Livräddare
Igår morse tackade jag verkligen Gud.
Eller min lyckliga stjärna eller mitt sunda förnuft. Kanske snarast alla tre.
Jag har "syndat" i flera år nu, cykelhjälmen har legat där på hyllan och liksom stirrat förebrående på mig varje gång jag gått utanför dörren med cykelnycklarna i handen och tanken av att "Nej men det är ju inte snyggt" eller "Det är ju bara varmt och jobbigt" eller klassikern "Man blir ju så ful i håret".
För fyra dagar sedan cyklade jag de 50 meterna från min strimma-vårdcentral hem och det var glashalt. Där och då bestämde jag mig för att nu var det färdigcyklat utan hjälm. En av mina bästa vänner blev påkörd av en bil i våras och hade hon inte haft hjälm så är väl frågan var hon hade varit idag.
Sagt och gjort, kommande tre dagar var hjälmen min följeslagare till skolan och igår var jag så fruktansvärt glad för det. Ute såg det ut att mest vara blött och regnigt så jag utrustade mig med gummistövlar och regntät jacka samt satte min nya vana trogen även hjälmen på huvudet. Jag hann inte mer än att cykla en minut från min ytterdörr innan jag plötsligt befann mig på marken med cykeln över mig, bakhuvudet rejält smällt i marken och snö/regn-slask överallt.
Under mig var den förrädiska isplätten.
Med mycket skakande knän, en växel som nyligen blivit utbytt men numera var trasig igen och mycket trevande steg reste jag cykeln och lyckades på något sätt att trampa mig mycket långsamt och förisktigt sista biten till universitetssjukhuset. Jag blev försenad eftersom jag dessutom ledde cykeln vissa partier när jag såg femåringar åka kana på marken.
Jag inser att hade jag varit oskyddad hade jag ju definitivt tagit mig till universitetssjukhuset ändå men absolut inte med min rosa-vita cykel utan snarast med neongul ambulans med blåljus.
Kanske behövdes det en sådan här händelse för att få mig att fatta att jag aldrig mer ska glömma den där småfula plastbyttan på huvudet, ironiskt nog bara att det kom så snart efter att jag hade bestämt mig.
Idag är jag något fruktansvärt stel i hela kroppen men i övrigt har jag klarat mig helt utan skador. Att vara "snygg" är inte värt det. Om man nu ens är snyggare utan, brukar inte människor som är vettiga vara det man tycker är snyggast i grund och botten? Att vara korkad gör en ju mest, dum. Typ.
Beroende på om det fryser på igen eller inte så kommer jag att ställa av cykeln för säsongen snart men oavsett vad så är det dags för en ny hjälm efter att jag smällt i min gamla så hårt. Jag kanske ska matcha med cykeln den här gången?
Jag har bestämt mig.
Har du?
Eller min lyckliga stjärna eller mitt sunda förnuft. Kanske snarast alla tre.
Jag har "syndat" i flera år nu, cykelhjälmen har legat där på hyllan och liksom stirrat förebrående på mig varje gång jag gått utanför dörren med cykelnycklarna i handen och tanken av att "Nej men det är ju inte snyggt" eller "Det är ju bara varmt och jobbigt" eller klassikern "Man blir ju så ful i håret".
För fyra dagar sedan cyklade jag de 50 meterna från min strimma-vårdcentral hem och det var glashalt. Där och då bestämde jag mig för att nu var det färdigcyklat utan hjälm. En av mina bästa vänner blev påkörd av en bil i våras och hade hon inte haft hjälm så är väl frågan var hon hade varit idag.
Sagt och gjort, kommande tre dagar var hjälmen min följeslagare till skolan och igår var jag så fruktansvärt glad för det. Ute såg det ut att mest vara blött och regnigt så jag utrustade mig med gummistövlar och regntät jacka samt satte min nya vana trogen även hjälmen på huvudet. Jag hann inte mer än att cykla en minut från min ytterdörr innan jag plötsligt befann mig på marken med cykeln över mig, bakhuvudet rejält smällt i marken och snö/regn-slask överallt.
Under mig var den förrädiska isplätten.
Med mycket skakande knän, en växel som nyligen blivit utbytt men numera var trasig igen och mycket trevande steg reste jag cykeln och lyckades på något sätt att trampa mig mycket långsamt och förisktigt sista biten till universitetssjukhuset. Jag blev försenad eftersom jag dessutom ledde cykeln vissa partier när jag såg femåringar åka kana på marken.
Jag inser att hade jag varit oskyddad hade jag ju definitivt tagit mig till universitetssjukhuset ändå men absolut inte med min rosa-vita cykel utan snarast med neongul ambulans med blåljus.
Kanske behövdes det en sådan här händelse för att få mig att fatta att jag aldrig mer ska glömma den där småfula plastbyttan på huvudet, ironiskt nog bara att det kom så snart efter att jag hade bestämt mig.
Idag är jag något fruktansvärt stel i hela kroppen men i övrigt har jag klarat mig helt utan skador. Att vara "snygg" är inte värt det. Om man nu ens är snyggare utan, brukar inte människor som är vettiga vara det man tycker är snyggast i grund och botten? Att vara korkad gör en ju mest, dum. Typ.
Beroende på om det fryser på igen eller inte så kommer jag att ställa av cykeln för säsongen snart men oavsett vad så är det dags för en ny hjälm efter att jag smällt i min gamla så hårt. Jag kanske ska matcha med cykeln den här gången?
Jag har bestämt mig.
Har du?
Kommentarer
Trackback
