à la Hedvig

Imorgon kommer min T hit. Det är fyra veckor sedan sist och jag tror inte att vi har varit ifrån varandra såhär länge tidigare under vår tid tillsammans. Samtidigt har det på något sätt också gått väldigt fort vilket gör att jag ändå känner mig lite lugnare inför Australien. Klarar vi fyra så klarar vi nog nio också. 
Det blir ju faktiskt inte så länge vi är där. Nio veckor för att göra ett halvt T6-arbete som sedan ska avslutas tillbaka på plats i Linköping. Nåja, lite mer än bara avslutas förvisso, eftersom halva arbetet ju faktiskt är förlagt i Linköping. Trots det känns det rätt lagom. Jag måste inte vara på andra sidan jorden en hel termin bara för att ha gjort det. Om en och en halv månad är vi där.. Sjukt. 

Under de där 1,5 månaderna ska jag ju dock hinna med 2 veckors sommarjobb till, två veckors tenta-p vilket jag mer och mer börjar acceptera, för att sedan njuta av att vara med min familj åtminstone några dagar innan den här sommaren visst var över... Det blev en lite konstig sommar, minst sagt. Trots det ångrar jag inte att jag åkt hit för att jobba. Det känns som att det är värt det, även om jag mer eller mindre grät på bussen tillbaka hit efter att ha sagt hejdå till mina föräldrar i Strömstad förra helgen. Jag antar att det är människorna omkring mig, som faktiskt tom kommer och hälsar på mig, som gör livet här drägligt. 

Och det faktum att jag blev inbjuden på 95-årskalas igår.
På arbetstid.