Precis som På Spåret, med livet som resväg.
Jag sitter på elvans spårvagn hemåt från en av mina närmaste vänner de senaste fyra åren. Ingenting är ens i närheten av vad det var då, samtidigt så känns det precis som det alltid gjort, så många gånger jag åkt just den här vägen på nästan samma sätt.
Käringberget påminner om tidiga, kalla helgmorgnar. Motvilja men ändå förväntan och en känsla av samhörighet.
Ett småsömnigt Göteborg, någonstans mittemellan förfesten och kvällens utgång. Vi passerar Majornas vagnhallar. Funderar över mina vänner som varit med om så mycket sedan då, liksom jag själv. Ändå är det mesta som det alltid varit, vissa saker förändras inte och vi vet precis var vi har varandra. Jag minns hur rädd jag var att förlora allt så fort jag försvann från den här staden, att det inte skulle finnas något eller någon kvar när jag väl kom tillbaka.
Allt finns här nu också. Minnena, men även framtiden. Vi har bara flyttat oss ett litet steg fram. Ett litet steg för vänskapen, om än ett stort steg för framtiden.
Färden fortsätter. Vi passerar kranarna som jag stundvis saknar något så fruktansvärt i en stad helt utan vatten. Järntorget rullar förbi och jag ser min tonårstid passera revy. Så mycket vi upplevt i den här stan, de här gatorna. Jag känner mig som femtio i mitt tankesätt, trots att jag vet att jag knappt kommit någonvart ännu. Det här är bara början.
Jag älskar den här staden så fruktansvärt mycket och har separationsångest, ännu är det inte ens tid att återvända till vardagen.
Hagakyrkan. Stanna. Släpp av mig. Spola mig tre år tillbaka.
Brunnsparken, vanligtvis sprudlande av liv, stress och tid som passerar. Nu helt stilla och öde.
Käringberget påminner om tidiga, kalla helgmorgnar. Motvilja men ändå förväntan och en känsla av samhörighet.
Ett småsömnigt Göteborg, någonstans mittemellan förfesten och kvällens utgång. Vi passerar Majornas vagnhallar. Funderar över mina vänner som varit med om så mycket sedan då, liksom jag själv. Ändå är det mesta som det alltid varit, vissa saker förändras inte och vi vet precis var vi har varandra. Jag minns hur rädd jag var att förlora allt så fort jag försvann från den här staden, att det inte skulle finnas något eller någon kvar när jag väl kom tillbaka.
Allt finns här nu också. Minnena, men även framtiden. Vi har bara flyttat oss ett litet steg fram. Ett litet steg för vänskapen, om än ett stort steg för framtiden.
Färden fortsätter. Vi passerar kranarna som jag stundvis saknar något så fruktansvärt i en stad helt utan vatten. Järntorget rullar förbi och jag ser min tonårstid passera revy. Så mycket vi upplevt i den här stan, de här gatorna. Jag känner mig som femtio i mitt tankesätt, trots att jag vet att jag knappt kommit någonvart ännu. Det här är bara början.
Jag älskar den här staden så fruktansvärt mycket och har separationsångest, ännu är det inte ens tid att återvända till vardagen.
Hagakyrkan. Stanna. Släpp av mig. Spola mig tre år tillbaka.
Brunnsparken, vanligtvis sprudlande av liv, stress och tid som passerar. Nu helt stilla och öde.
Drottningtorget. 17-bussen rullar förbi. Minnen av något som då var så kärt och det närmaste som fanns, nu så avlägset, avigt och frånvarande men som jag i ensamma stunder saknar något enormt.
Centralstationen, pendeln hem, en resa jag gjort till leda, som plötsligt känns som något stort.
Det är något visst med att komma hem.
Centralstationen, pendeln hem, en resa jag gjort till leda, som plötsligt känns som något stort.
Det är något visst med att komma hem.
När mörker och kyla...
Återigen så rullar jag hemåt, hemhem hägrar och det känns så fruktansvärt skönt att komma tillbaka. Det blir en ganska kort helg den här gången, schemalagd både idag och på måndag så blir det liksom inte så många dagar. Trots det så är det helt klart bättre än ingenting alls och jag har verkligen längtat till att komma hem, fira första advent med familjen och kanske baka lite pepparkakor med min syster.
Det är lite lustigt det här. Jag har ärligt talat aldrig varit ett sådant där julfreak, tycker egentligen mer om Lucia än julen i sig av någon anledning. Det är alltid så mycket stress och press och kommersiellt kring jul att jag mest blir trött på alltihop.
Men för en gångs skull är jag faktiskt sugen på jul. Eller ja, att julpynta, tjuvstarta med glögg och lussebullar (vilket jag gjorde för två veckor sedan)och att tända ljus överallt. Luciarepetitionerna och MF-kören är mina höjdpunkter på veckan, att sjunga jul- och Luciasånger kan vara bland det bästa jag vet. Kanske är det för att man ändå förknippar jul så mycket med gemenskap, kanske är det för att jag inser att det inte kommer att bli särskilt många dagar med jul för mig, tack vare mitt tentaplugg.
Oavsett vilket så känner jag att det är dags och att det var så värt det att lämna matlådan åt sitt öde idag och äta lunch på kårhuset där det bjöds på risgrynsgröt och skinkmacka. Oavsett om det är den 25 november eller inte.
Det är lite lustigt det här. Jag har ärligt talat aldrig varit ett sådant där julfreak, tycker egentligen mer om Lucia än julen i sig av någon anledning. Det är alltid så mycket stress och press och kommersiellt kring jul att jag mest blir trött på alltihop.
Men för en gångs skull är jag faktiskt sugen på jul. Eller ja, att julpynta, tjuvstarta med glögg och lussebullar (vilket jag gjorde för två veckor sedan)och att tända ljus överallt. Luciarepetitionerna och MF-kören är mina höjdpunkter på veckan, att sjunga jul- och Luciasånger kan vara bland det bästa jag vet. Kanske är det för att man ändå förknippar jul så mycket med gemenskap, kanske är det för att jag inser att det inte kommer att bli särskilt många dagar med jul för mig, tack vare mitt tentaplugg.
Oavsett vilket så känner jag att det är dags och att det var så värt det att lämna matlådan åt sitt öde idag och äta lunch på kårhuset där det bjöds på risgrynsgröt och skinkmacka. Oavsett om det är den 25 november eller inte.
Dum Vivimus, Vivamus
Igår hade jag mitt första möte med döden.
Elller ja, det var ju egentligen inte mitt första. Jag har sett en avliden, mycket gammal släkting när jag var åtta år. Då var man trots allt för liten för att ta in det och tyckte ändå att det var ordentligt jobbigt, jag ville inte ens gå på begravningen.
Utöver det har folk i min närhetet avlidit men utan att jag har sett så mycket av det, har mest fått veta när det har hänt och en gång har det också drabbat mig på smärtsamt nära håll.
Igår var det dags för "möta döden light" som andra lärosäten kallar det när de vill driva med Linköpings modell. Jag tycker inte att det är berättigat att driva med det dock eftersom det kan vara bland det mest genomtänkta jag har varit med om.
Tanken bakom det hela är att alltför många läkarstudenter har sett en avliden person för första gången på dissektionsrummet, alternativt att de har fått vara med någon handledare på akuten någon dag, tidigt under utbildningen och fått se alldeles för svåra saker som de inte kan hantera.
Därför har Linköping valt att först ha en "pedagogisk visning" av en avliden, mycket gammal person som avlidit pga ålder och det som följer därmed, samt inte är märkt av sjukdom etc. Fridfullt helt enkelt. Efter ett antal genomgångar kring ämnet får man sedan alltså gå in i ett fint smyckat visningsrum med den kistlagda personen i mitten.
Jag ska erkänna, jag var nervös som tusan. Döden är något man är så fruktansvärt obekväm med och man vet liksom aldrig hur man kommer att reagera. Mina egna erfarenheter är så fruktansvärt ojämna. På nära håll har jag bara "träffat döden" två gånger, men tack och lov bara sett den ena. Den gången var det bara fridfullt och bra. Det andra fallet var för ungt, onödigt och helt och hållet oförståeligt, en klasskamrat som plötsligt inte var med längre, fjorton år gammal och man undrar hur man hanterar sådant?
Det gick ändå bra till slut.
Det var fint, fridfullt och ja, värdigt om man nu ska kalla det sådant också. Det var mindre jobbigt än jag trodde, en del minnen dök upp men det gick liksom bra ändå. Ärligt talat kändes det mest som att ha en docka i rummet, samtidigt som man också bara stod och väntade på att den skulle börja andas. Det gick inte att acceptera riktigt att det bara är slut. Jag antar att det är något man kommer att behöva brottas med framöver, oavsett vilken specialitet man väljer. Att någonstans finns det ett slut när det inte finns mer man kan göra och det har inte med ens tillkortakommanden i yrket att göra, utan att det bara är naturens gång.
Enligt studentpastorn som vi hade med oss under hela processen har "stadsbor" över lag svårare att hantera döden. Det är liksom inte en lika naturlig del av livet som det är längre ut på landet. Jag tvivlar inte en sekund på att det stämmer och jag vet att jag själv passar in i det.
Trots det så känns det rätt bra. Jag är glad att jag pluggar i Linköping och faktiskt får möta döden "light". Det blir ofta bättre med lite i taget och jag har nu tagit ett steg närmare dissektionerna som påbörjas nästa vecka. Det känns inte bra alls men kanske är jag åtminstone lite mer förberedd.
Men älskling, vi ska alla en gång dö
Elller ja, det var ju egentligen inte mitt första. Jag har sett en avliden, mycket gammal släkting när jag var åtta år. Då var man trots allt för liten för att ta in det och tyckte ändå att det var ordentligt jobbigt, jag ville inte ens gå på begravningen.
Utöver det har folk i min närhetet avlidit men utan att jag har sett så mycket av det, har mest fått veta när det har hänt och en gång har det också drabbat mig på smärtsamt nära håll.
Igår var det dags för "möta döden light" som andra lärosäten kallar det när de vill driva med Linköpings modell. Jag tycker inte att det är berättigat att driva med det dock eftersom det kan vara bland det mest genomtänkta jag har varit med om.
Tanken bakom det hela är att alltför många läkarstudenter har sett en avliden person för första gången på dissektionsrummet, alternativt att de har fått vara med någon handledare på akuten någon dag, tidigt under utbildningen och fått se alldeles för svåra saker som de inte kan hantera.
Därför har Linköping valt att först ha en "pedagogisk visning" av en avliden, mycket gammal person som avlidit pga ålder och det som följer därmed, samt inte är märkt av sjukdom etc. Fridfullt helt enkelt. Efter ett antal genomgångar kring ämnet får man sedan alltså gå in i ett fint smyckat visningsrum med den kistlagda personen i mitten.
Jag ska erkänna, jag var nervös som tusan. Döden är något man är så fruktansvärt obekväm med och man vet liksom aldrig hur man kommer att reagera. Mina egna erfarenheter är så fruktansvärt ojämna. På nära håll har jag bara "träffat döden" två gånger, men tack och lov bara sett den ena. Den gången var det bara fridfullt och bra. Det andra fallet var för ungt, onödigt och helt och hållet oförståeligt, en klasskamrat som plötsligt inte var med längre, fjorton år gammal och man undrar hur man hanterar sådant?
Det gick ändå bra till slut.
Det var fint, fridfullt och ja, värdigt om man nu ska kalla det sådant också. Det var mindre jobbigt än jag trodde, en del minnen dök upp men det gick liksom bra ändå. Ärligt talat kändes det mest som att ha en docka i rummet, samtidigt som man också bara stod och väntade på att den skulle börja andas. Det gick inte att acceptera riktigt att det bara är slut. Jag antar att det är något man kommer att behöva brottas med framöver, oavsett vilken specialitet man väljer. Att någonstans finns det ett slut när det inte finns mer man kan göra och det har inte med ens tillkortakommanden i yrket att göra, utan att det bara är naturens gång.
Enligt studentpastorn som vi hade med oss under hela processen har "stadsbor" över lag svårare att hantera döden. Det är liksom inte en lika naturlig del av livet som det är längre ut på landet. Jag tvivlar inte en sekund på att det stämmer och jag vet att jag själv passar in i det.
Trots det så känns det rätt bra. Jag är glad att jag pluggar i Linköping och faktiskt får möta döden "light". Det blir ofta bättre med lite i taget och jag har nu tagit ett steg närmare dissektionerna som påbörjas nästa vecka. Det känns inte bra alls men kanske är jag åtminstone lite mer förberedd.
Men älskling, vi ska alla en gång dö
Förebilder, ideal och chokladbollar
Jag har liksom sådär nyupptäckt en artist som många andra naturligtvis har upptäckt långt innan jag gjorde det. Jag pratar om Adele och hon är bara helt och hållet fantastisk att ha som bakgrundsmusik (inte bara bakgrundsmusik alltså, hon står sig bra i fokus också) Tror att jag har repeatat "Rolling in the deep" hundra gånger de senaste två dagarna. Kanske inte riktigt men det är ett bra mått på det hela iallafall.
Till att börja med är hon ju en helt fantastisk sångerska och låtarna är dessutom så sköna, lätta att hänga med i och ja, det säljer tom mig till soul/jazz-genren, om än bara för en stund.
Vidare tycker jag att hon är ett sjuhelsikes bra ideal. Hon är fantastisk just som hon är och har nått sina framgångar oavsett utseende, storlek eller något annat. Jag läste någonstans att hon lagom till att hon skulle lanseras i USA hade fått rådet av sin manager eller dyl att hon borde gå ner lite i vikt först, vilket är helt sjukt.
Jag vet att det här är ett uttjatat ämne men jag tycker inte att det kan diskuteras nog mycket ändå.
Jag hade en gång en vän som ansåg att Tjocka människor inte borde få synas i TV. Med detta menade hon att tjocka människor ser hon överallt i verkligheten och när hon ser på TV vill hon inte se "misslyckade" människor som hon möter var dag, utan TV borde visa upp människor som faktiskt belönas för att de har lyckats uppnå rätt utseende och status för att få synas i rutan.
Det är för att det fortfarande finns människor med den här typen av åsikter som ämnet verkligen inte är färdigdiskuterat.
Jag tycker inte att man hör lika mycket om anorexi idag som för kanske fem år sedan men jag tror absolut inte att kurvan har gått nedåt, inte en chans. Kanske bara att det har blivit ett sådant naturligt inslag i vårt samhälle att vi inte ser det som lika uppseendeväckande längre. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger någon modetidning plötsligt slår upp "nu är det kvinnliga, kurviga modet äntligen här, nu finns kläder för alla former". En vecka senare är size zero-modellerna där igen.
Kanske är det ändå av samma princip som min tidigare väns TV-syn som det är såhär. Runtomkring oss finns trots allt alltför många människor som är för feta men också många som väger alldeles för lite. Jag tror helt enkelt inte att vi har någon uppfattning av vad som är normal storlek längre, oavsett åt vilket håll. Vi ser bara det extrema och får för oss att det är så det ska vara.
Jag vet inte vem som ska kunna vända den här onda spiralen, om modeindustrin någonsin kommer att bestämma sig för att modellerna går i size 38 istället för 30. Jag önskar bara att jag, och många med mig, kunde slippa de där tio miljoner ångesttankarna så fort man tar en fika som består av en chokladboll på kårhuset istället för en kaffe och på sin höjd en banan.
Jag hoppas att jag aldrig får se Adele i samma skick som många tidigare "från början hälsosamma-ideal-kändisar".
Till att börja med är hon ju en helt fantastisk sångerska och låtarna är dessutom så sköna, lätta att hänga med i och ja, det säljer tom mig till soul/jazz-genren, om än bara för en stund.
Vidare tycker jag att hon är ett sjuhelsikes bra ideal. Hon är fantastisk just som hon är och har nått sina framgångar oavsett utseende, storlek eller något annat. Jag läste någonstans att hon lagom till att hon skulle lanseras i USA hade fått rådet av sin manager eller dyl att hon borde gå ner lite i vikt först, vilket är helt sjukt.
Jag vet att det här är ett uttjatat ämne men jag tycker inte att det kan diskuteras nog mycket ändå.
Jag hade en gång en vän som ansåg att Tjocka människor inte borde få synas i TV. Med detta menade hon att tjocka människor ser hon överallt i verkligheten och när hon ser på TV vill hon inte se "misslyckade" människor som hon möter var dag, utan TV borde visa upp människor som faktiskt belönas för att de har lyckats uppnå rätt utseende och status för att få synas i rutan.
Det är för att det fortfarande finns människor med den här typen av åsikter som ämnet verkligen inte är färdigdiskuterat.
Jag tycker inte att man hör lika mycket om anorexi idag som för kanske fem år sedan men jag tror absolut inte att kurvan har gått nedåt, inte en chans. Kanske bara att det har blivit ett sådant naturligt inslag i vårt samhälle att vi inte ser det som lika uppseendeväckande längre. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger någon modetidning plötsligt slår upp "nu är det kvinnliga, kurviga modet äntligen här, nu finns kläder för alla former". En vecka senare är size zero-modellerna där igen.
Kanske är det ändå av samma princip som min tidigare väns TV-syn som det är såhär. Runtomkring oss finns trots allt alltför många människor som är för feta men också många som väger alldeles för lite. Jag tror helt enkelt inte att vi har någon uppfattning av vad som är normal storlek längre, oavsett åt vilket håll. Vi ser bara det extrema och får för oss att det är så det ska vara.
Jag vet inte vem som ska kunna vända den här onda spiralen, om modeindustrin någonsin kommer att bestämma sig för att modellerna går i size 38 istället för 30. Jag önskar bara att jag, och många med mig, kunde slippa de där tio miljoner ångesttankarna så fort man tar en fika som består av en chokladboll på kårhuset istället för en kaffe och på sin höjd en banan.
Jag hoppas att jag aldrig får se Adele i samma skick som många tidigare "från början hälsosamma-ideal-kändisar".
Lite. Till.
Ska försöka att motivera mig till en timme till med embryologi, sedan blir det bannemig House för hela slanten, vet inte när jag såg det senast men något måste jag väl kunna lära mig av det ändå? Borde räknas som pluggtid, typ.
Tisdag
Måste. Tvinga. Mig. Själv. Till. HUB.
Noll motivation denna morgon, hade gärna legat kvar i sängen resten av dagen men istället så har jag en multilång dag framför mig. Hej och hå.
Perspektiv
Jag älskar ens känsla för proportioner när man blir lycklig av att få börja läsa "den lilla boken" igen, vilken bara innehåller ca 370 sidor (Varav alla är fullproppade med nödvändig information) Men varför klaga, jag är tillbaka med min blå-turkosa Langman och det känns fint att läsa lite bebis igen. (Bebis, baby, bäbis? Hur sjutton stavas det egentligen? Alla ser lika fula ut ju?) Embryologi i vilket fall och det kommer att vara tungt och köttigt men jag är trots allt lycklig över att få lägga immunologin och mikrobiologin bakom mig för ett litet tag för att återgå till saker man faktiskt kan ta på (nåja, foster dådå).
Det blev dock inte så mycket embryologi för mig idag, motivationen var inte direkt på topp eftersom jag som regel egentligen inte pluggar efter klockan sex. Det brukar liksom sällan bli särskilt bra resultat av det hela då iallafall. Det blev istället lite vuxenpoäng i form av fixande med bostadsbidrag, försäkringar etc. Ärligt talat är ju allt sådant där kaos och hade jag inte haft min mamma som har koll på sådant där så vet jag ärligt talat inte var man ska lära sig det? Försäkringskurs i skolan nästa, hoppas jag?
Dags att sova, imorgon är det strimma och jag ska återigen få prata med en patient. Får väl säga att jag är lugnare den här gången, även om man ju aldrig vet hur det ska gå, det är ju trots allt människor man har att göra med.
Det blev dock inte så mycket embryologi för mig idag, motivationen var inte direkt på topp eftersom jag som regel egentligen inte pluggar efter klockan sex. Det brukar liksom sällan bli särskilt bra resultat av det hela då iallafall. Det blev istället lite vuxenpoäng i form av fixande med bostadsbidrag, försäkringar etc. Ärligt talat är ju allt sådant där kaos och hade jag inte haft min mamma som har koll på sådant där så vet jag ärligt talat inte var man ska lära sig det? Försäkringskurs i skolan nästa, hoppas jag?
Dags att sova, imorgon är det strimma och jag ska återigen få prata med en patient. Får väl säga att jag är lugnare den här gången, även om man ju aldrig vet hur det ska gå, det är ju trots allt människor man har att göra med.
Dyrt och onödigt
Vad är väl en bal på slottet...?
Eller ja, fast nä. Så var det ju inte riktigt heller. Det var ju ingen bal (och den jag kunde gått på sumpade jag genom att fatta det hela för sent, sumpade en bal med flottan, fattar ni!?)
Hursomhelst, det var finsittning till Hälsouniversitetets 25-årsdags ära och det var inte värt det.
Jag kan inte påstå att det inte var en trevlig sittning, den underhållning som fanns var, om än rätt få saker som var med, rätt charmig, maten var helt okej och mitt bordssällskap detsamma. Men det var liksom ganska dött, jag och mina vänner var nästan de enda läkarna där och ännu mer de enda läkarna från så låga terminer. Det kändes liksom som att vi som satt där egentligen inte hade särskilt mycket gemensamt mer än att vi studerar under samma tak, samt hade betalat 320 spänn för halvcrappy mat och en halv flaska vin.
Dessutom smakade tårtan diabetes.
Bortsett från det var det en trevlig kväll, eftersom vi var på NH var det även där det hölls eftersläpp och även om det inte fylldes upp med särskilt mycket folk eftersom en hel rad andra evenemang hölls igår samtidigt, så hade jag en ganska trevlig kväll, både med de jag kom dit med och de som anslöt senare. Jag och N har dessutom startat ett projekt som ska genomföras snarast, får väl se hur detta går.
Vidare så satt jag dessutom i skolan mellan elva och fyra och mikroskoperade igår. Jag var faktiskt ganska chockad själv men tyckte nästan tom att det var lite mysigt. Skönt att ens definitioner på vad som är mysigt och trevligt så fort man blir överöst med plugg.
Dags för lite frukost, sedan ska nog jag och S dra oss mot IKEA och se om det finns något roligt där.
Åh, och om en vecka är det första advent och då är jag dessutom hemma! Det går bra nu!
Hursomhelst, det var finsittning till Hälsouniversitetets 25-årsdags ära och det var inte värt det.
Jag kan inte påstå att det inte var en trevlig sittning, den underhållning som fanns var, om än rätt få saker som var med, rätt charmig, maten var helt okej och mitt bordssällskap detsamma. Men det var liksom ganska dött, jag och mina vänner var nästan de enda läkarna där och ännu mer de enda läkarna från så låga terminer. Det kändes liksom som att vi som satt där egentligen inte hade särskilt mycket gemensamt mer än att vi studerar under samma tak, samt hade betalat 320 spänn för halvcrappy mat och en halv flaska vin.
Dessutom smakade tårtan diabetes.
Bortsett från det var det en trevlig kväll, eftersom vi var på NH var det även där det hölls eftersläpp och även om det inte fylldes upp med särskilt mycket folk eftersom en hel rad andra evenemang hölls igår samtidigt, så hade jag en ganska trevlig kväll, både med de jag kom dit med och de som anslöt senare. Jag och N har dessutom startat ett projekt som ska genomföras snarast, får väl se hur detta går.
Vidare så satt jag dessutom i skolan mellan elva och fyra och mikroskoperade igår. Jag var faktiskt ganska chockad själv men tyckte nästan tom att det var lite mysigt. Skönt att ens definitioner på vad som är mysigt och trevligt så fort man blir överöst med plugg.
Dags för lite frukost, sedan ska nog jag och S dra oss mot IKEA och se om det finns något roligt där.
Åh, och om en vecka är det första advent och då är jag dessutom hemma! Det går bra nu!
Sliten
Galet.
Gårdagens träningspass med S har verkligen satt sig i kroppen och framför allt i mina axlar som i morse när jag vaknade befann sig ungefär en meter över normal nivå. Efter lite helt fantastisk massage från L sjönk de sisådär 0,75 meter men det märks att det är en fjärdedel kvar, har spänningshuvudvärk som liksom bara existerar sådär mysigt och är ivägen för att man försöker göra. Sitter på HUB och försöker att äntligen bli klar med det här bakterieavsnittet. Det börjar liksom bli lite tjatigt nu med promiskuösa bakterier som bara delar DNA med varandra. Kryssade just över veckan som gått i vårt veckoschema och inser att det bara är fem veckor kvar på terminen nu. Helt sanslöst. T3 nästa, vad hände egentligen? Vart tog tiden vägen?
Hm, jag borde sluta missköta mig. Ikväll ska jag göra något så studentigt som att gå på studentspex, mina förväntningar är höga och tja, vi får väl se vad det blir av det hela.
Hm, jag borde sluta missköta mig. Ikväll ska jag göra något så studentigt som att gå på studentspex, mina förväntningar är höga och tja, vi får väl se vad det blir av det hela.
Mr E.C.
Any measurement of time won't be enough with you, but let's start with eternity
Jag ska nu förklara en gång för alla vad det är som får Edward Cullen att fullständigt förtrolla mig. Nej, det är inte att han är fantastiskt snygg/vacker hur man nu ska se en vitsminkad snygg kille i varierande kontaktlinser. Inte heller är det enbart det där när han lägger huvudet och ler sådär charmigt lurigt och ser ut lite som "kom och fånga mig då, om du kan". Inte ens att han kör sprillans ny volvo och det riktigt bra dessutom!
Nej, anledningen är helt enkelt att jag älskar karaktären Edward Cullen. Jag älskade honom innan någon ens kommit på tanken att göra en film där Robert Pattinson gestaltar honom. Edward Cullen är en gentleman, något gammaldags men också så äkta. Alla gamla gester som numera är helt bortglömda, att hålla upp dörren för någon är ju liksom bara nybörjarsteget till att bli en Edward. Bara grejen att bära sin brud över tröskeln första gången de går in i hemmet som gifta, kom igen?
Sättet han dessutom visar hur mycket Bella betyder för honom, hur orden liksom alltid ligger perfekt i hans mun och aldrig lyckas bli cheesy utan bara helt och hållet äkta. Han får svartsjuka att bli något gulligt och inte gränsande till irriterande och skitjobbigt och han är också beredd att utstå de tvivel och jobbiga känslor det innebär för honom när Bella är med Jacob, bara för att hon ska få vara lycklig.
Sättet han dessutom visar hur mycket Bella betyder för honom, hur orden liksom alltid ligger perfekt i hans mun och aldrig lyckas bli cheesy utan bara helt och hållet äkta. Han får svartsjuka att bli något gulligt och inte gränsande till irriterande och skitjobbigt och han är också beredd att utstå de tvivel och jobbiga känslor det innebär för honom när Bella är med Jacob, bara för att hon ska få vara lycklig.
Kanske är det också därför många killar hatar Twilight. För att Edward Cullen är allt de inte är och som tjejer önskar att de var. Självklart är han en fiktiv person men man kan ju alltid önska.
Okej, jag vet att jag pratar om en person i en bok nu, jag är inte knäpp. Faktiskt. Men kalla mig fjorton år igen om ni vill, det var väl ungefär det jag var när jag upptäckte Twilight, antar att jag delvis är kvar där fortfarande.
Förresten var filmen verkligen fantastiskt bra. Mycket bättre än de tidigare tycker jag, det märks att regissören är utbytt, det händer liksom lite mer helt plötsligt och det inte bara för att Breaking Dawn är en bok med mycket action. Sjukt värt sätt att tillbringa sin eftermiddag i vilket fall!
Okej, jag vet att jag pratar om en person i en bok nu, jag är inte knäpp. Faktiskt. Men kalla mig fjorton år igen om ni vill, det var väl ungefär det jag var när jag upptäckte Twilight, antar att jag delvis är kvar där fortfarande.
Förresten var filmen verkligen fantastiskt bra. Mycket bättre än de tidigare tycker jag, det märks att regissören är utbytt, det händer liksom lite mer helt plötsligt och det inte bara för att Breaking Dawn är en bok med mycket action. Sjukt värt sätt att tillbringa sin eftermiddag i vilket fall!
Pepp!
Om en och en halv timme invaderar nio tjejer filmstaden i Linköping.
Målet är The Twilight Saga-Breaking dawn pt.1.
Som vi har väntat.
Edward Cullen, will you marry me?
Benigt
Åh anatomiplugg känns liksom nästan mer värdelöst än glosor. Trots att man vet att det inte är värdelöst utan egentligen ganska så jätteviktigt så att man slipper situationer som:
"Patienten har brutit det där benet i foten"
"Jahaja, vilket av de 26 förresten?"
"Jo men du vet, det där... Lilla... Till höger om det lite större..."
Suck. Ge mig lite samband och förståelse för namnen samt lite motivation så vore jag väldigt glad.
Tack på förhand.
"Patienten har brutit det där benet i foten"
"Jahaja, vilket av de 26 förresten?"
"Jo men du vet, det där... Lilla... Till höger om det lite större..."
Suck. Ge mig lite samband och förståelse för namnen samt lite motivation så vore jag väldigt glad.
Tack på förhand.
/Dr D
Stress. Eller...?
Det känns verkligen stabilt när man stressar upp sig som tusan över att tvätten man lagt i maskinen nu på morgonen kommer att ta längre tid än man planerat och att man därmed kommer att behöva stressa iväg till föreläsningen. Haken kommer när du inser att föreläsningen börjar en timme senare än du tänker dig men nu är du redan inne i stress-mode. Så går det när man bestämt sig för att skapa rutin och ha fasta (nåja) uppgångs och läggdagstider... Nu har jag ju å andra sidan en hel massa tid på mig till att plugga viktiga saker, som bakterier, anatomi eller något annat mysigt.
Alternativt blogga...
Min underbara lillasyster var som sagt här i helgen. Vi hade några riktigt mysiga dagar och så fort jag lämnade bussen bakom mig och gick tillbaka mot universitetet igår så undgick jag inte känslan av att plötsligt känna mig väldigt halv igen.
Hela veckan som kommer är läskigt lugn schemamässigt. Jag har i snitt en föreläsning per dag och dessutom ingen basgrupp på torsdag. Med andra ord: En galen massa tid som jag måste se till att göra något vettigt med eftersom jag, sorry to say it, men mer eller mindre ligger efter med vissa grejer som man liksom inte tänker på att plugga under terminen när man har fullt upp med basgruppsfall. Jag och Sara ska iallafall ha en histologidag på lördag där vi bara gottar ner oss i mikroskopen och cellernas fantastiska, minimala, rosafärgade värld. Mysigt ska det bli. Nåja, umgänget åtminstone. Dessutom kanske jag känner mig lite lugnare efteråt, förhoppningsvis.
Idag står bakterieföreläsning nummer två, superfaddermöte och någon form av träning på schemat. Får se hur detta slutar. Jag lyckades ju faktiskt träna två gånger förra veckan utan att bli sjuk, får se hur länge turen håller i sig.
Dags att hämta tvätt.
Alternativt blogga...
Min underbara lillasyster var som sagt här i helgen. Vi hade några riktigt mysiga dagar och så fort jag lämnade bussen bakom mig och gick tillbaka mot universitetet igår så undgick jag inte känslan av att plötsligt känna mig väldigt halv igen.
Hela veckan som kommer är läskigt lugn schemamässigt. Jag har i snitt en föreläsning per dag och dessutom ingen basgrupp på torsdag. Med andra ord: En galen massa tid som jag måste se till att göra något vettigt med eftersom jag, sorry to say it, men mer eller mindre ligger efter med vissa grejer som man liksom inte tänker på att plugga under terminen när man har fullt upp med basgruppsfall. Jag och Sara ska iallafall ha en histologidag på lördag där vi bara gottar ner oss i mikroskopen och cellernas fantastiska, minimala, rosafärgade värld. Mysigt ska det bli. Nåja, umgänget åtminstone. Dessutom kanske jag känner mig lite lugnare efteråt, förhoppningsvis.
Idag står bakterieföreläsning nummer två, superfaddermöte och någon form av träning på schemat. Får se hur detta slutar. Jag lyckades ju faktiskt träna två gånger förra veckan utan att bli sjuk, får se hur länge turen håller i sig.
Dags att hämta tvätt.
Myslördag
Fantastisk mysfrukost med min älsklingsyster. Bäst. <3
HUB-attack
Haha! Visade sig att jag visst blev note-rape-ad medan jag lämnat mina böcker på HUB under lunchen. Så det kan gå. Misstänker en viss festerist.
En sak till...
To love and to cherish until death do us apart.
Kom kom, atombomb
Jag har dött lite de senaste dagarna ärligt talat. Jag fick tenta-p-schemat skickat till mig häromdagen och jag var ärligt talat på väg att börja gråta. Jag kommer att behöva börja plugga i princip på annandag jul, dvs 26 december. Med andra ord kan jag ju bara vinka hejdå till allt vad julefrid heter. Jag kommer att sitta på nålar med en klump i magen och bara vänta på att dagarna går så att jag snart måste sätta igång. Självklart kan jag börja plugga in en del några dagar innan vi "slutar" innan jul men det är ändå inte utan att det känns ganska så hopplöst.
Har vidare haft fullspäckade dagar sedan sist. Igår hade jag föreläsningar mellan kvart över åtta och tre och hela dagen inleddes med föreläsningarna "hur man möter döden" och "de döda lär de levande, introduktion till dissektioner". Kan ju inte påstå att det var världens mest upplyftande, även om det absolut var bra, nyttigt och jag tror att jag kan behöva det. Har ganska mycket obehagskänslor inför dissektionerna vi kommer att påbörja om ett par veckor. Det känns liksom bara.
Har vidare haft fullspäckade dagar sedan sist. Igår hade jag föreläsningar mellan kvart över åtta och tre och hela dagen inleddes med föreläsningarna "hur man möter döden" och "de döda lär de levande, introduktion till dissektioner". Kan ju inte påstå att det var världens mest upplyftande, även om det absolut var bra, nyttigt och jag tror att jag kan behöva det. Har ganska mycket obehagskänslor inför dissektionerna vi kommer att påbörja om ett par veckor. Det känns liksom bara.
Fel.
I övrigt försöker jag ta tag i mitt liv, ska försöka att ta tag i både träning och plugg. Se till att göra något vettigt av det. Var därför på ett riktigt grymt gympapass idag, jag trodde ärligt talat att jag skulle dö. Och nej, det berodde inte enbart på att jag har dålig kondis, det var brutalt jobbigt och med en sådan där överenergisk ledare som ställer sig framför en när man håller på att avlida och bara peppar en några steg till. Jag är nyfiken på att se hur min kropp mår imorgon men det är sjukt skönt att vara trött på riktigt, inte bara mentalt utmattad.
Idag har jag även pysslat med bakterier i fyra timmar. Vi har en labb i mikrobiologi vilket är minst sagt intressant, man blir galet hypokondrisk när man vet att man har med salmonellabakterier att göra och man går och spritar händerna så ofta att handledaren påpekar att man snart kommer att skrubba bort händerna med all handdesinfektion. Imorgon ska vi se hur våra små bacillusker har växt till sig. Vi var dessutom bara fyra på labben dit elva hade anmält sig och som egentligen hade plats för 23 stycken. Med andra ord, mycket handledare och mycket fin kontroll på att man inte gjorde något fel. För skojs skull tog vi i slutet även bakterieprov på våra mobiltelefoner. Jag mår lite dåligt när jag tänker på vad vi kan tänkas hitta där imorgon när vi inspekterar resultatet men kul ska det bli!
Imorgon kommer dessutom världens bästa syster hit och jag tror verkligen att vi kommer att få en helt fantastisk helg, bara hon och jag. Mysigt värre.
Nu ska jag dagen till ära läsa på lite på mitt basgruppsfall som handlar om....
wait for it...
I övrigt försöker jag ta tag i mitt liv, ska försöka att ta tag i både träning och plugg. Se till att göra något vettigt av det. Var därför på ett riktigt grymt gympapass idag, jag trodde ärligt talat att jag skulle dö. Och nej, det berodde inte enbart på att jag har dålig kondis, det var brutalt jobbigt och med en sådan där överenergisk ledare som ställer sig framför en när man håller på att avlida och bara peppar en några steg till. Jag är nyfiken på att se hur min kropp mår imorgon men det är sjukt skönt att vara trött på riktigt, inte bara mentalt utmattad.
Idag har jag även pysslat med bakterier i fyra timmar. Vi har en labb i mikrobiologi vilket är minst sagt intressant, man blir galet hypokondrisk när man vet att man har med salmonellabakterier att göra och man går och spritar händerna så ofta att handledaren påpekar att man snart kommer att skrubba bort händerna med all handdesinfektion. Imorgon ska vi se hur våra små bacillusker har växt till sig. Vi var dessutom bara fyra på labben dit elva hade anmält sig och som egentligen hade plats för 23 stycken. Med andra ord, mycket handledare och mycket fin kontroll på att man inte gjorde något fel. För skojs skull tog vi i slutet även bakterieprov på våra mobiltelefoner. Jag mår lite dåligt när jag tänker på vad vi kan tänkas hitta där imorgon när vi inspekterar resultatet men kul ska det bli!
Imorgon kommer dessutom världens bästa syster hit och jag tror verkligen att vi kommer att få en helt fantastisk helg, bara hon och jag. Mysigt värre.
Nu ska jag dagen till ära läsa på lite på mitt basgruppsfall som handlar om....
wait for it...
Bakterier! Vad annars? Åh strepto- stafylo- och enterokocker in my <3
XX
Prestationer
Ibland vet jag inte om det är jag som är ineffektiv eller om schemat jag/vi/läkarstudenter/studenter i allmänhet lever efter bara är allmänt skevt. Vi har basgrupp varje måndag och torsdag vilket innebär att du har x antal sidor du obligatoriskt måste läsa in mellan torsdag och måndag. Lägg då till att du har saker att göra på dagtid både torsdag och fredag och att kvällen inte har hur många timmar som helst, hur ska då din 40-timmars arbetsvecka lyckas med att inte gå ut över helgen?
Jag har många gånger försökt att ändå få mitt liv att se ut någorlunda som att pluggandet faktiskt är ett jobb och att man på helgen ska kunna vara delvis ledig. Men det funkar liksom inte.
Lördagen kräver sina timmar av läsning, alternativt söndagen eller varför inte båda två. Det är nog det jag saknar mest med "life before university". Jag tycker om rutiner, jag tycker om att kunna dela upp saker och ting i timmar och dagar och kryssa av saker jag är klar med. Här blir det liksom inte så. Jag kan aldrig kryssa av saker jag är klar med, eftersom det alltid finns lite till att läsa. Inte heller kan jag helt utan dåligt samvete unna mig att åka hem över helgen eftersom jag vet att det är dagar som försvinner med timmar som jag egentligen faktiskt borde läsa. Visst, jag har typ 40 år på mig sedan att jobba måndag till fredag 40 timmar i veckan (eller...? Jour och sådant kanske kommer in i den bilden?) men trots det så blir det ibland lite frustrerande att ständigt känna sig mer eller mindre otillräcklig.
Jag är ärligt talat sjukt nervös inför T2-tentan. Det är så mycket som ska läras in, presteras och präntas ner på ett papper under fem timmar och med en "återinlärningstid" på knappt två veckor. Det känns inte riktigt mänskligt, även om jag vet att folk innan mig har klarat det. Tiden gick bara så sjukligt fort, det är redan november och inte alltför långt till jul, tenta-p och allt möjligt, jag vet liksom inte riktigt var den tog vägen och jag känner mig ärligt talat bara knappt halvvägs.
Kanske är dags att stänga av allt vad engagemang och socialt umgänge heter fram tills december men vad är det egentligen som får en att gå framåt då?
Jag har många gånger försökt att ändå få mitt liv att se ut någorlunda som att pluggandet faktiskt är ett jobb och att man på helgen ska kunna vara delvis ledig. Men det funkar liksom inte.
Lördagen kräver sina timmar av läsning, alternativt söndagen eller varför inte båda två. Det är nog det jag saknar mest med "life before university". Jag tycker om rutiner, jag tycker om att kunna dela upp saker och ting i timmar och dagar och kryssa av saker jag är klar med. Här blir det liksom inte så. Jag kan aldrig kryssa av saker jag är klar med, eftersom det alltid finns lite till att läsa. Inte heller kan jag helt utan dåligt samvete unna mig att åka hem över helgen eftersom jag vet att det är dagar som försvinner med timmar som jag egentligen faktiskt borde läsa. Visst, jag har typ 40 år på mig sedan att jobba måndag till fredag 40 timmar i veckan (eller...? Jour och sådant kanske kommer in i den bilden?) men trots det så blir det ibland lite frustrerande att ständigt känna sig mer eller mindre otillräcklig.
Jag är ärligt talat sjukt nervös inför T2-tentan. Det är så mycket som ska läras in, presteras och präntas ner på ett papper under fem timmar och med en "återinlärningstid" på knappt två veckor. Det känns inte riktigt mänskligt, även om jag vet att folk innan mig har klarat det. Tiden gick bara så sjukligt fort, det är redan november och inte alltför långt till jul, tenta-p och allt möjligt, jag vet liksom inte riktigt var den tog vägen och jag känner mig ärligt talat bara knappt halvvägs.
Kanske är dags att stänga av allt vad engagemang och socialt umgänge heter fram tills december men vad är det egentligen som får en att gå framåt då?
Göteborg.
Läppstiftet. GP. Västtrafik. Liseberg. Avenyn. Fredagsfika. Spårvagn. Hamnen. Hjulet. Operan. Café Vasa. Blå bussar. Stadstrafik. Aschebergsgate-sushi.
Nog är jag hemma alltid.
Positivism
Idag är det helt enkelt bara en sjukt bra dag. Jag har bestämt mig för det och med den inställningen har inte ens dagens små motgångar gjort något. I morse tog jag bussen till skolan eftersom jag inte vill lämna min cykel på stationen, inte heller får jag med mig min väska på cykeln. När jag ska gå av på hållplatsen vid skolan, har tryckt på knappen etc, så stannar inte bussen. Jag går fram och frågar chauffören varför och han förklarar att hållplatsen är indragen eftersom de håller på med en massa arbeten på och omkring sjukhuset. Det intressanta med det hela är att det inte alls nämns när man planerar sin resa på östgötatrafikens hemsida. Det borde ju stå någonstans liksom. Fick därför åka med bussen till nästa hållplats för att sedan gå uppför Lasarettsbacken för att ta mig tillbaka till skolan(tur att man inte var stressad pensionär som har svårt att gå liksom), varpå även rödljusen strulade en massa så att jag väntade och såg dem slå om flera gånger för bilarna för att sedan aldrig kunna gå över.
Trots det kom jag till min basgrupp och var inte det minsta på dåligt humör. Vidare väl på resecentrum i Linköping inser jag att jag inte fått någon SMS-biljett för tåget hem och inte heller har skrivit ut den från internet hemma. Går därför till SJs kundtjänst där jag måste betala 30 spänn för att få min biljett utskriven på ett A4. Tjena hej till service SJ, hade ju kunnat gå och skriva ut den på fotopapper för den kostnaden...
Men fortfarande, när jag väl sitter på X2000 är jag återigen nöjd över att det fortfarande är en bra dag.
En halvtimme i Nässjö i småduggande regn gjorde det inte heller sämre och nu är jag någonstans halvvägs med två timmar kvar till Göteborg och det är bara SÅ BRA! Jag har saknat alla hemma, min fantastiska familj, att ha vatten omkring sig och att strosa uppför Avenyn, äntligen, nu är det bannemig dags!
Anledningen till att jag måste lägga in detta är för att jag är en sådan där person som normalt sett är väldigt positiv men också snabbt kan bli väldigt gnällig när saker går emot mig, som typ bussen. Men idag har jag bara fortsatt att vara positiv och framåt, inget kan förstöra den här dagen, sådetså!
Trots det kom jag till min basgrupp och var inte det minsta på dåligt humör. Vidare väl på resecentrum i Linköping inser jag att jag inte fått någon SMS-biljett för tåget hem och inte heller har skrivit ut den från internet hemma. Går därför till SJs kundtjänst där jag måste betala 30 spänn för att få min biljett utskriven på ett A4. Tjena hej till service SJ, hade ju kunnat gå och skriva ut den på fotopapper för den kostnaden...
Men fortfarande, när jag väl sitter på X2000 är jag återigen nöjd över att det fortfarande är en bra dag.
En halvtimme i Nässjö i småduggande regn gjorde det inte heller sämre och nu är jag någonstans halvvägs med två timmar kvar till Göteborg och det är bara SÅ BRA! Jag har saknat alla hemma, min fantastiska familj, att ha vatten omkring sig och att strosa uppför Avenyn, äntligen, nu är det bannemig dags!
Anledningen till att jag måste lägga in detta är för att jag är en sådan där person som normalt sett är väldigt positiv men också snabbt kan bli väldigt gnällig när saker går emot mig, som typ bussen. Men idag har jag bara fortsatt att vara positiv och framåt, inget kan förstöra den här dagen, sådetså!
Recap
Det har hänt massor sedan sist och jag har varken haft tid eller ork att uppdatera.
I helgen hade vi som sagt Nationellt möte med IFMSA som hölls här i Linköping. En fullständigt fullspäckad helg med föreläsningar, workshops, lekar, sittning, fest och en massa skratt. Av de mer "seriösa" grejerna var föreläsningen vi hade med Mia Börjesson utan tvekan det allra bästa. Tre helt fantastiska timmar innehållande massor om hur man pratar om kärlek med tonåringar, hur de fungerar, hur människor över lag fungerar, roliga anekdoter, situationer man kände igen sig mer än väl i och en massa tips om hur man flirtar! (Nåja) Hursomhelst, inom ämnet så önskar jag verkligen att jag hade haft en av hennes föreläsningar när jag själv gick i åttan/nian. Hon var en människa med sådan fantastisk utstrålning, som verkligen kan ta ungdomar på deras nivå och som med enormt mycket erfarenhet vet hur de fungerar. Hade man fått bara en bråkdel av allt hon sa med sig för några år sedan så hade det nog varit en hel del saker man inte funderat lika mycket på.
Hade jag själv varit högstadielärare hade jag bokat in henne på stört, mycket tänkvärt och av och till skrattade jag så att jag nästan grät.
Utan att gå igenom helgens händelser alltför mycket (med tanke på att jag hade sjukt roligt så lär det liksom bara bli tråkigt att läsa om det) så var det iallafall en fantastisk helg och jag taggar redan för nästa möte i Stockholm i februari!
Sedan sist har jag även hunnit med att vara med och anordna ärtor och punsch-sittning på Örat för de nya T1orna i medicinska föreningens regi. Jag som aldrig tidigare har lagat ärtsoppa skulle nu, tillsammans med två andra, laga ärtsoppa till dryga 70 pers, i kastruller och grytor som nog fick plats till 50 ungefär. Det var svettigt, tungt och lite ovant, men det blev en sjuuuukt bra ärtsoppa till slut som tom fick ärtsoppe-ratande T1or att uppskatta denna fantastiska maträtt! Pannkakor och punsch på det, samt trevligt sällskap och kvällen var gjord, likaså en död Hedvig. Men kul var det och det kändes sjukt proffsigt när man faktiskt lyckades!
Jag kan inte låta bli att återkomma till Mia Törnbloms föreläsning. Hon sa mycket bra saker, bland annat så pratade hon om att skriva om sitt manus. Att vi är präglade av vissa förväntningar, förutsättningar, andra människor föreställningar etc redan från början när vi är små, men att det alltid går att förändra sitt manus och göra livet till det man vill att det ska vara. Hon pratade om det här ganska länge, men jag tror att det är något som är viktigt att ta med sig, även om jag inte befinner mig i den situationen just nu. Trots det, så det går alltid att förändra det man inte trivs med, på ett eller annat sätt.
Nu borde jag packa eftersom jag åker HEM imorgon. Avslutar därför med det citat från föreläsningen som verkligen fastnade i mig, jag tyckte det var så träffande men ändå lite komiskt:
"Drömmar är våra livs GPS"
I helgen hade vi som sagt Nationellt möte med IFMSA som hölls här i Linköping. En fullständigt fullspäckad helg med föreläsningar, workshops, lekar, sittning, fest och en massa skratt. Av de mer "seriösa" grejerna var föreläsningen vi hade med Mia Börjesson utan tvekan det allra bästa. Tre helt fantastiska timmar innehållande massor om hur man pratar om kärlek med tonåringar, hur de fungerar, hur människor över lag fungerar, roliga anekdoter, situationer man kände igen sig mer än väl i och en massa tips om hur man flirtar! (Nåja) Hursomhelst, inom ämnet så önskar jag verkligen att jag hade haft en av hennes föreläsningar när jag själv gick i åttan/nian. Hon var en människa med sådan fantastisk utstrålning, som verkligen kan ta ungdomar på deras nivå och som med enormt mycket erfarenhet vet hur de fungerar. Hade man fått bara en bråkdel av allt hon sa med sig för några år sedan så hade det nog varit en hel del saker man inte funderat lika mycket på.
Hade jag själv varit högstadielärare hade jag bokat in henne på stört, mycket tänkvärt och av och till skrattade jag så att jag nästan grät.
Utan att gå igenom helgens händelser alltför mycket (med tanke på att jag hade sjukt roligt så lär det liksom bara bli tråkigt att läsa om det) så var det iallafall en fantastisk helg och jag taggar redan för nästa möte i Stockholm i februari!
Sedan sist har jag även hunnit med att vara med och anordna ärtor och punsch-sittning på Örat för de nya T1orna i medicinska föreningens regi. Jag som aldrig tidigare har lagat ärtsoppa skulle nu, tillsammans med två andra, laga ärtsoppa till dryga 70 pers, i kastruller och grytor som nog fick plats till 50 ungefär. Det var svettigt, tungt och lite ovant, men det blev en sjuuuukt bra ärtsoppa till slut som tom fick ärtsoppe-ratande T1or att uppskatta denna fantastiska maträtt! Pannkakor och punsch på det, samt trevligt sällskap och kvällen var gjord, likaså en död Hedvig. Men kul var det och det kändes sjukt proffsigt när man faktiskt lyckades!
Jag kan inte låta bli att återkomma till Mia Törnbloms föreläsning. Hon sa mycket bra saker, bland annat så pratade hon om att skriva om sitt manus. Att vi är präglade av vissa förväntningar, förutsättningar, andra människor föreställningar etc redan från början när vi är små, men att det alltid går att förändra sitt manus och göra livet till det man vill att det ska vara. Hon pratade om det här ganska länge, men jag tror att det är något som är viktigt att ta med sig, även om jag inte befinner mig i den situationen just nu. Trots det, så det går alltid att förändra det man inte trivs med, på ett eller annat sätt.
Nu borde jag packa eftersom jag åker HEM imorgon. Avslutar därför med det citat från föreläsningen som verkligen fastnade i mig, jag tyckte det var så träffande men ändå lite komiskt:
"Drömmar är våra livs GPS"
