à la Hedvig

Jag har länge försökt påbörja nästa inlägg men aldrig kommit särskilt långt.

Om jag inte har haft ro till det, ork eller bara inte känt behovet har jag ingen aning om. Jag har redan varit fyra veckor på Gastro, dvs mag-tarm- och leveravdelningen. Fyra veckor som gått otroligt fort, men det är väl så det är när man har roligt. För det har jag faktiskt haft. De jag "jobbat" med har till största delen bestått av unga läkare samt en del studenter, dessutom en överläkare som för att vara tysk är väldigt lugn och chill. Vi har varit ett bra team med härlig stämning bland oss samt med "handledare" som gladeligen försöker lära ut allt de kan, förklara så gott det går. Det har varit roligt, lärorikt och jag har fått upp ögonen för gastro, även om det kanske inte är en tänkbar framtida specialitet men ändå. Dessutom känns det som att mitt språk har förbättrats väsentligt och jag kan nu ta upp en rimligt bra anamnes på tyska, även när motspelaren pratar den grövsta Berlindialekt. 

 

Jag har nog aldrig varit så nära döden tidigare som jag varit de senaste veckorna. 

Av våra 18 rum totalt har vi fyra enkelrum vilka befinner sig på den sidan där jag varit i princip hela tiden. Enkelrum innebär att vi dels får de patienter som har någon typ av smitta (vilket är beklämmande många här - VRE, MRSA, you name it) samt de patienter som är så dåliga att de "förväntas" avlida innan de hinner lämna avdelningen. Väntetiden till att få en plats på Hospice eller korttidsboende är tyvärr lika problematisk här som hemma. Jag har också fått se hur snabbt det kan svänga, från att patienten ena dagen varit relativt pigg, pratbar till att nästa dag ha behov av en morfinpump bredvid sig i livets slutskede. Även om tiden kanske inte alltid finns till det så finns det mycket att fundera över här. Vad är ett värdigt slut, hur långt bör vi försöka sätta in våra insatser? När finns det överhuvudtaget en mening med att försöka koppla in intensivvård?

Många frågor, många aspekter. Inga klara svar. Trots det ändå en aning om när det kanske trots allt börjar bli dags att bryta. När man redan försökt allt man kunnat.

Ibland blir lidandet helt enkelt för stort. För alla inblandade. 

 

Mer än så orkar jag nog inte reflektera idag. Oavsett, jag har det bra, jag lever fortfarande och tyvärr har jag bara en månad kvar. Det kommer att gå så himla fort. Måste bara klura ut vad för något vettigt jag ska göra med tiden som är kvar.