Håkan Hellström
Häromdagen diskuterade jag och min vän Linn vårt sedan flera år tillbaka gemensamma "intresse"; Håkan Hellström. Diskussionen började kring den nya skivan, tog vägen via skivomslag och flöt vidare till spelningar och huruvida man skulle gå på konserten i Scandinavium i november. Jag som fått biljetter i studentpresent av min underbara syster blev då, var och är helt lyrisk, varpå jag får frågan från Linn "Blir du fortfarande helt till dig av Håkan?" En fråga som uppenbarligen förväntade sig ett nekande svar, men jag kan inte annat än att svara ja.
Jag vet inte om det beror på en dröm eller nostalgi kring den känslostorm musiken rev upp i mig för några år sedan, eller om det är att låtarna framkallar nästan lika mycket känslor hos mig än idag. Men ja, jag skulle nog vilja påstå att euforin finns där fortfarande. Jag stutsar runt som på LSD så fort "Ramlar" spelas. På en fest, på stan, wherever, whenever och jag gråter fortfarande till "vi två, sjutton år" och "Nu kan du få mig så lätt". Håkan Hellström är och förblir min tonårsperiod, högstadietid, personliga utveckling, kalla det vad ni vill. Det kommer aldrig att tas ifrån mig.
Just nu sitter jag mest och väntar på den nya skivan, "2 steg från paradise" som släpps om fyra dagar. Av de två låtar jag hittills hört kan jag konstatera att jag saknar den där desperationen från tidigare skivor som man alltid levt sig in i, som inte heller infann sig i förra skivan, "För sent för edelweiss". Trots detta så lyckades även denna skiva leta sig in i mitt hjärta och för alltid etsa sig fast kopplade till minnen av promenader upp till skansen kronan och kyliga vårmorgnar i Haga under en tidig gymnasieperiod.
Håkan må ha gått till stabilt familjeliv, vilket även hörs i hans låtar och även om jag knappast kan känna igen mig i det hela och kan sakna det som var, så kan jag ändå inte låta bli att tycka om det.
Håkan Hellström är, har alltid varit och kommer alltid att vara Håkan med mig.
Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt
Kommentarer
Postat av: linn
av gamla håkan blir man till sig, nya vettebusingen.
Trackback
