När orden tar slut
Jag vet inte vad det är som dödar skrivlusten mest, pendling, rutinerna eller bara hösten i största allmänhet.
Vi är tillbaka till teoriveckorna och andas ut lite. Trots det saknar jag faktiskt den senaste praktikperioden. Har varit på en placering där jag mer eller mindre över lag fungerade som en underläkare, fick ta ansvar, remittera, diagnostisera, ringa samtal, vara doktor på riktigt. Tji fick du för det Herr Kirurg, jag kan faktiskt också. Låter man mig ta plats så gör jag det, gärna och med råge. Någon gång av och till biter man sig i tungan för att man är så ivrig att säga vad man kan och vet om patienten i fråga. Man vill ju inte vara besserwisserkandidaten. Men det kanske är bättre att det är åt det hållet än att man står tyst i ett hörn.
Artärblodgas är något jag börjar kunna hantera medan en del av mina kursare är glada om de har kommit över en eller två. Jag har gjort så gott som en hel lumbalpunktion vilket många knappt kommer i närheten av att göra förrän långt senare i utbildningen, om ens då. Jag har haft telefonkonsultsamtal med specialister för att diskutera mina patienter. Jag har haft tur och jag har haft det bra. Om något så blir man motiverad att bli klar med utbildningen, samtidigt blir man också så infernaliskt osugen på teori. När praktiken finns där framför näsan på en lockar inte böckerna för fem öre. Det är för sjutton bara knappt 1,5 år kvar.
Artärblodgas är något jag börjar kunna hantera medan en del av mina kursare är glada om de har kommit över en eller två. Jag har gjort så gott som en hel lumbalpunktion vilket många knappt kommer i närheten av att göra förrän långt senare i utbildningen, om ens då. Jag har haft telefonkonsultsamtal med specialister för att diskutera mina patienter. Jag har haft tur och jag har haft det bra. Om något så blir man motiverad att bli klar med utbildningen, samtidigt blir man också så infernaliskt osugen på teori. När praktiken finns där framför näsan på en lockar inte böckerna för fem öre. Det är för sjutton bara knappt 1,5 år kvar.
... och på tal om år! För fem år sedan var jag med i Luciatruppen i min hemkommun. Det innebar bl.a. en väldans massa ålderdomshem, företagsjulfester, heshet och torra lussebullar. Dessutom en fantastiskt dålig intervju i lokalblaskan. Av ren skamsenhet tänker jag inte länka den här men trots det kan jag inte låta bli att reflektera lite..
Vi fick frågan "Vad gör du om fem och tio år?"
– Förhoppningsvis pluggar jag till läkare, gärna utomlands och jag tycker om England. Hittar man någon att bo med så gör man det. Jag har inga barn.
– Om tio år är jag nästan färdig läkare. Kanske har jag familj då. Jag hoppas jag fortfarande har kontakt med mina vänner.
– Om tio år är jag nästan färdig läkare. Kanske har jag familj då. Jag hoppas jag fortfarande har kontakt med mina vänner.
Såhär fem år i backspegeln tycks jag ju ha lyckats rätt bra, alternativt så är jag förbaskat enkelspårig. England gick det visst käpprätt åt H-e med men Berlin är ju å andra sidan upcoming. Jag trivs fint med min T på våra 90 kvadrat och ungar får det bannemig dröja ett bra tag till...
Jag vet ärligt talat inte vad jag syftade på med "färdig" läkare men leggad lär jag väl absolut vara om fem år. Om kontakt med vännerna även inbegriper en fika kring jul och en kring påsk så tja, varför inte. Vi får väl se om vi klarar fem år till.
Time will tell.
PS: Grammatiken i intervjun tar jag inte på mig för fem öre. Tydligen går det bra att ta sig igenom journalisthögskolan med den typen av formuleringar.. DS.
Kommentarer
Trackback
