à la Hedvig

Enligt mina vänner som har strimma på Valla vårdcentral är vi T4-studenter ökända i telefonväxeln. När någon ringer sitter telefonisterna och slår vad med varandra: "Nu är det nog en T4-student som är trött, hängig, har ont i magen eller något liknande", dvs några av huvudsymtomen vid de olika sjukdomarna man läser om på T4. Hur hög sanningshalten är i det här vet jag inte, å andra sidan tvivlar jag inte på att det är så. Vi blir hypokondriska, alla ospecifika symtom kan lätt göra att man tror sig ha både hypotyreos och leversvikt. Vi ser dessutom sjukvården på nära håll, ser vad patienter söker för, känner av när sökandet känns fullkomligt onödigt men också när det känns som att det verkligen borde sökts för mycket längre sedan. Därför känns det så jäkla fjuttigt att ringa telefonväxeln, förklara sig och säga "Hej, jag har en axel som gör ont, typ varannan dag sådär och när jag belastar den. Ja, jag kan röra den, det gör bara ont liksom, lite hela tiden och lite när jag sover på den. Inte kan jag träna heller. Men ibland känns det ju mindre. Kan ni boka in mig på en tid?". Därför har jag fortfarande inte gjort det samtalet. Jag är läkarstudent och uppmanar gärna folk att söka för det ena och det andra: "Det är ju alltid bättre att kolla upp det så att du vet vad det är förnågot, så behöver du inte fundera över det mer". Själv drar jag mig för att gå till läkaren som om det vore min dödsdom. Mest för att jag inte vill sitta där och bli dumförklarad, vila axeln då? Fast å andra sidan är jag ju inte läkare nog att veta vad det är och vad jag behöver göra åt det? Antiinflammatoriskt, sjukgymnast eller bara låt bli att belasta armen?(ja, det är  min högerarm, jag gör ALLT med den)

Jag har blivit i det närmaste utskälld nu, både av fäktningstränare, fäktningskompisar, andra kompisar och pojkvän. Jag kanske borde ringa trots allt, måste sluta bagatellisera mig själv bara för att jag vet att det finns de som har det värre (typ den mer eller mindre helt atroferade axeln på strimman för några veckor sedan, jag har ju inga pirrningar ner i handen?) 
På måndag ska jag ta mod till mig, ringa. Inte säga att jag är T4-student. Inte för att det egentligen spelar någon roll, det är inte ens ett T4-symtom, snarare T2, och vad är det, T8 man har ortopedi och liknande? Måste ringa, i den här takten blir jag bara inaktiv och tjock och då har jag ju plötsligt tre problem istället för ett. Dags att börja leva som man lär, kanske. Först ska jag bara lära mig lite mer om paratyoridea, dvs BIsköldkörteln. Kom igen, sköldkörteln är väl lite spännande ändå kanske, men att den har ett bihang som också gör något? Dundertråkigt, kalcium-fosfatbalans har aldrig varit min grej, det är ungefär lika tråkigt i Guyton som i med. och all annan litteratur. Snart slut med endokrin. Snart.

Håll ut. 

 

 

Åh förresten,  jag klippte mig idag, fick veta allt om frisörens efterdyningar efter förlossningen. Och så fick jag inte mitt hår tvättat som jag hade tänkt mig när jag struntade i att göra det i morse. Att det inte är någon standard på saker och ting längre. Dyr inpackning köpte jag också, mest för att hon inte tyckte att mit hår var så slitet, mest torrt. Och lockigt. Grattis, jag har ett hår som ser slitet ut bara för dess krulliga konformation. Fantastiskt.