Upp, tvätta, ner, upp
Jag inser att min sommar kommer att ha gått ut på ett ständigt packande och förflyttande. Sammanlagt lär jag vara hemma ca två veckor, och inte ens dem är i sträck. Jag klagar inte, jag älskar att resa och göra olika saker, men jag blir bara allmänt förvirrad när jag letar efter saker i en halvtimma, som jag är övertygad om att de ska ligga i tvätten och borde vara tvättade vid det här laget, för att sedan hitta dem i mitt rum under en hög med annat-otvättade.
Totalt kaos med andra ord.
Sommarens första bortavaro-etapp var helt fantastisk måste jag säga. Träffade massa nya vänner som jag verkligen kom att tycka om och det känns rätt konstigt att vara hemma och inte ha en massa folk omkring sig.
Nästa destination ska tydligen föra med sig runt 30-35 graders värme, hur packar man för sådant!? Jag menar, tänk om det faktiskt inte blir så när man väl är där? Så står man där med linnen och shorts och huttrar i ösregn?
Men det är väl bara att sätta sin tillit till SMHI, troligtvis det dummaste man kan göra, men ändå, och glatt packa ner det svalaste man har i garderoben. I värsta fall får man väl kramas om man fryser.
Förvirringen efter studenten tycks ha kommit av sig lite efter att ha blockerat hjärnan med annat. Kallduschen kommer nog snart, bara vänta och se.
På tal om packning så hittade jag äntligen mina solglasögon efter en del letande. Jag har kommit fram till att solglasögon är något som är helt hopplöst att köpa. Jag tycker aldrig att jag passar i några överhuvudtaget, plus att jag egentligen tycker att de är i vägen.
Men, sedan jag fick ett par Ray Ban wayfarers för ett par år sedan så vill jag faktiskt inte byta alls. Lady Gaga-brillor, pilotbågar och annat i all ära, men när det kommer till vissa saker tycker jag att det är bättre att köra på personlig stil än på mode. Man känner sig ofta mer bekväm då, trots att jag fick höra redan förra året att wayfarers är SO last year...
Suck.
Suck.
Världens bästa solglasögon
Kommentarer
Trackback
