à la Hedvig

Av och till glömmer jag av att bloggen finns. Sedan kommer jag på mig själv, inser att om det nu mest är mig själv jag skriver för så kanske det ändå är nu jag behöver den som mest. Jag har gått och blivit T-åtta, klarat av fyra veckor på kirurgen och lite mer därtill. Snart har en tredjedel av terminen gått (om man räknar bort tenta-p och det gör man ju så länge det går att blunda för det). Det går i rasande fart även om jag tror att jag lär mig saker på vägen. Min trötta hjärna är nog lite för långsam för att fatta det för tillfället bara. Om inte annat kan jag ju addera sy, rektoskopera, palpera och diagnostisera ljumskbråck, x antal p.r. och diverse annat. Du går termin åtta nu, det är dags att börja bli doktor var det någon som sa till mig. Och det är ju förbaskat sant. Å andra sidan är det inte så jävla lätt att vara kaxig när man vet att man har en patient som man ska ta hand om mer eller mindre själv och man vet knappt hälften av vad fallet handlar om, än mindre vad som är lämpliga undersökningar att göra... Kirurgplaceringen var ändå något positivt, jag fick testa mycket nytt, blev över lag väl omhändertagen och fick nog nästan ändå ha fler "egna" patienter än jag haft hittills under utbildningen. Dessvärre säger det mer om utbildningen än om kirurgplaceringen men jag får åtminstone inte riktigt lika hög puls när jag får en remisskopia i handen längre. 

Just nu njuter jag av teoriveckorna. Av att amanuensauskultera. Att få träffa mina vänner några timmar om dagen. Att inte behöva gå upp vid sextiden och slänga i mig frukosten på tio minuter. Att kunna sitta och glo på en föreläsning, mer eller mindre intresserat och inte behöva klistra på ett perfekt och väldigt intresserat och engagerat leende åtta timmar om dagen. 
Underbart är kort,

jag har en hel vecka kvar.