Kärlek är ett brev skickat tusen gånger.

Någon dag ska jag skriva om det faktum att jag sitter ensam i Oskarsham och kommer att så göra de kommande två veckorna (åtminstone 2x4 dagar).
Det blir en annan dag.
Idag ska jag skriva om att jag snubblade över dessa videos som jag inte sett tidigare, två videos som fick mig att känna mig som 15 igen, som nästan fick mig att börja gråta, precis som när jag var 15.

 

 
 
 
Jag har sett Håkan live ganska många gånger vid det här laget, på olika ställen, sätt och sällskap. 
Första gången minns jag tydligt, kanske ännu tydligare eftersom videorna är från Allsång på Skansen. Första gången jag såg Håkan live var nämligen på Allsång på Skansen och då var det ingen kärlek alls vill jag lova. Jag var drygt tolv, lyssnade väl fortfarande på Westlife eller något annat coolt och tyckte att Kråkan kraxmaskin var ju bara förjävligt. Allsång på Skansen var det, jag var där med min mamma och min syster och tror att dragplåstret för oss dit nog egentligen var något annat. Jag minns det tydligt som det var igår, jag hade jeanskjol och sannolikt även mina rosa leggings, jag hade mensvärken från helvetet och hade nog nyss spytt på hotellrummet av just den anledningen också om jag inte minns helt fel. 
När Håkan verkligen kom att betyda något var jag 13, jag hade blivit "dumpad" av en kille jag knappt var ihop med, det var visst så när man gick i sjuan. Plötsligt var jag nog mer heartbroken än jag varit kär och "du är det finaste jag vet när allt annat här är falskt och fel" blev plötsligt mitt soundtrack. Jag bytte mina svarta bandtröjor mot randiga, stuprörsjeansen kunde ju fortsätta hänga med men nitarna byttes successivt mot kjolar, randiga knästrumpor och stjärna vid ögat när man ville vara en i gänget. Och jag gick till skolan i dockskor i 15 minusgrader. Ett år senare poserade jag stolt iklädd skepparjacka med vad som blivit min stora idol, överlycklig men samtidigt förkrossad över den verkliga anledningen till att vi var där. Det följde några år då jag var "jag har sett dig som en gång stod längst fram", hängde på kravallstaket, blev trampad på tårna och grät så att stjärnan i ögonfrån suddades ut. Sjömansskjortan blev min bästa vän och jag tillhörde fortfarande de "äkta", inte emo-fjortisarna med rosa hår som plötsligt började förekomma på konserterna. 

Jag har varit utomhus, inomhus, i gymnastiksalar, på Liseberg, Scandinavium och snart också Ullevi. Varje konsert innebär några av de finaste minnen jag har. Håkan i vit kostym kastar rosor på mig och min Stockholmsbästis, jag hänger med gitarrpojkar och skejtarkillar - åtminstone på konserten för då är vi alla vänner och slutligen så är jag på Slottsskogsvallen med den person jag nog älskar mest i hela världen. Förra sommaren dök dessutom filmen upp, baserad på texter och musik men med H enbart som biroll. Jag älskade den och jag älskar minnet av att ha sett den. Hon, jag ett sensommarsoligt Göteborg och på vägen ut ur biosalongen - beskedet att jag hade klarat av den där jävla stadietentan som jag aldrig någonsin vill tänka på igen. 

I sommar är det hon och jag igen.

Efter tre månaders tystnad om biljetter som skaffades långt innan Ullevi ens var en tanke så ska jag äntligen få skapa ytterligare vackra minnen med min älskade syster. Jag ska sluta cirkeln från hat till kärlek.
Och ta på fan om jag inte kommer att lipa som när jag var 15. 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

saknar dig! Ses på fredag <3

2014-03-25 @ 08:25:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0