Erfarenheter
Jag hade målat upp skräckscenarion framför mig.
Jag var övertygad om att jag skulle svimma, springa ut ur obduktionssalen, skrika hysteriskt eller något annat av samma kaliber.
Det är två dagar sedan jag var med om min första dissektion av mänskliga preparat. Hur det var? Vad ska man säga?
Surrealistiskt.
Grupperna är uppdelade så att några först förbereder allt, sedan får övriga grupper en föreläsning om vad som ska visas och sedan blir de visade av de kursare som är i "förberedelse"-gruppen. Jag själv började i "visningsgruppen", något som många beskrivit som nästan värre, att bara se på. Det hela känns så konstigt att skriva om. Det här är ju inte något man gör var dag och de flesta människor slipper det helt och hållet. Förvisso är vi inte tvingade till någonting heller men det känns dock som ett väldigt lärorikt moment, trots att det samtidigt känns väldigt makabert och även om allting görs med största respekt så känner man sig ändå ganska..
Jag var övertygad om att jag skulle svimma, springa ut ur obduktionssalen, skrika hysteriskt eller något annat av samma kaliber.
Det är två dagar sedan jag var med om min första dissektion av mänskliga preparat. Hur det var? Vad ska man säga?
Surrealistiskt.
Grupperna är uppdelade så att några först förbereder allt, sedan får övriga grupper en föreläsning om vad som ska visas och sedan blir de visade av de kursare som är i "förberedelse"-gruppen. Jag själv började i "visningsgruppen", något som många beskrivit som nästan värre, att bara se på. Det hela känns så konstigt att skriva om. Det här är ju inte något man gör var dag och de flesta människor slipper det helt och hållet. Förvisso är vi inte tvingade till någonting heller men det känns dock som ett väldigt lärorikt moment, trots att det samtidigt känns väldigt makabert och även om allting görs med största respekt så känner man sig ändå ganska..
Sjuk.
Jag var imponerad över hur mina kamrater lyckades hålla sig så proffsiga i sitt framträdande. Förvisso skulle de göra samma sak gånger tre grupper under en dag, antar att man kommer in i det. Kanske blir det också förhållningssättet. För att klara av det måste man fokusera på själva uppgiften, ATT göra den. Inte vad man egentligen gör. Vi har så lätt att tänka alldeles för mycket, kopplar man bort tankarna så går det kanske lite bättre.
Kanske var det också tur. Att jag var fullkomligt panikslagen innan jag skulle gå in i salen. Under föreläsningen innan var allt jag kunde tänka på vad jag skulle komma att möta där inne, jag och min vän L höll varandra i händerna under första fem minuterna. Efter en stund vågade vi dock släppa taget och blev på något sätt involverade i det som hände. Våra kursare ställde hela tiden frågor om vad som kunde tänkas vara vilken struktur etc. Att hela tiden tvingas ha hjärnan på högvarv gjorde att det inte gick att tänka särskilt mycket mer än på Biceps båda caputs och annat.
Helt enkelt, jag gick från mina värsta farhågor till att ändå tycka att det fungerade, även om jag absolut inte kan påstå att jag tyckte om det. Dock är det ett moment i utbildningen och det finns där för ett syfte. Plus att det inte finns några oegentligheter bakom. De som har anmält sig vet vad det går ut på och har gjort det för en god saks skull. Egentligen borde vi tacka dem, för att de (förhoppningsvis) bidrar till att vi blir bättre läkare i framtiden.
Det här kan vara mitt konstigaste inlägg någonsin. Samtidigt som jag känner att jag måste skriva det. Kanske inte egentligen för någon annan, kanske bara för mig själv. Jag vet inte om det skulle platsat bättre någon annanstans, men har jag valt att skriva om vad som sker under utbildningen så vore det ju också konstigt att utelämna vissa moment. Särskilt när det är moment jag bävat inför, kommenterat ett flertal gånger tidigare och också som var bland de första sakerna folk i min närhet konfronterade mig med när de fick höra att jag blivit antagen till läkarlinjen. Trots alla tvivel så klarade jag det ändå. Säga vad man vill men det känns faktiskt som ett ytterligare steg på vägen. Jag har en lång bit kvar men jag klarade av att hantera även detta moment.
De döda lär de levande har de valt att kalla föreläsningen innan detta moment. Troligtvis finns det inget mer passandesätt att beskriva det. Jag tror att de flesta gick ut ur obduktionssalen med kunskaper de inte hade innan de kom in.
Trots allt så kan man ju inte heller glömma, att döden är också en del av livet, på något konstigt sätt.
Jag var imponerad över hur mina kamrater lyckades hålla sig så proffsiga i sitt framträdande. Förvisso skulle de göra samma sak gånger tre grupper under en dag, antar att man kommer in i det. Kanske blir det också förhållningssättet. För att klara av det måste man fokusera på själva uppgiften, ATT göra den. Inte vad man egentligen gör. Vi har så lätt att tänka alldeles för mycket, kopplar man bort tankarna så går det kanske lite bättre.
Kanske var det också tur. Att jag var fullkomligt panikslagen innan jag skulle gå in i salen. Under föreläsningen innan var allt jag kunde tänka på vad jag skulle komma att möta där inne, jag och min vän L höll varandra i händerna under första fem minuterna. Efter en stund vågade vi dock släppa taget och blev på något sätt involverade i det som hände. Våra kursare ställde hela tiden frågor om vad som kunde tänkas vara vilken struktur etc. Att hela tiden tvingas ha hjärnan på högvarv gjorde att det inte gick att tänka särskilt mycket mer än på Biceps båda caputs och annat.
Helt enkelt, jag gick från mina värsta farhågor till att ändå tycka att det fungerade, även om jag absolut inte kan påstå att jag tyckte om det. Dock är det ett moment i utbildningen och det finns där för ett syfte. Plus att det inte finns några oegentligheter bakom. De som har anmält sig vet vad det går ut på och har gjort det för en god saks skull. Egentligen borde vi tacka dem, för att de (förhoppningsvis) bidrar till att vi blir bättre läkare i framtiden.
Det här kan vara mitt konstigaste inlägg någonsin. Samtidigt som jag känner att jag måste skriva det. Kanske inte egentligen för någon annan, kanske bara för mig själv. Jag vet inte om det skulle platsat bättre någon annanstans, men har jag valt att skriva om vad som sker under utbildningen så vore det ju också konstigt att utelämna vissa moment. Särskilt när det är moment jag bävat inför, kommenterat ett flertal gånger tidigare och också som var bland de första sakerna folk i min närhet konfronterade mig med när de fick höra att jag blivit antagen till läkarlinjen. Trots alla tvivel så klarade jag det ändå. Säga vad man vill men det känns faktiskt som ett ytterligare steg på vägen. Jag har en lång bit kvar men jag klarade av att hantera även detta moment.
De döda lär de levande har de valt att kalla föreläsningen innan detta moment. Troligtvis finns det inget mer passandesätt att beskriva det. Jag tror att de flesta gick ut ur obduktionssalen med kunskaper de inte hade innan de kom in.
Trots allt så kan man ju inte heller glömma, att döden är också en del av livet, på något konstigt sätt.
Kommentarer
Trackback
