à la Hedvig

Med andra ord har jag ett år på mig att göra allt det där man vill få ut av sin studenttid. Jag söker medsex, har velat ha en plats i vårt festeri ända sedan jag såg dem för första gången. Just nu är jag även på g att gå på audition för ett av spexen i helgen (och nej, jag ska inte göra båda samtidigt, men ha alla vägar öppna känns fint). Jag vet inte ens om jag håller måttet, min självkänsla kring mina "estetiska talanger" är nog den lägsta av mina självkänslor. Jag inbillar mig att jag faktiskt kan sjunga men jag har så fruktansvärt svårt att tro på det själv. Desto svårare blir det att försätta mig i situationen att utsätta mig för att få det bedömt/kritiserat av andra. Min teatersida vet jag inte om den ens existerar, samtidigt som jag sällan prövat den på riktigt.
Eftersom jag alltid gått i kör är jag van vid att vara en i mängden, även om jag då önskat få ett solo här och där. När jag väl fått det tror jag att det har gått bra, men jag är så ovan att jag nästan spyr av nervositet innan och under, för att sedan känna mig som att jag har överlevt en jordbävning efteråt.

Just nu är jag inblandad i planerandet av ett annat evenemang och jag måste hjälpa till med att ringa runt och fixa spons. Med andra ord, tigga pengar. Jag hatar det. Har fortfarande inte tagit tag i det för att jag blir nervös så fort jag ens försöker lyfta telefonen. Samtidigt som jag vet att evenemanget hänger på att vi faktiskt får ihop de där sponsorerna. Åh vad jag hatar när jobbiga saker hänger på en själv och man inte kan lägga över det på någon annan. Och ja, that's life, väx upp och blabla. Det handlar inte om det, jag tycker bara att det är, tja.
Jobbigt.

Vid det här laget i det här inlägget sitter min mamma och suckar och säger "men du måste ju tänka på studierna", vilket jag faktiskt också gör. Jag har inte latat mig innan, men som min vän S har sagt, "Man blir lite mer ödmjuk när man har genomgått en omtenta". Det är sant och man lär sig också att det går att överleva en sådan. Jag säger inte att det är något att sikta på men om tio år när vi sitter där och ser tillbaka på studentlivet så är det ju de roliga sakerna man kommer att minnas, inte omtentorna. Inte heller är det någon som kommer att bry sig om dem då, inte man själv heller.

Livet är här och nu, det vore dumt att inte ta tillvara på den tid man har och de chanser man har att göra något man minns resten av livet. Så jag antar att det bara är att kasta sig ut och pröva vingarna, det värsta som kan hända är väl att man faller ner och får klättra upp igen.