à la Hedvig

Det har hänt SÅ. MYCKET. SKIT på sistone.

Nu försöker jag återgå till att vara en normalt fungerande människa igen men tröttheten ligger latent i varenda cell i min kropp. Hjärnan snurrar väldigt långsamt samtidigt som kroppen är rastlös.

Officiellt sett har jag registrerat mig på T9. 

Jösses vad tiden går. Nya gröna op-mössor i glasentrén och den här gången är det fyra år sedan det var jag.

Inofficiellt sett sitter jag och väntar på resultatet på en T8-tenta jag förutsätter att jag kuggat. En T8-tenta jag bara hann plugga knappt fem dagar till men likförbannat skrev trots att kroppen bara skrek av kaos och ångest. Då, efteråt kände jag mig lite som superman.

Det gör jag inte riktigt längre.

Ångesten över att eventuellt behöva skriva den en gång till börjar bli reell, trots att ett eventuellt godkänt resultat egentligen bara vore en bonus, inget jag egentligen borde klarat av. Ändå sitter jag och uppdaterar studentportalen 25 gånger om dagen. Ungefär som när man skrivit en tenta man hoppas att man har klarat. Jag hoppas egentligen inte, jag går bara och väntar på domen om hur hårt jag måste repetera framöver. För repetera behöver jag oavsett. Ett klarat tentaresultat är inte detsamma som att inte döda folk på akuten. Man lär ju för livet, inte för tentan. Sägs det. 

Jag försöker traggla mig igenom det som är värst av det som är kvar, det jag inte hann repetera. Gastro. De tråkigare delarna av internmedicinen - lever, ANEMIER. I helvete vad tråkigt det är. Jag ska aldrig bli internmedicinare. Mark my words. Aldrig. 

Imorgon blir det ytterligare en kaosförflyttning mellan mina två hem. Hemma och hemhemma. Jag har åkt någon form av skytteltrafik de senaste veckorna och då är inte Gbg-Linköping en rolig sträcka att åka ens till att börja med. Förhoppningsvis kan helgen åtminstone bjuda på lite avkoppling för mig och världens finaste syster. Vi är faktiskt värda det nu.