphetsade över sina maskiner som en tolvåring över sitt nya playstationspel. Något i den stilen. Å andra sidan kan man ju inte säga att det inte är coolt. Att plocka bort all annan vävnad än blodkärl så att man bara kan se kärlen och dess eventuella tilltäppningar mm. Läkarvärlden blir bara mer och mer hightech för varje dag, frågan är hur mycket läkekonst jag ska kunna när jag väl kommer ut och hur mycket jag ska kunna manualerna till alla apparater...
Unbreakable
Jag har gripits av en smärre panik över att mitt studentliv i ärlighetens namn är mer eller mindre slut om ett år. Då slutar jag termin fem, har termin sex på mig att åka utomlands, för att sedan återvända till klinterminerna med tolv veckor borta på placering (förutsatt att man inte har "tur" och hamnar i Linköping) och sex veckor hemma och ingen som helst tid till att faktiskt engagera sig i något med någon form av regelbunden basis i Linköping. Tiden har gått så fruktansvärt fort, jag vet inte var den tog vägen.
Med andra ord har jag ett år på mig att göra allt det där man vill få ut av sin studenttid. Jag söker medsex, har velat ha en plats i vårt festeri ända sedan jag såg dem för första gången. Just nu är jag även på g att gå på audition för ett av spexen i helgen (och nej, jag ska inte göra båda samtidigt, men ha alla vägar öppna känns fint). Jag vet inte ens om jag håller måttet, min självkänsla kring mina "estetiska talanger" är nog den lägsta av mina självkänslor. Jag inbillar mig att jag faktiskt kan sjunga men jag har så fruktansvärt svårt att tro på det själv. Desto svårare blir det att försätta mig i situationen att utsätta mig för att få det bedömt/kritiserat av andra. Min teatersida vet jag inte om den ens existerar, samtidigt som jag sällan prövat den på riktigt.
Eftersom jag alltid gått i kör är jag van vid att vara en i mängden, även om jag då önskat få ett solo här och där. När jag väl fått det tror jag att det har gått bra, men jag är så ovan att jag nästan spyr av nervositet innan och under, för att sedan känna mig som att jag har överlevt en jordbävning efteråt.
Eftersom jag alltid gått i kör är jag van vid att vara en i mängden, även om jag då önskat få ett solo här och där. När jag väl fått det tror jag att det har gått bra, men jag är så ovan att jag nästan spyr av nervositet innan och under, för att sedan känna mig som att jag har överlevt en jordbävning efteråt.
Just nu är jag inblandad i planerandet av ett annat evenemang och jag måste hjälpa till med att ringa runt och fixa spons. Med andra ord, tigga pengar. Jag hatar det. Har fortfarande inte tagit tag i det för att jag blir nervös så fort jag ens försöker lyfta telefonen. Samtidigt som jag vet att evenemanget hänger på att vi faktiskt får ihop de där sponsorerna. Åh vad jag hatar när jobbiga saker hänger på en själv och man inte kan lägga över det på någon annan. Och ja, that's life, väx upp och blabla. Det handlar inte om det, jag tycker bara att det är, tja.
Jobbigt.
Vid det här laget i det här inlägget sitter min mamma och suckar och säger "men du måste ju tänka på studierna", vilket jag faktiskt också gör. Jag har inte latat mig innan, men som min vän S har sagt, "Man blir lite mer ödmjuk när man har genomgått en omtenta". Det är sant och man lär sig också att det går att överleva en sådan. Jag säger inte att det är något att sikta på men om tio år när vi sitter där och ser tillbaka på studentlivet så är det ju de roliga sakerna man kommer att minnas, inte omtentorna. Inte heller är det någon som kommer att bry sig om dem då, inte man själv heller.
Livet är här och nu, det vore dumt att inte ta tillvara på den tid man har och de chanser man har att göra något man minns resten av livet. Så jag antar att det bara är att kasta sig ut och pröva vingarna, det värsta som kan hända är väl att man faller ner och får klättra upp igen.
Jobbigt.
Vid det här laget i det här inlägget sitter min mamma och suckar och säger "men du måste ju tänka på studierna", vilket jag faktiskt också gör. Jag har inte latat mig innan, men som min vän S har sagt, "Man blir lite mer ödmjuk när man har genomgått en omtenta". Det är sant och man lär sig också att det går att överleva en sådan. Jag säger inte att det är något att sikta på men om tio år när vi sitter där och ser tillbaka på studentlivet så är det ju de roliga sakerna man kommer att minnas, inte omtentorna. Inte heller är det någon som kommer att bry sig om dem då, inte man själv heller.
Livet är här och nu, det vore dumt att inte ta tillvara på den tid man har och de chanser man har att göra något man minns resten av livet. Så jag antar att det bara är att kasta sig ut och pröva vingarna, det värsta som kan hända är väl att man faller ner och får klättra upp igen.
Vad är det för en dag..?
Först och främst:
GRATTIS till världens bästa syster, E som fyller 16 år idag.
Jag önskar att jag var hemma och kunde överösa dig med pussar och kramar och skämma bort dig hela dagen. Tyvärr går inte det, jag hoppas att tårtan förra helgen åtminstone var en liten kompensation. Hoppas att födelsedagen blir fantastisk ändå, trots att jag inte är med. <3
Jag önskar att jag var hemma och kunde överösa dig med pussar och kramar och skämma bort dig hela dagen. Tyvärr går inte det, jag hoppas att tårtan förra helgen åtminstone var en liten kompensation. Hoppas att födelsedagen blir fantastisk ändå, trots att jag inte är med. <3
Så blev det visst helg igen. Igår lyckades jag faktiskt aldrig med att ta mig till skolan eftersom vi var schemafria och jag faktistk fick en hel del gjort hemma. Blev så gott som klar med helgens basgruppsfall och hann dessutom komplettera upp ett som vi inte hade fått alla instruktioner om vad vi skulle läsa till för ett par veckor sedan.
Igår kväll var jag på konceptet "atmosfär" på Platå, innebär typ att något studentband spelar, man kan köpa buffé och öl/vin/cider rätt billigt, typ lite after work koncept men lite senare.. Det var mina vänner med S från korridoren i spetsen som spelade, eller Acoustic sons of Thorsten som de kallar sig. Jag har en favoritlåt med dem som jag hade önskat (som jag alltid önskar), den jag fick inspelad bara åt mig i födelsedagspresent. <3
Jag fick en helt fantastisk, om än intern, lång dedikering innan de körde låten och sedan satt jag med världens största leende under sisådär fyra minuter. Det blir faktiskt en lite speciell känsla det där, även om man vet att det är ens kompisar och så, men det är fortfarande "min" låt på något sätt:)
Igår kväll var jag på konceptet "atmosfär" på Platå, innebär typ att något studentband spelar, man kan köpa buffé och öl/vin/cider rätt billigt, typ lite after work koncept men lite senare.. Det var mina vänner med S från korridoren i spetsen som spelade, eller Acoustic sons of Thorsten som de kallar sig. Jag har en favoritlåt med dem som jag hade önskat (som jag alltid önskar), den jag fick inspelad bara åt mig i födelsedagspresent. <3
Jag fick en helt fantastisk, om än intern, lång dedikering innan de körde låten och sedan satt jag med världens största leende under sisådär fyra minuter. Det blir faktiskt en lite speciell känsla det där, även om man vet att det är ens kompisar och så, men det är fortfarande "min" låt på något sätt:)
Ikväll blir det gayparty hemma hos C och C, vilket kommer att bli totally awesome känner jag på mig. Jag, L, L och N har kommit på världens bästa outfits, nu måste vi bara hitta lite attribut till dem också. Väntar på att L ska bli klar så att vi kan ta oss till stan och lösa det sista.
Jag säger bara det, kvällen kommer att bli rosa,glittrig och full av enhörningar och annat sjukt.
Ohämmat
Ibland mår jag lite dåligt över att leva i det välupplysta samhälle vi gör, där nya saker kan spridas på nolltid via sociala medier etc. Jag har inte riktigt hängt med i den här Kony-historien, någonting om barnsoldater i Uganda som någon person försöker rädda från deras öde. Över en dag spreds det igår på facebook via så många posts att jag inte visste vad jag skulle tro. Jag har hittills inte tagit mig tid att titta på den 29 minuter långa filmen men trots det var det nära på att jag själv vidarepostade filmen.
Idag kommer nya uppgifter, om att organisationen bakom filmen, invisible children, i själva verket har kopplingar till Ugandas militär själva.
Utan att veta något djupare om det hela någonstans tänker jag inte uttala mig djupare i själva frågan men jag blir mest fundersam hur lätt det är att sprida saker, må det vara propaganda eller bara reklam, och hur lätt det är att få folk att tro på det mesta.
I de massor av information vi passerar varje dag varnas vi lite då och då om att vara källkritiska, så hur många gånger är vi det egentligen i praktiken? Ena dagen läser man något i en tidning, diskuterar det med en vän och några dagar senare får man tillbaka det till sig från en annan vän i samma krets, den här gången presenterat som verkliga fakta.
Jag försöker inte säga att jag är emot öppenhet och det nödvändiga i en demokrati med insyn i vad som händer både i landet man lever i och i världen i övrigt. Trots det kan jag ibland undra vart världen är på väg, med risk för att låta gammal och tråkig. När kommer vi att drunkna i detta informationsflöde? När kommer vi att börja fundera över vad vi verkligen ska tro på och vad vi kanske bör lämna därhän? Hur kommer samhället egentligen att se ut om några år när begrepp som hemligt, integritet och privat tycks suddas ut mer och mer för varje dag?
Idag kommer nya uppgifter, om att organisationen bakom filmen, invisible children, i själva verket har kopplingar till Ugandas militär själva.
Utan att veta något djupare om det hela någonstans tänker jag inte uttala mig djupare i själva frågan men jag blir mest fundersam hur lätt det är att sprida saker, må det vara propaganda eller bara reklam, och hur lätt det är att få folk att tro på det mesta.
I de massor av information vi passerar varje dag varnas vi lite då och då om att vara källkritiska, så hur många gånger är vi det egentligen i praktiken? Ena dagen läser man något i en tidning, diskuterar det med en vän och några dagar senare får man tillbaka det till sig från en annan vän i samma krets, den här gången presenterat som verkliga fakta.
Jag försöker inte säga att jag är emot öppenhet och det nödvändiga i en demokrati med insyn i vad som händer både i landet man lever i och i världen i övrigt. Trots det kan jag ibland undra vart världen är på väg, med risk för att låta gammal och tråkig. När kommer vi att drunkna i detta informationsflöde? När kommer vi att börja fundera över vad vi verkligen ska tro på och vad vi kanske bör lämna därhän? Hur kommer samhället egentligen att se ut om några år när begrepp som hemligt, integritet och privat tycks suddas ut mer och mer för varje dag?
Jag är inte bättre själv, min iPhone håller mig uppdaterad dygnet runt om jag så vill och den vecka jag var utan den kändes någorlunda tung. Trots det skulle jag någon gång vilja sätta mig i en stuga ute i skogen någon vecka, mest för att känna hur det känns. Och hur påverkad jag faktiskt är av den värld vi lever i, går det för oss nuförtiden att hitta lugn när vi plötsligt inte har all information runtomkring oss, greppbar på centimeters avstånd?
Jag vet inte, kanske lär jag aldrig få veta. Det är bara en tanke, fundering eller spekulation. Jag vet bara att jag både är förväntansfull samtidigt som jag faktiskt bävar för vad det är för värld mina barn kommer att växa upp i.
Inte för att det finns något jag kan göra åt det men ändå.
EKG
Börjar bli lite uppgiven över kostnaderna för alla böcker vi kommer att behöva den här terminen. Hittills har jag bara köpt en patologibok samt att min internmedicin är på väg någonstans med posten. De två tillsammans har kostat runt 1800. Vi har nu börjat att jobba med EKG, hur man tar EKG och framför allt hur man avläser dem. Det finns en jättebra bok till det, den är svensk, pedagogisk och med bra och tydliga bilder. Den är på ca 300 sidor. Den kostar 700 kronor.. Med andra ord lika mycket som min patologibok från USA på 1000 sidor kostade..
Det är rätt frustrerande hur dyr medicinsk litteratur är till att börja med för att sedan inte tala om vad det kostar så fort det är svenska varianter av något, EKG är dessutom ett trubbel eftersom det är en klar fördel att läsa svenska böcker eftersom vi tydligen inte använder riktigt samma system som i USA. Utöver dessa är det även bra att ha en bok i klinisk fysiologi samt en i klinisk kemi. Om jag går och köper allihop kommer jag att ha köpt sex böcker den här terminen, till en kostnad av, tja, jag orkar inte ens räkna på det. Visst, CSN är inte så himla lite pengar ändå etc etc men det svider faktiskt ändå när man inte har mycket annat val än att faktiskt punga ut med de där pengarna så att det kan bli ytterligare lite trängre i bokhyllan. Inte mycket att göra åt.
Det är rätt frustrerande hur dyr medicinsk litteratur är till att börja med för att sedan inte tala om vad det kostar så fort det är svenska varianter av något, EKG är dessutom ett trubbel eftersom det är en klar fördel att läsa svenska böcker eftersom vi tydligen inte använder riktigt samma system som i USA. Utöver dessa är det även bra att ha en bok i klinisk fysiologi samt en i klinisk kemi. Om jag går och köper allihop kommer jag att ha köpt sex böcker den här terminen, till en kostnad av, tja, jag orkar inte ens räkna på det. Visst, CSN är inte så himla lite pengar ändå etc etc men det svider faktiskt ändå när man inte har mycket annat val än att faktiskt punga ut med de där pengarna så att det kan bli ytterligare lite trängre i bokhyllan. Inte mycket att göra åt.
Hursom, vi har som sagt börjat pyssla med det här med EKG varför vi idag hade en övning i hur man sätter elektroder och faktiskt tar själva EKG't, samt en start till att börja jobba med tolkningen. Jag anmälde mig som testperson för EKG't och eftersom vi var två basgrupper blev det därmed upphovet till en tjejgrupp och en killgrupp. Bortsett från det konstiga i situationen att ha sju tjejer som står över en när man är avklädd på överkroppen, samt ett flertal av dem som trycker runt ens bröst och letar och räknar revben, så var det ju ingen fara med det och det kändes fint att få ut den rosa pappersremsan med att jag inte verkar ha några akuta hjärtproblem.
EKG är rätt knöligt såhär i början, det är många regler hit och dit, kurvor som ska bedömas och plötsligt håller vi på med fysik och vektorer igen. Det är liksom lite av att behöva ställa om huvudet och tankesättet, börja tänka själv och inte bara proppa in en massa information. Än så länge är vi framme och nosar på det, försöker att lära oss grunderna och det känns som att det är som en kod man måste knäcka, samt en massa övning på det. Någon gång ska vi väl klara av det här också, vi måste bara lära oss vilket håll man ska lägga linjalen åt först och vilken av skalorna som ska användas.
EKG är rätt knöligt såhär i början, det är många regler hit och dit, kurvor som ska bedömas och plötsligt håller vi på med fysik och vektorer igen. Det är liksom lite av att behöva ställa om huvudet och tankesättet, börja tänka själv och inte bara proppa in en massa information. Än så länge är vi framme och nosar på det, försöker att lära oss grunderna och det känns som att det är som en kod man måste knäcka, samt en massa övning på det. Någon gång ska vi väl klara av det här också, vi måste bara lära oss vilket håll man ska lägga linjalen åt först och vilken av skalorna som ska användas.
Just nu sitter jag och väntar på T som skriver tenta, vi ska ut och äta på Hg ikväll är planen. Imorgon blir det föreläsningar på engelska (!) och basgrupp, skönt nog så verkar jag vara bland de som kommit längst med basgruppsplugget. Skönt det. Den här terminen har jag faktiskt, bortsett från omtentaperioden, lyckats med att faktiskt ha tagit mig igenom i princip hela fallet till basgruppsgenomgångarna. Det känns skönt och jag hoppas att jag faktiskt börjar få lite av den där strukturen jag alltid önskat mig.
Jag kanske borde hugga tag i mina akut kopierade sidor från bibliotekets REF-ex av EKG-boken så att jag får koll på de där hjärtinfarktkurvorna också, så kan jag säga att jag faktiskt är helt färdig inför imorgon. Det vore ju faktiskt rätt fint.
Beloved ones
Min syster fyller år om en vecka, sweet 16 och allt tom. Eftersom det var bättre för mig att åka hem den här helgen (läs fler dagar att vara hemma) så blev det därför födelsedagsfirande idag istället. Det hela resulterade i kycklingsallad till lunch/middag samt att jag ägnade förmiddagen åt att knåpa ihop en hallonmoussetårta på browniebotten genom att slå ihop ett par olika recept jag hittade. Det blev syndigt gott, enligt mormor kunde hon inte minnas när hon senast åt en så god tårta och jag tror att syster E var nöjd också. Vi har lite olika smak med det där hon och jag, jag var sjukt nöjd med dagens tårta och tyckte det var jättegott men i största allmänhet är hon mousse/frukttårtegillare, jag är konservativ och prinsesstårtefreak. Nyttigt är det ju inte oavsett vilket man äter, men som någon konditor sa för ett tag sedan, bakverk äter man inte för att det ska vara nyttigt, det är ingen idé att försöka göra lightvarianter, det är liksom inte det man vill ha.
Hursomhaver, receptet finns här nedanför, kan verkligen rekommendera den. Ska försöka att få upp en bild när jag väl lyckats få ihop min iPhone och dator.
Det har varit en fin helg hemma. Jag kom hem sent i torsdags kväll, lyckades trots det att äta middag med syster som ändå kom hem sent från fotbollsträningen. Större delen av fredagen tillbringade jag ute på altanen med min patologibok och solen i ögonen, tror aldrig att jag känt livslusten komma tillbaka på det sättet innan. På kvällen var det som sagt dags för middag med mitt fantastiska gymnasiegäng, framgångståget rullar vidare och det känns som att folk börjar komma på det klara med vad de vill och vart de är på väg. Vi kanske inte är lika vilsna som runt studenten längre?
Igår njöt jag av en fika i sällskap av W som jag inte träffat på länge, ett kärt återseende och trevliga samtal på en skön nivå. Vissa människor saknar man verkligen att ha på närmare avstånd. Därefter blev det en sen "lunch" på guldhedstornet, ett av Göteborgs vattentorn som har inrett med ett café högst upp. 360 graders utsikt över Göteborg med hamninloppet, Guldheden, bort mot Mölndal och tja, 360 grader panorama helt enkelt. Dessutom något av stans bästa räkmackor.
Helgen har gått för fort, som vanligt. Tack och lov tycks det bara bli två veckor tills vi ses igen då jag verkar lyckas få upp familjen om två veckor. Det blir skönt, ibland känns faktiskt avståndet längre än någonsin.
Dags att återgå lite till inpluggandet av morgondagens basgrupp och om några timmar är jag tillbaka i Linkan igen. Sjukt vad det rullar.
Hallonmoussetårta på browniebotten
Till en form på 18 cm i inre diameter
50 g choklad
75 g smör
0,75 dl socker
1 ägg
0,75 dl mjöl
Till en form på 22 cm i inre diameter
100 g choklad
150 g smör
1,5 dl socker
2 ägg
1,5 dl mjöl
Till en form på 24 cm i inre diameter:
150 g mörk choklad
250 g smör
3,5 dl socker
3 ägg
2,5 dl mjöl
1. Smält choklad och smör. Häll blandningen över sockret och vispa med elvisp en stund så allt blandas och svalnar en aning.
2.Tillsätt äggen ett i taget under ständig vispnig.
3.Tillsätt mjölet. Häll i smord och bröad form eller form klädd med bakplåtspapper, helst en form med löstagbar kant.
4.Grädda i mitten av ugnen 185 grader i ca 30 minuter. Ta ut och låt svalna.
Hallonmousse
(räcker mer än väl till den största botten, det blir tom lite över, så det går att minska ner mängden av moussen)
Hallon 225 g
Socker 100 g (eller lite mindre)
Gelatinblad 3 st
4 dl lättvispad grädde
1.Tina hallonen om de är frysta och mixa dem sedan med stavmixer/matberedare/mosa dem genom en sil.
2.Blanda hallonpuré och socker i en kastrull.
3.Blötlägg gelatinbladen i kallt vatten ca 10 min & smält sedan i kastrull.
4.Värm hallonpurén och sockret till 20 grader.
5.Blanda i det smälta gelatinet i hallonpurén och vänd sist ner den lättvispade grädden.
6.Bred moussen på chokladbotten och ställ in i kylen tills moussen stelnat.
Fem år.
Jag minns när jag började gymnasiet. Hur enormt stor man kände sig men samtidigt så fruktansvärt liten. I höst är det fem år sedan, fem, det är ju helt sjukt egentligen.
Man var färdig med grundskolan, lämnade den där j*a högstadieskolan bakom sig. Småstadstjejen skulle börja pendla, börja på gymnasium inne i Göteborg. Stort. Vuxet. Coolt.
Jag minns första dagen, uppropet, jag minns vem jag satt bredvid de första dagarna. Vi var placerade efter klasslisteordning och vi var efter varandra. Vi skulle fråga varandra frågor från ett papper. Inkluderat frågor som "var bor du", "vad har du gjort i sommar", "vad tycker du om att göra på fritiden?"
Det var ett trevande samtal, en person jag tyckte verkade, ärligt talat, rätt tråkig då. Inte visste jag att vi skulle dela så mycket senare.
Man var färdig med grundskolan, lämnade den där j*a högstadieskolan bakom sig. Småstadstjejen skulle börja pendla, börja på gymnasium inne i Göteborg. Stort. Vuxet. Coolt.
Jag minns första dagen, uppropet, jag minns vem jag satt bredvid de första dagarna. Vi var placerade efter klasslisteordning och vi var efter varandra. Vi skulle fråga varandra frågor från ett papper. Inkluderat frågor som "var bor du", "vad har du gjort i sommar", "vad tycker du om att göra på fritiden?"
Det var ett trevande samtal, en person jag tyckte verkade, ärligt talat, rätt tråkig då. Inte visste jag att vi skulle dela så mycket senare.
Relativt snabbt de där dagarna blev jag vän med E som hade en storasyster som just tagit studenten och nu skulle börja på Chalmers. Alla historier vi under terminerna blev matade med därifrån, plötsligt kände man sig liten igen.
Universitetet?
Flera mil bort.
Fast egentligen bara tre år, potentiellt sett.
Det var historier om hur de som började där gick upp i vikt för att de drack så mycket öl, det var festerier, fadderier, faddrar, nollning och föreläsningar. TENTOR. Plötsligt är jag där själv, det är vardag och inget man reflekterar över längre. Tack och lov insikten när jag kom hem att den här terminens klart mindre festande faktiskt visade sig på vågen.
Vi har varit på insparksfester, plankat in efter studentfester (!?) och spelat revy. Luciatåg, folkdans och någon skippad engelska C-lektion. "EP"-kaffe, Albans när man inte hade råd. Café bisqit, Vasa, Hagabullar och humlanmys. Körlektioner, sist att bli arton, nivå, parken och the Queen.
Hur gick det så fort? Hur kan vi vara så snabba på att acklimatisera oss?
Vi har gått skilda vägar efter tre år av så jäkla mycket gemenskap, ändå lyckas vi lite då och då få ihop det igen. Ses som förr, fredagsfika när de flesta är i stan, någon mer, någon mindre ibland. Oftast en mindre. Fan vad det gör ont att tänka på när man gör det för mycket.
Ikväll är det dags igen. De kallar oss töntar, järngänget eller bara mysigaste kompisgänget. Vi som kanske inte var på alla studentskivorna men lik förbannat hade varandra. Spontanmiddagar en fredag och endagsturer till skidbackarna. Vi är tillbaka i stan där allt började, allt hände och ja, allt kanske slutar här en dag också, vem vet?
Vi är äldre nu men måste lära oss att leva i nuet. Låta bli att fundera på morgondagen, den är här snart ändå.
Efter all denna hemkomstfilosofi är det dags att sätta sig ute på altanen, plugga atheroscleros och bara njuta av livet och ladda inför ikväll. Can't wait.
Grammatik
Vill be om ursäkt till eventuella uppmärksamma läsare. Jag vet att det inte heter "att göra en höna av ett ägg", det skulle naturligtvis stå fjäder. Jag skyller mina falerande grammatiska kunskaper inom det svenska språket på de kilo engelsk, medicinsk facklitteratur jag läser varje dag.
Efter noga funderingar har jag faktiskt kommit fram till det. Alltså, det är ju ett ständigt, stående skämt att läkare inte kan skriva, vare sig handstilsmässigt eller grammatiskt. Tragiskt men sant så får jag nog erkänna att det har mycket med litteraturen vi läser att göra. Sida upp och sida ner med engelsk text som man sedan försöker göra handfallna försök att översätta till någon form av svenska i sina anteckningar. Det är svengelska, direktöversättningar och ord som åtminstone liknar ursprungsordet som tränger sig in. Inte konstigt att läkares journalanteckningar ser ut som de gör. Det finns helt enkelt inga svenska översättningar, än mindre några som refererar till det man läst så att man faktiskt förstår vad det är som menas.
Ibland när jag läser igenom mina anteckningar är det faktiskt så att jag skäms och är lycklig att min svensklärare aldrig kommer att få se dem.
Efter noga funderingar har jag faktiskt kommit fram till det. Alltså, det är ju ett ständigt, stående skämt att läkare inte kan skriva, vare sig handstilsmässigt eller grammatiskt. Tragiskt men sant så får jag nog erkänna att det har mycket med litteraturen vi läser att göra. Sida upp och sida ner med engelsk text som man sedan försöker göra handfallna försök att översätta till någon form av svenska i sina anteckningar. Det är svengelska, direktöversättningar och ord som åtminstone liknar ursprungsordet som tränger sig in. Inte konstigt att läkares journalanteckningar ser ut som de gör. Det finns helt enkelt inga svenska översättningar, än mindre några som refererar till det man läst så att man faktiskt förstår vad det är som menas.
Ibland när jag läser igenom mina anteckningar är det faktiskt så att jag skäms och är lycklig att min svensklärare aldrig kommer att få se dem.
Idag är ytterligare en redovisning avklarad. Vår farmakologilab är nu ett minne blott, nåja, jag måste å andra sidan läsa in den så att jag verkligen fattar vad det faktiskt är vi har gjort. Nästa vecka börjar vi på nästa tema, cirkulation-respiration-erytron-njurar och ska gå in på en del hjärtsjukdomar samt EKG-tagning. Som uppvärmning är helgens basgruppsfall om atheroscleros (kärlkramp/kärlförtjockningar). Det är ändå rätt intressant men pluggställningen att sitta på bussen med datorn i knäet att anteckna på och boken man läser ur ligger på sätet bredvid. Då är det ändå den bästa lösningen jag lyckats hitta hittills.
Om ett par timmar sitter jag äntligen hem-hemma igen och får MAT! Är dödligt hungrig nu, gnrf. Imorgon blir det middag hemma hos S med hela gymnasiegänget. Det ska bli helt fantastiskt. Sedan har jag och min syster eventuellt lite planer för helgen, jag hoppas att det blir av, det vore sjukt nice.
