à la Hedvig

och nu är jag sjuk.

Det är inget mer dödligt än en förkylning, men jag kände att så som jag mådde i morse så skulle jag aldrig orka skrika på ett gäng fjärdeklassare under en hel dag. Mitt tålamod skulle tagit slut på nolltid, precis som det gjorde igår. Men den historien kan vi ta en annan gång.

Den senaste tiden har bjudit på en blandad kompott, glädje, men också stora besvikelser. Antagningen till universitet/högskola gick inte som önskat och jag vet återigen inte vad jag ska göra det kommande halvåret.

Just nu sitter jag och är en aning bitter över att jag den här helgen kommer att missa diverse födelsedagsfiranden, myskvällar och andra fester av varierande slag. Samtidigt så inser jag att om jag inte tar det lugnt kommer jag att vara dålig i två veckor istället för fem dagar. Nog för att man bara lever en gång, men ändå.

Dagens största mysterium för mig har bestått av följande:

Varför kallas mamma Scans köttbullar för "ett framgångsrecept sedan 1970"? Vad jag vill komma till är att mamma Scans köttbullar smakar inte gott någonstans. Framgången må isåfall ligga i det faktum att svenska familjer från 1970 och framåt varit överlyckliga över att någon annan steker köttbullarna åt dem. Men jag är övertygad om att de smakade mer "mammas" än Scans på 70-talet.

Därför har jag nu lovat mig själv att aldrig mer (efter dagens lunch) äta mamma Scans köttbullar om det inte är absolut nödvändigt. USCH.

Nu blir det ett avsnitt av Brideshead revisited. Med andra ord, det är i slutet av året på riktigt!