Är ett jobb bara ett jobb?
Efter att ha jobbat ett antal dagar som vikarie på den lokala högstadieskolan har jag nu börjat fundera lite. Hur mycket måste man älska sitt jobb för att kunna ta sig igenom vilka dagar som helst och fortfarande ha sugen kvar att gå tillbaka morgonen därpå? Och hur mycket måste man hata det för att kunna koppla bort allting så fort man kommit utanför arbetsplatsens fyra väggar?
Varje dag stöter jag på olika klasser, ibland samma klass flera gånger per dag, ibland olika allihop. Nivån på stökighet, ambitioner och ljud varierar något enormt mellan de olika klasserna, men hur jävligt det än kan vara så stänger jag av det hela så fort jag kommer hem. Nästan iallafall.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Kanske ställer jag mig främst frågan, hur länge orkar man med en arbetsplats där man inte får någon som helst respekt, ingen som egentligen lyssnar på en och där ens drivkraft och energi till att lära ut, omedelbart läggs på att istället behöva sära på kids som kastar linjaler eller staplar stolar på hög? Jag tycker verkligen synd om de som väljer läraryrket, kommer till skolorna med en passion för sitt ämne och verkligen vill förmedla något. Men möts av inget annat än platt fall.
Var tog ordet respekt vägen i vårt samhälle idag?
Det handlar inte bara om skolorna, samma sak med trasiga busskurer, brott som begås etc. Det fattas en grundläggande respekt för varandra, ditt och mitt och för allt vad samhället erbjuder.
Jag låter som en moralkärring 65+, men det är verkligen inget annat än dagens sanning.
Kommentarer
Trackback
